Tidskriften Tidskriften
Analys & Kritik Analys & Kritik
Nr 3 September 2020 Årgång 19
Ur innehållet:
• Afrika framtidens kontinent
• Har vi råd med anställningstrygghet?
• Utgör Kina ett militärt hot?
• Eko-fascister och radikalnationalister
• Den reaktionära retoriken om hårdare tag
• Den amerikanska historierevisionismen
Tidskriften Analys & Kritik
Nr 3 September 2020 Årgång 19
2020-09-18
Tidskriften Analys & Kritik utkommer sedan år 2002 Redaktörer: Pär Grip och Göran Hallén (ansvarig utgivare) E-post adress: info@analyskritik.se
Hemsida: www.analyskritik.se
Tidskriften utkommer med minst fyra nummer per år ISSN 1651-1573
Analys & kritik värnar om:
• Den demokratiska rättsstaten och nationell suveränitet
• Medborgarskapstanken
• Den industriella välfärdsstaten
• Framstegstanken och utveckling
• Folkbildning, vetenskap och rationalitet
• Arbetets värdighet
• Humanistisk människosyn och kultur
Innehåll
Ledare 4
Afrika framtidens kontinent 4
Har vi råd med ett anställningsskydd? 7
Pandemin Covid-19 9
Mörkläggning och flockimmunitet 9
Geopolitik eller fred & utveckling? 10
Utgör Kina ett militärt hot? 10
Tankesmedjornas flockbeteende 12
Euroscleros & Klimatnotstand 14
EU:s nya jordbruksstrategi 14
Den svartblå katastrofen 16 Eko-fascister och radikalnationalister 16
Rättsstatens kris 18
Legalisering av narkotika och dödshjälp 18
Reaktionär retorik om hårdare tag 22
Hysterisk debatt om gängkriminalitet 27
Den bisarra migrationsdebatten 31
#MeToo i politiska maktstrider 32
Kultur 36 Den amerikanska historierevisionismen 36
Nästa nummer av Tidskriften Analys & kritik utkommer senast den 18 december år 2020
Ledare
Afrika framtidens kontinent
Afrika är framtidens och hoppets kon- tinent. Med en fortsatt stark befolk- ningsökning kan Afrika år 2100 få mer än fyra miljarder människor. Efter Asien är Afrika den befolkningsrikaste regionen i världen. De materiella beho- ven av livsmedel, bostäder, infrastruk- tur, skol- och hälsovård och energi är enorma. Detta erbjuder en gigantisk exportmarknad för svensk exportin- dustri, som har varit historiskt sett inriktad på produktion av den typ av varor och tjänster som den afrikanska befolkningen så väl behöver. När Eu- ropa alltmer stagnerar till följd av en demografisk åldrande och krympande befolkning med allt större behov av ökad immigration är Afrika en möjlig- het till en vitalisering av de europeiska ekonomierna.
Den mediala bilden av Afrikas 54 sta- ter är ofta i mörka färger med ständiga etniska konflikter, krig, sjukdomar och svältkatastrofer – se Joseph Conrads
”Heart of Darkness”. Men den ekono- miska tillväxten är där väsentligen högre än EU:s stagnerande och kri- sande ekonomier – Eurosclerosis. När europeiska ungdomar lider av obefo- gad klimatångest och en utbredd kul- turpessimism är afrikanska ungdomar allt hoppfullare med en stark tro på att deras liv kommer att bli allt bättre.
Den afrikanska kontinenten rymmer enorma naturtillgångar och har en låg befolkningstäthet. Afrika har ungefär 60 procent av jordens obrukade land
och potentialen att öka produktiviteten med moderna agroindustriella metoder är mycket stor. Afrika kan bli världens nya kornbod. Vartannat år växer Afrika med en befolkning stor som Frankrikes och eftersom Afrika har så ung befolk- ning innebär det en stor potential till förändring och vitalitet jämfört med EU:s och Japans snabbt åldrande be- folkningar. Det är ju ytterst människan med dess kreativitet, förnuft och hårda arbete som skapar välstånd, nya tekno- logier och resurser. Ju fler utbildade människor desto rikare blir Afrika och desto större blir jordens samlade na- turtillgångar.
När Dagens Nyheter1 för en gångs skull beskriver byggandet av vatten- kraftsverken i Kongofloden handlar det om hur Världsbanken förvägrat lån till projekten till följd av korruptions- risken. Och hur amerikanska rasistiska miljöorganisationer som International Rivers försöker förhindra vattenkrafts- byggen i Afrika och i hela världen. IR berömmer sig om att de sedan bildan- det 1985 stoppat 217 vattenkraftsverk.
De är påverkade tydligen av filosofen Martin Heidegger som 1954 motsatte sig byggande av vattenkraftsverk, då denna utgjorde en ”reliable” till skill- nad från vindkraftsverk som är ”unre- liable” förnyelsebar energikälla. (sic!) Men med byggandet av ”Grand Inga”, bestående av åtta vattenkraftverk, 1 DN:s artikel ”Dammen som kan säkra ren el åt Afrika väntar på att byggas” den 15 augusti 2020.
Inga-1 till Inga-8, för mer än 800 mil- jarder kronor kommer det att produce- ras 44.000 MW. Det innebär cirka 370 terrawattimmar (TWh) – ungefär hälf- ten av Afrikas totala elkonsumtion idag på 700 TWh. Det är dubbelt så mycket el som den 22.500 MW Three Gorges- anläggningen i Kina producerar. Grand Inga kommer att bli 50 gånger större än Hoover Dam, som försörjer 8 miljoner med energi. De redan färdiga kraft- verken Inga 1 producerar 351 mega- watt och Inga 2 producerar 1.424 MW.
Dessa kraftverk med Grand Inga kan således generera elektricitet och lyfta hundratals miljoner afrikaner från fat- tigdom och svält.
Runt om i världen rinner stora flo- ders sötvatten ut i Atlanten, Stilla ha- vet och Indiska Oceanen. Smältvattnet från Rocky Mountain rinner ut i Stilla havet och Amazonas floder ut i Atlan- ten. Kongofloden har efter Amazonas världens största flöde med 40.000 ku- bikmeter sötvatten per sekund som rin- ner ut i Atlanten – tio gånger mer än Sveriges tio största älvar tillsammans.
Kongofloden har ett konstant högt vat- tenflöde eftersom det alltid är regnsä- song någonstans i regionen. Tala om en förnyelsebar och outtömlig resurs.
Vattenkraft kräver en väsentligen mindre yta än vind och sol per mega- watt. För 220 kvadratkilometer land som läggs under vatten när Grand Inga blir verklighet kräver en alternativ pro- duktion av el genom solenergi en yta på 1.500 kvadratkilometer och vind- kraftsverken skulle kräva en yta på mer än 5.000 kvadratkilometer! Men det är klart med kärnkraftsverk som ger 6.000 W per meter skulle ännu mark kunnat sparas.
Kombinerat med detta kraftbygge Grand Inga är projektet Transaqua an- geläget att bygga med en 2.600 kilome- ter lång kanal från Kongofloden norrut till Tchadsjön, som håller på att torka ut, kanske redan till år 2040. Detta projekt som berör 40 miljoner människor som lever i grannstaterna Kamerun, Tchad, Niger och Nigeria har också möjlig- het att nu kunna förverkligas. Därmed kan den torra regionens marker göras bördiga och försörja miljoner fattiga människor. Projektet drivs bland an- nat av italienska företaget Bonifica till- sammans med the Power Construction Corporation of China (PowerChina).
Det beräknas kosta minst 140 miljarder kronor, dvs. endast en tiondel av Riks- bankens stöd till de svenska bankerna under covid-19 krisen.
När sedan Tchad sjön fyllts upp med tillräckliga mängder med vatten kan kanaler byggas norrut mot Niger, Alge- riet, Tunisien och Libyen. Därmed kan stora arealer odlas upp och ge dricks- vatten.
Ett annat stort dammprojekt på Blå Nilen är ”Grand Ethiopian Renais- sance Dam” i Etiopien som kommer att förse regionen med elektricitet och reglera vattenströmmarna till gagn för en hållbar livsmedelsproduktion. Det givetvis centralt att Etiopien, Sudan och Egypten kan lösa tvistefrågor om vattenfördelning. Men det är också vä- sentligt att Egypten förverkligar pro- jekten att fylla delar av Qattara-sänkan med sötvatten genom ett pärlband av avsaltningsanläggningar vid Medelha- vet och bygga nya kanaler för uppod- ling av jordbruksmark.
