I årets sommartal var kriminaliteten temat för partiledarna Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD). Efter en sed-vanlig sommar då media alltid har fullt upp att fylla sidorna med brott och sär-skilt om gängkriminaliteten. Ulf Kris-tersson jämförde de gängkriminella, som stått för 24 dödsoffer av i huvudsak andra kriminella, med covid-19, som lett till hela 5.800 dödsfall. För Kristers-son karakteriserade ”gängkriminella”
som ”systemhotande” och ”inhem-ska terrorister”. Därmed antydde han att rättsstatens principer inte längre ska gälla för dessa nätverk. Grundläg-gande principer för rättegångspro-cesser som omedelbarhetsprincipen föreslås avskaffas. Med dubbla straff för gängkriminella, avlyssning, visita-tion, anonyma vittnen m.m. ska sociala problem bekämpas. Problemen med integrationen och brottsligheten kan endast lösas genom att stoppa invand-ringen hävdade moderatledaren. För Ebba Busch var kronvittnen och ano-nyma vittnen lösningen och givetvis en minskad invandring. KD föreslår även att bevis ska kunna undanhållas från brottsmisstänkta och försvarsadvoka-ten.
Förslagen om kronvittnen, dvs. straff-lindring för den som medverkar till utredning av någon annans brottslig-het, och anonyma vittnen är synnerli-gen osynnerli-genomtänkta förslag på åtgärder.
Vittna anonymt till polisen kan man redan idag göra, men i en rättegång måste självklart i en rättsstat försvaret kunna förhöra vittnet. Vittnen är som alla andra människor som styrs av olika intressen. Ett system med kronvittnen
och anonyma vittnen kan också utnytt-jas av kriminella. Lika väl som krimi-nella kan hota en person från att vittna kan kriminella få vittnet att avge falskt vittnesmål. Med kronvittnen kommer rättssystemet att användas för att kri-minella kan sätta dit varandra för att själva undgå straff. Dessa förslag löser inte problemen med grov kriminalitet.
Det är obegripligt att regeringen med 34 punktsprogrammet återigen utreder dessa frågor om vittnen (se p 22 och p 25). I hovrättspresidenten Fredrik Wersälls utredning om processrätt och stora brottmål konstateras:
”Ett kronvittnessystem innebär att en misstänkt medverkar till utredning av annans brottslighet mot löfte om proces-suella fördelar för egen del. Riskerna ur rättssäkerhetssynpunkt med ett sådant belöningssystem för att kriminellt be-lasta andra personer bedömer vi vara alltför stora i förhållande till den poten-tiella effektivitetsvinsten med systemet.”
(SOU 2017:7 s. 152)
I delbetänkandet 2017:98 avfärdar ut-redningen även användningen av ano-nyma vittnen och hänvisar till en rad tidigare utredningar och domslut.1
Denna populistiska våg av krav på hårdare tag drivs ytterst av BSS-medi-akartellens dagliga oseriösa skriverier, vilka partierna i sin tur reagerar på ge-nom att visa ”handlingskraft” gege-nom att kräva nya utredningar, lagar och straffskärpningar. Det skapar en per-manent irrationell spiral som riskerar att undergräva grundläggande rätts-statsprinciper och fragmentera 1 Se JO 2002/03 s. 77.
rätten till ett lapptäcke av motsägande och kontraproduktiva regler.
Ett annat förslag som är populärt att driva på ledarredaktionerna inom BSS-kartellen2 och bland den politiska oppositionen samt ingår som punkt 11 i 34-punktsprogrammet är att avskaffa ungdomsreduktionen, dvs. principen att unga personer i åldern 18–20 år ska få mildare straff, vid brottslighet med lägst ett år i straffskalan. Detta trots att en rad tidigare utredningar förkastat sådana idéer.
Ungdomsreduktionsutredningens betänkande3 konstaterade att det sak-nas vetenskapligt stöd för att skärpta påföljder mot unga personer kan leda till en preventiv effekt eller att det minskar brottsnivån. Även majoriteten av remissvaren ifrågasatte behovet av eller motsatte sig slopandet av särbe-handlingen för åldersgruppen 18–20 år.
