Jjßjn fullkomligt klarblå himmel hvälfde sig öfver nejden, som upplystes af den blidaste morgonsol. En och annan qvarglömd daggperla hängde ännu på kanten af ett ljusgrönt björklöf eller vaggade i toppen af något grässtrå, blänkte till — och försvann. Hvita fjärilar, två och två i sällskap, fladdrade i yrande lek öfver ängarnas grönska, höjde och sänkte sig, jagade hvarandra och skildes åt en sekuud för att ånyo sammanträffa, tills de, trötta af leken, sänkte vingen mot någon tufva för att hvila. Öfver insjöns vik drog en lätt vindkåre, lemnande efter sig en mörkblå krusning, hvilken gled deröfver som en suck ur ett menniskobröst, och här och der i snår och backsluttningar glänste i grönskan gullvifvornas prakt tillsammans med de bortdöende hvitsippornas sista blad.
Och öfver allt detta jublade lärkan, medan i de nylöfvade kronorna qvittrade starar och bofinkar. Då någon vind fläktade starkare, förde den med sig från de nyplöjda fälten denna doft af fuktig jord, som så lifligt påminner om vårlif och kommer oss att med välbehag inandas den, ehuru den egentligen icke kan sägas tillhöra vällukterna, och här och der klöf en svala med snabba vingslag och gällt qvitter luften för att uppsnappa en nyvaken insekt, som badade sin lilla varelse i morgonljuset. Det var jubel, oro och — strid öfverallt, en följd af det återvak-
nande lifvet.
160 UE ANTECKNINGSBOKEN.
Plötsligt ljöd öfver nejden en djup, klangfull ton, så ännu en och åter en — alla med långa mellanskof, tills en annan och lägre blandade sig med de förra och sam
mansmälte med dem i full harmoni. Det var den första ringningen till gudstjenst på den vackra söndagsmorgonen, och ljuden hördes än starkare, än svagare, allt efter som vinden bar dem, tills de slutligen ett efter annat dogo bort och läto stillheten i naturen framträda ännu djupare än förut.
Så småningom började dock denna störas af bullret från en och annan framrullande vagn. Det var kyrkfolk långväga ifrån. Äfven enstaka grupper af gående landt- folk skymtade fram, qvinnorna med helgdagskjolen högt uppskörtad för att akta den för dammet, männen lunkande tungt vägen fram i hemväfda, spräckliga bomullskläder och med en hatt af obestämd ålder och fason öfver det lingula, tofviga håret.
Att de senare gingo ett långt stycke framom de förra för att visa sitt manliga företräde är onödigt att säga; de göra så alltid på landet, och qvinnorna finna sig på intet vis stötta deraf, ifall de ens tänka på det, hvilket är föga troligt. Bruket der ute är nu en gång så der patriarkaliskt, och patriarkerna förlora icke ens då sin värdighet i qvinnornas ögon. när de emellanåt gira både hit och dit i spetsen för de sina. ’Far’ är nu en gång för alla far och har sin obestridliga rätt att vara en ’khära-khär' eller ett kräk, hvilket han behagar.
Kyrkbacken i den trakt, hvarmed vi nu sysselsätta oss, var snart full mod folk, väntande på ’samringningen’
för att inträda i kyrkan. Qvinnorna hade som vanligt flockat sig tillhopa i ett hörn, beskådande och nypande i hvarandras verkenskjolar eller hufvudkläden och ordande om garn och väfvar. Dess emellan gåfvo de noga akt på, hur herrskapsfruntimren voro klädda och med hvilka de talade samt nego helt vördsamt, när någon af dessa kometer närmade sig deras blygsamma horisont. Detta mindre dock i dag än annars, ty en stor nyhet tog deras uppmärksamhet i anspråk.
“I har väl hört spittaklet, mor Lisa?“
“Nej, hvad då?“
TVKNNK ANNONSER. 161
“Att handelsmans brorsdotter fatt ärfva så oskäligt mönna pengar ätter si’ gu’morV Har jag inte alltid sagt, att en bör ha en rik gumor te sina ungar!“ .