Men naturligtvis räcker inte dessa och andra framtida vattenkraftsverk
till för att försörja och ge fyra miljarder människor en dräglig levnadsstandard på åtminstone en europeisk nivå. Till det krävs tusentals nya kärnkraftsverk.
Även fast kolkraft är väsentligen bättre för miljön än ved, biobränsle och träkol, vilka idag utgör en stor an- del av energikonsumtionen i Afrika, är kärnkraften det överlägsna alternati- vet med tanke på ekonomi, miljö och klimat. Därför är uppbyggnaden av en afrikansk kärnkraftsindustri en av de allra viktigaste framtidsfrågorna. Utan kärnkraften kan inte fyra miljarder afri- kaner försörjas. Det vet alla som sysslar med energifrågor. Teoretiska lösningar som att reducera befolkningen eller att sänka alla världsmedborgares levnads- standard är fullständigt praktiskt och politiskt ogenomförbara dystopiska projekt.
Infrastruktur som utbyggnad av ett finmaskigt nät av vägar och järnvägar är nödvändiga. Hamnar och sjöfart behö- ver byggas ut. En tunnel under Gibral- tar knyter samman Europa och Afrika.
Hundratals miljoner hus och lägenhe- ter måste byggas.
Alla läsare förstår därmed vilken enorm exportmarknad som håller på att öppna sig för svensk industri och för hela Sverige. Afrika kan äntligen få fart på svensk ekonomisk tillväxt, investe- ringar, forskning och utveckling och ge ungdomen nya utmaningar och möjlig- heter. För ABB, Volvo, Scania, SKF, Vat- tenfall, Ericsson m.fl. vore dessa projekt av stort värde.
Men när man läser Omstartskom- missionens rapport, som stöds av
storföretagen, talas det endast om att Afrikanska Unionen, AU, avser att ska- pa en frihandelsregion och minska tull- lar, vilket bidrar till ökad handel. Men för att få fart på svensk export och med tanke på Afrikas stora behov krävs det väsentligen mer än frihandelsavtal. Sto- ra infrastrukturprojekt måste finansie- ras långsiktigt i en tid där Världsbanken och IMF drar sig ur stora infrastruk- turprojekt med hänvisning till korrup- tion och koldioxidutsläpp. Det är därför Kina med BRI lyckats så väl i Afrika genom långsiktighet och insikten om infrastrukturens centrala betydelse för att bekämpa fattigdomen.
Det krävs således ett nytänkande när det gäller Sveriges relation till Afrika och storskaliga investeringsprojekt.
Sida och Exportkreditnämnden och flera andra institutioners verksamhet måste utvecklas utifrån en ny Afrika strategi.
Dessa ovannämnda projekt bör såle- des understödjas på alla sätt och vis av Sverige. Men i Sverige är det klimatom- ställning och en orörd natur som är det primära. Det åtgår ju energi med koldi- oxidutsläpp för att bygga. Intresset är påtagligt svagt från politiskt håll, då det gröna förlamande paradigmet är för- härskande. Det är endast invandringen från Afrika som oroar och engagerar politikerna i Migrationskommittén.
Det är med restriktiva migrationslagar, militära och polisiära åtgärder som ska lösa flyktingkriser. Trots att det är från fattigdom som människor flyr till rikare länder och det är genom dessa projekt som afrikaner kan få en bättre framtid.
Har vi råd med ett anställningsskydd?
Enligt 7 § 1 st. LAS skall en uppsägning från arbetsgivarens sida vara sakligt grundad. S.k. arbetsbrist godtas nor- malt som saklig grund för uppsägning.
Begreppet arbetsbrist omfattar, vid tillämpning av LAS, inte endast fall av konkret brist på arbetsuppgifter utan samtliga fall där en uppsägning från arbetsgivarens sida beror på något an- nat än förhållanden som är att hänföra till en arbetstagare personligen (se t.ex.
AD 2008 nr 46). Det är ytterst arbetsgi- varens bedöm- ning som är avgörande för frågan om arbetsbrist skall anses fö- religga. Detta innebär bl.a. att en dom- stol i princip inte kan gå närmare in på frågor om det berättigade i att genom- föra en förändring av arbetsgivarens verksamhet (se t.ex. AD 2006 nr 92 och 2008 nr 46). Även om en arbetstagare kan göra sannolikt att en arbetsbrist är fingerad, föreligger det arbetsbrist om arbetsgivaren kan visa att uppsägning- en har företagits av arbetsbristskäl (se t.ex. AD 2000 nr 35). Eftersom arbets- brist kan bestå i att arbetsgivaren inte längre vill upprätthålla en viss funktion, har principen om s.k. fingerad arbets- brist i praktiken en väldigt begränsad betydelse.
Det nu anförda innebär att turord- ningsreglerna i LAS spelar en viktig roll för anställningsskyddet. Utan tur- ordningsregler finns det inga egent- liga hinder mot att en arbetsgivare gör sig av med en arbetstagare under åberopande av arbetsbrist trots att de egentliga skälen är att hänföra till arbetstagaren personligen; vad avser arbetsgivarens omplaceringsskyldig- het till lediga anställningar (7 § 2 st.
LAS) kan arbetsgivaren bestämma att han inte har något behov att anställa någon för att få vissa arbetsuppgifter utförda (vilket gör att dessa uppgifter inte blir lediga för omplacering) och den primära förhandlingsskyldigheten för kollektivavtalsbundna arbetsgivare kan påverka men inte inskränka verk- samhetsledningsrätten. Därutöver bör tilläggas att om arbetsgivaren erbjuder omplacering till lediga arbetsuppgif- ter, men arbetstagaren tackar nej utan att ha godtagbara skäl härför så kan arbetsgivaren säga upp arbetstagaren utan turordning.
Utredningen En moderniserad ar- betsrätt (SOU 2020:30) lämnar flera förslag som ligger väl i linje med kom- mittédirektivets påbud om ”tydligt utökade undantag från turordningsreg- lerna”.
För det första föreslår utredningen att möjligheten för arbetstagarorgani- sationer att inom avtalsområdet begära sammanläggning av driftsenheter på en viss ort (s.k. gemensam turordning) tas bort. Enligt utredningen är det ”min- dre ändamålsenligt” att personalsam- mansättningen vid en driftsenhet som inte berörs av arbetsbrist, skall kunna påverkas av neddragningar vid en an- nan driftsenhet. Om syftet hade varit anställningsskydd kan det dock vara ändamålsenligt att slå ihop två drifts- enheter för det fallet arbetstagare t.ex.
regelbundet arbetar på två driftsenhe- ter som ligger nära varandra. Samtidigt väljer utredningen att även fortsatt utgå från det i princip helt geografiska begreppet ”driftsenhet” trots att det är utformat efter traditionella arbets-
platser (jfr direktivets påbud om en arbetsrätt anpassad efter ”dagens ar- betsmarknad”, se vidare SOU 1998:115 och t.ex. AD 2011 nr 30).
Nu gällande turordningsreglering bygger på begreppet tillräckliga kvali- fikationer. Avsikten med detta begrepp är att arbetsgivaren måste acceptera en viss, rimlig upplärningstid. Den bäran- de principen är att turordningsreglerna inte får ge till resultat att en arbetstaga- re får företrädesrätt till ett arbete som denne inte kan sköta (Calleman, s. 143).
Trots detta, föreslår utredningen, för det andra, att begreppet utmönstras och ersätts med att arbetstagaren ”utan upplärning och utbildning har kvalifi- kationer för det fortsatta arbetet”. Det innebär att en arbetstagare i praktiken, vid tidpunkten för turordningen, kom- mer att behöva arbeta med samma typ av arbetsuppgifter som en arbetstagare med kortare anställningstid för att kunna få företräde till den senares ar- betsuppgifter. Utredningen menar att den nuvarande ordningen inte längre är möjligt att försvara med hänsyn till
”behovet av en allt snabbare anpassning till ändrade förhållanden”.
Utredningen föreslår, för det tredje, att det s.k. turordningsundantaget utö- kas till högst fem arbetstagare oavsett arbetsgivarens storlek.
Jag påstår att den sammantagna effek- ten av utredningens förslag skulle bli att många arbetsgivare inte behöver genomföra någon egentlig turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist.