Det kan noteras att utdömda påfölj-der för misstänkta och lagförda unga lagöverträdare för 15-20 åringar har under åren 2007–2016 minskat. Det går alltså inte att urskilja någon kvantitativ ökning av ungdomsbrottsligheten, vil-ket indikerar att det saknas behov av straffskärpningar, utan snarare i så fall strafflindring för unga lagöverträdare.
Utgångspunkten är att unga männis-kors hjärnor inte är fullt utvecklade och har inte en förmåga till konsekvenstän-kande, riskbedömning, ansvar, social mognad, empati och impulskontroll.
2 Se t.ex. DN:s ledare ” Grova brott i unga år måste få konsekvenser” den 27 augusti 2020, där det föreslås: ”Att slopa ungas straffrabatt för grova brott, som mord, kan i själva verket vara en åtgärd som skyddar de yngsta från att dras in i kriminalite-tens grövsta gärningar.”
3 ”Slopad straffrabatt för unga myndiga” (SOU 2018:85).
Unga är inte helt kapabla att inse vad en handling kan få för konsekvenser och har svårt att självständigt hantera grupptryck. Det är därför inte rättvist med en lika hård straffpåföljd som för äldre.
”Senare tids psykologiska forskning ta-lar för att människor i de sena tonåren och de första åren efter att ha fyllt 20 år är mindre mogna än äldre människor i flera viktiga avseenden. De unga är mer benägna att underskatta grader av risk.
Vidare är unga, särskilt de mellan 18 och 21 år, mer benägna att söka spän-ning. Människor i de sena tonåren och de första åren efter att ha fyllt 20 år har också sämre förmåga till impulskontroll och förmåga att bedöma de framtida konsekvenserna av sitt handlande. Dess-utom mognar människor tidigare med avseende på grundläggande kognitiva förmågor, som att minnas och att tänka logiskt, än med avseende på emotionella förmågor, inklusive förmågan att utöva självkontroll, att bedöma risker och jäm-föra konsekvenserna av ett handlande med konsekvenserna av ett alternativt handlande samt att stå emot påtryck-ningar från andra.
En och samma individ kan alltså på en och samma gång vara intellektuellt mo-gen men socialt och emotionellt omomo-gen.
Sådana skillnader blir särskilt tydliga när ungdomar och unga vuxna fattar beslut i emotionellt laddade situationer.
Studier som presenterades 2014 och 2015 har visat att kurvan för riskfyllt besluts-fattande stiger fram till en ålder mellan 19 och 21 år, varefter den sjunker igen.
En senare studie, som presenterades 2017, har visat att förmågan till självkontroll är fullt utvecklad först mellan 23 och 25 års ålder.
Det har tidigare varit känt att hjär-nans grundläggande funktioner och strukturer, bl.a. sådana som styr för-mågan till självkontroll, fortsätter att mogna under de sena tonåren. Senare tids forskning har visat att den proces-sen pågår fram till en ålder mellan 20 och 30 år.” (s.185f )
”I en studie som presenterades 2016 undersöktes impulskontroll under emo-tionellt neutrala förhållanden respektive typiskt känsloväckande förhållanden hos tonåringar, unga vuxna i åldern 18–21 år och unga vuxna i 25-årsåldern (”mid-twenties adults”). Under emotio-nellt neutrala förhållanden var de unga vuxna i åldern 18–21 år lika förmögna som de i 25-årsåldern (”mid-twenties adults”) att kontrollera sina impulser.
Under typiskt känsloväckande förhål-landen däremot var impulsbeteendet och hjärnaktiviteten hos de i 18–21-års-åldern jämförbar med de värden som mättes upp hos tonåringarna. Hjärnan hos en 20-åring fungerar på ett liknande sätt som hos en 16- eller 17-åring när 20-åringen utsätts för stress, ilska, räds-la eller hot.” (s.188)
Utifrån dessa slutsatser borde sna-rare ungdomsreduktionen utsträckas till att omfatta även ytterligare några år äldre ”ungdomar”.
Kriminologisk forskning visar att ett fängelsestraff har en preventiv ef-fekt på unga lagöverträdare, då unga är mer psykologiskt känsliga för bestraff-ning än vuxna. Men fler och långvariga fängelsestraff leder till ökade risker för återfall i brott. Dagens överfulla fäng-elser utan ”kriminalvård” är perfekta lärlingsanstalter för kommande grövre brottslighet. Det är därför Sverige och flertalet länder har en liknande ordning
för unga. Den är inte perfekt, men utgår från människans biologiska utveckling och förståelsen för att unga ges möjlig-het att ändra sina destruktiva beteen-den.
