Det är på detta eleganta hotell i Wien, sum vi en vacker sommardag återfinna vårt unga par, två år efter dess afresa från. hemlandet, betydligt lugnare, mindre njut- ningslystet och mera eftertänksamt än förr. Sötman i nöjenas bägare började få en bitter tillsats, det rus den gifvit hade till största delen fördunstat, och öfverläggningar- na om hvad man egentligen skulle besluta sig för, rörande framtiden, blefvo allt tätare och ifrigare; något måste det bli. I alla händelser var man nu stadd på hemresa.
Det hade varit en lång bröllopstur och en kostsam tillika, men Eberhard hade alltjemt hoppats att blifva åter
kallad; tant Agatha skulle ju icke kunna undvara honom.
I början hade han föresatt sig, att hon skulle få kalla mer än en gång, innan han tänkte hörsamma — hur oursäktligt envis och fördomsfull hade hon icke varit!
— men alltsom tiden gick och Izoras inflytande gjorde sig gällande, ville han af undseende för tantens år och den kärlek hon förut skänkt honom visa sig försonlig: ett vänligt tillkännagifvande från henne, att hon ville glömma det förflutna och mottaga de unga makarne med kärlek, skulle nu vara tilliäckligt för att han skulle hörsamma.
Men ingenting hördes af. Och detta oaktad t kusin Herner i de bref han tillskrifvit Eberhard försäkrat, att hvar och en, som icke vore blind, kunde se, att det ej borde dröja länge innan ett dylikt budskap skulle komma, bara Eberhard sjelf icke förderfvade sin sak genom att glömma sin värdighet derhän att lik en skolpojke ’bedja om förlåtelse’. Tanten hade onekligen blifvit sårad; åt henne skulle således lemnas oinskränkt rättighet att be
stämma tiden och sättet för en försoning. Det klokaste vore nog att låta den nådiga kusinen tro, att Eberhard icke vågade göra första steget, vare sig att han ville aldrig så gerna.
SMASTAOSJtOM ANTIK. 101
“Jag tror ej ett ord af hvad den der skrällande kusinen skrifver,“ hade Izora beständigt yttrat. “Jag såg ju och talade med honom ett par ord på bazaren, och detta var tillräckligt att låta mig misstro honom för all
tid, trots hans artighet. Mitt råd är, att du skrifver ett hjertligt bref till den gamla, icke för att bli återkallad och hulpen (det vore ju en stor skam, om vi inte kunde hjelpa oss sjelfva!), utan för att det är din skyldighet, hvilket jag inser mer och mer för hvarje dag. När man älskar rätt, Eberhard, blir man en smula klarsynt, och, du må säga hvad du vill, men äfven du lider af spän
ningen mellan dig och din moderliga vän. Skrif, och blif lugn, och du skall få se, att vi sedan dubbelt lättare skola fatta ett framtidsbeslut !“
Detta råd hvarken ville eller kunde Eberhard följa;
hans stolthet uppreste sig ännu deremot. Men så mycket verkade det dock, att det minsta lilla närmande från tantens sida, blott en enda vänlig rad nu skulle fört honom till henne och låtit honom af uppriktigt hjerta egna henne sin sonliga hängifvenhet. Han längtade der- jemte efter hvad han hittills allt för mycket undvikit: en nyttig verksamhet. De beständiga nöjena hade tröttat honom, nu när han opåtalt kunnat njuta af dem, och det tidsfördrif, som på senare tiden börjat fängsla honom liksom andra lättingar, hazardspelet, fruktade han. Annu var det hos honom ingen passion, men han kände, att det skulle kunna blifva det. Ett annat obehag började också oroa honom: ’vicomtens’ oundviklighet. Resa hvart de ville, alltid var denne trogne riddare der före eller kom han strax efter dem, uppmärksam, tjenstaktig, out
tröttlig och artig till förtvifian.
På detta sätt stodo vårt unga pars affärer då vi denna gång återse dem.
Deras rum på “Vier Jahreszeiten“ voro icke som förr på de stora hotellen: första klassens. De hade nu för de få dagar de tänkt uppehålla sig i Wien valt ett par enkla, men vackra rum, belägna åt en gårdsplan, der dock höga, lummiga träd med en spelande vattenkonst erbjöd en vida behagligare anblick än gatan med dess brokiga, bullrande verld.
