Sommarbild.
j£2/å jag för ett par år sedan en gång besökte min bror i Linköping på hans lilla vackra sommar
ställe Ahyddan gjorde jag en intressant bekantskap.
Den var icke oförberedd. Ofta hade jag hört honom tala om ’Alfva-mor’ eller ’mor i Kaga’, som hon också kallades, och lika ofta hade han sagt: “jag skall be gumman komma hit. Du måste lära känna henne; det lönar mödan“.
Bn söndagsförmiddag satt jag ensam i en af träd
gårdssofforna, blickande ut åt Stångåns klarblå vatten.
Lätta segelbåtar med svälda dukar gledo förbi de af söndagsmetare garnerade stränderna på väg till Roxen, som glittrade fjerran i skarpt solljus. Sabbatsfrid rådde öfver allt. En och annan vindflägt spelade genom de blommande körsbärsträden och strödde ett lätt regn af' hvita blad öfver gräsvallens späda grönska med dess talrika gullvifvor, veronicor och maskrosor, och ur de ännu glest löfvade trädkronorna ljödo småfåglarnes ljufva qvitter.
Annars var allt tyst och stilla. Bekanta som kunde söka upp oss der ute hade vi få eller inga. Stället låg' dertill allt för aflägset från staden, hvarför också de låga grindarne som föra till Ahyddan sällan öppnades af någon annan än oss sjelfva vid våra långa dagliga promenader i trakten.
Innanför grindarne löpte en hög syrenhäck som nu, ehuru blott halflöfvad, skymde utsigten åt den lilla gångstig
184 TJli ANTECKNINeSliOKEÏÎ.
som från landsvägen ledde fram till stället. Dettas ens
lighet gjorde dock att hvarje steg deromkring, hvarje ord som uttalades i dess närhet tydligt hördes af den som slagit sig ned i trädgården.
Nu bröts emellertid tystnaden af ett välkändt ljud:
den aflägsna tonen af en kyrkklocka från staden. En annan stämde in, en tredje likaledes, och snart- ljöd sam- ringningen klar och fulltonig öfver östgötaslätten, der inga hinder hämmade dess gång. Ovilkorligt slöt jag ögonen till en stunds stilla andakt, och när jag åter öppnade dem, vid det att den sista tonen darrande förklingat, såg jag en liten, svartklädd qvinnogestalt stå lutad mot grin- darne med hufvudet nedböjdt öfver en i ett hvitt ’kläde’
inlindad hok med en bukett vildblommor öfver.
Då hon upplyfte det neg hon djupt, icke mot mig, som hon icke såg, utan såsom en afslutning till den tysta bön hon troligen gjort, och famlade derefter på klinkan för att öppna grinden.
Jag skyndade dit för att hjelpa henne, denna hop
sjunkna lilla varelse, som säkert fordom egt mer än vanlig fägring, men hvars ansigte nu framvisade blott ett nät af rynkor, hvilka dock förgäfves sökte fängsla den stilla förnöjsamhet som bestrålade det.
“Det måtte visst vara Alfva-mor,“ förmodade jag med uppriktig glädje.
“Jo så men!“ neg gumman fryntligt, “och då är visst detta ’riddaktörens’ syster som han löfvat mej å träffa?“
“Det slår in.“
“Gör det? Då tör jag väl fråga om frun vill ta mot den häringe lille blomsterqvasten... Ja, var det inte för dant att jag gamla stackare skulle bli riktigt bjuden med bref och allting! Halte Johan i fattigstufva’ som ä’
möcke’ snäller te’ å läsa skrefvet, han läste oppe’t så alla di andra gummorna hörde på (frun vet väl att jag bor i Kaga fattigstuga?), å di förkorsade sej allihop och sa’: I ä’ inte lite löckelig I, Alfva-mor; I gömmer väl en och annan godbit i knytet åt oss?’ ... för si frun förstår att jag orkar inte så möcke’ sjelfver utan brukar gömma en och annan småsak åt dom, och då blir di så glada, skråena gamla ... Di ä’ just inte bortbjudna, di'. . .“
SOL I FATTIGSTUGAN. 185
Det låg icke så litet oskyldig stolthet i tonen.
