De senaste årens upptrappade krimi-nalpolitiska debatt om det dödliga vål-det och gängkriminaliteten blir alltmer överdriven. Självklart är gängmorden, skjutningarna, sprängningarna och klanstrukturer allvarliga polisiära och sociala utmaningar för Sverige. Det är ett misslyckandet att staten inte lyck-ats kuva ett hundratal grova krimi-nella personers aktiviteter. Trots alla satsningar på polisen är det idag färre poliser i yttre tjänst och det krävs ord-ningsvakter för att skydda poliser. Bil-den av en väl beväpnad polis som av arbetsmiljöskäl inte förmår upprätt-hålla ordningen blir en aningen bisarr.
Men det är inte tecken på att ”något på riktigt håller på att gå sönder i Sve-rige”, som Kvartals chefredaktör eller Sverigedemokraterna hävdar. Den mo-derata förvandlingen av gängkriminella till terrorister är anmärkningsvärd då det inte handlar om terrorism, utan om kriminalitet och narkotikaförsälj-ning. Enligt Stockholmsenkäten 2020 uppgav 32 procent av pojkarna i års-kurs två på gymnasiet att de någon gång använt narkotika och då handlar det primärt om cannabis. Det är den narkotikaliberala politik som MUF och flera ungdomsförbund bedriver med legaliseringskrav på cannabis som får alltfler ungdomar att använda narko-tika, som de får genom finansiera de gängkriminella, som upprör de konser-vativa partierna. Det kanske är dags för moderater i Täby och Danderyd att se till att deras barn inte köper cannabis av gängkriminella. Moderaternas poli-tik är som vanligt ologisk, fylld av
mot-sägelser och visar sig som vanligt vara inkompetent.
Alarmismen ska ses i bakgrund mot fakta och statistik. Hur har det död-liga våldet utvecklats? Nedanstående diagram visar tydligt att den under 2000-talet varit i stort sett oförändrad.
Det kan noteras under förra året var dödliga våldet lägre än under åren:
2002, 2004, 2007, 2015 och 2017. Exem-pelvis var det dödliga våldet högre år 2007 när moderaterna satt i regerings-ställning med ansvar för justitiedepar-tementet. Men som vanligt under Ulf Kristerssons (M) ordförandeskap går partiet numera i opposition mot sitt partis tidigare förda politik.
Under åren 2011-2019 har antalet mord med skjutvapen fördubblats, men fortfarande begås huvuddelen av alla mord med knivar, yxor, stickvapen och med händerna precis som under vikingatiden.
Det kan konstateras att nästan alla offer för skjutningarna är andra kri-minella män. Förra året var det fem kvinnor som blev ihjälskjutna, varav de flesta var anhöriga till grovt krimi-nella män och har därmed valt en mer riskfylld tillvaro här i livet. Däremot när det gäller övriga dödsfall var 36 procent av dödsoffren kvinnor. Det är
0,00 0,20 0,40 0,60 0,80 1,00 1,20 1,40
Konstaterade fall av dödligt våld i Sverige.
Antal per 100 000 invånare åren 2002-2019
kanske därför skjutningarna får så stor uppmärksamhet, då dessa främst drab-bar män. Detta framstår i dessa tider av postmodern identitetspolitik som en aningen märkligt. Men återigen är det kanske hudfärgen som idag är viktigare än könet och den sexuella läggningen.
Det gäller att hänga med sillstimmet och dagens flexibla grupptänkande.
Sedan 2006 har de fysiska person-skadorna till följd av våldsbrottslighet minskat från 31 till 18,1 per 100.000 in-vånare som är över 15 år (2017) enligt Socialstyrelsens patientregister. Det är främst utomeuropeiska män som är mest utsatta för våld, även om minsk-ningen är som störst i denna grupp från 90 till 41. Gruppen utländska män är dock fortfarande mer än dubbelt så stor jämfört med gruppen svenska män.1
Enligt FN:s statistik (UNODC) har antalet mord i Sverige per 100.000 in-vånare sedan 1990-2018 varierat mel-lan 0,7-1,3. Den var som högst med 1,3 mellan 1991-93 under den dåvarande borgerliga regeringen. Men då hördes inte dagens högljudda krav på straff-skärpningar från de borgerliga par-tierna. Det finns således ingen saklig grund för dagens alarmistiska debatt om kriminalitet eller att medborgare ska känna sig otrygga på allmänna plat-ser. Flertalet mord begås fortfarande inom familjen av anhöriga och bekanta.