“I-a-mej, har en sett på maken! Hvad hon inte ä stursker förut, så blir hon väl nu .. . Ja, jag säger väl det!“
“Hu ger det sig, om hon ext’merar den gamle fäst
mannen...“
“Var di riktigt fästefolk, mån’ tro?“
“Måtte väl det, ätter som en sett dom spassera^bå’
här och der. Men si handelsman ville inte veta å’et;
Hulta-Hansen har ju ingenting, förstår sej.“
“Töst — se der ä’ hon! I-a-mej, så hon sätter näsan i vä’ret, värre än hon skulle kika ätter stjernorna ... Och sicken hatt hon har, med fjä’r så lång som en ngnsraka och skärm som ett la’gàrdstak; nej, tänk att det kan da vänna sej ut och in i en fattig menniska, när en sir tocket! .Ass en annan ...“
De första ljuden af sammanringningen afbröto gum
mornas vidare samtal. Med andäktiga miner och klam- pande skor vandrade de snart derefter kyrkogången uppåt och sökte rätt hvar och en på sin bänk för att vidare fortsätta sin andakt och sina observationer...
Det egentliga föremålet för dessa, Elina Jakobson, hade emellertid tagit plats i handelsmannens bänk, dit gång på gång nyfikna blickar sändes efter henne. Att hon kände dem, om hon också icke såg dem, kunde man sluta till af den lifliga rodnad, som kom och gick på hennes kinder. Ögonen höll hon ofrånvändt fästa i psalm
boken, ända tills presten besteg predikstolen, då hon flyttade dem dit, för att ingen gång sedan taga dem der- ifrån. Hon var i dag, som det tycktes, en ovanligt upp
märksam åhörare.
Den gamle presten talade om skilnaden mellan de jordiska och de himmelska egodelarna ; om dem som icke rost eller mal kunna förtära och om dem som hänga sig likt en qvarnsten kring den giriges hals för att draga honom ned i sjelfviskhetens dy. Han varnade af hjertat för den fara, som ligger i öfverskattandet af det jordiska goda; han sökte visa, huru oberoende den verkliga lyckan är deraf, och han uppmanade sina åhörare att pa pengar och egodelar sätta värde endast i den mån man dermed
Leu. TV, 1. 11
■WHiHflni KifliHI
162 UR ANTECKNINGSBOKEN.
kunde glädja och gagna andra, “ty,“ så slöt han, “hvad hjelper det menniskan, om hon vunne hela verlden och toge dock skada till sin själ“.
De, som icke sofvo under predikan eller som inga egodelar hade, voro rörda. En och annan rik gubbe tyckte att det var ett konstigt tal och undrade hur vördig prosten sjelf, ifall han varit förmögen, skulle i handling tillämpat dessa sina ord. Men, som sagdt, man sofver icke obetydligt i en landtkyrka under en varm sommar
dag. Vägen dit har varit lång, veckans släp tungt, och kyrkstöten är afskaffad; alltså är andakten hos inånga som den kan.
Men Elina Jakobson hade hört på. Hon hade en svag förnimmelse af, att hon kanske just i dag stode på en skiljeväg i sitt lif. Till venster kärlek, obemärkthet, enformighet; till höger nöjen, prakt, upphöjelse . .. hon ville öfverväga. Gamle prosten hade kanske rätt ändå;
lyckan låg väl icke uteslutande i guldet, och en gång skulle ju detta lemnas för alltid. Ja, hon ville i alla händelser öfverväga; hon skulle icke förhasta sig, efter som man dock icke lefde sitt lif mer än en gång — och härvid gled för första gången under hela gudstjensten (predikan var just nu slut) hennes blick bort mot en af kyrkans sidogångar, der den möttes af en annan blick, som ofta hvilat på henne denna förmiddag och som till
hörde en ung man med ett öppet ansigte, ur hvilket ett par ärliga blå ögon lyste fram. Han såg på henne igen, allvarligt och kärleksfullt, soin om han velat säga: “har du hört?“
Ja, hon hade hört, men ännu hade hon ej kunnat öfverväga, hvilket väl dock vore en nödvändighet, då ens öde blifvit så i en hast förändradt. Den ena dagen fattig, lefvande uteslutande af andras barmhertighet; den andra jämförelsevis rik och inom ett halft år lagligt berättigad att använda efter behag denna förmögenhet. . . åh nej, man finge väl tänka sig för en smula. '
Midt upp i hennes verldsliga tankar stämde försam
lingen upp den vackra slutversen: ’Herre signe du och råde’. Derefter en stunds stilla bön, och så spelades utgångsmarschen. Elina gick midt inne i den täta men- niskomassan, för hvilkens uppmärksamhet hon fortfarande yar ett föremål, och när hon slutligen kom ut på den
TVENNiä ANNONSBK. 163
grönskande, solbelysta kyrkogården, drog hon en djup suck af lättnad. Den der besynnerliga predikan var ju alldeles som om den varit stäld till henne personligen.
