Bilden från förskolan

Inledningsvis av intervjuerna ville jag ta reda på hur föräldrarna uppfattat förskolan och deras insatser för barnet. Det sociala samspelet och barnets språkutveckling hamnade i fokus, och hur förskolan har eller inte har arbetat med detta. Samtliga barn till föräldrarna i studien har gått på kommunal eller privat förskola. Förskolan ligger nära deras hem och en del av barnens äldre syskon har gått på förskolan, samt att en del har yngre syskon som går där nu men på en annan avdelning.

6.1.1 Lek på sina villkor

Föräldrarna upplever att deras barn är en del av gruppen på förskolan, och upplever att barnet har kamrater omkring sig som de leker med. Samtidigt är de också medvetna om att det råder skillnader i mognad och utvecklingsnivå när det gäller att vara delaktig och förstå lek och samspel. När barnen leker med sina jämnåriga kamrater så uppstår ofta ett mer ojämlikt förhållande, där deras barn ofta blir den som uppfattas som ”mindre” eller yngre i sammanhanget. När barnen leker med barn som är något eller några år yngre blir förhållandena mer jämlika.

Det börjar bli mer tydligt att han inte självklart följer med sin grupp, han är inte på den nivån, varken med språket eller i leken där dem andra barnen är. Och det blir tydligare ju äldre de blir. Till viss del går Albin gärna och leker med de lite yngre barnen och då funkar det ju. Men han får vara med sina jämnåriga också, men det blir ju mera som i en relation där någon är mindre, man är inte med på samma nivå och det blir tydligt nu. (mamma till Albin)

Att skillnaderna redan nu börjar bli tydliga, är erfarenheter som föräldrarna bär med sig i tankarna om ett skolval. På en förskola utan en måluppfyllelse för barnen, och utan en

betydande uppdelning i åldersklasser, så blir det lättare att organisera och förändra situationer som fungerar mindre bra för barnen. Det råder en större möjlighet att kunna vara flexibel och lyhörd inför barnens behov. Att barnens olika nivåer av mognad och utveckling har blivit ett föremål för hinder, har ännu inte upplevts av föräldrarna.

Felicia flyttade upp till storbarnsavdelningen när hon var åldersmässigt rätt för det, men dels är hon född sent på året och sen har hon sitt funktionshinder så vi märkte efter ett tag att hon verkade så isolerad på avdelningen, hon ville ju bara gå in och leka med dem andra hela tiden på mellanbarnsavdelningen. Men då var det så att förskolan inte riktigt hade vågat säga det till oss, men att dem kunde hålla med oss, och de frågade om vi ville byta. Vi ville absolut byta till den andra gruppen där hon känner några av barnen och leker med dem, och då gjorde man det, och då blev Felicia en glad tjej igen! (mamma till Felicia)

När skillnaderna inte har behövt bli ett hinder, är det också lättare för föräldrarna att se positiva fördelar med att deras barn får vara i en miljö med barn utan en funktionsnedsättning.

De upplever att barnet lär sig mycket av att se och ta efter hur andra barn hanterar uppgifter, lekar och aktiviteter och att de får ett utbyte av det. Det skapar också goda förutsättningar för att kunna utveckla sitt språk, när de får ingå i dialoger och samtal med barn och vuxna som är utmanande.

6.1.2 En individuell språkutveckling

Barnen har olika och flera uttryckssätt för att göra sig förstådda och kommunicera med sin familj och i den övriga omgivningen. Vissa har en mer utvecklad förmåga att kunna uttrycka sig genom tal, och andra kommunikationssätt blir då inte lika framträdande.

