Den reaktionära kampanjen #MeToo fortsätter och används för att få bort po-litiska meningsmotståndare. I tidigare artiklar har exempelvis maktstriderna i USA skildrats, där presidentkandida-tens Joe Bidens Jr sexuella trakasserier granskats.
Det är intressant att notera att den amerikanska pressen och särskilt New York Times och New Yorker inför pre-sidentvalet inte längre än intresserad av att uppmärksamma #MeToo-kam-panjerna. Efter det att personer som Kevin Spacey, James Levine, Charles Dutoit, Al Franken, Matt Lauer, Char-lie Rose, Les Moonves, Garrison Keil-lor, Aziz Ansari och Placido Domingo anklagades för diverse sexuella kränk-ningar har fått sina karriärer förstörda av medierna. Bortsett från Harvey Weinstein har ingen befunits vara skyl-dig för sexualbrott som de anklagats för av medierna. Istället har New York Ti-mes publicerat en avslöjande artikel av Ben Smith ”Is Ronan Farrow Too Good to Be True?” den 17 maj 2020, som visar på hur oseriös journalistisk Farrow be-drivit. En granskning som kan jämföras med Dagens Nyheters devota hyllande av Ronan Farrow.1 Även i New Yorker var den senaste artikeln Ronan Farrow publicerade den 25 februari 2020. El-ler som han själv skriver: ”Let’s keep everything under wraps until after November.” Orsaken är att #MeToo-kampanjen hotar det Demokratiska partiet under valkampanjen, då deras 1 Se DN:s hyllningsreportage ”Han fick stjärnor-na att avslöja Hollywoods mörka hemlighet” den 9 maj 2020.
senila kandidat Joe Biden anklagades i mars månad för sexuella övergrepp på Tara Reade, som han inte ens kommer ihåg att han anställde. Därför har de-batten om #MeToo åtminstone tempo-rärt stoppats, då det riskerar att bli en politisk bumerang mot Demokraterna i årets val. Många kvinnor som dri-vit anklagelserna, som Alyssa Milano och Jessica Valenti, vilka öppet stöd-jer Biden i valet, vill inte ta ställning till Tara Reades anklagelser, trots att de hävdar att kvinnor aldrig kan ljuga om sexuella övergrepp, såvida det inte gäller en Demokratisk presidentkan-didat. Vidare utgör fallet med Jeffrey Epsteins ”självmord” och hans ”black book” med namn på prominenta De-mokrater och Hollywood stjärnor en källa till stor nervositet inför valet. För att inte tala om det brittiska hovet.
Joe Biden Jr har valt senatorn Kamala Harris till sin vice-presidentkandidat, som en ”orädd förkämpe för den lilla människan”. Hon tillhör nämligen de 0,1 procent rikaste gruppen amerika-ner. Förutom att hennes far är jamai-can och modern tamil är senatorn av rätt kön, vilket passar väl in i Demo-kraternas postmoderna identitetspo-litik, står Harris som en representant för hårdare tag och lag och ordning.
Det är det sistnämnda som gör henne så populär bland svenska politiker från vänster till höger. Senatorn var tidigare åklagare (1990-2003), district attorney i San Francisco (2004-2011) och attor-ney general i Kalifornien (2011-2017).
Hon haft ett starkt stöd av polisfacket
#MeToo i politiska maktstrider
för sina hårda linje. Under hennes tid dömdes allt fler till fängelse, vilka blev överfyllda där tre fångar fick dela cell och ledde till vanvård. Denna inhuma-na fångvård (en mätare på ett lands hu-manitära tillstånd) föranledde Högsta domstolen att fälla delstaten ”Brown v.
Plata” år 2014. Domen konstaterar att de överfyllda fängelserna medförde en ”constituted cruel and unusual pu-nishment”, vilket ledde till att 40.000 fångar släpptes i förtid. Detta motsatte sig Harris eftersom delstaten därmed gick miste om intäkter från fångarnas tvångsarbete. Fångarna bekämpade nämligen skogsbränder för två dollar om dagen. Och skogsbränder har Kali-fornien gott om tack vare deras extre-ma miljölagstiftning och avreglerade elbolag.
