Att sparprogrammet är det som oftast nämns av de fattiga som det program som haft störst effekt för dem, är kanske inte så underligt med tanke på att det är just deltagare i sådana program som intervjuats. Vilken har då den upplevda effekten av dessa program varit?
Kvinna i Chattirapatti:
This small saving scheme, has it got any kind of impact on your life? For your need you have to save, if the child is sick or some expenses, school expenses or something like that she get some rupees for that.
Kommentarer liknande den ovan är de klart vanligaste och bekräftas också av den ansvarige för sparprogrammen. De sparade medlen används nästan alltid till uppkomna akuta problem, högtider då det går åt extra mycket pengar, eller till barnens utbildning. De fall där lån tas för att investera i framtida förtjänstmöjligheter är få. Exemplet nedan från gruppintervjun i Seegapatti är dock ett sådant undantag.
But has someone of you taking loans to be able to start a new business? [Lång diskussion på tamil] Yes, he has some expenses for starting a small business. And they have taken a loan for that? Yes, he purchases from a local places here and sell in other places for more money. To start that he said we borrowed 1400 rupees. To be able to open it? Yes! It’s not a big company, it’s a small business.
Att det var till mannens verksamhet lånen gick kan förklaras med den indiska samhällsstrukturen där kvinnorna oftast har hand om hushållsekonomin och männen förväntas vara de som tjänar lejonparten av hushållets intäkter och som driver eventuella företag.
En kvinna i Chattirapatti tycker att:
That helps her to increase the standard of life, the standard of life, they get some more income from that. In that way it helps her. You think you have a better standard now then before you started to save money? To some extent they feel it, they say it’s a different in her way of living. That comes with the help.
Gruppen i Seegapatti nämner också några andra av Russ Foundations aktiviteter som faktorer som påverkat livsbetingelserna positivt i byn.
Generally speaking yes their living conditions, the standard of their conditions is better. They have free medicine and the house standard has also improved. And the training part of it also, so definitely their conditions have improved.
De flesta av de intervjuade tycker dock att de begränsningar som sparprogrammet innebär, det vill säga det lånetak som bestäms av hur mycket gruppen gemensamt har sparat minus hela gruppens lånebehov, gör att beloppen blir för små för att kunna göra en stor skillnad. Samtidigt ska det lånade beloppet också betalas tillbaka. De saknar alltså tillgång till större kapital som kan lånas till en låg ränta och under lång tid.
På frågan vilken hjälpinsats som skulle ha störst effekt för de fattiga, har de haft lite svårt att svara. Flera av informanterna har dock utbildning och arbetstillfällen som viktiga områden. Gruppen i Seegapatti först, sedan individ i Chatirapatti och männen i Saranthangee:
[…] they need some assistance, help from other places to start small industries as handicraft, something like that.
There’s nothing else you would like Russ to do? They need to work, have something to do, any work from Russ Foundation. […] She says that directly Russ could help us with employment. […] That the children are able to study well and have an income, that is enough.
What do you think would be the best way for Russ Foundation to help you? [lång betänketid] Russ Foundation now they think that based on money if Russ Foundation give loan something like that based on that. If Russ Foundation could have money they can loan.
9.4 Delaktighet/Inflytande
I de möten som hålls om sparprogrammen är de fattiga inte bara närvarande utan också de som kallar till och genomför mötena. De intervjuade i sparprogrammen är samtliga överens om att reglerna som gäller i dessa grupper är något de kommit överens om gemensamt, och att dagordningen på mötena är något som alla kan
påverka om de vill, även om det är sällan någon annan än gruppledaren som kallar till möten. Gruppen i Seegapatti:
Actually the rules from Russ Foundation, that is guidance for them. Yes, but I wonder who is deciding them? Is it possible to discuss the rules in the group and decide that, no we skip that rule but we take this rule instead? All members can. So there is no rule from Russ Foundation that they have to accept? No!
And if someone of the other would like to have a meeting, is it possible to call for a meeting? What she is .. generally they are calling to meeting regularly. If there is any problem, misunderstanding, anything like that, she can also call [pekar på en av de andra i gruppen]. They can do that? Yes!
Även besluten om vem som skall få ett lån tas gemensamt i gruppen. Fortfarande gruppen i Seegapatti:
Actually the group only decides whom to give the loan. Sometimes they have problems among the members they sit and discuss, suppose two persons want the amount, they sometimes give half of it, like that. So the group only take the decision, not [namnet på ansvarig från Russ] lonely or the group leader. The group take it also.