“Men bli de inte afundsjuka på Alfva-mor som har så många bekantskaper, efter hvad jag hört?“
“Nä-ä varsch! Bara en inte förhäfver sej och bara en delar me’ sej lite af hvad gött en lår, så. . . nä-ä varsch, det vore synd att säja. .
Medan Alfva-mor afgaf detta hedrande vitsord om sina kamrater, satt hon glad och förnöjd i hörnet af träd
gårdssoffan med den nötta svarta silkesduken till hälften nedhalkad från sitt gråa hår och händerna hårdt slutna kring boken. Ett rödrutigt knyte hade hon blygsamt stält ifrån sig på marken vid sidan om soffan.
“Nu, kära Alfva-mor,“ började jag, “skola vi ha oss en kopp riktigt godt kaffe, så kommer nog ’riddaktören’
under tiden; han har bara gått ut åt vägen ett litet slag.
Men hvar i all verlden har hon sin skjuts? Klock
ringningen gjorde att jag hvarken hörde den eller henne sjelf?“
“Skjutsen? Den har jag här!“ skrattade gumman innerligt förnöjd och sträckte fram under den snäfva, korta kjolen ett par lappade, dammiga skor. “Tycker någon att jag skulle tagit riddaktörens pengar till det — för han skickade skjutspenningar, kan veta! Ah nej;
dom kan han allt behöfva te’ något annat. En ska’ inte leka herrskap i onödan.“
“Och Alfva-mor har gått hela vägen, gått tre fjer- dedels mil?“
“Nä varsch, jag har allt åkt ett bete me , visst en fjerdingsväg,“ upplyste hon lugnande. “Alltid ä’ någon känning ute och färdas, och när di da ser en staka sej fram längs vägkanten, så händer att di ropar; nä si Alfva-mor! Sitt opp, gamla skrälle, och åk ett bete, för I väger då inte stort mer än en vante’. Men jag ber aldrig, sir frun... Eör resten har jag liksom en liten vana te’ å gå, må veta, sen jag gick i elfva års tid me’
posten i ur och skur två gånger i veckan. Och inte bara med posten heller, för det va’ allt skickningabåd me’ både korgar och knyten, åt prestens och klockarens, löjtnantens och nämdemans. Jag var riktigt betrodder, vet frun, skam att tala om’et.. . Och alltid plockade jag blommor under vägen medan jag Iwilade mej, från di allra
186 III! ANTECKNINGSBOK]»'
förste blåsipporna till den siste ’prestkragen’ med frost på bladen . , . det var en roliger tid!“
Sedan gumman egnat en saknadens suck åt den
’roliga tiden’, undrade jag hur gammal hon väl kunde vara.
“Tre och åtteti te bärplockningen.“
“En sådan välsignad ålderdom,“ utbrast jag rörd.
“Åh ja, jag kan inte klaga; mången ä’sämre vid mina år. Och så har en inte alltid farit så väl heller . . . Men när en har en frisk kröpp — och ett fast höpp, så går det; ja varsch hvad det går!“
En solstråle gled i det samma öfver den fårade pannan, mötande strålen ur hennes eget blida öga. Och mäktigt ljöd inom mig det välkända språket om huru en dag de ytterste skola varda de främste och de främste de ytterste, detta varnande memento för de store, detta trösterika evangelium för de små. . .
