I ett samverkansarbete menar Danermark, är det av stor vikt att myndigheter har en förenad syn och ett gemensamt arbetssätt och dessa förutsättningar uppnås genom att inblandade kommunicerar med varandra (Danermark & Kullberg, 1999). Betydelsen av detta, när samverkan ska ske mellan Kriminalvården och socialtjänsten i utslussningsfasen av intagna, beskrev en av våra informanter på Kriminalvården så här.
För mig hade en bra samverkan med socialtjänsten varit att vi tillsammans hjälpte intagna att hitta en hoppfull verkställighet som kan leda till att någonting sker efter frigivning. Men det är mission impossible, så att säga. Men det går. Det går. Det går om man samverkar och samsynar. Vi kan göra mycket bra om vi gör det gemensamt. Så är det. Det är som ett fotbollslag ungefär. Spelar vi bollen till varandra så blir det rätt så bra resultat. Kör var och en sitt så blir det inte bättre.
(Intervjuperson K1)
Informanten uppgav att han tror att lösningen på mycket är att anställda på Kriminalvården och socialtjänsten samlas på ett tidigt stadium, likriktar tankarna och planerar hur vägen ska se ut för intagna som ska slussas ut. Vikten av detta framkom också i en rapport gjord av Socialstyrelsen, där just samsynen mellan myndigheter var den framgångsfaktor för samverkan som visade sig ha störst betydelse (Socialstyrelsen, 2001b).
KrAmi, det gemensamma samverkansprojektet mellan Kriminalvården, socialtjänsten och Arbetsförmedlingen, framställdes av intervjuperson K1 som ett mycket bra exempel på ett lyckat samverkansarbete.
Där har man ju sett att man får helt plötsligt en samsyn. Man kan samordna.
(Intervjuperson K1)
I en rapport av Socialstyrelsen jämfördes tre olika rehabiliteringsprogram för personer som tidigare hade varit straffade. KrAmi som var ett av dessa, visade sig ge bäst resultat vad gällde att få ut klienter i arbetslivet. Faktumet att man i KrAmi samverkar mellan myndigheter och utgår från en gemensam idé och ett gemensamt arbetssätt, ansågs bland annat vara orsaken till detta (Socialstyrelsen, 2002).
Av Riksrevisionens granskning framkom att Arbetsförmedlingen var den
externa aktör som Kriminalvårdens samverkan fungerade bäst med
(Riksrevisionen, 2009). Våra informanter på Kriminalvården delade denna uppfattning och återkom vid flertalet tillfällen under intervjuerna till detta. Så här uttryckte sig våra informanter.
Om jag får tänka och drömma fritt, så ser ju jag ett samverkansavtal som leder till någon form av liknande verksamhet som vi har med Arbetsförmedlingen.
Med Arbetsförmedlingen har vi ett bra samarbete. Där är den intagne en stafettpinne som den andra myndigheten tar över. (Intervjuperson K1)
Intervjupersonerna jämförde således sin samverkan med socialtjänsten med den de har med Arbetsförmedlingen och menade att mycket av det Kriminalvården
och Arbetsförmedlingen har utarbetat tillsammans, borde tas efter.
Arbetsförmedlingen och Kriminalvården har alltså att centralt tecknat samverkansavtal som innebär att det ute på anstalterna finns arbetsförmedlare med uppdraget att hjälpa de intagna till någon form av sysselsättning vid frigivning (Riksrevisionen, 2009). Våra informanter bekräftade att de hade arbetsförmedlare på de anstalter de arbetade på och menade att detta var mycket värdefullt. Just den här formen av verksamhet, att ha en eller flera personer på plats ute på anstalterna, som oavsett vilken del av landet den intagne kommer ifrån eller ska friges till, kan jobba med alla och som sedan lämnar över ärendet till en ansvarig handläggare vid frigivning, önskar de båda informanterna skulle finnas även i form av socialsekreterare.