Överhuvudtaget finns det en kultur av att alla får vara delaktiga i besluten som gäller de egna grupperna. Detta styrks också i intervjuer och observationer i såväl personalmöten inom stiftelsen som i fallet med självhjälpsgruppen bestående av män:
Are there a small group within these fifty that takes the decision or is everyone included? Everyone can sit and talk what’s problem then they take the decision. So they don’t select a smaller group? Don’t select a smaller group or something. Ok. And who is deciding the agenda, what to discuss at the meetings? If they have a sitting all the persons with leader, the leader ask them what are the problems. They ask them what’s the problem. Everyone can tell them what’s the problem.
När det gäller inflytandet över vilken typ av hjälp som Russ bör satsa på är bilden mer splittrad. Enligt företrädaren för Russ Foundation kommer idéerna om programmen från byinvånarna själva, men det är ingen av de intervjuade som svarar ”Ja” på frågan om de blivit tillfrågade om vilka aktiviteter som de tycker att Russ Foundation bör driva. Här är dock osäkerheten i svaren stor då det genomgående var svårt att få såväl tolkarna som de intervjuade att överhuvudtaget förstå frågeställningen. Det kan bero på rent språkliga svårigheter, men det kan också bero på en kultur där det är självklart att det är biståndsgivaren som bestämmer biståndets karaktär. Det krävdes långa diskussioner och preciseringar av mig för att erhålla rimliga svar på frågan. När svaren till sist kom var det oftast ”Nej”, dvs. att de inte blivit tillfrågade. Företrädaren för Russ UK var också mycket
skeptisk till att det var någon annan än ledningen för stiftelsen som bestämde villkoren.
9.5 Behöver de fattiga Russ Foundation?
Hjälpmottagarna anger flera skäl till att Russ Foundation behövs. När det gäller Small Saving Scheme är det främst tre orsaker som beskrivs, vilka utsagorna nedan får symbolisera. Det första uttalandet kommer från gruppen i Seegapatti och rör tilliten från de fattiga och eventuella bonuseffekter då Russ Foundation också ger service på andra områden.
What she is trying to say is that thru Russ Foundation means they [de fattiga] trust Russ Foundation. They trust Russ Foundation? Yes. Because they have some other benefits also. Above from the regular benefits you may add some other benefits also. Because Russ Foundation is serving lots of other agencies. They get other benefits like they met you and other, and other benefits. So they got the confidence of this. But they don’t need an organisation behind? Generally they don’t need. No need, that’s right.
Den andra orsaken står att finna i praktiska orsaker. Så här svarar en kvinna i Chatirapatti:
Is it better to save in an .. if they have some organisation or? She is thinking that this is the right way of saving money. Why is it better to .. because it takes time you know simple she doesn’t like that. Because time. It takes time to collect the money and no interest at all.
Här var det alltså tiden att administrera själva sparandet. Bankbesöken ser flera också som ett problem. Ett tredje skäl, och som flera återkommer till på olika sätt är den egna disciplinen. Så här säger en annan kvinna i Chatirapatti:
Why is she doing it in the group? She could have done it her self? Aaa that’s you asking? Yes. Why not she do like that? Yes. What she is trying to say, if there is an individual account she may spend that money for some purpose. It’s the group money. So she put some group pressure at her self? Yes. This people come and ask why did you not saved this month? So there is, they show like that. So that made her to save the money.
Företrädaren för Russ Foundation menar att det snarare har att göra med tilliten från banker och andra institutioner:
If it is a group of it’s own without any kind of organisation supporting them, they be on their own, I don’t think they get funds. So they need to be attached with any organisation. And the organisation will monitor the quality, if you want to have bigger loans.
Detta argument är kanske dock främst menat i den nära framtid då de tänker erbjuda större lånemöjligheter än vad gruppen själva har sparat ihop till. Han menar att för att få ett sånt banklån måste ansökarna kunna visa upp en historia av att
återbetalningarna verkligen fungerar. Här utgör också en organisation som står som garant och säkerhet en nödvändighet. Företrädaren igen:
The organisations responsibility is to see that it is distributed properly, without any kind of biased feeling. And then the repayment is monitored, all these things are there. So that’s why the government is having an NGO in between.
Den ansvarige för Small Saving Scheme hos Russ Foundation anger istället de sociala aspekterna:
Why do you think the people in the villages need the support of Russ in this small saving scheme? […] You know one thing. Before they have in the same area, street, building to building they have fight, between the buildings. Within the families? Within the families always fighting. […] So now only they have a farming group they have only .. because of group they have no fighting. Group building become.