Det innebär i sin tur att kravet på sak- lig grund riskerar att urholkas, genom att (fingerade) arbetsbrister riskerar att (i högre utsträckning än vad som är
fallet redan idag) ersätta uppsägning på personliga skäl. Enskilda individer riskerar att drabbas och bli uppsagda utan att något objektivt godtagbart skäl föreligger. Även om det alltjämt kom- mer att krävas saklig grund för en upp- sägning, verkar utredningen inte riktigt beakta den begränsade räckvidd som principen om fingerad arbetsbrist har.
Det går så klart att diskutera om utred- ningen i denna del har följt direktivets utgångspunkt om att arbetsrätten skall skydda den enskilda arbetstagaren mot godtyckliga uppsägningar, men går det att göra om man samtidigt skall föreslå tydligt utökade undantag från turord- ningsreglerna?
De nu aktuella förslagen bör därför föranleda en diskussion om vi överhu- vudtaget har råd med ett anställnings- skydd eller om vi även fortsatt bör ha ett system där en arbetstagare vid arbetsbrist kan få stanna kvar hos en arbetsgivare i kraft av rimliga krav på kompetens. Det är så klart viktigt att fo- kusera på arbetstagares möjligheter att vara anställningsbara på arbetsmark- naden, men denna inställning utesluter inte att det också finns ett anställnings- skydd värt namnet.
Så klart skall vi, avslutningsvis, hop- pas på att de förhandlingar mellan Svenskt Näringsliv, PTK och LO om an- ställningsskydd och omställning, som återupptas nu i augusti, leder fram till en (om möjligt) bättre reglering än den vi har idag. Oavsett hur dessa förhand- lingar utfaller bör utredningens förslag om ändrade turordningsregler inte läg- gas till grund för någon lagstiftning.
Pär Grip 2020-07-03
Mörkläggning och flockimmunitet
Covid-19 pandemin
Bob Woodward, legendarisk journalist på Washington post, avslöjar i sin se- naste bok ”Rage” om president Trump, att han medvetet hemlighöll uppgifter om hur dödlig covid-19 var för allmän- heten och att det var ett luftburet virus.
Den 7 februari sade Trump till Wood- ward att haft ett telefonsamtal med president Xi Xinping: “It’s also more deadly than … even your strenuous flus
… this is five percent [case fatality rate]
versus one percent and less than one per- cent.” Trump sade till Woodward den 19 mars till Woodward: ”I wanted to always play it down. I still like playing it down, because I don’t want to create a panic.” Samma argumentation fram- fördes under AIDS på 1980-talet, vil- ket ledde till hundratusentals onödiga dödsfall.
Emellertid var det inte endast Trump som undanhöll viktig information till allmänheten utan det gällde samtliga västliga politiska ledare. Emmanuel Macron, Angela Merkel, Boris Johnson och Stefan Löfven. Alla visste om det farliga viruset, men informerade inte allmänheten och vidtog inga adekvata åtgärder. Strategin var istället, trots medvetenheten om de höga dödsta- len, att skapa flockimmunitet, dvs. låta hundratusentals amerikaner och eu- ropéer att dö. När sedan panik utbröt infördes lockdown under andra hälf- ten av mars månad i USA och i Europa.
Hade man vidtagit adekvata åtgärder tidigare som testning, isolering och smittspårning samt lockdowns genom-
förts 1 mars istället för 14 mars i USA hade 83 procent färre dödsfall inträffat.
I Sverige gäller fortfarande flockim- munitetsstrategin, som nu återigen ge- nomförs i flertalet västländer med ett ökat antal dödsfall.
Bob Woodward har fått hård kritik för att han först i september månad inför releasen av sin bok släppte upp- gifterna om hur Trump medvetet un- derlät att varna allmänheten och vidta adekvata åtgärder. Detta hade kanske räddat hundratusentals liv. Motiv?
Sälja många böcker förstås, men Wash- ington Post, ägs av Amazons Jeff Bezos, som är en av Trumps politiska motstån- dare.
Det var inte endast presidenten och hans män som höll tyst, som under Watergate-skandalen. Utan hela det amerikanska politiska ledarskapet och myndigheterna. Senatorerna infor- merades redan den 24 januari. Den 28 januari informerades Trump av sin na- tionella säkerhetsrådgivare Robert C.
O’Brien: ”This will be the biggest natio- nal security threat you face in your pre- sidency... This is going to be the roughest thing you face.” Den första sändningen av Covid-19 testkit kom den 29 februari och först därefter påbörjades testing i mindre skala. Inga Demokrater talade överhuvudtaget om covid-19 under januari och februari månad. De var sysselsatta med premiärvalen. Demo- kraterna hade tillgång till fakta, men valda att inte sprida den. Istället ansåg Joe Biden jr att Kina överdrev hotet.
Utgör Kina ett militärt hot?
Geopolitik eller fred & utveckling?
Kina har med sin hållbara höga tillväxt- takt förvandlat ett fattigt jordbruks- samhälle till världens rikaste nation, räknat utifrån BNP PPP. Med de nya si- denvägarna, BRI-projekten, byggs sto- ra transportleder på land och till sjöss för den allt större exporten och impor- ten. Dessa infrastrukturinvesteringar ökar effektiviteten för det globala han- delsutbytet och bidrar till att minska världsfattigdomen. Detta är århundra- dets viktigaste fråga för mänskligheten och FN. Med satsningen på Made Chi- na 2025 är målsättningen att Kina ska bli världsledande även inom IT, AI och bioteknik.
Detta utgör en stor utmaning för USA och EU. Men inte på grund av fram- gångarna i Kina utan för att USA och EU inte längre hänger med i konkurrensen.
Under det kalla kriget utmanade väst Sovjetunionen med att utveckla de in- dustriella och teknologiska sektorerna samt att förhindra social oro genom att bygga upp välmående välfärds- stater. Välfärdskapitalismen skapade världshistoriens högsta levnadsstan- dard med rättsstatlig demokrati. Men efter Sovjetkommunismens fall ersat- tes industrikapitalismen med en tro på postindustriella drömmar om informa- tionssamhället och genom nyliberala avregleringar nedmonterades industri- sektorerna. Därmed stagnerade pro- duktiviteten i västekonomierna. Istället växte Kina snabbt och utmanar nu USA och EU. Istället för att lägga om den
ekonomiska politiken i väst försöker nu USA och EU frikoppla Kina från världs- ekonomin och med militära medel neu- tralisera en framgångsrik konkurrent.
Förr talades om att konkurrens var bra för tillväxten och innovationsni- vån, men numera utgör den ett hot mot gamla maktordningar och klimatet.
Emellertid finns det ingen anledning att tro att Kina utgör ett militärt hot, enär landet med 1,4 miljarder invånare, har en rad stora interna problem att hantera.
Kina befinner sig idag en allvarlig livsmedelsförsörjningskris. Med den afrikanska svinpesten (ASF) har 60 procent av grisproduktionen försvunnit med över 215 miljoner slaktade grisar.
Majsfly (Spodoptera frugiperda, FAW) har förstört stora delar av den kinesiska veteskörden och angriper nu majsskör- darna. Förra året förstörde FAW en mil- jon hektar av majs och socker och har i år redan förstört än större arealer. De senaste veckornas omfattande över- svämningar, de största sedan 1961, har förstört stora jordbruksarealer och ho- tar riskskördarna. Dessutom har stora områden i de norra provinserna, som inre Mongoliet och Henan drabbats av svår torka. Henan står för en fjärde- del av jordbruksproduktionen. Därför genomförs stora kampanjer om livs- medelssäkerhet i Kina för att minska matsvinnet med stränga bötesstraff.
Det är därför synnerligen okänsligt när CNN anklagar att denna kampanj
endast handlar om övervakning och kontroll av kinesens matvanor. I en CNN rapport den 28 augusti är rub- riken: ”In authoritarian China, eating freely is a cherished activity. Now a food waste campaign wants to control meals, too.”
Det är mot den bakgrunden USA bedriver handelskrig i syfte att fram- bringa en allvarlig försörjningskris och därmed skapa grogrund för uppror och revolution i Kina. Dessvärre visar histo- rien hur enormt blodiga sådana uppror kan bli. Exempelvis Taipingupproret 1850-64 krävde uppemot 80 miljoner döda. Istället för att öka exporten till Kina med livsmedel från USA och EU för att hjälpa det kinesiska folket införs alltfler sanktioner och handelshinder.
Det är således en bestialisk och inhu- man politik väst bedriver. Varför kan inte Sverige exportera fläskkött till Kina som Danmark gör?