Det som ägt rum de senaste åren är att gängskjutningarna ökat, som främst drabbar andra kriminella och deras anhöriga, men samtidigt har mord på allmänna platser där gärningsmän och offer inte känt varandra minskat. Det har således blivit tryggare att vistas ut-omhus jämfört med 1992.
1 Läs mer i Analys & Kritik nr 4 2019 s.27ff.
Det är glädjande att se en minskad våldsbrottslighet i hela Europa. I Eu-ropa har antalet mord minskat kraftigt och börjar närma sig de svenska låga nivåerna. Särskilt intressant är utveck-lingen i Ryssland med allt färre mord, minskad dödlighet, färre självmord och ökad medellivslängd till följd av bland annat en kraftig minskning av alkohol-konsumtionen och missbruk.2 Även Finland har en positiv utveckling.
Det kan också vara på plats att se det dödliga våldet i ett historiskt per-spektiv. Nedanstående diagram visar mordfrekvensen i ett antal europeiska länder, däribland Sverige, under perio-den 1200-2016. Med undantag för krig, särskilt andra världskriget, har vålds-brottsligheten minskat radikalt genom industrialiseringen, välfärdsstaten och civilisationsprocessen.
I kampen mot gängkriminaliteten föreslås allt fler förslag om att
2 WHO:s rapport ”Alcohol policy impact case study” september 2019.
1,30 1,20 1,10
0,00 2,00 4,00 6,00 8,00 10,00
1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012 2014 2016 2018
Antalet mord per 100.000 invånare 1990-2018 Källa: UNDOC
Europa Sverige
sätta grundläggande rättsstatsprinci-per. Senast var polisens förslag om att avlyssna personer med samröre till gängkriminella utan att det finns en brottsmisstanke, vilket är en flaggrant kränkning mot den grundlagsskyddade rätten till privatliv och integritet. En rad flagranta rättsfall visar på att även polis kan göra sig skyldiga till över-grepp. Det är därför det finns regler om krav på skäligen misstanke om brott.
Det är endast under undantagsliknan-de tillstånd som staten kan frångå undantagsliknan-dessa rättsprinciper. Inte ens i Kina kan po-lisen avlyssna eller göra husrannsakan utan misstanke om brott.
Fler krav på att avskaffa muntlighets- och omedelbarhetsprincipen framförs i en strid ström. Senast var det Ebba Busch (KD) den 3 september i G-P.
Detta förslag har tidigare framförts av utredningen ”Tidiga förhör – nya be-visregler i brottmål” (SOU 2017:98) att inspelningar under förhör under för-undersökningen inte ska kunna änd-ras under huvudförhandlingen. Detta trots att polisförhör inte garanterar grundläggande rättssäkerhet gentemot rättsövergrepp och att själva rätte-gångsprocessen förvandlas till ett mer administrativt förfarandet.
Nästa utspel som kom från Ebba Busch (från gruppen politiker utan gränser, omdöme och kompetens) handlade om att använda 1,8 miljarder kronor från det svenska biståndet till att bygga fängelser i andra länder så att utländska medborgare kan skickas tillbaka till sina hemländer. Detta ef-tersom de svenska fängelserna är fulla till följd av alla de straffskärpningar som bland annat KD varit med om att fatta. Ett problem är att flera tänkbara
länder som Somalia och Afghanistan inte uppfyller grundläggande rättsstat-liga krav och i de svensk finansierade fängelserna kan även komma att inhysa politiska fångar som utsätts för tortyr med svenskt bistånd. Ett sådant beslut, som även SD tidigare framfört, strider emellertid mot OECD:s biståndskom-mitté DAC:s riktlinjer för bistånd, vil-ket Sverige har förbundit sig att följa.