Izora satt ensam vid det öppna fönstret med hufvudet tankfullt lutadt mot handen. Det låg vemod i hennes
I II I
102 UE ANTBCKNtNGSBOKËN.
blick och bäfvan i hennes hjerta: för första gången sedan hon blef gift, hade hon och Eberhard icke skilts åt som vänner, och hennes bön, att han skulle stanna hemma denna afton, då hon kände sig trött och olustig, hade han afslagit med ovanlig kärfhet. Hon erinrade sig i denna stund, hvad hon en gång under deras förlofningstid sagt åt honom, att “lika egenmäktigt som han den gången handlade mot den gamlas åsigter, skulle han en dag handla mot henne sjelf, Izora, om ej deras åsigter öfver- ensstämde“.
“Men,“ fortsatte hon i tankarne, “det blir bättre, allt blir bättre, när vi snart sluta detta tröttande Qärilslif och börja ett gagnande. Det är blott bestämd sysselsättning, som fattas Eberhard för att han åter skall bli som förr, öm och hjertlig. Med de pengar, som återstå oss, kan han alltid arrendera något litet förtjusande ställe, när vi komma hem, och dä om någonsin skall jag visa hur kär han är mig. Jag skall bli den allra verksammaste lilla arrendatorska under solen . . . sedan jag ändå icke får bli.. .“
Och nu dröjde hennes tankar länge hos Histori och hos hennes egen första och sista triumf i denna väg. Det var under några i Vichy tillbragta veckor, hvarunder de svenska badgästerna tillstält ett litet societetsspektakel, der Izora uppträdt med lysande framgång. En sådan lycka hade hon aldrig känt; den ingaf henne nästan bäfvan. Eberhard hade ju äfven formligen varit stolt öfver sin lilla hustrus triumfer, och den gamle tyske teaterintendenten, som då ännu fans i deras sällskap, var alldeles utom sig af hänryckning. Hvad var det han hade sagt? Madame vore ju skapad till konstnärinna.
Åh, hvilken ’famös’ lycka hon skulle göra vid hans teater och denna åter genom henne! Om hennes man haft samma lust och begåfning för scenen som ’madame’, skulle de båda inom några år vara ett konstnärspar med verldsrykte. Strunt i skola, studier, förebilder och allt det der, som behöfs för vanliga menniskor! Madame Izora åtminstone kunde med snillets lätthet hoppa öfver allt
sammans, och den lilla ledning hon behöfde vore just han man för att skänka henne. Hvilken skada, hvilken everldelig skada för konsten, att en sådan qvinna skulle vara rik!
SM AST ABSKOM ANTIK. 103
“Rik“ — stackars Izora! I detta ögonblick var hon ei rik på något, icke ens på förhoppningar. De tröste
grunder hon uppstälde för sig kommo ej af sig sjelfva;
hon tvingade dem fram för att kasta dem likt en hand full vilda blommor öfver det sår inom henne, som hon icke si elf ville se: Eberhards för hvarje dag allt retligare lynne. Nej, det skulle nog bli bra; aUt skulle en gång bli bra, bara man nu snart fattade sitt beslut och icke dröjde med dess utförande...
Huru innerligt hon önskade, att han måtte återkomma.
Kanhända hade hon varit för häftig, för fordrande. Hnr kärlekslöst och oklokt af henne just nu då hon visste att hans inre var så upprördt af åtskilliga tankar och planer! Men blott han återkomme, ack hur allt då skulle bli godt igen; hur hon ville försöka att smeka till somna detta trots, som var det enda, hvilket hos honom bort
skymde hans ädlare egenskaper, hur hon ville ofvertala, bedja, beveka...
Det var nu alldeles mörkt. Izora ringde efter ljus.
Länge kunde det ju inte dröja, tills Eberhard komme;
högst till klockan toIf ; längre brukade han ju aldrig stanna borta ...
Pendylen slog,långsamt, klingande, marterande, endast tio slag. Izora suckade djupt. Hon började att gå upp och ned på golfvet vissa hvarf, hon läste, hon satte sig och steg åter upp för att promenera. Hur långsamt den timvisaren skred! Ånnu endaBt elfva!