En räddningslina för Kina är att Ryss- lands veteskörd verkar bli lika stor som förra året. Genom Putins framgångs- rika jordbrukspolitik har Ryssland de senaste åren blivit världens största ve- teexportör. Större än USA och Kanada, vilka under 1970-talet räddade Sov- jetunionen från akut livsmedelsbrist.
När EU minskar sin jordbruksproduk- tion och förstör förutsättningarna för det produktiva familjejordbruken har Ryssland under Putin skapat en relativt välmående bondeklass. För Ryssland och Kina, vilka vet vad svält innebär, är jordbruket högt prioriterat.
Kina har prioriterat fattigdomsbe- kämpningen och under nästa år kom- mer den absoluta fattigdomen, med ungefär fem miljoner människor, i stort
sett vara upphävd. Fattigdomsbekämp- ningen – kriget mot fattigdomen – har varit en mycket framgångsrik politik.
Men det betyder inte att det inte finns fattiga människor i Kina. På den natio- nella folkkongressen den 28 maj 2020 sade premiärministern Li Keqiang att det finns ungefär 600 miljoner som endast har en månadsinkomst på 1.000 RMB (motsvarar 1.300 kronor eller 43 kronor om dagen). Det räcker inte ens för att hyra en lägenhet i de större stä- derna. Samtidigt finns hundratals mil- jardärer i Kina och Gini coefficienten är 0.465 (2019). Det bor cirka 564 miljoner människor på landsbygden (2018) med en genomsnittlig inkomst på 1.600 kro- nor i månaden. Det finns omkring 174 miljoner gästarbetare i städerna, som tjänar i genomsnitt 5.000 kronor i må- naden. Men det är väsentligen högre levnadskostnader i städerna och deras inkomster räcker endast till att hyra en kvadratmeter lägenhet i storstäder som Beijing och Shanghai. Arbetsvill- koren är högst osäkra som gästarbetare och löneskillnaderna är mycket stora.
Dessa gästarbetare har 15 miljoner barn kvar på landet som är i praktiken föräldralösa.
Med andra ord har Kina tillräckligt med problem inom landets gränser.
Med tanke på vad som hitintills har åstadkommits är det svårt att tro att KKP vill starta krig med omvärlden och med USA. Tvärtom, allting i deras age- rande visar på deras vilja att ha fredliga relationer och öka handeln och inves- teringarna. Det är ju vad BRI-projekten handlar om. Kina agerar med återhåll- samhet och svarar enbart på USA:s en- sidiga aktioner.
Det senaste årens mediadrev mot Kina styrs av bland annat det inflytande som tankesmedjor har idag på den offent- liga debatten. Det är framförallt i USA som de flesta tongivande tankesmedjor finns. Med tanke på det stora utbudet torde det borga för en stor mångfald av idéer och perspektiv på dagens kom- plexa värld. Men faktum är att det rå- der förvånande nog en stor konsensus och likriktning. Det är uppenbart att det råder där grupptänkande och flock- mentalitet. Med denna samsyn blir genomslaget i media desto större. Fler- talet av dessa tankesmedjor finansieras av starka finansiella aktörer, oligarker, storföretag och inte minst det militär- industriella komplexet. Detta påverkar självklart tankesmedjorna vilka i prak- tiken fungerar som lobbyorganisationer för sina uppdragsgivare och finansiärer.
Tankesmedjorna har haft en stor be- tydelse för USA:s kraftig ökande antal internationella militära operationer sedan kalla krigets slut. Sedan 1990 har USA varit engagerad i 152 militära interventioner eller sex stycken per år.
Detta kan jämföras med perioden 1798- 1989 med 216 stycken eller en per år.
En delförklaringen till denna oro- väckande ökning är utvecklingen av ett eko-system av tanksmedjor, försvarsin- dustrier och underrättelsetjänster där en inskränkt flockbeteende utvecklats.
En symbios utvecklas där överdriv- na hot från islamisk terrorism, Iran, Ryssland och Kina resulterar i ökande försvarsanslag till industrin och under-
rättelsetjänsterna. Det blir en bekräf- tande ond spiral.
Detta märktes tydligt med Irakin- vasionen 2003 där konsensus rådde i USA medan större delen av omvärlden var starkt kritiska mot invasionen. Alla dessa varningar kom att besannas ge- nom att med det enormt dyrbara kriget fick USA även många nya fiender och invasionen gynnade främst Kina och Iran.
Problemen förstärks genom att USA:s tidigare professionella diplomatkår er- satts av släktingar och donatorer till presidenter, vilket ytterligare förstär- ker grupptänkande och fördomar.
Dessa anglo-amerikanska tankes- medjor påverkar starkt svenska or- ganisationer som Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, Utrikespolitis- ka institutet, UI, Timbro och Frivärld.
Frivärld har initierats av John McCain institutet och bedriver en neokon- servativ krigsagenda med tonvikt på russofobi och sinofobi.
USA är ett motsägelsefullt samhälle.
Frihet är ett honnörsord och det öpp- na samhället är idealet. Men samtidigt råder minst sagt en sluten tankedebatt, där fördomar och okunskap blandas med amerikansk exceptionalism. Detta märks tydligt när det gäller den ameri- kanska konsensus som idag gäller sy- nen på Kina och som numera utgör ett akut säkerhetshot.
När man läser alla dessa olika rap- porter från tankesmedjorna så slås man över den flagranta okunnighet
Tankesmedjornas flockbeteende
som finns om Kina. Hur grundläggande fakta negligeras för att passa in i en på- hittad hotbild.
Bilden av KKP och dess kommunis- tiska ideologi blandas samman med Sovjetunionen och SUKP. Utveckling- en i Kina sedan Maos död är gigantisk.
KKP har utvecklats till en formidabel meritokratisk och synnerligen kompe- tent organisation, vilket visats med en enastående ekonomisk tillväxttakt och fattigdomsbekämpning. Exemplet hur effektiv covid-19 bekämpningen varit visar på kontrasten mot dagens USA.
Partiet har därför ett starkt förtroende bland allmänheten.
Kina är den minst interventionistiska stormakten i världen. De begränsade krig som utkämpats sedan 1949 har endast varit mot gränsstaterna (Indien, Sovjetunionen, Vietnam, Korea och Burma). Detta kan jämföras med USA.
Denna sinofobi, som är gemensamt för Republikanerna och Demokraterna, genomsyrar flertalet tankesmedjor. Ett par organisationer som särskilt driver denna sinofobiska kampanj kan följan- de nämnas:
Alt-right ledaren Steve Bannon har grundat Committee on the Present Danger-China (CPD-C) tillsammans med en rad neokonservativa krigsföre- språkare. Han har tidigare producerat filmen ”Claws of the Red Dragon” som beskriver Huawei som en lönnmördar- organisation och vars ”cyber war” ut- gör ett större hot än ett kärnvapenkrig.
Bannon har spelat en aktiv roll under oroligheterna i Hongkong.
Andra medlemmar i CPD-C är exem- pelvis James Woolsey (fd. CIA-chef ), Stephen Mosher (ordförande för Popu- lation Research Institute), Mark Hel- prin och Frank Gaffney.
Nyligen grundades den Inter-Parlia- mentary Alliance on China, IPAC, som tillkom genom ett initiativ från krigs- hökarna och senatorerna Marco Rubio (R), som är ordförande för senatens underrättelsekommitté, och Bob Me- nendez (D). De två är också ordförande för IPAC.
Marco Rubio har med framgång lyck- ats stänga tio av de ungefär hundra Konfucius Institut som är verksamma i USA. Institut som främst bedriver språkundervisning och sprider kine- sisk kultur, men anklagas för infiltra- tion och för att hota yttrandefriheten.
Tillsammans med senatorn Ted Cruz, som varit aktiv under oroligheterna i Hongkong, driver de krav på införande av en rad sanktioner och lagar som är riktade mot Kina och Ryssland.
Det är över 800 parlamentariker som står som undertecknare till IPAC.
Främst från Storbritannien, som ex- empelvis sir Iain Duncan Smith och Bill Browder. Bland amerikanerna finns Samantha Power. I IPAC deltar parlamentsledamöter från de Big Five länderna (USA, Kanada, Australien, Storbritannien och Nya Zeeland) och från EU. Från svensk sida deltar Eu- ropaparlamentarikern Fredrik Malm (L) och kommunalrådet Elisabet Lann (KD). De är också medordförande, co- chair, i IPAC.