Men likväl fortsätter regeringen och reaktionära, ”konservativa” riksdags-partier att driva dessa frågor, enär de tror sig med viss rätt att kunna vinna röster från rädda och oroliga väljare.
Väljare som gärna utpekar unga in-vandrare som syndabockar. Fördomar som förtroendevalda i riksdagen inte har vett och förstånd att motverka. Det är på så vis de kan visa handlingskraft och stå upp för humanitära ideal. För SD är det deras livsnerv att odla främ-lingsfientlighet och hat, men för partier som kallar sig konservativa, liberala el-ler kristna är det mer obegripligt.
Kontrasten mellan Jarl Hjalmarsson och Ulf Kristersson har aldrig varit större. Inte trodde man att en gammal högerman kunde vara mer radikal och humanistisk än en partiledare år 2020 i Absurdistan.
Det är populärt att ifrågasätta dagens nämndemannainstitution, där nämnde-männen utses av de politiska partierna.
Det är självklart att partitillhörigheten påverkar människouppfattning och tillämpningen av lagarna. Den avseg-lar också folkopinioner och förändra-de attityförändra-der. Det finns en rad problem och inte minst har ett antal ”skanda-ler” visat på stora brister hos enskilda nämndemän. Det finns dock värde av att allmänheten finns representerade i våra domstolar och att dessa inte enbart består av yrkesdomare. Denna lekman-natradition har funnits under århund-raden och bidragit till en stor juridisk kompetens hos allmänheten.
Kontinui-teten med ett uppdrag under minst en mandatperiod skapar grunden för en välutbildad kår av lekmannadomare.
Insynen för allmänheten i domstolarna och att komplettera en yrkesdomare med annan livskompetens ger ett bra underlag för rättvisa och välgrundade domar. Bara det att en domare tvingas argumentera för sitt ställningstagande utvecklar domens kvalitet. Detta tillför också partierna en ökad kunskap om hur rättssystemen fungerar och even-tuellt bör förändras.
Det stora problemet idag är inte i sig att det är de politiska partierna som utser nämndemännen, utan att det är så få medborgare som är aktiva med-lemmar i ett politiskt parti. Det gör att urvalet av nämndemän blir alltför begränsat och uppenbarligen tillsätts olämpliga personer till dessa uppdrag.
Så om medborgarna är missnöjda med dagens ordning så måste de ta sitt an-svar och bli aktiva medborgare genom att engagera sig i ett politiskt parti. Den representativa demokratin utövas ge-nom partiväsendet. Kompetensen hos nämndemännen löses inte med val av vem som helst, utan det är bra att par-tierna fungerar som en kontrollinstans.
Ett alternativ med ett jury system som i USA innebär en rad andra pro-blem med en sämre kompetens, konti-nuitet och förutsägbarhet.
I jakten på att visa handlingskraft mot gängkriminaliteten föreslås i en strid ström nya lagar och lagändringar.
Detta resulterar alltför ofta i en rad ogenomtänkta och outredda förslag.
Senast den 1 januari 2020 trädde änd-ringar i bestämmelserna om mord i 3 kap. 1 § brottsbalken i kraft enligt prop.
2018/19:138. Men under behandlingen i Justitieutskottet i Riksdagen var
op-positionen inte nöjda med straffskärp-ningen så ett särskilt utskottsförslag utarbetades ”Omständigheter som särskilt ska beaktas som skäl för livs-tidsfängelse för mord”. Syftet är som vanligt att ”skicka signaler”, den nya formen av symbolpolitik, till de grova våldsbrottslingarna, som säkerligen inte bryr sig om utskottets arbete. Bak-grunden är gänguppgörelser där när-stående kvinnor drabbats.
Lagrådet som remissbehandlat ären-det avstyrker den 25 augusti 2020 förslaget. Detta på grund av att det är tveksamt att ändra en och samma be-stämmelse i två steg, vilket skapar till-lämpningssvårigheter för åklagare och domstolar samt minskar lagstiftning-ens normbildande funktion, vilket är särskilt viktigt när det gäller påföljder enligt straffrätten. Enligt Lagrådet finns det ingen anledning till brådska och det är bra att lagstiftningsarbetet tar tid, vilket skapar stabilitet och för-utsättningar för välgrundade lagförslag.
