äg åt Nilson, att lian tänder lam
pan och ett par ljus i kronan;
tycker du här är kallt, Hell?“
Det var fröken Agatha Flindt, Eberhards tant, som Balunda gaf sina befallningar åt sin sällskapsdam och förtrogna, mamsell Heilman, i dag
ligt tal och för korthetens skull benämd Hell.
“Jag tror nog, fröken, att en brasa skulle göra godt;
oktoberaftnarne äro kyliga,“ svarade väninnan och reste sig för att fullgöra uppdraget.
“Tag så fram korten, min vän,“ bad fröken Agatha vidare, då brasan spred sitt sken öfver det stora, något, dystra förmaket och sedan betjenten satt lampan på divansbordet framför soffan och tändt i kronan.
Medan Hell framtager korten ur deras broderade fodral — allting var broderadt eller virkadt här inne — begagna vi tillfället att kasta en hastig blick på fröken Agatha, der hon sitter hopkrupen i sitt soffhörn med fot
terna på pallen och en (naturligtvis virkad) couvre-pied öfver knäna.
Hon var ett litet, hoptorkadt fruntimmer med aflångt ansigte, infattadt i ett snöhvitt mösskrus och tvenne gråa s. k. kanonlockar. En oföränderligt svart klädning med kort, rundskuren krage omslöt hennes tunna gestalt och på de ännu hvita, men hårda och knotiga händerna bar
SM ASTA HSEOM ANTIK. 33
hon likaledes oföränderligt mitäner. Hennes stora när
synthet, som, då hon ej begagnade lorgnetten, alltid lät henne betrakta personer och föremål med de halfslntna ögonen, gaf åt hennes utseende en viss förnämhet, som i synnerhet Hell aldrig nog kunde beundra. Korteligen : hon var ett distingueradt fruntimmer.
Beträffande Hell — på hvilken vi äfven hinna att kasta en blick, medan hon sakta talar ett par ord med Hilson — kunde ingen säga det samma om henne. Fat
tig och förtryckt hela sin tid, ända tills hon ändtligen hamnade hos fröken Agatha, fans i hennes väsen någon
ting skygt och viljelöst, någonting oändligt uppmärk
samt, ett evigt: pass på! Lika oföränderligt klädd i grått som hennes herskarinna i svart, nästan ljudlös i sin gång, tyst och anspråkslös, liknade hon närmast en nattfjäril.
Men ur hennes små dimmiga ögon lyste välvilja, och hvar helst hon kunde ställa till rätta och bespara någon en förargelse eller ett obehag, skydde hon för detta mål ingen möda, En finne hade förstört hennes lif. Icke en af Suomis käcka söner, utan en vanlig hudfinne, som en gång satt sig i hennes näsa, bulnat, vanskötts och slut
ligen fallit, men i fallet tagit med sig näsans form, hvil
ken var för alltid förstörd. Lotten Hellman hade förut haft ett ganska hyggligt utseende och en Ijuf förhoppning om en klockare med tillhörande boställe, men med hennes näsa föll hans kärlek. Männen äro så ytliga, till och med en klockare, ehuru de tillhöra kyrkan. Stackars Lotten drog sedan med sin brutna näsa och sina dito förhoppningar från det ena främmande hemmet till det andra, tills slutligen lyckan i fröken Agathas gestalt för henne öppnade sin famn. Hvad som på andra ställen ländt henne till spe, lände henne här till fromma: hennes inåtböjda näsa utgjorde i gamla frökens ögon en gynsam kontrast till dennas egen bugtiga, en klenod, som fröken, tillika med sitt adelskap, skattade högt.
Fröken Agatha tillhörde verkligen en dansk adels- gren och insåg icke, hvarför hon skulle ringakta denna förmån. Andra hade ju Iof att vara stolta öfver sitt snille, sina talanger, sin skönhet. Ingen af dessa förmå