Euroscleros & Klimatnotstand
EU:s nya jordbruksstrategi
CAP, Common Agricultural Policy, är den i särklass största posten i EU:s budget. Varje år betalas närmare 60 miljarder euro till lantbruket, vilket motsvarar 40 procent av EU:s totala budget. Denna andel är stor eftersom medlemsstaterna inte har någon na- tionell jordbruksbudget, utan CAP är ett överstatligt system där jordbruks- stöden går via Bryssel och inte via de nationella budgetarna. Totalt sett utgör CAP endast en procent av de 27 med- lemsländernas offentliga utgifter.
Denna ”planekonomiska galenskap”
infördes 1962 och har garanterat Eu- ropas invånare en tryggad livsmedels- försörjning med stabila och låga priser samt en hög kvalitet på livsmedlen.
CAP har lyckats omvandla Europa från att ha varit en nettoimportör av livs- medel till att bli en stor nettoexportör av livsmedel, vilket skedde så sent som i början av 1980-talet. CAP utgör en hörnsten i europasamarbetet och för alliansen mellan Frankrike och Tysk- land.
De reglerade jordbrukssystemen tillkom i USA och i Sverige under 1930-talets kris för jordbruket. Den utformades för att gynna investering och utveckling av produktiva famil- jejordbruk. USA blev därigenom en av världens största jordbruksprodu- center. I Sverige ökade livsmedels- produktionen och en genomgripande rationalisering genomfördes efter an- dra världskriget. Innan det svenska
EU-medlemskapet avreglerades det svenska jordbruket, vilket försatte nä- ringen i en allvarlig omställningskris.
Med EU-medlemskapet återreglerades jordbruket, vilket förklarar varför LRF och bonderörelsen var så positiv till ett medlemskap.
Till slutet av 1980-talet var själv- försörjning målet för svensk livsmed- elsproduktion i händelse av krig och blockad. Jordbrukspriserna var fast- ställda och garanterade av staten. Po- litiken syftade till att ge lantbrukarna en rimlig inkomstnivå i nivå med andra jämförbara grupper i samhället.
Genom 1990 års livsmedelspolitiska beslut inleddes en radikal avreglering av jordbrukarstöden. Även inkomst- målet för lantbrukarna avskaffades då.
Reformen ledde till att 370.000 hektar togs ur produktion och spannmålsöver- skottet minskade med över 50 procent.
Spannmålsarealen ökade kontinuerligt från mitten av 1940-talet fram till 1990, men i samband med avregleringen 1990 minskade arealen kraftigt, vilket också var syftet med reformen. De överskott som tidigare använts för att kyla mark- naden i situationer av brist fanns inte längre. Produktionen av kött och mjölk minskades kraftigt i samband med av- regleringen 1990.
Emellertid har CAP de senaste tre decennierna nedmonterats och för- ändrat inriktning. Med MacSharry- reformen 1992 reducerades prisstöden.
Med reformerna Agenda 2000 sänktes
de generella prisstöden ytterligare. År 2003 beslutades CAP-reformen Mid- Term Review (MTR), som innebar att direktstöden flyttas från produkten till producenten och frikopplas från pro- duktionskrav.
Istället för att gynna produktiva fa- miljejordbruk handlar det alltmer om styra in produktion till ekologisk od- ling, miljövård och förnyelsebar ener- giproduktion. Bidrag utgår till att lägga jorden i träda och ett inkomststöd på 2000 kronor per hektar gynnar främst de som har stora arealer, men går inte till livsmedelsproduktion.
Den svenska inställningen har varit att spara på EU-budgeterna genom att minska framför allt CAP-budgeten. Det innebär exempelvis att de svenska bön- derna får 500 miljoner kronor mindre i bidrag, vilket resulterar i än lägre för- sörjningsgrad och ökad livsmedelsim- port. Sverige har redan idag EU:s lägsta inhemska livsmedelsproduktion. Det är förvisso inget fel med import, men en lägre inhemsk produktion till följd av sämre konkurrensförutsättningar minskar exportvolymerna. Med Sve- riges yta, bördiga jordar, fyra årstider, tillgång till rent vatten och teknologi borde exporten av livsmedel vara vä- sentligen större än idag.
Med EU-kommissionens förslag till ny jordbruksstrategi, ”Farm to Fork”, är målet för ekologisk odling hela 25 procent till år 2030. Detta riskerar att leda till livsmedelskris och högre pri- ser i EU, då världens största importör och exportör av livsmedel kommer att minska skördarna med mellan 20–40 procent på över 40 miljoner hektar jordbruksmark. Bakgrunden är att EU alltmer låter ovetenskapliga idéer styra
utformningen av CAP. Det är uppen- bart att lobbying från olika miljöorgani- sationer har varit alltför framgångsrika.
I den nya jordbruksstrategin, vilket även kommit till uttryck i EU-dom- stolens beslut, har en negativ inställ- ning till GMO-tekniken utformats. Det ekologiska jordbruket i EU förbjuder genteknik, utan vetenskapliga skäl. EU har en rigid GMO-lagstiftning och nu omfattar den även CRISPR-tekniken.
Detta innebär att moderna metoder för växtförädling omöjliggörs, trots att den innebär positiva fördelar för miljö, av- kastning och näringsinnehåll. Den ne- gativa inställningen till bioteknik och innovation är remarkabel.
Det ekologiska jordbruket i EU för- bjuder alla användning av konstgöd- sel. Utan vetenskapligt godtagbara skäl godkänns endast naturgödsel, men inte handelsgödsel för användning i jordbruket. Fosfor- eller kvävebärande molekyler får bara användas som växt- näringsmedel om de först passerat en häst-, gris- eller komage. (sic!)
Påståendet att ”konstgödsel maxime- rar skördarna kortsiktigt men utarmar jordarna på lång sikt” är missvisande, då det även gäller naturgödsel eftersom alla skördar utarmar jorden på näring, som därför ständigt måste tillföras kvä- ve och fosfor m.m. Dessutom tillåts en- dast kemiska bekämpningsmedel som är ”naturliga”, men inte sådana som är syntetiska, trots att de syntetiska kan vara mindre miljö- och hälsoskadliga.
Det är hög tid att säga till nej EU:s nya jordbruksstrategi och öka satsningarna på det produktiva familjejordbruket.
Det agroindustriella högteknologiska jordbruket är en framtidsnäring och är vital för mänsklighetens försörjning.
Den svartblå katastrofen
Eko-fascister och radikalnationalister
A&k har under lång tid varnat för den våldsamma eko-fascismen.1 Först förra året har Säpo, polisen och rättsväsen- det efter terrordådet i Christchurch, Nya Zeeland fått upp ögonen för den- na rörelse. Förra året rubricerade en svensk åklagare i ett åtal mot en djur- rättsaktivist för att vara eko-fascist.
Sedan massmördaren Anders Behring Breiviks (idag Fjotolf Han- sen) illdåd i Oslo och Utöya den 22 juli 2011 har en rad eko-fascistiska terror- dåd genomförts runt om i världen. En av dessa dåd utfördes av raskrigaren Philip Manshaus med moskéattacken i Baerum 10 augusti 2019. Han dömdes den 11 juni 2020 till 21 års fängelse för terrorbrott och mord på sin styvsyster från Kina. Utifrån sin förebild Quisling och med sin bibliska rasideologi hyl- lade han Behring Breiviks massmord och Brenton Tarrants moskéattack Christchurch den 15 mars 2019. Även de svenska raskrigarna och massmör- darna John ”lasermannen” Ausonius, Peter Mangs och Anton Lundin Pet- tersson (skolmassakern i Trollhättan) har varit internationella förebilder för eko-fascister.
I den nyligen publicerade studien om den svenska radikalnationalistiska mil- jön från Försvarshögskolan och CATS görs en omfattande genomgång av
1 Se A&k skrifter: Achtung: Eko-fascism (AKS nr 81) och”Massmördaren Behring Breiviks fascis- tiska manifest” (AKS nr Nr 47, år 2014).
denna våldsamma miljö.2 Det är ett väl- kommet bidrag till att bekämpa rasism, islamofobi, antisemitism och alt-right högern. Det är härifrån framtidens ter- rordåd kommer äga rum. En stor del av dessa extremister är redan dömda för våldsdåd. 190 av de 507 våldsbejakande radikalnationalisterna som kartlagts av Säpo är fällda för brott. 17 av dessa har fått paramilitär träning i Ryssland, Tjeckien, Polen eller Bulgarien. Nio har deltagit i den väpnade konflikten i Ukraina.
Definitionen av ”radikalnationalist”
är dock missvisande, eftersom även bland dessa grupper finns de (SD och AfS) som aspirerar liksom Hitler gjor- de att komma till makten på legal väg.
