Det visade sig under de tre närmaste åren, hvar- under Eberhard nu skötte Ösjönäs ensam, att han haft fullt allvar med sin önskan att komma i verksamhet.
Om han i den nyväckta och behagliga känslan af åter
föreningen med sin tant känt sig manad att lägga ett godt ord för kusin Malte, hade han kort derefter, då denne drog sig till Hörninge, tusen anledningar att för
treta sig öfver honom, i så oordnadt skick hade han lemnat egendomen. Eberhard sjelf begick naturligtvis, synner
ligast i början, många misstag, men de härledde sig af bristande förmåga, icke af vårdslöshet, och blefvo efter dessa tre år af erfarenhet allt mera sällsynta. Han äl
skade nu sin verksamhet, allt som han bättre förstod dess
SM ASTADSKOM ANTIK. 131 många och skilda grenar, och gamla landtbrukare, bland hvilka major Schöning, yttrade icke sällan, då de vid ett och annat besök på Osjönäs inspekterade nyodlingar och gärden: “tusan till karl, den der Dahn i alla fall;
hvem skulle trott honom om att sätta sig in i det så pass !“
Hans underordnade hade blott ett mot honom : han var onekligen en smula despot; stackare den, som icke lydde blindt och ohetingadt! Men dessemellan var han en god och rättvis husbonde, och hur det var, höll man i grunden vida mer af honom än af den hale, vänlige kap
tenen, som lofvade mycket och höll litet eller intet. Med ett ord: Eberhard artade sig till att bli en ganska kunnig och framstående landtbrukare, och af hans forna lätja och njutningslystnad märktes föga eller intet. Den långa tid af overksamhet och förströelser, som hans obän
diga natur kanske behöfde för att känna sig riktigt ’fri’
— och uttröttad, hade haft sitt goda med sig, som de flesta misstag ha, och var för honom blott en lycklig ho- möopatisk kur. Han fann nu för hvarje dag allt större lycka och slutligen sin enda i arbetet och kunde knappast sjelf förstå, att han någonsin känt det annorlunda.
Izora hjelpte honom troget. Med kraftig vilja satte hon sig in i de husliga bestyren, icke för att sedan be- grafva sig deri, utan för att kunna leda dem hon hade under sig och af sitt lilla rike skapa en behaglig och ordningsfull verld. Tror man att ej heller detta hade några ledsamheter och misstag med sig, så bedrar man sig. Många gånger var hon förtviflad, och vid sådana tillfällen — vi äro ledsna att säga det — vaknade
’konstnärsandan’ inom henne, och hon såg sig sjelf (midt under ett misslyckad t bak t. ex.) stående på della Scalas scen, blomsterhöljd, lagerkransad, inropad, applåderad . ..
ja, så kunde det kanske varit.. . Men när å andra sidan någon huslig förrättning riktigt lyckats, när tant Agatha klappade henne på kinden med beröm och Hell slog ihop händerna af förvåning, eller ännu bättre : när hennes man tog henne i famn och sade, att hon ’just var en perla bland husmödrar’ — då var Izora af själ och hjerta nöjd med sin verld och sitt Iif och kunde utan afund återkalla i sitt minne sjelfva Histori.
Och huru omtyckt var hon icke i hela deras um
gängeskrets! Nu fans intet hem, som ej gerna och
132 UR ANTECKNINGSBOKEN.
hjertligt öppnade sig för henne, och i staden, när hon någon gång deltog i en festlighet der, var hon ju alltid en af de förnämsta. Pratet om att hon ’icke var riktigt gift’ cirkulerade nu knapt i de allra lägsta kretsarne och skulle snart tystna äfven der. Ryktet om hennes vän
lighet och hjelpsamhet mot ’folket’ hade öfverallt skaffat henne vänner.
Umgänget mellan gamle Biides och unga Dahns var icke ifrigt, men förhållandet i alla fall godt. Hur det var, trifdes fru Olympia och hennes man bäst i sitt gamla hem och bland sina gamla vänner och voro nätt och jemt så pass ofta ute hos dotter och måg, att de kunde säga till vännerna: ’i förra veckan, då jag var ute hos Izora’... eller: ’sparrisen på Ösjönäs är vida större än den man torgför här; jag såg det i söndags, då jag var der ute’.