Izora öppnade fönstret, icke i hopp att få höra Eber
hards steg - deras rum lågo ju åt gården - men det var dock alltid en omvexling; tradens sus, nattvindens svalka springvattnets plaskande förströdde henne andå tor några minuter, och så kunde det ju handa, just da hon drog sitt hufvud tillbaka från denna yttre verld, att dörren midt emot fönstret öppnades at Eberhard och att...
Store Gud, hvilket buller i trappan! Kan det vara han, har det händt honom någonting .. • Och i ett nu rusade Izora till dörren, öppnade den på vid gafvel oc såg ett i lätta sommarsjalar val ombonad t fruntimmei bäras genom korridoren af två af hotellets manliga be- tjening, medan tvenne andra damer, en aldre och ,11
104 OR A N T 0 C K NIN O S R O K E N.
yngre, följde efter, båda tydligen i upprördt och oroligt tillstånd.
På Izoras fråga till kellnern, som öfvervakade denna besynnerliga procession, svarade han, att det vore en resande dam, som vid afstigandet ur vagnen vrickat foten och nu kände så häftiga smärtor deri, att hon bäfvade för att bäras ännu en trappa upp, der hennes rum voro belägna.
“Por all del, min herre, för in henne i våra rum,“
yttrade Izora genast på tyska till kellnern, “min man och jag kunna taga de främmande damernas rum. Våra saker äro snart ditburna.“
Den yngre damen tackade Izora på bruten tyska och böjde sig ned till den sjuka för att rådfråga hennes tycke, medan Izora öppnade dörrarne på vid gafvel till sina rum.
“Jo,“ svarade åter den unga damen på sitt brutna språk, “'den gamla vore mycket tacksam och hoppades att redan i morgon vara så återstäld, att ett ombyte kunde ske.“
Ju mer Izora betraktade de främmande, dess hår
dare började hennes hjerta klappa. Hon tyckte sig ha sett dessa gamla ansigten, ja, kanske äfven det unga, någon gång der hemma ... i en vagn .. .$ på gatan. ..
hon visste icke rätt när eller hvar ...
Sjuklingen nedlades emellertid varsamt på soffan i det yttre rummet, tryckte Izoras hand med stum tack
samhet och såg, trots smärtan, med en blick full af väl
villig beundran på hennes sköna drag. Betjeningen sprang åt hvar sitt håll, den ene för att anskaffa läkare, den andra för att ombestyra linne, men deras steg hade ej ännu upphört att ljuda i korridoren, då andra, lika hastiga, hördes, hvarefter dörren slogs upp, och — Eber
hard stod på tröskeln, i första ögonblicket en bild af den högsta förvåning. Men i det nästa utropade han ’tant’.1 med ett tonfall, som kom direkte ur hjertat, och störtade med ett språng till den gamlas knän, begrafvande sitt hufvud i vecken af hennes klädning och sjalar, och tryc
kande derefter kyss på kyss på hennes utmerglade, dar
rande hand, den han omfattade så innerligt, som om han aldrig velat släppa den mer.
Under denna scen omfamnade äfven de båda andra damerna hvarandra så ömt som om också de funnit
hvar-... ■ :
SMASTADSÏtOM ANTIK. 105 andra efter en lång skilsmessa, seende med blickar af obeskriflig tillfredsställelse på gruppen Yid soft an.
Endast om Izora brydde sig ingen. Med bleknad kind och tårskymdt öga reste hon sig sakta från sin plats och närmade sig dörren, der hon dröjde nagra mi
nuter, osedd af alla.
l£Éi
■
“Eberhard . .. älskling ... son“ Jjöd det i afbrutna ord från den gamla, “nu kan jag gerna dö, sedan jag sett dig... dig, efter hvilken jag längtat natt och dag . ..
tills jag blifvit den skugga du här ser!. .. Nej, akta. . .
106 UR ANTECKNINGSBOKEN.
rör mig icke . . . min fot! Du vet icke, att jag brutit eller vrickat den, då jag skulle stiga ur vagnen vid hotellet här... Men hvad betyder nu allt ... då jag har diti åter!...“
“Tant, älskade moderliga vän, glöm, förlåt, håll af mig som förr! Jag har ångrat, afbedit inom mig, längtat. ..“
“Han har längtat ... hör du, Hell?“ frågade den gamla med ett ljust leende och vände sig till sin trogna vän.