“Och Alfva-mor är nöjd med sin lott,“ kunde jag ej underlåta att fråga, “riktigt nöjd, fastän hon bor i fattighuset?“
“Tackad vare Gud för tak öfver hufv’et,“ svarade den gamla andäktigt; “hur det ä’ under taket beror väl möcke’ på en sjelfver. Visst kan en förveten önskan komma på en ibland om att ha sitt eget, men hade en det, så ville en ha mer... en ä’ ju i alla fall löckelig när en har en vrå te’ å krypa i. Och när en då sitter der och binder på en strumpa, kan en ju låta tanken löpa lika fort som stickorna. Läsa kan en med. Jag har’et bättre än mänga andra, för jag har jwider plat*. Och utanför har jag lagt opp mej en liten trädgård — så stor som soffgafveln här, och i den har jag satt ett pingsliljestånd, och vill frun tro det eller ej: i fjol våras slog der ut sju styckna liljor; det var en stass, det!“
Vi fröjdade oss naturligtvis i kapp öfver denna här
lighet.
“Och der sitter nu Alfva-mor med utsigt till sin trädgård och binder på sin strumpa, för flitig är Alfva-mor naturligtvis också?“
“Förstås att en får löf te’ å syssla med något, annars går inte tiden. Frun skrifver ju böcker, har riddaktören sagt?“
Jag kunde ej förneka det.
SOL I FATTIGSTUGAN. 1X7
“Ja, en får ta’ sej te’ hva’ en kan i denna verlden för sin utkomst,“ medgaf Alfva-mor urskuldande, “men ett fa’lit göra måtte de’ vara. Jag hade en kusin, Herman Bjursten, och han skref också böcker och en hjertans beskedlig gösse var han — fast han inte mäktade vänta te’ vår Herre kom... Ja ja, frun har allt hört talas om’en . . . Att han inte kunde ha tålamod, skråen, bara ett bete te’, så hade nock Herran kömmet me’ hjelpen, de’ kunde han la’ veta! Men si, de ä faWt me de dera skrifvandet... Då ä’ de nock bättre te’ å tjena som jag har gjort. Var bara på tionde året när jag först kom ut; men det gick, ja varsch hva’ det gick! Alla har di vatt snälla mot mej och grefvens allra mest ... jaså, det ä’ sant, frun vet inte det att jag tjente hos grefve D:s i många år, ända te’ jag gifte mej.“
Och mannen var soldat kan jag tro och hette Alf?“
“Så var det. Och han hade ett litet törp och vi drog oss fram så der temligen — å ja, det gick, det med,“ tilläde hon tankfullt.
“Och Alf var snäll mot sin gumma?“
“Ja — jag kan inte klaga; han slo<j mig aldrig. Hade inte illaka kamrater varit och,“ tilade hon saktare, “det Iea bränvinet, så hade han inte velat åt barnen heller.
Men nu, förstås, kunde det allt hända ibland, när di inte förstod att han var så dera, sir frun, utan gaf sej te’
stöja å fallera på rispekten, att han tog te’ käppen ...
Men då gick jag så sakteliga emellan och bad: käre, välsignade Alf, slå heller mej, för jag töl’et, men di fat
tige ungarne, sa jag ... du vet sjelf di har dåligt på sej och inte har di fått stort i sej heller i dag; slå dom inte för Guds skull!“
“Si,“ sade Alfva-mor med ett märkvärdigt dubbeldrag af godhet och fintlighet i blicken, “bara en går åt dom med lämpor, så behöfver det aldrig bli så svårt . . . Men,“
tilläde hon strax derpå med vackert allvar: “jag har Alf i kärt minne i alla fall; han ville aldrig något illa.“
“Men om Alfva-mor hade en dotter, såge hon kanske helst ändå att denna icke gifte sig?“
“Jag har en doter, och hon är gift. Inte kan en streta emot sina barns öde. För resten, sir frun, tror jag, att det är med menniskan som med rågen: det vill både hårdt och lent väder till för att hon skall bli mogen.“
188 ÜB ANTËCKNINGSBOKeK.
“Har Alfva-mor flera barn än dottern?“
Gimiman böjde sig ned och tog upp sitt lilla knyte.
