En viktig faktor för att samverkan mellan myndigheter ska fungera bra är att de har en gemensam syn på hur man kan arbeta för att nå bra resultat (Danermark & Kullberg, 1999). Framställningen av samverkan och dess förtjänster skilde sig markant åt mellan informanterna på Kriminalvården och socialtjänsten. Handläggarna på Kriminalvården var mer benägna att se hinder som föreligger för samverkan dem emellan, men även potentiella lösningar. Handläggarna på socialtjänsten tyckte däremot att det fungerade bra som det gjorde. Att möta en handläggare som har en så annorlunda syn på samverkan, kan påverka vad som kommer ur ett samverkansarbete. Informanterna från Kriminalvården berättade att det praktiska samarbetet påverkades av att handläggarna på socialtjänsten är svåra att få tag på. Så här uttryckte intervjuperson K1 det.
Men det är inte alla som vill samarbeta. /…/ Man ringer och söker och får inte fatt på någon. Telefonsvarare i örat. Återkom, är på semester. Återkom, är på möte eller hembesök. Det är sådant som gör att människor tröttnar. Hur ska jag få fatt på alla? (Intervjuperson K1)
Svårigheten i att få tag på andra myndighetspersoner var inget som intervjupersonerna på socialtjänsten tyckte påverkar deras samverkan med Kriminalvården. Tvärtom ansåg en av intervjupersonerna på socialtjänsten att han allt som oftast är anträffbar, både för sina klienter och för andra myndigheter. Han menade att han är noga med att meddela på sin telefon när han ska vara tillbaka på sitt kontor, så att man lätt kan få kontakt med honom. Som framgick ovan menar Danermark att kommunikation är en viktig faktor för att samverkan ska fungera bra mellan myndigheter (ibid). För att kommunikation ska kunna främja samverkan krävs dock att man får tag på den man ska samverka med. Det var inte bara sin egen kommunikation med socialtjänsten som vår informant från
Kriminalvården upplevde som ett problem. Han menade också att arbetsplikten, som intagna på anstalt måste förhålla sig till, kan försvåra intagnas möjligheter att kontakta andra myndigheter. Han berättade att intagna är begränsade i sin telefonering, vilket kan leda till stor frustration och oro. Då intagna av naturliga skäl är begränsade i sin kommunikation med världen utanför murarna, kan det finnas ett behov av stöd, för att se till så att denna ändå fungerar tillfredsställande. Hur samverkan fungerade mellan den egna och den andra myndigheten fanns det olika meningar om, beroende på vilken myndighet man arbetade inom. Våra informanter från socialtjänsten var överlag nöjda med hur deras samverkan med Kriminalvården fungerar, vilket intervjuperson S2 framförde på följande vis.
Nej, det är inte svårt att samarbeta. Nej, det är faktiskt inte det. Att sen Riksrevisionen tycker det. Jag kan tänka mig att de tänker att fler ska ut. /…/ Vi får expediera saker och ting. Kriminalvården ska spara pengar och klienten slipper sitta inne. (Intervjuperson S2)
På Kriminalvården hade man dock en annan inställning. Intervjuperson K2 menade att samverkan ibland är svår att få till stånd och hon upplevde den som mycket personbunden.
Det finns gott om eldsjälar både inom Kriminalvården och socialtjänsten som på något sätt ändå får det här att fungera, får de här goda resultaten. Men just när det gäller samverkan med socialtjänsten, så är det ju utifrån att man lyckas hitta den där eldsjälen. Det är ju inte så att alla socialsekreterare precis jublar när vi ringer och säger att ’Kalle sitter här, så hur ska vi nu hjälpas åt när han ska friges’. Så är det ju inte. (Intervjuperson K2)
Hon menade att samverkan tycks vara beroende av enstaka eldsjälar. I en rapport gjord av Socialstyrelsen framkom att samverkan överlag mellan myndigheter allt som oftast tycktes vara personbunden och beroende av enskilda professionellas engagemang. Vidare visade resultaten i rapporten att om det inte fanns ett tydligt stöd och strukturer för samverkan så kunde detta resultera i att samverkan blev beroende av eldsjälar, vilket riskerade att göra samverkan sårbar (Socialstyrelsen, 2001a). Det finns alltså en klar skillnad i hur man inom Kriminalvården och socialtjänsten ser på den faktiska samverkan mellan myndigheterna. Intervjupersonerna från socialtjänsten såg inga direkta problem i den existerande samverkan med Kriminalvården, medan informanterna från Kriminalvården upplevde att samverkan mellan dem och socialtjänsten inte fungerade tillfredsställande. För att undvika att samverkan blir personbunden och därav sårbar föreslog intervjupersonerna från Kriminalvården att man bör vara ett färre antal aktörer inblandade i samverkansprocessen, samtidigt som dessa personer ska vara utbytbara. Så här uttryckte en av våra informanter detta.