Vi har ganska lätt att förstå honom, men han pratar ju inte ännu så mycket. Han kan ju säga vissa ord, men han är tydlig med vad han vill. Vi använder tecken och sen så ser man ju vad han vill göra, men han kommunicerar med tecken som hungrig, trött, törstig, leka. Det mest primära (pappa till Isak)

Vi tecknar, fast inte så jättemycket för Felicia pratar så pass bra, men det märks att det är bra för henne när vi gör det. Från tre år så kom språkutvecklingen och nu pratar hon fast otydligt emellanåt, men det går bra att förstå henne. Hon har en kommunikation med alla som hon möter skulle jag vilja påstå. (mamma till Felicia)

För att kunna utveckla barnens förmåga att kommunicera, genomförs i de flesta fall en aktiv träning på förskolan. I nästan alla fall bland föräldrarna så sker denna träning på avsatt tid under några tillfällen varje vecka. Träningen är inte enbart språkutvecklande utan kan även syfta till att stimulera och utmana motoriska färdigheter, begreppsuppfattning och minnets förmågor. Detta görs genom olika aktiviteter, enskilt mellan barnet och träningspersonal eller i en liten grupp med några andra barn. Samtliga föräldrar uttrycker att stimulansen och träningen är viktig för barnets utveckling och en god förutsättning för att ta ett steg mot skolans värld. Samarbetet med förskolan om träningens former och att skapa aktiva insatser för möjligheter till utveckling, har varit varierande och mer befintligt och kontinuerligt för vissa av de berörda barnen än hos andra.

Den fokuserade träningen, tycker jag är jätte jätteviktig och det är jättesorgligt när den får stå tillbaka på grund av sjukdomar eller brist på personal eller vad det nu kan vara. Han mår väldigt bra av den träningen och vi ser att den makes a difference, det gör den verkligen. (mamma till Albin)

Genom den aktiva insatsen av vuxna och pedagoger blir det tydligt för föräldrarna vilka möjligheter som finns för deras barn att utvecklas och lära nya saker, men det är också genom denna extra insats som utvecklingen går framåt. Det finns alltså en tanke och en medvetenhet om att det krävs och kommer krävas extra insatser för att deras barn ska kunna utvecklas på sina villkor. Vare sig det bygger på en föreställning om att klara något lika bra som andra barn eller utifrån deras egen förmåga. Det är upp till varje förskola att organisera stöd och träning för barnet, ibland fungerar samarbetet med föräldrar och andra verksamheter som kan bidra med stöd på varierande bra och mindre bra sätt.

6.1.3 Ett skiftande stöd och engagemang

Stödet för barnen i förskolan har utsetts genom en resurs. I några av fallen är det uttalat att tanken om resursen är att den ska vara tillsatt för gruppen och inte för det enskilda barnet.

Ansvaret för barnets träning har dock oftast ålagts på en person, vissa av förskolorna har avsatt en befintlig person i personalgruppen medans andra har anställt en ny. Samtliga föräldrar hade erfarenhet av att resurspersonen har bytts ut ett antal gånger under barnets tid på förskolan.

Hon har hela vägen haft en resursperson, eller hon har haft ganska många, 5 stycken har hon haft, vilket har varit lite rörigt. Men det är ingen som har anställts för Felicia utan förskolan har hela tiden tänkt så att dem ska ta en person som är van vid förskolan, som kan förskolan, men som får ett särskilt ansvar för Felicia då.

(mamma till Felicia)

Att knyta ett barn till en resursperson, som ändå upplevelsen blivit hos föräldrarna, förutsätter att en relation och en trygghet byggs upp mellan barnet och resursen för att kunna utföra en aktiv träning och kunna stötta barnet i sociala situationer. När denna person byts ut vid ett flertal tillfällen, och det kommer in en ny människa, så påbörjas det en ny process för att kunna hitta en trygghet och ett samarbete. En stor process för en vuxen, och säkert en ännu större process för ett barn som de gång, på gång förväntas klara av.

Trots upplevelsen av olika resurser, så menar föräldrarna att ett engagemang och intresse för deras barn funnits hos varje resursperson. Engagemanget har för vissa speglat sig att resursen har varit ”en snäll person” som visar en vilja till att vara med deras barn och blir som en lekkamrat både för det enskilda barnet som för gruppen.