Men i alla fall, öfvertänka dess innehåll ville hon.
I det samma rörde någon lätt vid hennes axel, och då hon vände sig om, stod framför henne ortens förnämsta dame, friherrinnan F., med dotter, som en och annan gång förut tilltalat henne och som nu tycktes vänligare än någonsin.
“Tillåt mig,“ yttrade hon hjertligt, “att lyckönska mamsell Jakobson till de förändrade ekonomiska förhållan
dena! Vi ha visserligen i dag fått lära, att man ej bör skatta för högt det jordiska goda och att det kanske lika ofta är en frestelse som en förmån; men att undslippa omsorgerna för de dagliga behofven är en god sak, och
— det beror ju alltid på en sjelf att göra sitt kapital fruktbärande i högre mening.“
En vänlig nick och ett farväl åtföljde orden. Elina stod som förtrollad och såg efter de höga damerna. Hon tyckte, att friherrinnans långa hvita plym ordentligt smekte hennes egen kind och att frökens lätta spetskappa hvilade öfver hennes axlar.
Och när betjenten fälde ned fotsteget till vagnen;
när de begge damerna behagfullt lutade sig tillbaka mot dess svällande dynor; när prosten vördnadsfullt med hatten i hand bugade sig till afsked; när de glänsande hjulen lätt rullade öfver vägen, upprörande ett flyktigt dammoln, ropade det högt inom henne: “man må säga hvad man vill; de äro dock lyckliga, dessa rika och för
näma, och så skulle äfven jag vilja lefva mitt lif!“
Och utan att bry sig om de många bekanta, som närmade sig, tydligen i afsigt att lyckönska henne, äfven de, vek hon blixtsnabt af vid sidan om kyrkan och skyndade på en genväg öfver fälten för att så mycket fortare hinna hem.
Den unge mannen, hvars blick hon sökt i kyrkan, stod en stund och såg efter henne med ett fuktigt skim
mer i ögonen, men han följde henne icke. Afven han lemnade skyndsamt kyrkbacken och uppsökte på en enslig väg sitt torftiga hem.
L64 i;i; AnteckntNôSBôKen.
o
Våren derpå återfinna vi Elina i Stockholm. Vi återfinna henne, men vi skulle knapt igenkänna henne, om vi icke visste att det vore hon, så fördelaktigt för
ändrad är hon till sitt yttre. Ieke förgäfves hade hon i Here år nere i sin hemort studerat friherrinnan P:s smak fulla drägter; stilen och harmonien i dem hade hon så fullständigt tillegnat sig, att ingenting i den vägen åter
stod att önska. Med hållning och utseende var hon be- gåfvad af naturen; ett ganska oklanderligt sätt egde hon derjemte; kort sagdt: hon egde allt, utom det enda hon för tillfället eftersträfvade: förnäma bekantskaper.