Samverkan blir ju personberoende. För det finns en eldsjäl, som hjälper dig och kan få fatt på saker. Sen när den slutar så blir det inte samma sak. /…/ Så man måste bygga upp ett system där det inte är personbundet, vem som helst som än sitter på den stolen så ska det kunna rulla på ändå. Idag är det mer personberoende. (Intervjuperson K1)
Samverkansprocessen medför dock andra svårigheter än att den just riskerar att bli personbunden och sårbar. Det är i utslussningsfasen av intagna som samverkan mellan myndigheterna blir särskilt viktig och det är också i detta skede som andra
problem kan uppstå. Kling och Gustavsson har studerat frigivnas upplevelse av sin frigivningssituation och kom i studien fram till att samhället var dåligt förberett för att ta emot dessa personer. Att ha ett fungerande socialt liv att återgå till efter frigivning var få förunnat. Dock menade både personal och frigivna att i de fall där frigivning föll samman med en placering på behandlingshem så var det lättare att få till stånd ett socialt fungerande liv. I dessa fall övertog socialtjänsten betalningsansvaret och samverkan mellan myndigheterna var i allra högsta grad aktuell. Förutom i de fall där socialtjänsten övertog betalningsansvaret vid en vårdvistelse, upplevde personal på anstalter att det var svårt för intagna att få hjälp och stöd av socialtjänsten. Detta samtidigt som samverkan ansågs vara grunden för att lyckas i målsättningen att minska antalet återfall i kriminalitet (Kling & Gustavsson, 2004).
Samverkan kräver också resurser i form av pengar och tid (Danermark, 2005). Därmed kan Kriminalvårdens och socialtjänstens vitt skilda ekonomiska förutsättningar vara en försvårande faktor i samverkansprocessen. Intervjuperson K1 gav uttryck för detta.
Vi får inte förglömma ekonomin i det hela. Allting kostar pengar. (Intervjuperson
K1)
Kriminalvården, som statlig myndighet, har mycket större vårdbudget än den kommunala socialtjänsten. Intervjuperson K2 berättade att det finns speciellt märkta pengar att söka inom Kriminalvården när intagna ska skickas på behandling. Inom socialtjänsten finns, enligt våra informanter där, inte samma självklarhet i att få skicka klienter på behandling, då kraven på att hålla budgeten ständigt är närvarande. Därutöver framkom det ur våra intervjuer att Kriminalvården och socialtjänsten har olika ramavtal att förhålla sig till när det gäller vilken behandling de kan besluta sig för gällande intagna eller klienter. Så här berättade intervjuperson S1.
Vi måste i första hand följa ramavtalet och är det någonting som ligger utanför ramavtalet så blir det svårt och då kan det bli en liten krock där och en lite besviken klient och en lite frustrerad anställd i Kriminalvården. (Intervjuperson
S1)
Vår andra informant på socialtjänsten resonerade på liknande vis.
Så det händer ibland att man från Kriminalvårdens sida vill placera en klient på ett behandlingshem som vi inte har avtal med. Och vi får inte lov, Eu-regler du vet, vi får inte lov att använda en annan resurs än de vi har avtal med. /…/ Och då blir det lite bekymmer. (Intervjuperson S2)
När två myndigheter med olika stora budgetar ska samverka kan det uppstå problem. Intervjupersonerna från Kriminalvården berättade om det svåra i att motivera intagna till behandling, som socialtjänsten sedan inte vill vara med och betala. Intervjuperson K1 beskrev hur anstalten, när den skulle använda sig av kommunala behandlingsalternativ, fick betala för denna. Trots att samma behandling är gratis för kommunens invånare, är den inte det för intagna, då det är Kriminalvården som är ansvarig för intagnas försörjning. Han beskrev det som ett ständigt utbyte av myndighetspengar och ifrågasatte om Kriminalvården kanske bör ta betalt av Sveriges Kommuner och Landsting för att de hyser deras kommuninvånare. Han beskrev det på följande vis.
Skulle Kriminalvården tagit betalt, så hade alla tagit betalt och vi hade bytt myndighetspengar. Så att så förhåller det sig år 2010. Fantastiskt. Är det inte det?
(Intervjuperson K1)
Danermark menar att oavsett hur tydligt målen för samverkan formuleras, så kan hela processen gå i stöpet om inte tillräckliga resurser ställs till förfogande. Till resurser räknas då inte bara pengar, utan även tid. Får inte den enskilde handläggaren avsatt tid till samverkan, utan denna bara läggs ovan på ett redan pressat tidsschema, så kan den upplevas som något av ondo, vilket inte genererar något positivt för någon av parterna (Danermark, 2005). Som det är nu upplever våra informanter det som att olikheterna i Kriminalvårdens och socialtjänstens ramavtal påverkar deras samverkan på ett negativt sätt. Om de två myndigheterna hade haft samma ramavtal, skulle samverkan dem emellan främjas och fungera smidigare. En god samverkan mellan Kriminalvård och socialtjänst är, som vi har sett, en viktig förutsättning för att kunna minska antalet återfall i kriminalitet och det är också något som kräver engagemang från alla håll för att visionen Bättre ut ska kunna uppnås (Kriminalvården, 2007). Den här talande liknelsen gällande samverkan uttryckte intervjuperson K2.
Samverkan är jätteviktigt och det krävs ju två för att dansa tango. (Intervjuperson
K2)
Kriminalvårdens och socialtjänstens informanter hade olika syn på hur samverkan med den andra myndigheten fungerar. Informanterna på socialtjänsten var överlag nöjda med sin samverkan med Kriminalvården till skillnad från Kriminalvårdens informanter som inte ansåg att samverkan fungerade på ett tillfredsställande sätt. Detta då de bland annat upplevde att samverkan var beroende av enskilda engagerade anställda på socialtjänsten. Vad alla fyra informanterna dock var eniga om, var att vissa svårigheter kunde komma av att de båda myndigheterna har olika stora vårdbudgetar och också av att de har olika ramavtal att förhålla sig till.