ner egde fröken Agatha eller hade någonsin egt, och så
dant var dessutom skatter, som när som helst kunde för
loras. Sköldemärket deremot satt qvar ännu i döden, ja
Lia. TV,i. 3
34 TTR ANTECKNINGSBOKEN.
tack vare ’kalendern’ äfven bortom den, och derför ansåg hon det med skäl en smula öfverjordiskt. Också hade hennes största lifssorg varit den, då hennes yngre och enda syster, glömsk af en adlig dams alla pligter, ingick äktenskap med Eberhards far, en simpel löjtnant utan börd och relationer. Hennes fasta beslut på den tiden var att aldrig tillgifva system denna mesalliance, men när hon fem år derefter kallades till den unga enkans dödsbädd — systern hade kort efter giftermålet mist sin man — och såg, att lille Eberhard verkligen framstälde i sitt ansigte icke obetydligt af de Flindtska dragen, veknade hon och slöt både mor och son i sin famn, Iof- vande att alltid älska och skydda gossen. Hon hade hållit sitt ord. Vid honom hängde nu hela hennes kär
lek, alla hennes förhoppningar, och utan honom kunde hon icke tänka sig lifvet. Att hon uppfostrat honom ganska illa, derom hade hon intet begrepp, och om hon också begripit det, kunde hon hvarken hjelpt det förut eller efteråt; hon saknade nödig kraft, det vid en gosses uppfostran så nödiga vilkoret.
Han hade för länge sedan vuxit sin fostrarinna öfver hufvudet, och manhörde nu ganska ofta ur hennes mun uttryck sådana som : ’Eberhard har sagt’; Eberhard tycker’; ’Vi måste först hemställa det der åt Eberhard’, o. s. v.
Med ett ord: Eberhard var den styrande principen på Ösjönäs, och fröken Agatha fann sig lugnt deri, endast han visade henne den tillbörliga yttre aktningen, ty den fordrade hon oeftergifligt.
Hell Iemn ade nu sin herskarinna korten, röjde undan litet småsaker på bordet och tog sjelf med sitt arbete plats i en emma närmast soffan.
“Vi skola se, hvad gamle Seseman säger i qväll,“
yttrade fröken Agatha nådigt, i det hon började utläg
gandet af denna patiencernas patience, den enda, som i längden förmår bibehålla intresset.
“Går den ut,“ profeterade fröken, “så kommer Eber
hard en vacker dag och anförtror mig, att hans tycke fallit på ... Aurore Erasenheim till exempel, hvad säger du om det partiet, Hell?“
Hell såg en smula orolig ut.
SMASTADSUOM ANTIK. 35
“Ah, jag vet just inte, fröken; den unga damen är inte bland de vackraste ..
“Skönhet förgår, Hell. Men Aurore eger den nobless, som endast gamla anor kunna skänka. Hon är dessutom en god flicka och en flicka med förmögenhet. Mig skulle denna svärdotter behaga.“
“Då är hon säkert allt, hvad unge herr Eberhard kan önska. Men män hafva så underliga tycken; om en flicka vore en engel, men aldrig så litet harmynt, skulle de icke se åt henne.“
“Sju och åtta är femton; här skola vi hafva en tvåa ... Det der, Hell, torde närmast gälla de borgerlige unge männen; för dem är skönheten och ytan allt. Men i Eberhards ådror flyter dock Elindtska blodet; han skall förstå att välja; tro mig!“
“Kanhända; med sin fostermors ömma erfarenhet till hjelp, bör man väl hoppas det. ..“
“Gamle Seseman är fasligt motig i qväll; ligger inte åttan der ännu och väntar på sin trea!. .. Nå Hell, om du finge välja brud åt Eberhard, hvilken af ortens unga damer skulle då bli den lyckliga?“
“Åh bevars, fröken!“
“Se så, Hell, jag tillåter dig att fantisera en smula ...
Tala fritt!“
“Då får jag säga, att i mitt tycke går ingen upp mot fröken Schöning. Det är sjelfva oskulden, sjelfva ljufligheten, sjelfva... jag vet icke allt hvad! Och hvad förmögenhet beträffar .. .“
“Elickan är rätt täck och äfven förmögen, men oss emellan en smula borgerlig. Man ser på henne, att hen
nes far tillhör det liberalt-moderata partiet, ett amfibie- parti, som jag ej för min död kan tåla. Konservativ — eller radikal, ettdera skall man väl vara. Dessutom, kan du tänka dig, Hell: menniskan (jag menar majoren) kunde verkligen haft rättighet att sätta ett von framför sitt namn, men bryr sig icke om det.“
“Åh bevars, fröken!“
“Ja, det behöfs knappast mer för att karakterisera honom. Han kan vara en hederlig karl, gu’bevars! (der begrafde jag en femma), det bestrider jag icke, men en af de våra ... aldrig!“
36 UR ANTECKNINGSBOKEN.
“Att inte kaptenen kommer upp ... klockan är 3nart åtta,“ yttrade Hell efter en stunds tystnad, hvarunder fröken Agathas uppmärksamhet varit uteslutande riktad på korten.