Det finns vidare än så länge ingen prax-is efter lagändringen som trädde i kraft den 1 januari i 2020.
Utskottet föreslår två tillägg till da-gens fem omständigheter i BrB 3:1 om gärningen riktat sig mot en närstående och om gärningen utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form. Lagrådet anser att en sådan ka-suistisk lagstiftning motverkar behovet av en nyanserad tillämpning och där-för bör konkreta omständigheter helst undvikas i lagtext.
Förslaget om närstående är onödigt då redan idag ska det tas hänsyn till om gärningen ”varit särskilt hänsynslös”, vilket enligt förarbeten utgörs när den har riktat sig mot en närstående (se prop. 2018/19:138 s. 33).
Detsamma gäller att organiserad brottslighet bör bestraffas särskilt strängt, vilket redan är gällande rätt.
Enligt BrB 29 kap. 2 § p 6 ska det ske när brottet utgjort ett led i en brottslig-het som utövats i organiserad form eller systematiskt. Därför är det onödigt att komplettera lagtexten i BrB 3:1.
Dessutom är utskottets definition av
”organiserad form” oklar och bör ana-lyseras vidare då vedertagna definitio-ner inte passar in på de gruppering av gängkriminella som utfört de senaste årens skjutningar. Dessa grupper är till-fälliga och ostrukturerade.
Retoriken om hårdare tag mot brotts-ligheten är ett populärt tema som häm-tats från USA. Fredrik Reinfeldts och Ulf Kristersson (M) favoritkandidat i årets presidentval är Joe Biden Jr.
Hans politiska karriär har präglats av en rad kampanjer för hårdare tag, ”tre gånger gillt”. Exempelvis var det under året 1994 “tough on crime” som gällde.
Det året lyckades Biden få i genom 1994 års Violent Crime Control and Law En-forcement Act (“Biden Crime Law”) som innebar bland annat längre fängel-sestraff för 75 brott, 60 nya dödsstraff för grova brott, 100.000 nya poliser och 120.000 nya fängelseceller. Därmed lyckades Demokraterna ta över denna hjärtefråga från Republikerna. Det är därför han valt Kamela Harris, en hård-för åklagare, till vice-presidentkandidat.
Biden har den 2 september inlett en ny kampanj för ”law and order”. Delvis till följd av NYT:s drev mot Biden för att han är för svag mot vänstern i partiet.4 Återigen ska Demokraterna ta över
4 Se Brett Stephens “Unwitting Progressives for Trump: Does Joe Biden have the nerve to stand up to the far left?”den 1 september 2020.
publikanernas och Trumps agenda. Det är därför svenska politiker gillar Biden.
Med den pågående infekterade de-batten om gängkriminalitet, som or-sakar ungefär 38 dödsfall per år de senaste fyra åren vilket drabbar i hu-vudsak andra kriminella unga män, framförs dagligen nya krav på hårda och tuffa åtgärder. Det har alltid varit tonåringar och unga män som står för kravaller, upplopp och våldsamheter.
Från fotbollshuliganer till NMR och Anti-fa. Det finns ungefär lika många gängkriminella idag som på exempelvis 1990-talet.
Nu senast föreslår Moderaterna att det ska kriminaliseras att tillhöra el-ler ha samröre med kriminella gäng.
Det ska begränsas till kriminella sam-manslutningar eller grupperingar som begår allvarliga brott. Exempelvis ska deltagande i planering och förberedel-ser av det kriminella gängets verksam-het eller utfört olika typer av uppgifter, transporter eller dylikt för samman-slutningens räkning dömas för brott.
Men det är redan idag straffbart med medverkansbrott. Bestämmelserna om medverkansbrott finns i Brottsbalken 23 kap 4 §. Där stadgas att ansvar ska inte endast ådömas den som utfört ningen, utan även den som främjat gär-ningen genom råd eller dåd.5
Såsom Lagrådet redan tidigare kon-staterat passar inte heller tidigare de-finitioner av organiserad brottslighet i svensk lagstiftning som förebild för lösliga gäng av unga kriminella. Gäng som inte uppfyller krav på föreningar och därmed inte heller berörs av för-eningsfriheten.
5 Se debattartikeln ”Så kan ett förbud mot gäng-medverkan funka” i Expressen den 1 september 2020.