“Här har jag dom alla tre,“ upplyste hon triumferande,
“både Alfs pojke med förra giftet, Ann’ers, som nu ä’ i Amerika, och mina egna båda. . . Gifta ä’ di allihop.
Titta: det här ä’ Vilhelm, min pojkes kort, och så sir hustrun hans ut .. . duktig menniska .. . och detta ä’
barna. Och här ha vi Ann’ers och hann hustru och barn, och alla di små vet att di har en farmor, och fast hon sitter i Kaga fattigstufva, så helsar di te’na i hvart evelia bref — ja det ä’ för dant!“
Och gumman måste i en hastig vändning torka ögonen för att kunna se korten bättre.
“Det här ä’ doter min,“ fortsatte hon, “men hon har inga barn. Men Gud vare löf hon ä’ en hederlig hustru och har sin utkomst, hon med. Värst är att alla de mina bo så långt bort, att jag väl aldrig får se dom mer.
Jag är så gammal.“
“Men när Alfva-mors alla barn tyckas vara något så när välbergade, kunna de då ej hjelpa henne att få ett eget hem?“
Gumman slog afvärjande med båda händerna: “Tycker någon det, när di ä’ gifta och har barn sjelfva! Jag har Iedt dom att inte tänka på mig och jag har sagt dom, som sanningen ä’, att mej går det ingen nöd på, och lika väl — vill frun tro det eller ej — har di skickat mej sexti riksdaler i två omgångar! Tänk det, hela sexti riksdaler! Förstås att en kan behöfva en styfver ibland när en inte har mer än half fattigdel. Di andra har då full, som väl ä’, ’men I, Alfva mor’, säjer styrelsen te’
mej, T behöfver då inte mer än half, för L har så många känningar å gå te’ . . .
“Och det har jag, så det ä’ då ett sant ord. Och se’n vi nu få säd te’ å baka sjelfva och slippa att som förr gå omkring till bönderna och få vårt bröd, ä’ det möcke’
bättre. För det var svårt, vet frun. När en kom, kom en inte te’ pass, och stå fick en ve’ dörren som den us
laste tiggerska, fast en ju bara bad om sin rätt. An
tingen var brödet inte bakadt än, eller också var det redan oppätet (sa’ di); ja, det var tunga fjät en fick gå då. Annat ä' det nu, när en har brödbiten inoin dörren
SOI, I FATTIGSTUGAN. 189
hela året om, i fall en bara orkar baka’n och orkar en inte sjelf, ä’ det alltid någon som hjelper en.“
“Nå, men sjelfva fattigstugan, kära Alfva-mor, är den bra?“
“Ja, varsch — nu se’n di lappade henne med bräder neromkring. Sehi dess har hvarken råttorna oroat oss om nätterna eller har det snöat under sängarne . .. Vill en nu klaga, skall en vara oförnöjd.“
“Hvad — har det snöat under edra sängar?“
“Ja, inte var det så möeke’ just,“ rättade sig Alfva-mor,
“men si när det frös till is, var det allt lite otäckt. Jag hade nock inte talat öm’et annars, men —. riddaktören har sett’et sjelfver, och för resten ä’ det afhjelpt Ü11.“
Det bief en paus, hvarunder jag tänkte på gamla damer i sängkamrar med turkiska mattor, ringklocka af silfver och ödmjukt nigande kammarjungfrur . . .