Friherrinnan P:s eleganta hem, det hon hört omtalas, ty sjelf hade hon aldrig varit der, spökade beständigt i hennes inbillning; just ett sådant måste hon sjelf ha, och
— omöjligare hade man sett — hon skulle ha det, ty nu hade hon haft god tid att öfverlägga. Elina hade från hemorten medfört en väninna, som delade hennes nöjen och kontanter, och de båda damerna bodde under sin Stockholms
vistelse hos en syster till landthandlanden, en beskedlig men enfaldig enkefru, som hyrde ut rum för resande och, när så påfordrades, litet tog sig af de unga flickor som bodde hos henne. Detta allt var nu godt och väl, men — några förnäma bekantskaper hade den gamla frun sannerligen icke och kunde ej heller anskaffa. Deremot njöt hon af alla offentliga nöjen tillsammans med de båda flickorna och prisade sin lyckliga stjerna att ha fått en så både lefnadslustig och liberal hyresgäst som Elina samt önskade ingenting högre än att få behålla henne så länge som möjligt. Följaktligen smickrade hon henne af alla krafter och uppeggade hennes njutningslusta till en grad, som skulle varit farlig för hvilken ung flicka som helst, och ännu mer för Elina, hvars värsta fel var en mer än van
ligt utvecklad fåfänga. ’Njuta af Hfvet — och sedan dö’, var den lättsinniga sentens, hon dagligen upprepade för sin lika bortkollrade väninna, som i Elinas penningar såg ett medel att för framtiden undslippa allt arbete och som
TVESNE ANNONSER. 165
ingenting högre önskade än att allt framgent fa tortsätta detta fjärilslif.
Men om också Elina önskade det samma, så ville hon dock fortsätta det på ett annat vis. Hon var trött at den enfaldiga och tarfliga tantens beskydd, trött af sina egna tankar och minnen, hvilka sysselsatte henne mera än hennes omgifning begrep, och ville med ett ord en gång ’göra ett slag i saken’.
“Jag står inte ut med det här lifvet längre,“ yttrade hon alltså en dag helt plötsligt till sin väninnas obeskrif- Iica häpnad: “jag. .. jag — tänker gifta mig.“
“Med Inger Hansen?“ frågade väninnan helt för
skräckt. “Det blir att återvända till . .
“Icke med Inger Hansen,“ svarade Elina vresigt. “Han kan nog vara bra, men jag stode ju dock då med alla mina pengar på samma fläck. Om fru Elina Hansen förde ett aldrig så elegant hus, tror jag ändå icke, att t. ex. friherrinnan P. skulle göra henne den äran — tror du?"
“Knappast; på landet äro adelsdamerna mycket dum- högfärdigare än t. ex. här uppe. I Stockholm skulle nog en friherrinna . .
“Ja, det står till att försöka,“ svarade Elina med ett underligt leende. “Eller rättare sagdt: det är försökt.“
Och med dessa ord drog hon fram under en hög af diverse saker ett färskt Dagblad. “Läs den der,“ uppmanade hon och pekade på en annons med öfverskrift: Unge ädlingar !
Väninnan spärrade upp ögonen till en förvånande vidd, lät falla i knät det påbegynta arbetet och läste:
ftEn ung, borgerlig dam med betydande, disponibel förmögenhet frågar om någon man med ett adligt namn och en redbar karaktär skulle önska förena sina öden med hennes. Som saken är allvarligt menad, undanbedes allt skämt. Svar, åtföljda af fotografikort och stälda till
Angenäm framtid, torde aflemnas a Dagbladskontoret, i och för vidare afhandling af saken.“
“Är du tokig, Elina,“ utropade väninnan, sedan hon läst annonsen; “tänk om du lar svar...“
“Naturligtvis får jag svar; sådant tillbjudes icke alla dagar de unga adelsmännen.“
“Om du får’ svar af en vinglare, menar jag, som gör af med din förmögenhet. Hvem känner du här uppe ?“
166 UK ANTECKNINGSBOKEN.
“Om jag kände någon, behöfde jag icke annonsera.