Han har en jättegullig resurs, som har ett helstort hjärta, och han är gullig och han tycker om Isak. Och framförallt så leker han hela tiden med alla barn. (mamma till Isak)

Resursen engagemang ses då som ett kompenserande för ett annars bristande intresse som upplevts med övriga pedagoger. Förskolans fokus på träning, blir i det läget inte lika angeläget när man ser ett initiativ och en vilja hos en resurs, som överglänser de övriga pedagogernas. För andra föräldrar har upplevelsen kring engagemanget hos resursen blivit mer betydelsefull när det kommit till barnets träning som förskolan utför.

Det har fungerat jättebra med de olika resurspersonerna, de har haft lite olika fokus på vad de har jobbat med tillsammans med henne, men det är vi föräldrar som har styrt det till att det ska handla om språkutveckling. (mamma till Felicia)

Den träning som han har fått, och som han fick precis efter att Lisa (barnets andra resurs) började har varit väldigt viktig! Den första resursen var jättegullig också men inte alls lika kompetent. Därför har hon varit otroligt viktig för att han ska ha kunnat träna upp saker. (pappa till Simon)

Samtidigt råder det alltså skillnader när det kommer till den övriga personalgruppen och deras vilja och intresse att ta till sig teckenkommunikation och att genomföra träningen.

Det bästa med förskolan, det är inte lärarna de är inte jättebra. De är tyvärr lite för gamla lärare, man ska väl inte säga att alla gamla lärare är dåliga, men ibland kan de vara där mer för att få lön känns det som. Det är en av fyra i personalgruppen som gått teckenkurs, och det är hans resurs. De andra vill liksom inte, så det är Tage (Isaks resurs) som han vänder sig till om han vill något. (mamma till Isak) Egentligen så ska vem som helst kunna steppa in och göra träningen, men dem har lagt huvudansvaret på resursen. Vi pratar 95% av träningen på resursen och 5% på

de andra i personalgruppen, så att det är en väldigt stor övervägande del på resursen. Vilket också märks om resursen är borta på grund av sjukdom eller ledighet då faller frekvensen på träning och dagboksanteckningar dramatiskt.

(mamma till Albin)

När upplevelsen av skillnaderna i intresset hos personalen blir mer påtagligt, lägger det ansvar på föräldrarna att föra fram deras åsikter och eventuella krav på en förbättring.

6.1.4 Ett varierande samarbete mellan förskola och habilitering

Ett samarbete mellan habiliteringen och förskolan är mer eller mindre pågående, beskriver samtliga föräldrar. I vissa fall är habiliteringens stöd inte lika betydelsefullt, då föräldrarna har uppfattningen av att förskolan har en god kunskap och förmåga att genomföra övningar och aktiviteter med barnet. Stödet och insatserna som har kommit från habiliteringen har ibland ansetts varit för sporadiska och har inte varit tillräckligt kravfyllda utmaningar för barnet till att lära sig något nytt, istället har man sökt råd och verktyg genom andra verksamheter som också kan tillämpas på förskolan.

I andra fall så är perspektivet av samarbetet mellan habiliteringen och förskolan inte heller speciellt aktivt, men bygger på andra anledningar än att vara ett val av föräldrarna.

Beskrivningen blir istället en upplevelse av ett samarbete som numer är befintligt men som inte skett på vare sig habiliteringens eller förskolans initiativ. Barnets rätt till stöd ställer då krav på föräldrarna att engagera förskolan och habiliteringen att bli mer aktiva om en förändring ska ske.