10 Avslutande diskussion och slutsatser
Den första och kanske viktigaste slutsatsen som har växt fram under studien är att det oreflekterade sätt på vilket de flesta offentliga institutioner och tidigare studier håller samman begreppet enskilda organisationer, har mer med politiska idéer att göra, än med metodologisk briljans. I begreppet ryms organisationer som är så olika till sitt huvudsakliga syfte, spridning i världen och i styrelsefilosofi m.m. att det helt enkelt inte går att uttala sig med mindre än att en precisering görs av vilken typ av organisation eller egenskaper hos dessa som avses. Dessutom görs ofta jämförelsen med statligt utvecklingssamarbete utan att reflektera över om de två typerna överhuvudtaget ska vara bra på samma saker. Bör förväntningarna på ett litet, ideellt baserat ”local to local” projekt verkligen vara desamma som de på ett bilateralt mångmiljardprojekt att nationellt stödja utbyggnaden av en fungerande infrastruktur? Troligen inte! De kan däremot, om de används rätt, komplettera varandra på ett bra sätt. Det finns goda skäl att anta att vissa typer av enskilda organisationers bistånd kan vara väl så bra som vissa typer av det statliga. Det finns dock lika goda skäl att anta att de på precis samma sätt kan förmodas vara sämre än det statliga. Det beror helt på vilken typ av enskild organisation, typ av bistånd och vilket resultat som efterfrågas.
En trolig orsak till de ofta väldigt positiva tongångarna om enskilda organisationers förmåga i utvecklingssamarbete i kontrast till det statliga, är den mindre insynen i de privata projekten men också att det ställs lägre kvalitativa krav på utvärderingarna av deras projekt. De mindre ickestatliga projekten riskerar helt enkelt att på grund av sin storlek att inte utvärderas lika genomgripande och kritiskt som de statliga. Det är heller inte svårt att tänka sig att det är mer lockande för
media att skriva negativt om stora statliga biståndsprojekt än om små projekt som framstår som drivna i välvilja av engagerade privatpersoner.
Hur var det då med de bärande idéerna bakom det ökande EO-biståndet? Är Russ Foundation duktig på de områden som brukar anges vara enskilda organisationers starka sidor; bra förmåga att nå de fattigaste och mest behövande, duktiga på delaktighet och inflytande, samt resurseffektiva.
Russ Foundation och programmet Small Saving Scheme tillhör den lilla och lokala typen av organisation vars verksamhet styrs och genomförs av hjälpmottagarna själva eller åtminstone av lokala företrädare för organisationen. I verksamhetsgrenen mikrokrediter skulle jag vilja beskriva deltagandet och inflytandet som mycket framträdande och med syftet att ge mer egenmakt och självstyre åt de fattiga. Deltagande och egenmakt är både mål och medel även om den ekonomiska nivån hos deltagarna i sparprogrammen oftast är så låg att de för de sparade medlen inte har råd att prioritera eventuella framtida vinster före de mer akuta utgifterna. De fattiga har alltså stärkts i möjligheterna att själva hantera uppkomna akuta situationer, men endast i liten omfattning att förbättra sina långsiktiga inkomstmöjligheter. Programmet kan alltså knappast påstås ha nått ända fram när det gäller att långsiktigt stärka egenmakten hos deltagarna, även om inflytandet är stort i genomförandet av programmen.
Om de fattiga också är med i processen att utveckla nya former av hjälpaktiviteter råder det delade meningar. Ingen av deltagarna i sparprogrammen som jag intervjuade säger sig ha blivit tillfrågade av företrädare för Russ Foundation om de hellre skulle vilja få hjälp inom något annat område eller på något annat sätt. Företrädaren för stiftelsen hävdar dock att programmen föregåtts av diskussioner med representanter för de tänkta hjälpmottagarna. Några direkta planer för mer regelmässiga utvärderingar av genomförda projekt eller för att i samråd med hjälpmottagarna utveckla framtida hjälpområden finns inte. Inte heller finns några protokoll eller anteckningar från tidigare genomförda aktiviteter inom dessa områden. Inget av detta utesluter att sådana möten faktiskt hållits, men det finns inget konkret som tyder på att så skulle vara fallet.
När det gäller att nå de mest behövande, de allra fattigaste, är situationen inte heller oproblematisk. Alla som vill får vara med i programmen men redan ett sparbelopp på trettio rupies i månaden, ca sex kronor, avskräcker en del familjer från att delta. Om det beror på att dessa familjer prioriterar annorlunda eller om det faktiskt rör sig om att dessa har så låga inkomster att det inte är möjligt att spara, ger inte den här studien svar på. Jag tycker ändå det vore orättvist att säga att programmet inte når de mest behövande då det var väldigt få som angav sparbeloppet som ett skäl för att överväga att inte välja att vara med. Nästan alla
hushåll i de studerade byarna var också med i någon form av sparprogram hos någon organisation.