En fysisk person som kommer hit och jobbar med klienter oavsett i vilken kommun de ska friges och förbereder för hemmakommunen, en planering, ett beslutande mandat att bara ta över eller så, att bara effektuera redan beslutade åtgärder.
(Intervjuperson K2).
På detta vis menade hon att man hade sluppit problemen som kommer av att Kriminalvården tvingas samverka på så många olika vis, på grund av alla kommuners och socialtjänsters skilda organisering. Hade man knutit ett begränsat antal socialsekreterare till kriminalvårdsanstalterna runt om i landet, hade detta löst många problem.
Jag tror på det här att man har en fysisk person som man vet vem det är, att det alltid är samma, då på något vis bygger man upp ett samarbete och att man gemensamt gör saker utan att sitta där med sina käcklistor ’att har vi nu gjort det här och det här’ och man kan förlita sig på att den här biten fixar dem och den här biten fixar jag och tillsammans blir det den optimala eller perfekta situationen. Jag tror på det här att man vet vem den här personen är, att man har träffats, att man faktiskt befinner sig här och arbetar tillsammans. (Intervjuperson
K2)
Kriminalvården såg många hinder för samverkan, men såg också potentiella lösningar. Socialtjänsten som i mycket inte ansåg att några större förändringar är nödvändiga för att samverkan ska fungera bra med Kriminalvården, hade av naturliga skäl således inte heller så mycket förslag på lösningar. Dock såg en av våra informanter ändå ett par faktorer som hon menade kunde förbättra processen. Informant S1 uppgav att den främsta förutsättningen för att en bra planering inför en intagens frigivning ska kunna komma till stånd, är att Kriminalvården och socialtjänsten gemensamt kan träffas och utföra en planering tillsammans. Ibland kunde hon tycka att det inte riktigt fanns tillräckligt med tid för detta. Som Danermark menar är resurser, inte bara i form av pengar utan också i tid, en av de främsta förutsättningarna för en lyckad samverkan. Har man redan ett pressat tidsschema, vilket informanten upplevde att hon ibland hade, kan detta bidra till att samverkan upplevs som ett ont måste (Danermark, 2005).
Vi skulle kunna bli lite bättre på att ha gemensamma planeringsmöten med dem på Kriminalvården, vi kunde bli lite mer uppmärksamma på det kanske
(Intervjuperson S1)
Detta tillsammans med att en kommunikation mellan myndigheterna kunde initieras i ett något tidigare skede, menade hon kunde behövas bättras på.
En dialog på ett mycket tidigare stadium skulle ju kanske kunna främja samverkan mellan oss och Kriminalvården. (Intervjuperson S1)
Kriminalvårdens informanter uttryckte vikten av att Kriminalvården och socialtjänsten har en gemensam syn, att man samlas på ett tidigt stadium och tillsammans planerar för en bättre frigivning. De beskrev sin samverkan med Arbetsförmedlingen som lyckad och önskade se liknande strukturer för samverkan med socialtjänsten. Socialtjänstens informanter i sin tur upplevde inte att förändringar var nödvändiga för kriminalvårdens och socialtjänstens samverkan, men delade uppfattningen om att gemensamma planeringsmöten i ett tidigt skede är betydelsefullt.
DISKUSSION
Syftet med vår studie var att undersöka hur anställda inom Kriminalvården upplever att deras samverkan med socialtjänsten fungerar i utslussningsfasen av intagna. Syftet var också att undersöka hur anställda inom socialtjänsten upplever denna samverkan. I stora drag kom vi fram till att Kriminalvårdens informanter inte ansåg att deras samverkan med socialtjänsten fungerade på ett tillfredsställande vis. De såg flertalet faktorer som de ansåg försvårade samverkan dem emellan, men såg samtidigt potentiella lösningar på dessa hinder. Socialtjänstens informanter var överlag nöjda med sin samverkan med Kriminalvården och hade därmed inga behov av att finna lösningar som skulle kunna främja samverkansprocessen.