Det har skett en stor förbättring under hösten, med det är mycket tack vare habiliteringens specialpedagog som verkligen har gett sig attan på att ruska om personalen. Men nu när den här specialpedagogen verkligen har tagit tag i situationen, då känner man varför har de inte varit ute på förskolan mer, och tidigare. Sen har ju initiativet kommit från mig, man skulle kunna tycka att habcenter tar ett sådant initiativ, eller att förskolan gör det. (pappa till Isak)

Det varierande arbetet med träning och barnets språkutveckling är tydligt hos föräldrarna. Det bidrar också till att föräldrarna får en mer eller mindre tydlig bild av barnets pågående

språkutveckling, insatser som hade kunnat ges i en större utsträckning hade kanske inneburit en annan förutsättning inför ett skolval. Ansvaret läggs till stor del på föräldrarna om en förändring ska kunna ske.

6.1.5 Att orka göra sin röst hörd

De flesta föräldrarna har mycket gott att säga om barnets förskola, dock har det förekommit tillfällen där de krävt extra insatser av föräldrarna, bland annat för att deras barn ska få

möjlighet till en utvecklande träning och att engagemanget på förskolan ska öka. För vissa var en känsla av tacksamhet till förskolan övervägande för att våga ställa några krav. Andra har med tiden tappat sin ork att till att ”tjata” på förskolan om mer insatser och upplever ändå att barnet är glad och nöjd över sin tillvaro, istället hoppas man på att steget in i skolan ska skapa bättre förutsättningar. Föräldrarna pendlar mellan att ställa krav på förskolan, för barnets rättigheter till stöd och träning, och att känna tacksamhet inför att deras barn får lika möjligheter som andra barn att ingå i en verksamhet. Tacksamheten upplevs som starkast under första tiden på förskolan då man kanske heller inte vågade ställa krav och komma med synpunkter. När man sedan börjat ställa krav, behöver det inte heller betyda att förskolan bemött dessa med en förståelse och kommit med förslag på förändringar. Därför blir också ett ansvar att kräva stöd och resurser tungt för föräldrarna att bära, samtidigt som man också vill leva ett ”normalt” familjeliv.

Vi har fått ryta till med jämna mellanrum, vi hade säkert kunna pusha ännu mer men det gjorde vi inte de första åren alls. Vi var så tacksamma för att det finns ett dagis och att han får vara där, man ska ju vara ödmjuk inför det mesta, men vi har ju också en rättighet precis som alla andra barn. (mamma till Albin)

Vi skulle säkert kunnat ha bytt förskola för länge sedan, och vi har ju bråkat med dem, men vi ser ju att Isak är nöjd, han är glad när vi lämnar honom där. Man har tänkt att det blir nog bra, och nu börjar ju sexårsverksamheten snart. Vi hade väl tänkt att han skulle gå på dagis ett år till, men eftersom att dagis inte känns tillräckligt bra på det sättet, så känner vi att han kanske ska börja skolan istället.

(mamma till Isak)

Orken att kämpa börjar svikta, samtidigt som man kan trösta sig med att sitt barn ändå uppfattas må bra och blir bekräftad och uppskattad på sin förskola. Erfarenheten av att ställa krav, är dock något föräldrarna bär med sig i sina tankar om ett kommande skolval.

Föräldrarna har också valet att stanna ytterligare ett år på förskolan, för att året efter kunna börja i sexårsverksamhet eller direkt till första klass. När denna möjlighet inte sågs aktuell för föräldrarna, är sannolikheten stor att valet bygger på dåliga upplevelser av förskolans

engagemang och samarbete med föräldrarna. Andra föräldrar som inte heller väljer att stanna ytterligare ett år på förskolan, ser steget till förskolan som ett naturligt steg med nya

utmaningar.

Ju närmare vi kommer skolvalet, ju mer ser vi vad Simon kan, och han är redo att börja skolan. (mamma till Simon)

För de flesta barn oavsett syndrom eller så, så är det tydligt att ta nästa steg. (pappa till Simon)

Att även deras barn ska få möjlighet att gå över till en sexårsverksamhet när de är

åldersmässigt i rätt tid, ses som en rättighet hos föräldrarna. En rättighet som för vilket barn som helst.