Det är en avsevärd skillnad mellan den tidigare biståndsministern Alf Svens-son och dagens Ebba Busch.
Kraven på strängare straff för unga är en typisk symbolpolitisk retorik.
Men precis som kriminalkommissarie Fredrik Gårdare konstaterade i SVT:s Agenda den 6 september att enligt all tillgänglig internationell kriminologisk forskning leder längre straff för unga lagöverträdare inte till en minskad brottslighet. Det är en verkningslös och i värsta fall en kontraproduktiv åtgärd då unga personer som döms till fängel-se löper en ökad risk att fortsätta begå brott när de släpps enligt BRÅ:s studier.
Återigen slösar riksdagsledamöterna tid och resurser på uppenbart felaktiga åtgärder i hopp om att utnyttja männis-kors oro för att vinna röster.
Regeringsförklaringen den 8 septem-ber och framförallt den efterföljande riksdagsdebatten handlade om den
”systemhotande” gängkriminaliteten.
Detta säger något om tillståndet i den svenska ankdammsdebatten när det finns så många andra väsentliga och svåra frågor att lösa.
Det är ytterst förvånande att det är de konservativa partierna som vill upp-häva rättsstaten. I en snabb takt med nya lagförslag som är hafsigare och mer ogenomtänkta än under lidbommeriets
värsta år kan de konservativa partier-nas avsikt ifrågasättas ur ett rättssäker-hetsperspektiv.
Det är självklart högst otillfredsstäl-lande att regeringspartiet faller undan för oppositionens högerpopulistiska förslag. Inte minst med tanke på att so-cialdemokratin tidigare med införande av Brottsbalken humaniserat svensk straffrätt och kriminalvård. Men nume-ra tävlar partiet med att övertrumfa di-verse högerpopulistiska utspel. Det är enorm skillnad mellan justitieminister och jur dr Lennart Geijer, med alla sina brister, och Morgan Johanssons inkom-petenta populism. Än värre blev det un-der riksdagsdebatten den 9 september och i SVT Aktuellt när statsministern anammat SD:s rasistiska agenda (tri-angulering) med att det är invandrarna som är orsaken till brottsligheten. Alla seriösa bedömare vet att brottslighets-bekämpning är ett långsiktigt arbete som hänger intimt samband med den socioekonomiska utvecklingen inte med migrationen i sig. Det är dags att uppnå full sysselsättning.
”Ska brottsbekämpningen bli mer kunskapsbaserad behövs en liknande myndighet, ledd av en statskrimino-log.” Det föreslår en kriminolog och en rättspsykiatriker i en debattartikel.3 Förslaget är förvånande då koncep-tet med en statsepidemiolog inte va-rit särskilt framgångsrik strategi med över 5.800 dödsfall på ett par månader, 3 Ardavan Khoshnood och Sten Levander artikel:
” ”Sverige behöver en statskriminolog” i SvD den 2 september 2020.
vilket är mer än 38 dödsoffer per år av gängkriminella. Det är egenartat för-slag då artikelförfattarna också hävdar att ”kriminologi är en omogen veten-skap med ideologisk slagsida”. Men ändå ska en omogen kriminolog han-tera bekämpningen av gängkriminella.
Deras påstående att de ”kan iden-tifiera riskindivider med 80 procent träffsäkerhet från fyra års ålder” verkar vara ett högst tvivelaktigt påstående, enär varje människa har ett förnuft och en fri vilja. Individen styrs inte enbart av gener eller enbart av småbarnsföräl-drarna.
Det inger inte respekt att artikelförfat-tarna är ”imponerade” av att Danmark har en omfattande kameraövervakning, som i Kina, visitationszoner, förbuds-zoner och ingen straffrabatt för unga.