Harris har också aktivt deltagit i be-slut att skilja små flyktingbarn från sina föräldrar, vilka är ett av de allra största systematiska rättsövergrepp som be-gåtts i USA under 2000-talet.
År 2010 drev Harris fram en lagstift-ning där skolornas resultat skulle för-bättras genom att bötfälla och fängsla föräldrar när deras barn skolkar. Ett bötesstraff på 2.000 dollar som fattiga svarta föräldrar inte har råd att betala omvandlas till fängelsestraff.
I sin bok ”The Truths We Hold. An American Journey” (2019) beskriver Harris sig själv som en ”progressiv”
åklagare, vilket en närmare granskning av hennes gärningar inte riktigt kan be-kräfta såvida inte en postmodern tolk-ning av ordet progressiv görs. För då kunde hon ha likaväl ha skrivit ”spunk”
istället. Istället motverkade hon en re-formering av rättsystemet i en mer hu-man riktning.
Trumps anklagelser mot Harris som en ”korrupt vänsterextremist som vill se amerikanska städer brinna” är så-ledes återigen en falsk bild av denna hårdföra reaktionära senator.
Harris är en stor anhängare av en le-galisering av marijuana, vilket all erfa-renhet visar leder till ökad brottslighet, missbruk och trafikolyckor samt förstör barns kognitiva förmåga. Men canna-bis är i USA en populär drog som om-sätter miljardbelopp. Med en fortsatt legalisering kan handeln expandera och Harris erhålla en ökad popularitet bland passiviserade och hjärnskadade cannabisbrukare.
Den gröna Jytte Guteland (S) ser Harris också som en förebild för en mångskiftande ”feministiska utrikes-politik”, som exempelvis fördes av Margaret Thatcher under Falklands-kriget 1982, Golda Meirs Suez kris el-ler det andra arabisk-israeliska kriget och Hillary Clintons Libyenkrig 2011.
Som tamil kanske Harris kan förbättra alliansen med Indien. Måhända kan hon nå framgång med sin feministiska agenda med ett krig mot Kina och Ryss-land för att befria dessa länder från kol-dioxid och patriarkala strukturer.
Såsom jurist är det emellertid märk-ligt att senatorn varit en central person under de senaste årens #MeToo kam-panjer. Senator Harris var den första som krävde 2017 att den demokratiska senatorn Al Franken skulle avgå, då han anklagades för påstådda sexuella trakasserier av åtta kvinnor. En jurist borde väl ändå utgå från grundläggan-de krav på rättssäkerhet och bevis. Se-dan spelade Harris en central roll under senatens utfrågningar under utnäm-ningsprocessen av Brett Kavanaugh,
som anklagades för sexuella trakas-serier. Det är mot denna bakgrund det intressant att senatorn nu ser mellan fingrarna när det gäller Joe Biden, trots att hon tidare sagt att kvinnor aldrig kan ljuga om sexuella övergrepp. Det handlar således om dubbla måttstockar.
Men så har hon nu också möjligheten att bli vice-president och då spelar inte längre sexuella övergrepp någon roll.
Hon är också en gammal god vän med Joe Bidens son.
Hela denna #MeToo våg vilar på postmoderna identitetsteorier och ge-nusteorier, vilka förnekar existensen av en objektiv sanning och reducerar livet till att handla om olika gruppers makt och privilegier eller avsaknad därav.
Kvinnan är som grupp alltid under-ställd mannens förtyck och privilegier.
Livet handlar om en evig kamp mellan de goda och onda grupperna, vilket gör denna rörelse till en fundamentalistisk religiös rörelse, där en förtyckt grupps upplevelser aldrig kan vara fel. Och därför kan en kvinna aldrig heller ljuga om en sexuell kräkning ägt rum eller ej.
I Sverige ledde mediernas uthängningar och häxjakt till att Pressens opinions-nämnd utredde 38 anmälningar och i 24 fall fälldes medierna för etiska över-tramp. Uthängningar som ledde till att Benny Fredriksson begick självmord genom en exempellös medial hetsjakt.
Detta till följd av att mediernas grund-läggande journalistik och källkritik ersattes av flockmentalitet påhejad av asociala medier och #MeToo.