Det är ett vitt ekologiskt Tredje Rike (ett reformerat EU) de drömmer om el- ler ett vitt Nordiskt rike, som Nordiska Motståndsrörelsen, NMR. Så särskilt nationella är dessa organisationer inte.
Och att förfäkta obsoleta rasideologier och fördomar är inte heller särskilt ra- dikalt. Huvudobjektet för studien är NMR vars ideologi är nationalsocialis- tisk och det är en bättre benämning än radikalnationalist.
Studien visar med all tydlighet hur Sverigedemokraterna fortsätter att spela en viktig roll för utvecklingen av 2 Från Nordiska motståndsrörelsen till alternativ- högern. En studie om den svenska radikalnatio- nalistiska miljön. CATS och Försvarshögskolan 2020-08-25. Redaktörer: Magnus Ranstorp och Filip Ahlin.
den radikalnationalistiska miljön. Det är därifrån denna rörelse rekryterat sina medlemmar och anhängare. Ute- slutna SD:are hamnar i detta träsk. Mot denna bakgrund är det med stor oro man ser hur Moderaterna och Krist- demokraterna avser att bilda en reger- ing tillsammans med SD.3 När sedan finansiella krafter inom näringslivet och deras frontorganisation Svenskt Näringsliv vill se SD i en konservativ regering påminns man om Tyskland år 1933. Drar inte M och KD lärdom av denna rapport är det viktigt att se till hålla dessa tre ”konservativa” partier borta från regeringsmakten. Kommer en sådan regering till makten med mi- nisterposter till SD bör judar, muslimer och demokrater gå i exil innan förföl- jelserna och eko-Förintelsen börjar.
Rapporten har emellertid ett antal allvarliga brister. Den underskattar eko-fascismens ideologiska betydelse och risken för framtida eko-fascistiska terrordåd. Endast två gånger i studien noteras eko-fascismen.
”Här finns också ett vurmande för djurrätt och klimat- och miljöfrågor i termer av ekofascism.” (s.133)
”Manifestet [The Great Replacement)]
genomsyrades av alternativhögerns konspirationsteorier om det stora folk- utbytet: den hade ett starkt fokus på befolkningsstatistik, reproduktion och fertilitet; etnopluralism; ekofascism;
starka fiendebilder och maskulinitet.”
(s.362f.)
Detta trots att författarna konstate- rar att den livstidsdömde Brenton Tar- 3 Se A&k skrift: ”Sverigedemokraterna – ett reger- ingsalternativ?” (AKS nr 85).
rant hänvisar till en rad eko-fascistiska meningsfränder och dömda terrorister.
Ett manifest som inspirerade Philip Manshus i Norge till sitt dåd. I dagens klimatalarmistiska klimat med sina apokalyptiska dystopiska framtidsbil- der är dessa en spegelbild av de radikal- nationalistiska rörelsernas tal om den vita civilisationens undergång till följd av invandringen, muslimer och judar.
Den judiska materiella civilisationen hotar miljön och den vita rasens över- levnad i en överbefolkad värld av svarta och gulingar. De nymalthusianska och klimatalarmistiska rörelserna har en likartad syn som eko-fascismen. Den re- presentativa demokratin klarar inte av att hantera klimatkrisen och våra valda ledare lyssnar inte på ”experterna” (läs:
klimatalarmister och rasbiologer). Det krävs våld och utomparlamentariska aktioner (XR och NMR) för att störta den miljöförstörande judiska världs- ordningen. Det är inte lätt att skilja dessa domedagsrörelser åt.
En annan brist, vilket följer väl av Magnus Ranstorps anställning på För- svarshögskolan, är att försöka koppla samman de olika radikalnationalistiska rörelserna med Putinregimen. Avsikten är tydligen att utpeka Ryssland som det stora hotet i enlighet med Försvarsbe- redningens geopolitiska agenda. Förut var det kommunister ryssarna stödde, nu är det radikalnationalister låter budskapet i rapporten. Det finns en hel litteraturgenre på detta tema, som dock är föga övertygande.4
4 Se t.ex. Charles Clovers ”Black Wind, White Snow – The rise of russia’s new nationalism”
(2017).
Rättsstatens kris
Misslyckandet med smittbekämpning- en av covid-19 med mer än 5.800 döda, flertalet äldre multisjuka, visar på hur människovärdet har devalverats i Sve- rige. De omfattande bristerna i äldre- vården har i praktiken lett till dödshjälp när gamla sjuka nekats adekvat vård.
Med syrgasbehandling, näringsdropp och blodproppsförebyggande medel hade hundratals liv kunnat räddats. Is- tället erhöll de morfin och midazolam, som är andningshämmande.
Det är mot den bakgrunden försla- gen om att utreda en legalisering av narkotika och aktiv dödshjälp ska ses.
Det som tidigare var statens uppgift att värna om livet genom att stoppa sprid- ningen av allmänfarliga sjukdomar och skadliga droger samt att förlänga livet för svårt sjuka människor handlar idag om individens ansvar och valfrihet. Det är upp till individen att tvätta händerna och hålla social distansering. Det upp till individen om den vill att knarka ihjäl sig och själv avsluta livet. Men allmänfarliga sjukdomar kan inte stop- pas genom att tvätta händerna, vilka de allra flesta föräldrar redan har lärt sina barn, utan genom testning, smitt- spårning och isolering av smittbärarna.
Narkotikaberoende är en sjukdom, som individen bör få hjälp med att komma ifrån, eftersom narkotikapreparat som exempelvis cannabis, heroin och ko- kain förstör människokroppen. Sär- skilt cannabis förstör unga människors kognitiva förmåga. Självmord är inte
straffbart, men samhället bör inte upp- muntra människor att ta livet av sig, utan istället hjälpa deprimerade och sjuka människor i en svår situation.
När det gäller legalisering och av- kriminalisering av cannabis är det framförallt de borgerliga ungdomsför- bunden som driver denna fråga. Men har fått stöd även från MP och V. Även Folkhälsomyndigheten vill utreda frå- gan. Hitintills har regeringen och so- cialministern motsatt sig att utreda frågan.
Frågan om att utreda och införa aktiv dödshjälp har ett starkt motstånd än så länge i riksdagen. Regeringspartiet So- cialdemokraterna skriver på hemsidan:
”Det finns risker med att legalisera dödshjälp. Patienten kan känna att den ligger både samhället och de anhöriga till last, att den borde välja att dö. Det finns också risk för att en legalisering minskar intresset för forskning om ex- empelvis smärtlindring vid svåra sjuk- domstillstånd. Man måste även räkna med en risk för att den negativa synen på utsatta, funktionshindrade och sjuka människor förstärks. Förtroendet för vården kan minska när den aktivt med- verkar till att avliva patienter.”
Kristdemokraterna uttalar.
”Sjukvårdens uppgift är att bota, lind- ra och trösta. Aktiv dödshjälp (eutanasi) och assisterade självmord är, och skall fortsatt vara förbjudet.”
Även centerpartiet och vänsterpar- tiet är emot aktiv dödshjälp.
Legalisering av narkotika och dödshjälp
Däremot MP och L är i grunden po- sitiva till aktiv dödshjälp och vill därför tillsätta en utredning.
Moderaterna och SD har en mer låg profil och genomför nu interna utred- ningar i frågan. Men med tanke på den nyliberala falangen inom M och den rashygienska traditionen inom SD är det sannolikt att även de två partierna kommer att ställa sig bakom förslaget om aktiv dödshjälp.
Läkarkåren är splittrad och minst en tredjedel av alla läkare vill ha aktiv dödshjälp enligt en opinionsunder- sökning från 2007. Läkarförbundet är motståndare till både aktiv dödshjälp och assisterat döende, men vill utreda frågan, liksom Svenska Läkaresällska- pet (SLS), som ännu inte tagit ställning i frågan.
Men dagens rättsordning fungerar relativt väl. Det finns ingen anledning av att avkriminalisera eller legalisera vissa narkotikapreparat. Dagens pas- siva dödshjälp och palliativa vård är välbalanserad och fungerar i stort sett bra. All sjukvård har givetvis potential att förbättras, men det finns ingen sak- lig grund att utreda aktiv dödshjälp. I en tid av ekonomiska kriser, pandemier och en alltmer orolig omvärld är det än viktigare att slå fast människovärdet och livets okränkbarhet, allas rätt till liv.