Och särskilt ”imponerande” är det inte att Danmark urholkat grund-läggande rättssäkerhetskrav och omedelbarhetsprincipen med att nya bevis kan presenteras under själva rät-tegången. Detta förfarande påminner mer om Moskva rättegångarna, vilket också skedde i det lovliga syftet att undanröja samhällets fiender eller ter-rorister som moderaterna kallar unga ännu odömda män i förorterna för.
Det dubbla straffet imponerar inte heller, då det skapar en fyrkantig och orättvis rättstillämpning.
Beskrivningen av ett fängelsestraff som ”håller god pensionatsstandard”
känns som en egenartad verklighetsbe-skrivning av vad ett frihetsberövande innebär, särskilt för unga människor.
Den svenska politiska debatten om migration blir alltmer bisarr och ma-kaber. Det är paradoxer och myter som styr debatten. Trots allt tal om huma-nitär migrationspolitik och respekt för asylrätten ses migranter enbart som ett problem. Sverigedemokraterna har satt agendan – ”problemformuleringsprivi-legiet”. Därför har SD på senaste kon-gressen krävt ett volymmål på noll och dessutom deportering av hundratu-sentals invandrare. M och KD närmar sig alltmer denna extrema ståndpunkt.
Nyliberalismen i Moderaterna har er-satts av en mer sedvanlig reaktionär konservatism från 1930-talet. I KD har den kristna etiken ersatts av en inhu-man inskränkt människosyn. I social-demokratin handlar det om att hänga med tillfälliga opinionsvindar och inte minst för LO att vinna tillbaka arbetare som gått till SD.
Det övergripande politiska målet för samtliga åtta riksdagspartier är kli-matomställningen. Detta innebär att alla andra politikerområden underord-nas målsättningen att reducera utsläp-pen av koldioxid — reductio CO2 ad absurdum. Eftersom varje ny invandra-re innebär ökade utsläpp av koldioxid måste invandringen begränsas med el-ler utan ett enkelt mätbart volymmål.
Det är därför en av paradoxerna att mil-jöpartiet de gröna säger sig värna om asylrätten när de i själva verket vet att enbart SD:s agenda om deportering av hundratusentals eller rentav miljoner migranter är nödvändigt för att uppnå de uppsatta inhumana klimatmålen.
De politiska turerna i Migrations-kommittén om ett volymmål är ingen
nyhet eftersom den reglerade invand-ringspolitiken alltid utgått från att be-gränsa antalet migranter i relation till arbetsmarknadens behov och samhälls-ekonomin. Redan i slutet av 1960-talet lyckades LO begränsa arbetskraftsin-vandringen trots att det då rådde full sysselsättning och brist på kvalifi-cerad arbetskraft. Under 1980-talet genomfördes hårda restriktioner lik-nande de som gäller sedan 2015. Trots att nyliberaler, centerpartister och miljöpartister pläderat för en fri in-vandring har svensk migrationspolitik sedan demokratins infördes alltid varit reglerad. Visionen om en fri invandring förutsätter att nationalstaterna avskaf-fats och därmed nationsgränserna. Så-ledes finns det inga gränser att passera och då kan inte heller någon migration förekomma.
Eftersom människan är en potentiell kreativ producent kan en ökad invand-ring leda till att göra Sverige allt rikare.
Det förutsätter givetvis en ekonomisk politik som leder till ökade investering-ar och därmed en ökad produktivitet.
Således är det den ekonomiska politi-ken som bör förändras, inte att begrän-sa invandringen, som alltid har berikat Sveriges välstånd.
Dagens klimat- och energipolitik be-gränsar effektivt Sveriges ekonomiska utveckling. Istället blir migranter syn-dabockar, precis som judarna i Nazi-Tyskland, för en misslyckad ekonomisk politik, som utformats med stöd av samtliga åtta riksdagspartier och EU.
EU:s bank- och klimatunion är ett ut-tryck för denna Festung Europa och Eurosclerosis.