Åsa Linderborgs senaste bok ”Året med månader” (2020) är en starkt självkritisk betraktelse av hennes mot-sägelsefyllda agerande under #MeToo.
Hon var kritiskt till den men föll offer för det grupptänkande som råder inom BSS-mediekartellen. Flockbeteen-det blev för starkt och hon drogs med i uthängningen av Benny Fredriks-son. Åsa Linderborg tar ansvar för sina handlingar, vilket är starkt och modigt gjort i dessa tider av konformism och feghet. Dessvärre lär hon inte få några efterföljare inom BSS-kartellen, då drev och personförföljelser säljer och ger intäkter till aktieägarna.
Efter anklagelser om sexuella trakas-serier från en tidigare sekreterare be-gick borgmästaren i huvudstaden Seoul, Park Won-Soon, självmord. Han var nämnd som presidentkandidat till valet 2022 och har tidigare hyllat #MeToo-rörelsen.
I Frankrike bedrivs en mediakampanj emot nyutnämnda inrikesministern Gérald Darmanin, som anklagas för våldtäkt mot Sophie Spatz (född Olga Patterson) år 2009. Kvinnan hävdar att hon haft sex med honom för att han skulle ändra hennes kriminalregister, där hon figurerat med utpressning och telefonhot. Patterson-Spatz var då 36 år gammal, tidigare prostituerad och medlem i samma parti UMP/LR. Dar-manin var då en 25 årig kommunal råd-givare i Tourcoing.
Anklagelserna framfördes 2017, då hennes man Pierre Spatz, anklagade, tydligen inspirerad av #MeToo-kam-panjerna, Darmanin för våldtäkt i ett brev till justitieministern. Emellertid har åklagarna vid tre tillfällen lagt ned utredningar om anklagelserna om våld-täkt, då dessa inte kunde beläggas. I ett manifest i Libération den 23 juli
kräv-des inrikesministern avgång, eftersom det är enligt författarna en förutsätt-ning för en moralisk rensförutsätt-ning och upp-rustning av den franska staten. Ett krav som även stöds flera oppositionspartier.
Trots att ministern inte är föremål för någon rättslig utredning om sexuella övergrepp eller är dömd för våldtäkt.
Med tanke på alla händelser där den franska polisen begått brutalt övervåld mot demonstranter framstår denna reaktionära moraliska kampanj som absurd. Istället för att ägna sig åt vä-sentligheter, som exempelvis att mi-nistern Darmanin avser att stämma borgmästaren Patrick Chaimovitch, då han gjort historiska jämförelser med Vichyregimen och den franska polisen idag, vilket upprört den högerreaktio-nära fackföreningen för polisen. I ett tal i Nationalförsamlingen försvarade inrikesministern all form av polisvåld, eftersom det alltid är en legitim vålds-utövning. Ett tal som likaväl kunde hål-lits under Vichyregimens tidevarv. I en tid när Frankrike bedriver koloniala krig i Afrika framstår denna reaktionä-ra #MeToo kampanj som verklighets-frånvänd, inte minst då det saknas en saklig grund för anklagelserna om sex-uella övergrepp. Det framstår som ett sätt avleda samhällsdebatten från de verkliga sociala och politiska proble-men i Frankrike.
I en maktstrid i skotska nationalist-partiet Scottish National Party (SNP) för att utmanövrera dess tidigare ord-förande (1990–2014) Alex Salmond användes medvetet anklagelser om sexövergrepp. I augusti 2018 lämnade han partiet då han åtalats för 13 sexu-ella övergrepp, däribland två
våldtäkts-försök. Han frikändes emellertid den 23 mars 2020 från alla anklagelser av High Court i Edinburgh av en jury som bestod av nio kvinnor.
De flesta som anklagade Salmond var gamla partikamrater vars syfte var up-penbarligen att få bort honom och den politik som han företrädde i SNP ge-nom att använda de gemena metoderna från #MeToo. Anklagelserna byggde helt hållet på vittnesmål på händelser under åren 2008-2014 och inga fysiska bevis överhuvudtaget presenterades under rättegångsprocessen.