Han har ångrat, ljöd det smärtsamt inom Izora, der hon glömd af alla, stod vid dörren som en främling i sin egen bostad.
“Men nu, tant, skall jag icke mera lemna dig,“
hördes Eberhards röst med hela dess forna vackra tonfall, i det han räckte ena handen åt Hell, som närmat sig gruppen, medan åter den främmande unga damen stält, sig i skuggan, så att ingen såg henne. “Det skall vara slut nu.“ fortfor Eberhard, öfverväldigad af glädje, “med alla missförstånd, alla barnsligheter .... allt trots å min sida... Som en son vill jag hädanefter stå vid din sida, arbeta för oss båda, tänka, styra och ställa för dig, så vidt jag kan och förmår. .. Ah, om du visste, tant, hur trött jag är af detta dagdrifvarlif, detta fjärilsfladder, som jag i början ansåg för höjden af lycka, men som blifvit mig ett rättvist straft'... men min Gud, jag glömmer all
deles, älskade tant, att du främst af allt behöfver vård och hjelp. Är någon tillsagd? Har läkare blifvit efter
skickad? Skall jag gå eller springa eller stanna qvar eller . .. jag är så godt som rusig af glädje! Hvilken underbar ödets skickelse, att du är här ... i våra rum, och att.... Izora, hvar i all verlden är du då?“ ropade Eberhard plötsligt och sprang mot det inre rummet, “är du der, älskade? Kom hit och kom genast; jag känner, att det nu är rum för oss båda vid tants hjerta!“
Tanten reste matt sitt hufvud, men en blick af in
tresse sköt dock genom rummet.
“Kanske,“ stammade hon, “att den der främmande, vänliga damen, den ljusa, vackra, som förde oss här in var ...“
“Ack, det var säkert hon,“ inföll den unga reskam
raten, som nu steg upp från sin undanskymda plats, “åh, så ljuf, så innerligt älsklig hon såg ut!“
S M À ST ADSEOM AKT 1K. 107
“Jag begriper inte,“ yttrade Eberhard, som nu kom ut från det inre rummet, “hvar Izora kan ha tagit vägen . . . Såg ingen af er . .
Ku först varseblef Eberhard den unga dam, som
hittills hållit sig i skuggan. ,
“Fröken Hildur,“ stammade han ofverraskad ocn höide djupt sitt hufvud till helsning.
“Fröken Hildur,“ vidtog denna med Jugnt■ behag
“som i egenskap af god vän och hjelplig tolk bedt att tå dela bestyren om allas vår kara tant med mamsell Hell- man under denna resa, som doktorn förordnat. I E astern, resans mål, sammanträffar jag med. . . med . .. slagtingar till baron Gylden, hos hvilka jag sedan stannar... Men för all del sök nu reda på er unga fru, med hvilken vi alla längta att förnya bekantskapen, ty säkert var det hon som vid vårt bedröfliga tåg genom korridoren skyn
dade ut och, så fort hon fick veta tants missode mod älskvärd välvilja erbjöd sig att lemna dessa rum och taga våra en trappa upp i utbyte.“ _
“Det var hon! Naturligtvis ar hon da der uppe, och jag skyndar ... hon får ju komma, tant?
“Jag vet knappast, efter hvilken jag langtar mest.
doktorn eller henne,“ yttrade tanten med en vacker blick, som dock omedelbart aflöstes af en ful grimas vid ett försök att förflytta foten i ett annat läge
“Jag skyndar att uppsöka dem bada . . . doktorn först“ förklarade Eberhard och tog hatt och handskar för att ila ut. I dörren mötte han doktorn, hvarförhan, så snart han af kellnern fått reda på livar de nya rum
men voro belägna, sprang som vmden upp for trappan för att hemta Izora och dela med sig at henne af den glädje, som fylde hans själ. . rn
Han öppnade dörren, ingen fans der inne. Ivenne armstakar med brinnande ljus stodo pa bordet. Han ro
pade på henne en gång, två gånger; han skyndade m i det inre rummet; måhända att hon somnat? Ej heller der fans någon, men en del af deras saker stod derinne och visade, att han gått rätt Ater gick. han uti det yttre rummet. Hvad var det tor hvittsomlåg på bordet?