En utredning (SOU 2019:32) föreslår införandet av ett särskilt straffansvar för den som hetsar, uppmanar eller på annat sätt utövar psykisk påverkan mot någon att begå självmord, och det till följd av särskilda omständigheter har funnits en inte obetydlig risk för att agerandet skulle leda till sådan hand- ling. Efter remissbehandlingen har
ärendet inte prioriterats av regeringen och därför beslöt Riksdagen den 13 maj 2020 att kräva att regeringen ska lägga fram ett lagförslag som förbjuder hjälp till självmord.
”Regeringen bör skyndsamt återkom- ma till riksdagen med ett lagförslag som kriminaliserar att uppmana, instruera eller på annat sätt hjälpa någon att begå självmord.”
Rent juridiskt sett är en sådan ny- kriminalisering tveksam och mycket problematiskt. Men det innebär att Riksdagens majoritet därmed föreslagit att medhjälp till aktiv dödshjälp och lä- karassisterat självmord kriminaliseras.
Men trots detta vill nu vissa riksdags- partier, ledamöter, ledarskribenter och föreningar, som Riksföreningen Rätten till en värdig död (RTVD), utreda och införa rätten till läkarassisterat själv- mord, dvs. att staten och läkarkåren ska bidra till ”självmord” genom att bistå med läkemedel odyl. Det är således att gå ett steg längre än att endast uppma- na och utöva psykisk påverkan till ett självmord, som riksdagens majoritet vill förbjuda.
Tanken att offentligt betalda läkare, privatläkare eller regionanställda lä- kare ska ta livet av medborgare ger as- sociationer till Nazi-Tyskland. Det är häpnadsväckande att så många läkare och medicinska professorer står som undertecknare till en debattartikel i Dagens Nyheter den 17 juli. Bland yr- keskårerna i Nazi-Tyskland var det lä- karkåren som hade flest medlemmar i NSDAP och hyllade rashygienska åtgär- der som steriliseringar och likvidering av funktionsnedsatta. Den politiska ut- vecklingen i dagens Tyskland är starkt oroande med en växande högerextre-
mism och antisemitism. Med Författ- ningsdomstolens prejudicerande dom i februari 2020 , att tyska staten måste säkerställa att det finns tillgång till fri- villig suicidhjälp för de personer som önskar det, innebär en återgång till Nazi-Tysklands rashygienska agenda under floskler om individens valfrihet.
Hur fastställer man önskan från per- soner med mental funktionsnedsätt- ning, barn och senila äldre? Länder som infört aktiv dödshjälp, som Ne- derländerna, Belgien, Schweiz, Kanada och tio delstater i USA befinner sig nu i ett sluttande plan i en tid som präg- las av ekonomiska kriser, pandemi och ökande internationella konflikter. I ekonomiska kristider och under krigs- liknande tillstånd riskerar människo- värdet att snabbt devalveras trots ädla deklarationer.
Oregonmodellen innebär att männ- iskor som kommer att avlida av en obotlig sjukdom inom sex månader kan få tillgång till en drog som de själv kan inta. Men hur kan man med säkerhet fastställa att patienter kommer att dö inom sex månader och inte sex år? Pro- blemet är också att fastställa den egna viljan att dö. Personen får inte vara un- der påverkan från sin omgivning, utan vara vid sina sinnens fulla bruk och bör inte känna någon ambivalens. En djupt deprimerad person är han vid sinnens fulla bruk? I Oregon är även diagno- sen diabetes tillräckligt för att få aktiv dödshjälp.
I Beneluxmodellen krävs inte att in- dividen är obotligt sjuk, utan det räcker att ha ett ”olidligt lidande” för läkaras- sisterat självmord. Men vad är ett liv som inte är värdefullt nog att leva?
I Nederländerna har en läkare tagit livet av en dement patient som nekat till läkarassisterat självmord. I Neder- länderna finns ett lagförslag som ger friska personer över 75 år rätten att avsluta sitt liv om de tycker att de
”levt klart”. Först var det endast vuxna, myndiga personer som omfattades av reglerna i Belgien, idag gäller det även barn (sedan 2014 först i världen), blin- da och psykiskt labila personer. Ett fall med dödshjälp handlade om en person som upplevt ett kraschat äktenskap. Är det ett ”olidligt lidande” med skilsmäs- sa eller med en obesvarad förälskelse?
Det är alldeles uppenbart att med den- na lagstiftning får man ett ”sluttande plan”, som omfattar allt fler kategorier.
Detta oavsett hur mycket än ledarskri- benterna på DN raljerar i frågan.
Personer som invalidiserats efter olyckor drabbas under den första tiden ofta av depression och allvarliga själv- mordstankar inte minst för att inte vilja ligga anhöriga, vården eller samhället till last.
Med legaliseringen av dödshjälp i Kanada 2016 ingår det som arbetsupp- gift för all sjukvårdspersonal och det går inte som anställd att vägra att ut- föra en läkarassisterat självmord. Jäm- för detta med debatten om aborter för barnmorskor. I USA med privata sjuk- vårdsförsäkringar är det billigare med dödshjälpspreparat än kostsammare cancermediciner. Det finns således ett ekonomiskt incitament för aktiv döds- hjälp. Det är lönsamt för försäkrings- bolagen, läkemedelsbolagen och de privata sjukhusen. Och aktiv dödshjälp kan rationalisera arbetet för läkarna och regionerna.
Dödshjälpkliniken Dignitas i Schweiz är en omfattande lukrativ affärsverk- samhet med människoliv, där deras an- ställda uppbär höga löner för att ta livet av människor. När en marknad för aktiv dödshjälp skapas genom lagstiftning generas med skickliga entreprenörers affärsmetoder ett allt större utbud för metoder att ta livet av människor. Det är precis som när cannabis legaliseras, då skapas mängder med nya produkter och en allt större efterfrågan och kon- sumtion.
Det är oroande att så många svenska läkare omhuldar aktiv dödshjälp och att läkarprofessionen ska lägga begrän- sade tid och resurser i sjukvården på att ta livet av icke-döende medborgare.
En patient som lider av smärtsam och obotlig sjukdom kan få en uthärdlig till-
varo genom smärtlindring och det som idag är en obotlig sjukdom kan i mor- gon få en lösning genom vetenskapliga genombrott och nya medicinska me- toder. I livets slutskede erhålls redan idag passiv dödshjälp, som fungerar väl, men som självfallet kan förbättras.
Men att ta livet av en människa med flera månader och år kvar att leva med risk för att personen utsatts för påtryck- ningar av omgivningen eller är tillfäl- ligt deprimerad ställer orimliga krav på läkaren. Läkaren primära uppgift är att rädda liv, bota och lindra smärta, inte att tillgodose regionens eller statens budgetbalanskrav. Läkarens arbete är att utveckla människans möjligheter, inte att avveckla människoliv, förutom i livets slutskede när medicinsk behand- ling inte längre är möjlig.
Reaktionär retorik om hårdare tag
I årets sommartal var kriminaliteten temat för partiledarna Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD). Efter en sed- vanlig sommar då media alltid har fullt upp att fylla sidorna med brott och sär- skilt om gängkriminaliteten. Ulf Kris- tersson jämförde de gängkriminella, som stått för 24 dödsoffer av i huvudsak andra kriminella, med covid-19, som lett till hela 5.800 dödsfall. För Kristers- son karakteriserade ”gängkriminella”
som ”systemhotande” och ”inhem- ska terrorister”. Därmed antydde han att rättsstatens principer inte längre ska gälla för dessa nätverk. Grundläg- gande principer för rättegångspro- cesser som omedelbarhetsprincipen föreslås avskaffas. Med dubbla straff för gängkriminella, avlyssning, visita- tion, anonyma vittnen m.m. ska sociala problem bekämpas. Problemen med integrationen och brottsligheten kan endast lösas genom att stoppa invand- ringen hävdade moderatledaren. För Ebba Busch var kronvittnen och ano- nyma vittnen lösningen och givetvis en minskad invandring. KD föreslår även att bevis ska kunna undanhållas från brottsmisstänkta och försvarsadvoka- ten.
Förslagen om kronvittnen, dvs. straff- lindring för den som medverkar till utredning av någon annans brottslig- het, och anonyma vittnen är synnerli- gen ogenomtänkta förslag på åtgärder.