Fallet är mycket anmärkningsvärt då den skotska polisen, som ytterst styrs av SNP, lade ned stora resurser för att försöka få fram ännu flera bevis mot Salmond. Ett team av 22 poliser arbe-tade under ett helt år för att identifie-ra och förhöidentifie-ra 386 personer för att få fram nya anklagelser och vittnen, vilket inte ledde till några ytterligare ankla-gelser eller vittnen. Även MI5 deltog i utredningsarbetet, vilket tyder på att fallet även handlade om ”nationellt sä-kerhetshot”, då Alex Salmond deltagit RT:s ”The Alex Salmond Show” 16 no-vember 2017, (kort därefter kommer de första anklagelserna om sexövergrepp) där han bland annat intervjuade kata-lanska separatister.
För britterna är skotsk separatism ett verk av Ryssland och skottar är enbart lättledda får och nyttiga idioter. Alex Salmond är ett hot mot Storbritan-nien med krav på en ny folkomröstning om skotsk självständighet och då är
#MeToo ett enkelt sätt att oskadliggöra och misskreditera obekväma menings-motståndare. Även om Alex Salmond blev frikänd var han redan på förhand
”a sex pest” dömd av media och BBC.
New York Times (NYT) projekt 1619 som lanserades 2019 innebär en omtolkning av USA:s historia. Den amerikanska revolutionen och inbör-deskriget har reviderades till att enbart handla om rasism och slaveri. Det fram-går av NYT:s hundrasidiga upplaga den 19 augusti 2019. Den har skickats till skolor, bibliotek och museer runt hela USA. Lärarna introduceras för att lära ut detta nya budskap till Amerikas alla skolelever. Den har således fått ett enormt genomslag i USA, vilket delvis förklarar dagens omfattande upplopp.
Emellertid är det viktigt att komma ihåg att rasism hos den amerikanska polisen inte är den enda förklaringen till polisövervåldet och dödsskjutning-arna. I alla slutna yrkesgrupper, som polisen, militären, fängelser etc, upp-står lätt en kåranda. Den är viktig men kan spåra ur med utveckling av sub-kulturer med jargonger, våldsförhär-ligande, social arrogans, empatilöshet, cynism, främlingsfientlighet och även rasism. Det är inte troligt att flertalet dödsskjutningar utförts till följd utav rasism, utan det kan vara fråga om an-dra beteenden. Det är inget försvar för polisvåld, utan dessa polisen ska straf-fas, men det är för att komplicera den förenklade retoriken under parollen om ”Black Lives Matters”.
Utgångspunkten för NYT omtolk-ning av historien var att för 400 års sedan anlände 20 afrikanska slavar till den brittiska kolonin i Virgina. Detta
utgör enligt NYT den sanna starten på USA, som först dock skapades år 1775.
Även fast slaveriet praktiserats i Afrika under århundraden.1
Det är viktigt att förstå att slaveriet inte var en födelse av rasism, utan ra-sismen var konsekvensen av slaveriet.
Det gällde att kunna motivera ideolo-giskt detta ekonomiska system. Slave-riet utvecklades till en internationell ekonomisk institution som samtliga ko-lonialmakter var involverade i. Utav 20 miljoner afrikanska slavar var det en-dast två procent eller 400.000 som kom till de 13 brittiska kolonierna i Amerika.
Projektet 1619 handlar om en politisk omskrivning av historien för att passa in i Demokratiska partiets nya ideolo-giska grund som bygger på postmodern identitetspolitik, dvs. att genus, sexu-ella preferenser, etnicitet och fram-förallt rastillhörighet är det primära.
Bakgrunden till projektet uppges vara att förstå de krafter som ledde till Do-nald Trumps valseger 2016, dvs. det är vita rasistiska män som vill återupprät-ta slaveriet som är förklaringen. Detåterupprät-ta är emellertid en minst sagt konstru-erad och bisarr förklaring till Hillary Clintons katastrofala misslyckande.
Det är lite ironiskt med tanke på att Demokratiska partiet var slavägarnas parti som tog ställning för att Sydsta-terna lämnade unionen. Efter 1 Se Paul E. Lovejoys “Transformations in Slavery: A History of Slavery in Africa”
(1983).