Ktt napper? Nej, ett bref. Han kastade som hastigast en blick derpå. Izoras stil, och med utanskrift till honom.
Förvånad bröt han förseglingen och läste:
108 ÜR ANTECKNiNGSBOKEU.
“Du har återfunnit din tant och förlorat mig. Sök mig icke; jag vill icke bli funnen. En gång har jag af oförstånd stält mig mellan dig och din tant; den andra gör jag det icke. Jag var der nere och såg er åter
förening, men ingen såg eller tänkte på mig, och der- öfver beklagar jag mig icke; jag fann det naturligt. Men då du högt och inför alla erkände att du ’ångrat’, att ditt Iif tillsammans med mig varit ’rättvist straff'’, då, Eberhard, sammanstälde jag i ögonblicket detta med mycket under sista tiden och fann, hvad jag borde funnit redan förut : att den obetydliga varelse du en gång älskat blifvit dig en börda. Tack dock för din kärlek; mig har den gjort lycklig, och hvad gör det då, om den varit kort! Var ej orolig öfver mig; jag har mod, och jag skall finna min väg på (duds makt, utan att halka och gå förlorad. Alltid, alltid klappar mitt hjerta för ditt väl! Kanske skall du en gång höra af mig; kanske också icke. I alla hän
delser finnes tills vidare icke för dig någon
lzora.“
Eberhard stod som förlamad med brefvet i handen.
Derefter ringde han på klocksträngen med en häftighet, som kom en af uppassarne att hufvudstupa rusa upp för trappan och in om dörren.
“En vagn, och på ögonblicket!“ befalde Eberhard, hvarefter han närmade sig ljusen, antände för säkerhetens skull Izoras bref och lät det förbrännas till aska.
SMASTADSKOM ANTIK, 109
13. Moderliga råd.
Hade denna berättelse varit en verklig roman, skulle vi börjat pågående kapitel med de för en ö IV erhopp ad utveckling beqväma orden : så och så många år hafva förflutit’ och derefter framstält vår hjeltinna som en scenisk storhet af första rangen, hvilande pa guld, som fora Borgarhjorts lindorm och krossande hjertan till tidsfördrif.
I konstnärligt majestät skulle hon, efter att ha lagt en verld för sina fötter’, till sist lyckliggjort sin födelsebygd med ett besök, hänryckt och gjort ångerköpt h varen da småstadssjäl af dem, som en gang föraktat och förtalat henne, och åter dragit ut i vida verlden, höljd af rosor och lager samt med sin makes återuppvaknade, men för
smådda kärlek på sitt samvete.
Men denna berättelse är ingen roman, hvarför vi la ålägga oss den förödmjukelsen att blott låta tvenne dagar passera, innan vi å nyo presentera var hjeltinna, inbe gripen i ett lifligt samtal med en äldre, korpulent dam, i hvars ansigte förenades uttrycket af en stilla välvilja med en välfödd och kronisk melankoli.
Bummet, der vi finna de båda damerna, är stort och kunde vara vackert, men förefaller något vårdslösadt.
Der finnas blommor utan vatten, böcker med hundoron, byster under lätta damslöjor och tailor med flugkritik.
Värdinnans mössa sitter ett grand på ena örat, och hennes klädning saknar ett par knappar, der de som bäst kunde behöfvas, med ett ord: rummet är en smula’konstnärligt.
Midt i den genialiska oredan sitter Izora som en kolibri i en spindelväf, liflig, färgrik och skön, ehuru för tillfället af en liflighet, som icke är fullt naturlig. Hon bemödar sig att öfvertyga sin värdinna — h vilken icke är någon annan än den tyske teaterintendentens fru — att hon icke har någon annan resurs än att mottaga ett engagement vid hennes mans teater, så vida han verk
Midt i den genialiska oredan sitter Izora som en kolibri i en spindelväf, liflig, färgrik och skön, ehuru för tillfället af en liflighet, som icke är fullt naturlig. Hon bemödar sig att öfvertyga sin värdinna — h vilken icke är någon annan än den tyske teaterintendentens fru — att hon icke har någon annan resurs än att mottaga ett engagement vid hennes mans teater, så vida han verk