“Han vill kanske invänta Eberhards ankomst från staden. Det är fägnesamt att se, du Hell, med hvilken ifver gossen börjar att egna sig åt affärerna, dem kusin Malte förut fick sköta alldeles ensam. Om nu ett parti råg eller hafre skall slutas bort eller en insättning göras i banken, genast är Eberhard framme och tillbjuder sig.“
“Han torde väl äfven vara road af. .. af stadslifvet som en liten omvexling,“ vågade den hederliga Hell för
moda.
“Eberhard road i staden, i den der lilla stenhögen utan societet och ton? Kära Hell, du förvånar mig med dina naiva suppositioner. Nej, det ögonblick har kommit, helt enkelt, som jag länge förespått: han börjar bli man och inse sina pligter.“
Hell anmärkte inom sig, att det var bra länge, som tanten förespått detta ögonblick, utan att det inträffat.
“Eem och fyra gör nio ; nio och fyra tretton.. . den gick, Hell, den gick verkligen, och det var riktigt roligt.
Utan att vara det minsta fördomsfull, må jag säga, att Seseman såsom spåman nästan aldrig bedrager; nästan aldrig, Hell! Men så lägger jag honom också endast, då jag tänker på något vigtigt.“
“Fröken begagnar sjelfva nöjet med urskilning.“
“Det är nödvändigt, kära Hell, annars står man snart utan resurser i den vägen.“
I detta ögonblick hördes manliga röster och steg, och kort derefter inträdde fröken Agathas frände och Ösjönäs’ factotum, kapten Herner, samt vår gamle bekante sedan bazaren, Eberhard Dahn.
Kaptenen helsade de båda damerna med en tillgjord elegans, som aldrig lemnade honom. Eberhard gick fram och kyste sin tants hand.
“Så sent du kommer, min gosse,“ yttrade tanten och betraktade med innerlig stolthet sin vackre systerson.
“Men då det rör affärer, ha vi damer ingen rättighet att beklaga oss. Jag hoppas du fått allt uträttadt till din belåtenhet?“
SM ASTA »SKOMAN TIK. 37
“Nog är jag nöjd,“ svarade Eberhard med ett eget leende, “men det ger sig, kära tant, hvad du sjelf blir.“
“Säkert har du gjort ditt bästa, min vän, hvilket jag för resten hoppas, att kusin Malte kan intyga; han för
står affärer vida bättre än jag.“
“Affär-r-rer och affär-r-rer äro ibland af ganska olika slag,“ skämtade kaptenen med en obehaglig skorrning;
“jag tror det blir bäst, att hvar och en redogör för sina hos den det vederbör.“
“Det tror jag också,“ svarade Eberhard kort, medan en hastig rodnad flög öfver kinden, “och som tant är min enda vederbörande, anhåller jag om några ögonblicks enskildt samtal.“
Tantens närsynta ögon ansträngde sig förgäfves att se uttrycket i den talandes ansigte, men af tonfallet i hans röst berördes hon obehagligt och dröjde en stund, innan hon svarade.
“Skall det nödvändigt vara enskildt, käre Eberhard ? Jag skulle föredraga, att du yttrade hvad du hade att säga inför dessa våra gemensamma vänner. Omöjligt kan ditt ärende vara af sådan vigt, att. .. stäng dörrarne, om du behagar!“
“Det beror på hvad tant tycker. För mig är det så vigtigt det kan vara. Men då ’familjerådet’ ändå förr eller senare skall få del deraf, är det lika godt först som sist: kort och godt, min kära tant, jag har förlofvat mig.“
Det bief en dödstystnad. Tanten satt som förstenad;
de andra båda satte upp en min, som om de tänkt: ändt- ligen kommer det!
“Eörlofvad,“ stammade fröken Agatha, när hon ändt- ligen kunde tala, “förlofvad, du, utan min vetskap! Och med hvem .. . och när...och hvar?“
Eberhard satte sig nu i soffan bredvid sin tant, fat
tade hennes hand och kyste den ännu en gång, nu med verklig rörelse.
