Bilden som en förstärkning av jaget

I intervjuerna så framkommer det att bilden, alltså fotografiet av en person, har en speciell betydelse för respondenterna i deras interaktion på internet. Det skapar validitet för personen de talar med och att visa upp en bild på sig själv är en handling som framstår som närmast intim. Det är en handling som innebär förtroende, både som sändare och mottagare.

”Nej alltså, jag brukar vilja ha en bild av personen. Och inte bara en bild utan två bilder så

man liksom kan jämföra och det för att. Visst alltså, om du fejkar att vara någon så kan du ha hittat en bild på Google och då har de kanske bara tagit den bilden och då har de ingen annan.” Linnea (intervju 13)

Citatet påpekar att bilden är ett sätt att kontrollera trovärdigheten hos en person. Linnea har även kommit på ett sätt att ytterligare validera personen då hon vill se två bilder av den hon talar med. Hon är den enda respondenten som berättar att hon har en klar strategi som hon använder för att kontrollera personer online. Dock så uttrycker flera respondenter vikten av att få se en bild av personen de talar med och även att det är möjligt att bilden inte stämmer överens med personen som skickar den.

När det kommer till att visa upp en bild på sig själv så är detta ännu mer laddat. Så gott som alla respondenter säger att de är försiktiga med hur de delar med sig av sina bilder. Bilden är personlig och den nämns ofta i sammanhang med namn och adress, ett exempel på det är Ada, i intervju 9, som säger: ”Jag lägger inte upp bilder på mig själv men jag lägger upp bilder på

det jag fotar. Och sen så berättar jag inte så mycket om mig själv. Jag lägger inte upp nummer och adressen och sånt där.”

Då respondenterna lägger upp bilder på nätet så försöker de ofta att kontrollera vilka som ska ha tillgång att se bilderna genom att lägga upp bilderna på sidor som kräver inloggning och bara tillåta vissa användare att få tillgång till bilderna. ”Men sen har jag ju koll så att det bara

är mina vänner som kan se det.” Viktoria (intervju 8). Flera i gruppen har inget problem med

att lägga ut bilder på sig själva på nätet men då är det, som de kallar det, ”vanliga bilder” på dem själva och kompisar. De är noga med att påpeka att de aldrig lägger upp utvikande bilder.

I många fall så tycks utlämnandet av en bild vara ett bevis på förtroende, när respondenterna låter någon annan person ta del av en bild så har den personen förtjänat trovärdighet. Det finns även exempel på respondenter som berättar att bilder från till exempel fester ligger uppe på nätet men de säger även att de inte tror att dessa bilder skulle kunna innebära problem för dem i framtiden och att de oftast försöker begränsa bildernas tillgänglighet till personer som de godkänt.

Varför har bilden har en sådan stor betydelse? En möjlig orsak som flera respondenter nämner är att internet bara är text, eller som Viktoria uttrycker under intervju 8:”Men alltså

sitter man på internet så sitter man ju bara och skriver.”. Internet erbjuder snabb

kommunikation men det som flera respondenter påpekar är att det är på bekostnad av den personliga kontakten. Bilden blir ett sätt att förankra texten till personen som skriver. Det ser de dock inte bara som negativt utan ibland kan det vara till fördel: ”/…/man är inte lika blyg

och man vågar mer över internet för man står inte öga mot öga med personen.” Erika

(intervju 4).

Frida, i intervju 6, påpekar även en annan anledning till varför hon är försiktig med vilka bilder hon delar med sig av: ”/…/jag att det kan hamna direkt på internet och aldrig suddas ut

eller någonting sånt där.”. När bilden väl finns där ute så är det inte hennes längre utan andra

personer kan ta bilden för sina intentioner vad de nu må vara. Karin, i intervju 16, uppmärksammar även detta ämne: ”/…/det är ju jättemånga när man lägger upp bilder, folk

som snor bilder.”.

Flera ur gruppen talar om att deras inställning till att lägga upp bilder på nätet har ändrats då de har börjat använda Facebook. I intervju 4 så säger Erika: ”/.../mina föräldrar har alltid sagt

åt mig att aldrig lämna ut nånting. Alltså ”du får inte lägga ut några bilder på internet, du får inte säga ditt efternamn” och så och då har ju inte jag gjort det heller. Men ja, sen jag kom med i Facebook då var det kört. Då var ju allting uppe liksom.”. Av någon anledning tycks

att lägga upp en bild där än att skicka en bild till en specifik person. Förklaringen till det kan vara, så som jag tidigare skrivit om, att där har de möjligheten att begränsa personerna som kan se det till sina godkända vänner. Det resonerar Frida om, i intervju 6, att det inte behöver innebära att bara de godkända ser bilderna ändå: ” Nej, det kan jag ju inte på påstå. Alltså folk

kan ju ta del av mina bilder, Alltså om vi säger, jag har ju 200 vänner på Facebook då till exempel. 200 vänner och de har ju också andra vänner som kan se liksom. Det kan ju sitta fem personer framför en skärm och kolla liksom och dela med sig av allt. Så egentligen så tycker jag väl inte att jag är så himla anonym.”. Gruppen vill känna att de har kontrollen över

bilder de lägger upp och Facebook erbjuder viss trygghet även om, som det påpekades i citatet nyligen, inte behöver betyda att de ha fullkomlig begränsat bildens tillgänglighet för okända personer.

Mitt intryck på gruppens syn på bilden, på dem själv eller av personen de talar med, är att den är en slags förstärkning av en persons ”jag” på internet. Att dela med sig av sitt ”jag” är en intim och personlig handling som personen de talar med måste förtjäna. Samtidigt så vill gruppen se en bild av personen de talar med och inte verkar tycka att de själva direkt ska behöva vänta och förtjäna förtroendet på samma sätt som andra människor behöver göra för att ta del av deras bild.