Vittna anonymt till polisen kan man redan idag göra, men i en rättegång måste självklart i en rättsstat försvaret kunna förhöra vittnet. Vittnen är som alla andra människor som styrs av olika intressen. Ett system med kronvittnen
och anonyma vittnen kan också utnytt- jas av kriminella. Lika väl som krimi- nella kan hota en person från att vittna kan kriminella få vittnet att avge falskt vittnesmål. Med kronvittnen kommer rättssystemet att användas för att kri- minella kan sätta dit varandra för att själva undgå straff. Dessa förslag löser inte problemen med grov kriminalitet.
Det är obegripligt att regeringen med 34 punktsprogrammet återigen utreder dessa frågor om vittnen (se p 22 och p 25). I hovrättspresidenten Fredrik Wersälls utredning om processrätt och stora brottmål konstateras:
”Ett kronvittnessystem innebär att en misstänkt medverkar till utredning av annans brottslighet mot löfte om proces- suella fördelar för egen del. Riskerna ur rättssäkerhetssynpunkt med ett sådant belöningssystem för att kriminellt be- lasta andra personer bedömer vi vara alltför stora i förhållande till den poten- tiella effektivitetsvinsten med systemet.”
(SOU 2017:7 s. 152)
I delbetänkandet 2017:98 avfärdar ut- redningen även användningen av ano- nyma vittnen och hänvisar till en rad tidigare utredningar och domslut.1
Denna populistiska våg av krav på hårdare tag drivs ytterst av BSS-medi- akartellens dagliga oseriösa skriverier, vilka partierna i sin tur reagerar på ge- nom att visa ”handlingskraft” genom att kräva nya utredningar, lagar och straffskärpningar. Det skapar en per- manent irrationell spiral som riskerar att undergräva grundläggande rätts- statsprinciper och fragmentera straff- 1 Se JO 2002/03 s. 77.
rätten till ett lapptäcke av motsägande och kontraproduktiva regler.
Ett annat förslag som är populärt att driva på ledarredaktionerna inom BSS-kartellen2 och bland den politiska oppositionen samt ingår som punkt 11 i 34-punktsprogrammet är att avskaffa ungdomsreduktionen, dvs. principen att unga personer i åldern 18–20 år ska få mildare straff, vid brottslighet med lägst ett år i straffskalan. Detta trots att en rad tidigare utredningar förkastat sådana idéer.
Ungdomsreduktionsutredningens betänkande3 konstaterade att det sak- nas vetenskapligt stöd för att skärpta påföljder mot unga personer kan leda till en preventiv effekt eller att det minskar brottsnivån. Även majoriteten av remissvaren ifrågasatte behovet av eller motsatte sig slopandet av särbe- handlingen för åldersgruppen 18–20 år.
Det kan noteras att utdömda påfölj- der för misstänkta och lagförda unga lagöverträdare för 15-20 åringar har under åren 2007–2016 minskat. Det går alltså inte att urskilja någon kvantitativ ökning av ungdomsbrottsligheten, vil- ket indikerar att det saknas behov av straffskärpningar, utan snarare i så fall strafflindring för unga lagöverträdare.
Utgångspunkten är att unga männis- kors hjärnor inte är fullt utvecklade och har inte en förmåga till konsekvenstän- kande, riskbedömning, ansvar, social mognad, empati och impulskontroll.
2 Se t.ex. DN:s ledare ” Grova brott i unga år måste få konsekvenser” den 27 augusti 2020, där det föreslås: ”Att slopa ungas straffrabatt för grova brott, som mord, kan i själva verket vara en åtgärd som skyddar de yngsta från att dras in i kriminalite- tens grövsta gärningar.”
3 ”Slopad straffrabatt för unga myndiga” (SOU 2018:85).
Unga är inte helt kapabla att inse vad en handling kan få för konsekvenser och har svårt att självständigt hantera grupptryck. Det är därför inte rättvist med en lika hård straffpåföljd som för äldre.
”Senare tids psykologiska forskning ta- lar för att människor i de sena tonåren och de första åren efter att ha fyllt 20 år är mindre mogna än äldre människor i flera viktiga avseenden. De unga är mer benägna att underskatta grader av risk.
Vidare är unga, särskilt de mellan 18 och 21 år, mer benägna att söka spän- ning. Människor i de sena tonåren och de första åren efter att ha fyllt 20 år har också sämre förmåga till impulskontroll och förmåga att bedöma de framtida konsekvenserna av sitt handlande. Dess- utom mognar människor tidigare med avseende på grundläggande kognitiva förmågor, som att minnas och att tänka logiskt, än med avseende på emotionella förmågor, inklusive förmågan att utöva självkontroll, att bedöma risker och jäm- föra konsekvenserna av ett handlande med konsekvenserna av ett alternativt handlande samt att stå emot påtryck- ningar från andra.
En och samma individ kan alltså på en och samma gång vara intellektuellt mo- gen men socialt och emotionellt omogen.
Sådana skillnader blir särskilt tydliga när ungdomar och unga vuxna fattar beslut i emotionellt laddade situationer.
Studier som presenterades 2014 och 2015 har visat att kurvan för riskfyllt besluts- fattande stiger fram till en ålder mellan 19 och 21 år, varefter den sjunker igen.
En senare studie, som presenterades 2017, har visat att förmågan till självkontroll är fullt utvecklad först mellan 23 och 25 års ålder.
Det har tidigare varit känt att hjär- nans grundläggande funktioner och strukturer, bl.a. sådana som styr för- mågan till självkontroll, fortsätter att mogna under de sena tonåren. Senare tids forskning har visat att den proces- sen pågår fram till en ålder mellan 20 och 30 år.” (s.185f )
”I en studie som presenterades 2016 undersöktes impulskontroll under emo- tionellt neutrala förhållanden respektive typiskt känsloväckande förhållanden hos tonåringar, unga vuxna i åldern 18–21 år och unga vuxna i 25-årsåldern (”mid-twenties adults”). Under emotio- nellt neutrala förhållanden var de unga vuxna i åldern 18–21 år lika förmögna som de i 25-årsåldern (”mid-twenties adults”) att kontrollera sina impulser.
Under typiskt känsloväckande förhål- landen däremot var impulsbeteendet och hjärnaktiviteten hos de i 18–21-års- åldern jämförbar med de värden som mättes upp hos tonåringarna. Hjärnan hos en 20-åring fungerar på ett liknande sätt som hos en 16- eller 17-åring när 20-åringen utsätts för stress, ilska, räds- la eller hot.” (s.188)
Utifrån dessa slutsatser borde sna- rare ungdomsreduktionen utsträckas till att omfatta även ytterligare några år äldre ”ungdomar”.
Kriminologisk forskning visar att ett fängelsestraff har en preventiv ef- fekt på unga lagöverträdare, då unga är mer psykologiskt känsliga för bestraff- ning än vuxna. Men fler och långvariga fängelsestraff leder till ökade risker för återfall i brott. Dagens överfulla fäng- elser utan ”kriminalvård” är perfekta lärlingsanstalter för kommande grövre brottslighet. Det är därför Sverige och flertalet länder har en liknande ordning
för unga. Den är inte perfekt, men utgår från människans biologiska utveckling och förståelsen för att unga ges möjlig- het att ändra sina destruktiva beteen- den.
Men likväl fortsätter regeringen och reaktionära, ”konservativa” riksdags- partier att driva dessa frågor, enär de tror sig med viss rätt att kunna vinna röster från rädda och oroliga väljare.
Väljare som gärna utpekar unga in- vandrare som syndabockar. Fördomar som förtroendevalda i riksdagen inte har vett och förstånd att motverka. Det är på så vis de kan visa handlingskraft och stå upp för humanitära ideal. För SD är det deras livsnerv att odla främ- lingsfientlighet och hat, men för partier som kallar sig konservativa, liberala el- ler kristna är det mer obegripligt.
Kontrasten mellan Jarl Hjalmarsson och Ulf Kristersson har aldrig varit större. Inte trodde man att en gammal högerman kunde vara mer radikal och humanistisk än en partiledare år 2020 i Absurdistan.
Det är populärt att ifrågasätta dagens nämndemannainstitution, där nämnde- männen utses av de politiska partierna.
Det är självklart att partitillhörigheten påverkar människouppfattning och tillämpningen av lagarna. Den avseg- lar också folkopinioner och förändra- de attityder. Det finns en rad problem och inte minst har ett antal ”skanda- ler” visat på stora brister hos enskilda nämndemän. Det finns dock värde av att allmänheten finns representerade i våra domstolar och att dessa inte enbart består av yrkesdomare. Denna lekman- natradition har funnits under århund- raden och bidragit till en stor juridisk kompetens hos allmänheten. Kontinui-