“Jag fruktar, käraste moderliga vän, att jag nu be- dröfvar dig, men . .. jag har ej kunnat handla annorlunda;
ditt bifall hade jag aldrig kunnat få på förhand.“
“Hvarför inte,“ nästan flämtade tanten, i det hon drog undan sin hand. “Du har trott mig sämre än jag är och fruktat att säga mig, det din utkorade är fattig.. .
UK ANTECKNINGSHOKEN.
det han icke vara något annat, som afhållit dig, ty. ..
du är en Flindt..
“Och en förrrbannadt hårrd en,“ hviskade kaptenen illmarigt till Hell, hvars strumpstickor darrade i hennes skrumpna hand,
“Men jag är en Hahn derjemte, det får du ej glömma, tant,“ påminde Eberhard. “Den flicka, som jag valt, är borgerlig, men hon är ej sämre for det, och... i din smak eller icke, tant, min skall och måste hon bli; jag har lofvat henne det.“
“Borgerlig ... men hunde måhända vara adlig?“ bör
jade fröken Agatha med nyväckt hopp. “Herre Gud, Eberhard, så du skrämt mig, snart sagdt utan orsak: det är naturligtvis Hildur Schöning, den söta flickan! Jag kommer nu ihåg, att jag hört, det du visat henne ganska mycken uppmärksamhet före hennes Stockholmsresa . . . och så har du nu vid hennes hemkomst. . . saknaden . . . längtan ... ack, min gosse, detta är ju så naturligt, så helt, naturligt, och om jag också drömt mig en annan
’svärdotter’ . .
“Kärrra Eberhard,“ skorrade kaptenen, “tag då min nådiga kusin med ens ur hennes villfarelse; det är oför
svarligt att på detta sätt uppreta hennes nerver. Säg henne, att det är en flicka utan namn, utan r-rang, utan penningar och utan anseende, men med ett omätligt ka
pital af skönhet och geni... ja, säg henne allt ihop, barra det blir ett slut på denna pinsamma situation. Du ser ju, att hon svigtarr . ..“
“Hå, kort och godt då,“ sade Eberhard icke utan ansträngning, “det är en handtverkardotter från staden, men som förtjenat att födas med grefvekrona.. . hennes namn är Izora Bilde.“
Hell räckte oförmärkt eau de-luceflaskan åt sin her- skarinna.
“Biide . . . Bilde,“ stammade tanten, liksom sökande i sitt minne, “väl icke en dotter af den der slusken, må
laren, som . . . Åh, det är omöjligt! Du, en Flindi!“
“En Bahn, om tant behagar; jag har ingen anledning att förbise min fars hederliga namn.“
“Men du vet icke mina planer, egensinnige pojke!
Den dag du gift dig efter mitt sinne, hade hela Osjönäs varit ditt, med vilkor, att du upptagit mitt och din
mo-SMA ST ADSROM ANTIK. 39
ders namn, och jag hade dragit mig tillbaka i ena fly
geln, lycklig öfver din lycka och i medvetandet att Flindt- ska namnet skulle blomstra upp på nytt. Och så kom
mer du och vill införa i mitt hem och till herskarinna på detta herresäte en vanbörding, en inconnue, en .. .“
“Nu må det vara nog, tant!“ utropade Eberhard och reste sig med förlåtlig harm. “Du har rättighet att vägra ditt samtycke, men någon annan rättighet har du icke och minst den att skymfa någon, som du icke känner och som är tusen gånger bättre än hvarenda adlig fröken i hela ditt umgänge. Vill du behålla eller till någon annan bortskänka Ösjönäs, så står det dig fritt, men jag återtager icke mitt ord : Izora Biide har det, och det skall hållas.