“Nå,“ fortfor jag efter en stund, “hur ligger fattig
huset; är det vackert omkring; ha ni någon utsigt?“
“Den vackraste en syndig menniska5! kan ha, frun:
vi se kyrkan från fönstret; annars ingenting. Hade jag inte min lilla trädgård med pingstliljeståndet i, skulle det allt vara ödsligt. Men sanningen att säga, ä’ jag så mycket borta att jag har utsigt nock. Alla a di vänliga och snälla mot gumman. Och somliga ä’ då så skämt
samma te’, så en kan inte annat än skratta, efter som det aldrig ä’ illa ment. Der ä’ en fru i sta’n som alltid kallar mej för ’rika mor i fattigstufva’, för, säjer hon,
’I ar den rikaste jag känner, Alfva-mor, för I är alltid nöjd’.“
“Men när Alfva-mor är så mycket borta och gum
morna i fattighuset ha det så smått, hur går det da med det lilla hon har i förvar der?“
Nu log gumman riktigt hjertegodt. “Det jag har i förvar ? Ingen rör mina hvardagskläder, och de andra har jag på mej. Mina enda dyrbarheter — psalmboken och mina barns porträtt — bär jag alltid med mig i knytet här. Vidare har jag ingenting.“
“Alls ingenting — är det möjligt?“
“Jo, en gammal dragkista,^ men det är inge lås för ’na, för jag har ingenting i ’na mer än Htet plock i öfra lådan som ingenting är värdt, så det får jag nock ha i fred. Doter min skall för resten ärfva ’na när jag
190 TJR ANTECKNINGSBOKEN.
dör. Frun sir nu sjelf: hvad skulle jag med eget hem?
Hur litet det än vore, så vore det alltid för stort till mej och min gamla dragkista — Herren bevare mig för fåfänga önskningar!“
I det samma kom kaffebrickan ut från farstudörren ooh ’riddaktören’ in genom grinden, och nu blef ett hel
sande och ett välkomnande och en glädje på båda hållen som var riktigt uppfriskande att se. Alfva-mor drack sitt kaffe med stort välbehag, men sjelfva måste vi gar
nera koppen med bröd, och att en stor del af detta ham
nade i det rödrutiga knytet kom sig väl af dettas närhet till soffan — eller af handens till hjertat, jag vet ej rätt hvilket.
Men det vet jag, att under de åtta dagar jag ännu tillbragte på Ahyddan var Alfva-mor mitt ständiga sällskap och att man ej kan ha ett lärorikare. Tidigt om morgnarne hörde jag henne andaktsfullt stafva i sin käre » Thomas Kämpe » (Thomas à Kempis) medan hon ren och prydlig satt ute på verandan och lät morgon
vinden spela i de nötta bladen, och sent om aftnarne var hon ännu med oss, glad, vänlig och fridfull, aldrig i vägen, alltid lika gerna sedd, med hvardagsklädet som vanligt till hälften nedhalkadt från det gråa hufvudet, stick
strumpan i handen och nystanet under armen . . .
Så står hon också IiHigt för mitt minne när hon från verandan tillvinkade mig sitt sista farväl.
Ja, sitt sista, ty kort derefter flyttade hon verkligen in i ett eget hem — i Kaga kyrkogård. Men ’fattigstufva’
får se sig om innan ett sådant solsken mera lyser upp dess dunkla väggar. Bildad på bästa sättet, ehuru ensamt i lifvets skola; begåfvad till hufvud och hjerta, men utan att yfvas deröfver; ödmjuk och förnöjsam till följd af en varm gudsfruktan, skall fattighusgumman efterlemna hos alla som kände henne ett minne så rikt, att det aldrig kan förblekna.
.——
I-I » t *
_________ .
Innehåll;
Småstadsromantik :
På bazaren ... 1.
Hos Biides ... 9.
Förtroendea... 21.
Seseman bedrager ... 32.
Fienden på rekognoscering ... 47.
Förlofningen ... 55.
Slag i saken ... 34.
En bland följderna af Paris’ intagande ... 77.
På teatern della Scala... 83.
Kapten Herner börjar planera... 90.
Notarien Zippelins hämd... 95.
På »Vier Jahreszeiten» ...(... 100.
Moderliga råd...109.
Försoning ... 114.
Hemkomstöl... . 122.
Blick tillbaka . ... 130.
Kommerserådinnan...135.
Tvenne annonser... 159.
Fåglarnes tåilan ... 178.
Sol i fattigstugan... 183.