Dessutom: Stockholm är icke Paris. Får man bara reda på namnet, är det sedan lätt att utforska hvad man vidare behöfver veta. Och slutligen: jag är ingen barnunge, hvars svaga hand man binder; alltså tänker jag med lika kraft som min tillkommande rangera om min förmögenhet.“
“Men jag då,“ utropade väninnan halfgråtande, “hvart skall jag taga vägen, om du får en förnäm man? En sådan lär väl icke vilja ha mig i sitt hus och bland sin familj.“
“Han måste,“ svarade Elina afgörande ; “det ingår i vilkoren. Jag har aidrig hört, att en man af verld nekat sin hustru att ha en sällskapsdam ; det står ju i roma
nerna att hon brukar ha en sådan. Och var säker om, du, att vi komma att föra ett angenämt lif. Vi skola resa utomlands, göra och mottaga visiter, ja, vi skola till och med under sommaren tillbringa ett par veckor nere på vår ort. Det skall bli mig ett extra nöje att fara omkring till vänner och bekanta i eget ekipage med familjevapnet på dörren, och då kan jag våga göra sjelfva friherrinnan P. ett besök utan fruktan att bli afvisad.“
“Men ... men . . . har du tänkt på Inger Hansen — livad tror du han skall känna?“
“Inger,“ svarade Elina, i det en mörk rodnad färgade hennes kind, “skall taga det lugnt som han tar allting annat. Du må veta, Anne-Charlotte, att han och jag hade ett sista samtal kort innan jag reste hit. Jag er
bjöd mig då att infria löftet att bli hans, om han ville lernna sitt lilla fattiga landtbruk der nere och kasta sig in på någon vinstgifvande och aktad affärsgren här, hvaraf det säkert finnes tusende för den som har pengar, och — han hade ju mina. Men nej bevars; fattigdomen och den ädla stoltheten! Han älskade landtbruket, påstod han, och skulle aldrig öfvergifva det för en hop vågsamma spekulationer, minst med ’andras pengar’. Ville jag der- emot stanna qvar der nere och flytta in som hans hustru i den tarfliga Hultagården, som vi då kunde bebygga och försköna litet, — möjligen äfven utvidga genom in
köp af tillstötande gårdslotter, så skulle han anse sig som den lyckligaste menniska på jorden. Men det skulle icke jag. Man ärfver icke nära hundratusen kronor för att borra ner sig som en mullvad i ett dike. Jag har fått
TVENNK ANNONSEK. 167 nog af det landtliga lifvet och alla småförhål landen som åtfölja det, hvilket jag sade honom rent ut. Men han stod på sig. Det fins hos honom ingen lust att^ höja sig, och så sade han mig farväl, eftersom det ’icke låg i hans lynne att föra något vagabondlif.“
“Att han inte skämdes en smula; det var ju det samma som att ge dig en korg!“
“Ungefär, fast han lade som en blomma i botten den försäkran, att han aldrig skulle älska eller tillhöra någon annan. Men det der känner man till. INu äi emellertid mitt samvete fritt, och jag kan hädanefter in
rätta mig alldeles som jag behagar. I morgon afhemta vi svaren från Dagbladskontoret.“
Om Elina väntat sig en uppsjö af sådana, blef hon bedragen. Det fans endast tre, alla med åtföljande foto
grafier. Den ene aspiranten var helt ung, blott tjugutvå år, och som ett prof på sin ’redbara karaktär bekände han helt öppet, att han under det enda år, han varit myndig, lefvat upp det lilla kapital han ärft efter för- äldrarne och som dess utom så illa svarat emot hans stora namn. Han ville nu slå sig till ro och bli stadig. En välskött landtegendom och en älskvärd hustru vore just hvad han behöfde för att gå i land med denna vackra föresats. Så här såge han ut; han hoppades att åtmin
stone i den vägen ingenting återstode att önska och an
höll ifrigt att få veta stället och stunden, der hans lycka sknlle bekräftas, etc. etc.
Elina såg en stund på det vackra, sorglösa ansigtet och lade kortet åt sidan ; aspiranten var i alla hänseenden för grön.
Den andra biljetten var ifran en enkeman med ett likaledes lysande namn, men som i följd at en del ogyn- samma förhållanden måst antaga en kustchefsplats i en småstad. Hedbar var han, ty ingen kunde stiga fram och säga sig ha ett öre att fordra af honom. Ungkunde han väl äfven kallas, för att vara karl: bara fyrti ar, och att han hade ett ömt hjerta skulle hans sal. Jaquette bäst kunnat intyga — om hon lefvat. Hans ensamma ställning började trycka honom, och han begagnade med ifver det tillfälle som erbjöds honom af en förmögen och fördoms
fri qvinna att, ' som orden föllo sig, ’gripa fast i odets tillfälliga vinge’.
16« UR ANTECKNINGSBOKEN.
Hans yttre menniska såga ut som medföljande skugg
bild, kanske något bättre, ty fotograferna i en småstad
bild, kanske något bättre, ty fotograferna i en småstad