Tant Agatha sjönk tillbaka i solfan och famlade efter eau-de-luceflaskan, medan den virkade couvre-pied’en hal
kade ned från hennes skälfvande knän. Hell var dock genast till hands att upptaga denna med ena handen och med den andra räcka flaskan åt den gamla, hviskande med tårfylda ögon:
“Fröken, dyra kära fröken, tänk för Guds skull på sin helsa och låt icke . . .“
“Så har jag då lefvat nog,“ utbrast fröken Agatha i vanmäktig vrede och ångest, “och du kan gerna tillreda min graf med samma, otacksamme, sedan du gifvit mitt hjerta dödsstöten, ty jag känner alltför väl din halsstarrighet från barndomen för att tro, det du skulle ändra hvad du en gång fått i ditt hufvud. Detta var då lönen för all min gränslösa kärlek, mina tusentals uppoffringar, mina vakor och min möda! Ensam och värnlös skall jag motse mitt slut...“
“Icke vär-r-nlös, min nådiga kusin, vid Gud, icke vär-r-nlös, så länge denna hand ännu förmår något,“
försäkrade högtidligt kaptenen och lade den' omtalade handen på sitt prasslande skjortbröst. “Dock inserr jag icke, hvarförr ännu ej allt kan uppgörras i godo. Saken är ledsam, men icke ärrerörrig, kusin. Vi få icke glömma, att den unga damens r-rykte är oantastadt och att hon är en skönhet af p r-r-ima qvalitet; jag har sett henne.“
Eberhard gaf sin slägtinge den vänligaste bliok han gifvit honom på tio år.
40 UU ANTECKNINGSBOKEK.
“Också du, Malte!“ förebrådde fröken Agatha med ovilja. “Men du förstår icke den saken, ty i dina ådror flyter litet eller intet af det Flindtska blodet. Ej heller af dig, Hell, kan jag i detta fall vänta tröst och bistånd, ty om du också kan dela min smärta, förstår du ej dess orsak. Blod är blod, och den, som är utan från födelsen, han är utan. 0, att jag skulle upplefva den dagen, Eber
hard, då du skulle svika ditt!“
“Käraste tant,“ yttrade Eberhard, som nu sansat sig,
“att du, som i grunden är så god, skall vara så bunden af fördomar! Skall då en menniskas hela värde bero af två, tre fattiga bokstäfver, ett af eller ett von? Och hvad äro anor? En idelig addition och multiplikation af för- fädrens verkliga eller förmenta dygder, i hvilkas släp de efterkommande ofta svepa in sig för att dölja sin egen nakenhet! Min Gud, kära tant, låt då en gång förnuftet råda! Hvad är egentligen en Flindt?“
“Något som en Dahn åtminstone aldrig begriper,“
svarade tant Agatha skarpt och rätade upp sin lilla figur.
“Men jag begriper det, och jag förklarar, att förr skall Osjönäs störta i grus och spillror, än jag inom dess mu
rar mottager som dotter det utskott du velat inympa på vårt urgamla stamträd. Nu har du hört mitt ord.“
“Och hör nu du också mitt,“ yttrade Eberhard häf
tigt, medan han tycktes växa, der han stod midt i det praktfulla rummet. “Den som för en tom inbillning så kan motsätta sig en annans lycka, den har aldrig älskat denne andre, han må nu ha sagt det tusen gånger och gjort hvilka uppoffringar som helst. De ha alla gält sale, icke person. Också förklarar jag dig här, tant, med det samma jag tackar dig för det förflutna, att jag från och med i morgon lemnar Osjönäs för att aldrig mera sätta min fot inom dess murar. Der det icke fins plats för Izora, fins ej heller någon för mig.“
“Så-å,“ svarade tanten långsamt; “och hvaraf skall min unge herre lefva, om man får fråga?“
“Af mitt mödernearf, som tack vare dig är orubbadt;
100,000 kronor är icke så litet.“
“De äro mindre än intet i dens hand, som aldrig förstått att spara och aldrig behöft det.“
“Jag skall lära mig det nu; det bör gå lätt då det sker för den man älskar. Jag kan dessutom arbeta...“
W BBffI
^UJjUl
S SiASTAUSllO M ANTI K.
“Du!“
“För öfrigt, tant, kan det ju icke vidare intressera dig, hur jag och min unga hustru inrätta oss. Det tro
ligaste är, att vi
42 UK ANTECKNINGSBOKEN.
Min förhoppning hade annars varit den, att du skulle bjuda Izora hit ut på någon längre tid och att hon un
der din ledning skulle utbildat sig till hvad du anser så vigtigt: en verldsdam, så vidt detta låter sig göra med hennes friska, ursprungliga natur. För mig är hon alltid förtjusande sådan hon är.“
“Nå, och sedan?“ frågade gamla fröken med ovanlig skärpa; “hon skulle väl haft målaren och gamla aktrisen i släptåg?“
Eberhard var nära att le, trots stundens allvar, vid
Eberhard var nära att le, trots stundens allvar, vid