I övriga av Russ Foundations verksamheter varierar graden av inflytande, stärkande av egenmakten och i vilken utsträckning det är de allra mest behövande som nås. Generellt kan man dock säga att organisationen har en mycket tydlig fokusering på just de allra fattigaste, men att inflytandet i dessa andra aktiviteter inte är lika genomsyrande som i sparprogrammen.
I vilken mån Russ Foundation är effektiv när det gäller administration, vilket är det tredje och sista området som jag tidigare nämnt ofta anförs som de enskilda organisationernas fördel, finns det inte underlag i denna studie för att ge ett underbyggt svar på. Visst går det att konstatera att administrationsdelen inte känns som särskilt betungande. De har visserligen relativt många anställda, men även om flera av dem gör saker som inte genererar varken ett ekonomiskt överskott eller några direkta hjälpinsatser för andra, så är en anställning i sig mer att se som en del av hjälpinsatsen då det ger försörjning åt en familj.
Vad går det att säga om enskilda organisationer generellt, med ledning av denna studie? Inte särskilt mycket, mer än som tidigare konstaterats, begreppet är en politiskt konstruerad idé som fått stort genomslag i de styrande organens vokabulär, men som nästan helt saknar relevans som analytisk enhet.
11 Sammanfattning
Enskilda organisationer har sedan sjuttiotalet fått ett allt större förtroende när det gäller att förmedla biståndsinsatser från såväl Sverige som västvärlden i övrigt. I Sverige uttrycks detta, förutom i rena utbetalningar från Sida, genom det sätt på vilket det talas om enskilda organisationer i propositioner, riktlinjer, utredningar och i media. Kännetecknande är en positiv ton där de enskilda organisationerna sägs vara duktiga på; att nå de fattiga, delaktighet och på effektiv administration. Kännetecknande är också att de enskilda organisationerna omtalas just som grupp, dvs. som om de vore en homogen grupp med likartade egenskaper. I begreppet ryms dock verksamheter som är så olika till sin karaktär till både storlek, syfte, ledningsfilosofi och förankring att den som analytisk enhet är i det närmaste oanvändbar. Dessutom är det sällan som dessa uttalanden har styrkts med några vetenskapliga undersökningar. De tillskrivna positiva egenskaperna har alltmer klart framstått som ett uttryck för en politisk idé än som en empiriskt styrkt verklighet. För att utreda sakfrågan, dvs. om enskilda organisationer är bra på de tre nämnda områdena, studerade jag en organisation som enligt mitt förmenande borde ha goda förutsättningar att vara det. Russ Foundation är en liten lokal organisation som är verksam i södra Indien och som har delaktighet av de fattiga
som en bärande idé. Stiftelsen ägs och drivs av indier med det uttalade syftet att stödja de mest behövande.
Resultaten är lite blandade mellan stiftelsens olika verksamheter när det gäller de tre parametrarna. I sparprogrammen, som är i fokus i denna studie, har de fattiga stärkts i sina möjligheter att själva hantera akuta situationer i sina liv, men endast i mycket liten omfattning förbättrat sina långsiktiga inkomstmöjligheter. Det är en försvinnande liten del som använt de lånade pengarna till att investera i framtida möjligheter. Familjernas behov är alltför akuta för det.
Inflytandet i sparprogrammen är mycket stort. Alla deltagare kan både initiera möten och ta upp de frågor de vill diskutera på dessa. Alla beslut om regler tas gemensamt. Däremot saknas inflytande över framtida policys och eventuella nya områden för kommande hjälpinsatser.
I att nå de fattigaste och mest behövande måste sparprogrammen räknas som ganska effektiva. Programmen drivs på landsbygden i stor närhet till alla där boende familjer. Alla som vill får vara med. Möjligen kan man misstänka att de familjer med de allra lägsta inkomsterna troligen också är överrepresenterade bland dem som inte tycker sig ha råd att spara motsvarande sex kronor i månaden. En mycket stor majoritet av familjerna deltar dock i någon organisations sparprogram enligt de intervjuade kvinnorna.
Vad gäller administration har stiftelsen totalt sett ganska många anställda i förhållande till hur många de hjälper. Flera av dessa bör dock snarare ses som en