Fru Aline Seidelmann helsade äfven en och annan gång på ute hos Izora och denna hos henne; men då Seidelmann hvarken hörde eller kunde komma att höra till Eberhard Dahns närmare bekanta, blef ej heller detta umgänge vidare lifligt. Nej, tack vare gamla Bildeska samlingsplatsen! Der hade man ändå allra roligast, och der öfverensstämde allt: bildningsgrad, samhällsställning, humör och åskådningssätt och, sedan nu diverse ’sänd
ningar’ allt emellanåt kommo dit från Ösjönäs, öfverens
stämde äfven fru Olympias servering med de förmögnare vännernas. Att déremot Izora sjelf sällan eller aldrig deltog i kretsarne, märktes mindre, än man skulle för
modat: hon hade i strängaste bemärkelse aldrig hört dit, äfven när hon befann sig midt ibland dem.
Vid hemkomstölet hade, som vi minnas, fröken Agatha yttrat, att hon väl aldrig mera finge upplefva en så an
genäm dag.
Men hon måste medge, att den dag, tre år derefter, då hon bar Eberhards son till dopet och hörde presten yttra de öfverraskande orden: ’jag döper dig, Agathon Eberhard I<lindt\ vida öfvergiek den förra. Att hon dd ej släpte sin dyrbara börda, var ett stående ämne till förvåning mellan henne och Hell hela lifvet igenom.
Tant Agathas käraste önskningar hade i det när
maste blifvit uppfylda : Flindtska ätten skulle ånyo spira upp. Eberhard var den ömmaste son i verlden; Izora
SM A ST ADSROM ANTIK.
en älskvärd (om också icke ädelboren) dotter; Ösjönäs ett mönsterhem — hvad återstod henne att vänta eller hoppas mera af lifvet? Också lade hon allt mera sällan Seseman. Icke att hon ringaktade denna oskyldiga för
ströelse, men efter sin allvarliga sjukdom läste hon och hennes trogna Hell allt oftare i en annan och bättre bok, som man aldrig råd frågar förgäfves och som aldrig
’bedrager’.
Beträffande Izora ingick så oförmärkt i hennes Iif- Iiga och friska natur en behaglig mildhet och eftertanke, för hvilka hon till en stor del hade att tacka Hildur, hvars odelade vänskap hon längesedan vunnit. Hvad som till en början fattades Izora — en fast religiös stånd
punkt — erhöll hon så småningom i umgänget med denna trofasta vän och under det samvetsgranna upp
fyllandet af sina dagliga pligter. Om hennes valspråk, till följd af hennes lifligare natur, var 'framåt', så var Hildurs 'uppåt', och förenade utgöra dessa båda begrepp en säker väg till den sanna lyckan.
V år gentile vän kaptenen förblef ty värr icke gentil ända till slutet. Sedan han efter några år trasslat in sina affärer till följd af misslyckade spekulationer, måste han lemna Hörninge och öfvertaga ett mindre arrende, och så undan för undan, tills han nödgades lefva ett slags nomadlif hos vänner och bekanta, afslutande deras böcker och underhållande dem med ’intr-r-ressanta historier’. Han föraktade att någonsin förklara sin andel i försoningen mellan Eberhard och sin ädla fränka, medan han deremot icke föraktade det årsunderstöd hon gaf honom. Och under det hans förhoppningar på lifvet sålunda blefvo allt mindre, år efter år, blef han sjelf i samma mån allt större och större i orden, trots att han skräflade fram dessa under ett skjortbröst, som oftast var klipt i kan
terna för att dölja hur trasigt det var. Personer funnos som påstodo, att han drack, och visst är, att om han icke gjorde det, så hade han i alla fall otur, ty beständigt gick han med någon plåsterlapp i ansigtet till följd af att han ’stött sig’. Kläderna voro fläckiga och nötta, hatten blank i brättena, men det oaktadt kunde ingen helsa på en dam som han — när hon icke kunde und
komma honom. Det låg nästan ett frieri i hans ögon, åtminstone ett ’indirekt’, och han hade nog rätt, när han
133
.... ;________•
IiJ
134 UK ANTECKNINGSBOKEN.
om sig sjelf yttrade: ’förk-r-r-rossad af olyckan, men r-r-idd- derlig in i döden’. När han lick notifikationskort om den lille ’fideikommissariens’ födelse, blef han vid mycket dåligt humör, hvilket ingen må förtänka honom. 'Og-r-räs växer’, var allt hvad han sade, i det han kastade kortet på hordet.
Men der hemma på Ösjönäs satt Izora lutad öfver vaggan med det lilla ogräset i, medan hon tänkte: fru Edelweiss hade nog rätt; hvad är konstnärinnans lycka mot en moders? Den ensam utfyller en qvinnas hjerta.