Genomförande av intervjuerna

Intervjuerna genomfördes den 12 och 13 april 2010. Jag genomförde tio intervjuer respektive dag.

Medieprogrammet ligger i en separat byggnad bredvid själv gymnasieskolan. Huset, som kallas för Mediahuset, innehåller klassrum och andra rum för undervisning men är ändå en väldigt öppen plats jämfört med den konventionella rumsliga fördelningen på en skola. Den innehåller stora öppna ytor där det förekommer lektioner även fast människor går förbi. Medieprogrammet utgör en dynamisk miljö för sina elever.

Kvällen innan genomförandet så fick jag ett mail av personen jag hade haft kontakt med, där stod det att han inte kunde närvara den kommande dagen men att elever och lärare skulle hjälpa mig. Dagen efter när jag kommer dit på morgonen så visar en lärare in mig till en klass och säger att det var jag som var där istället för deras lärare. Det leder till att de tror att jag är en vikarie för läraren för de vet inte den riktiga anledningen för min närvaro. Det var en situation som jag inte var beredd på och den presentation jag förberett fick jag lägga åt sidan och istället tvingades jag att improvisera. Under dagen frågade elever som inte varit närvarande på morgonen om jag var deras vikarie och jag fick förklara skälet till min närvaro om igen. Jag tror inte att jag riktigt blev av med stämpeln som ”vikarien” helt. Detta kan dock haft en förtroendeingivande effekt som gav eleverna tillit till mig så att de vågade tala öppet med mig under intervjuerna. Detta blev speciellt uppenbart under intervjun med Linnea som kände sig bekväm nog att öppet berätta om hur blyg hon var och hur bra internet var för henne just därför.

Under de två dagarna jag var där så blev det tydligt att jag uppfattades olika av elever, lärare och mig själv. Jag fick tre roller: ”vikarien”, ”den gamla eleven” och ”forskaren”. Den sistnämnda är så klart min egen syn på min närvaro där och vikarien är, som tidigare jag har nämnt, elevernas syn på mig. Den gamla eleven är den syn lärarna hade av den anledningen att jag ju är deras gamla elev och det är just i egenskap av den rollen som jag fick möjlighet att genomföra min undersökning hos dem men gav dem troligen även tanken om att jag var bekvämare i situationen än jag i egentligen var i början. Alla tre av dessa roller hade både positiva och negativa aspekter men de positiva utgör nog den största delen. Trots de ibland negativa aspekterna som dessa roller medförde så genomfördes min undersökning med ett lyckat resultat och både lärare och elever var hjälpsamma.

Även fast min roll som ”vikarien” verkade inge förtroende så var det ändå svårt att få eleverna att ställa upp på intervjuer. De blev dock mer tillmötesgående när jag berättade att alla skulle få vara anonyma.

Jag fick anpassa mig och jobba runt deras schema, prov, lektioner, luncher och raster. Det hände även att jag fick hämta dem från lektioner de var på. Eftersom det var för många för att komma ihåg till utseende så fick jag ta hjälp av lärare för att leta på eleven som jag letade efter.

För att kunna genomföra intervjuerna fick jag tillgång till ett rum där jag kunde stänga dörren för att minska bakgrundsljuden på inspelningarna.

Innan varje intervju så förklarade jag vad min uppsats skulle handla om, försäkrade respondenten om anonymitet, berättade och frågade om informerat samtycke samt gav dem möjligheten att ställa egna frågor.

Intervjuernas längd varierar mellan runt 5 och över 15 minuter beroende på hur mycket respondenten hade att säga.

Jag varierade frågorna lite utan att ändra deras innebörd i olika intervjuer. Det gjorde jag för att försöka undvika möjligheten att de skulle kunna ha prata med personer som jag tidigare intervjuat och möjligen skulle ha påverkats. Dessutom så föll det sig naturligt att anpassa sättet jag frågade på allt eftersom jag talade med respondenterna. Ibland märkte jag att en respondent var obekväm i situationen och då fick jag ibland tänka efter hur jag skulle få personen att känna sig mindre obekväm. Ibland behövde jag ställa en fråga på ett annat sätt och ibland så ställde jag en följdfråga som var väldigt lätt att svara på. En sådan följdfråga fungerade ibland bra för att få respondenten att känna sig bättre till mods i intervjun. Min tanke med en sådan följdfråga var att om respondenten kan svara på en fråga, och kanske till och med att formulera sitt svar så att hon eller han tycker att det låter bra, skulle detta stärka deras självförtroende i situationen.

Jag avslutade varje intervju med att fråga om de hade något att tillägga.

Det är svårt att spekulera om vilken påverkan på svaren som min närvaro hade; de skulle troligen inte ha så stor anledning att tala om dessa frågor om inte någon ställde dem. Det går dock att tänka sig att en mer erfaren intervjuare skulle ha behandlat situationen annorlunda och möjligen kunnat åstadkomma längre intervjuer. Likväl så känner jag mig nöjd med

resultatet av intervjuerna. Det är klart att respondenterna påverkas av min närvaro i någon grad. Möjligen så kan någon respondent ha försökt att anpassa svaren till det som de trodde jag ville höra. För att undvika det så var jag noga med att innan varje intervju säga att det inte fanns några svar som var rätt eller fel svar på mina frågor.