I en rapport av Socialstyrelsen framkom ett flertal faktorer som ansågs kunna främja samverkan mellan myndigheter. Att ha kunskap om varandras myndigheter var en av dessa (Socialstyrelsen, 2001b). Intervjupersonerna i vår studie framstod dels ha en något varierande kunskap om den andra myndigheten och dels ha skilda uppfattningar i vilken utsträckning en sådan kunskap krävs för en god samverkan. Så här uttryckte sig en av våra intervjupersoner på Kriminalvården när vi frågade henne om detta.
Man måste ju också få kunskap om ens respektive verksamhet, vi måste få kunskap om hur de gör och hur det fungerar och gången för dem och vad som är möjligt och inte möjligt utifrån vad deras ramlagar säger ja eller nej till och så. Det är naturligtvis så, för annars kan man ju aldrig få till en bra samverkan, för då kanske det är så här att vi tycker att de ska göra mer saker än vad de ska göra och de tycker likadant om oss. (Intervjuperson K2, s.26)
Intervjupersonen ansåg att hon hade ett behov av mer kunskap om socialtjänsten, deras arbetssätt och de villkor de har att arbeta under. Likaså efterfrågade hon ett större utbyte mellan myndigheterna. Att anställda inom de olika myndigheterna fick en ökad kunskap om varandra, trodde hon skulle bidra till att samverkan dem emellan skulle bli bättre. Hon ansåg att hon hade koll på de lagar socialtjänsten arbetar utifrån, som Socialtjänstlagen, men inte att hon i detalj kände till vad som
är möjligt och inte, utifrån vad lagarna tillåter. Hur socialtjänsten ska sköta sina utredningar, hur lång tid saker och ting får ta eller deras beslutandegång och mandat kände hon också endast till ganska övergripande. För en bra samverkan myndigheter emellan krävs enligt Danermark att de inblandade kommunicerar med varandra och att en förståelse finns för de olika förutsättningar de har för att utföra sitt arbete. Två helt skilda myndigheter som Kriminalvården och socialtjänsten är uppbyggda på olika sätt, har olika uppdrag och mål och arbetar därmed utifrån olika referensramar (Danermark & Kullberg, 1999). I ovan nämnda rapport från Socialstyrelsen, framkom att hinder för samverkan är just när myndigheter i en samverkansprocess har olika referensramar och sätt att se på saker (Socialstyrelsen, 2001b). Liksom vad intervjupersonen beskriver, anser Danermark att kunskap om varandras myndigheter är ett måste för att en bra samverkan ska kunna komma till stånd. Förstår man utifrån vilka grunder människor handlar, är det lättare att kunna mötas i ett gemensamt arbete. Danermark menar också att genom att ha insikt och kunskap om varandras arbetssätt och de olika regler som styr vardera myndighet, kan detta bidra till att onödiga konflikter skapas (Danermark & Kullberg, 1999). En konflikt skulle exempelvis kunna generera ur det intervjupersonen är inne på, att man kanske tycker att den andra myndigheten borde göra mer än vad den faktiskt har i uppdrag att göra.
Vår andra intervjuperson på Kriminalvården höll till stor del med intervjuperson K2 om att en ökad kunskap om varandras arbetssätt och rutiner skulle kunna bidra till en förbättrad samverkan, men är något mer ambivalent och uttrycker samtidigt följande.
Men vi vet ju om att intagna har rätt till bostad och försörjning och att de kan ansöka om det, vi behöver ingen direkt kunskap om lagar. Det är så mycket regler förmodligen. Jag jobbar i ett eget omfattande regelverk så jag kan inte hålla reda på allt. (Intervjuperson K1)
Enligt Danermark måste dock de inblandade i ett samverkansarbete ha klart för sig och förstå varandras regelverk, detta för att man på så vis klargör vem som har ansvar för vad och åter igen för att en förståelse på så vis skapas för varandras agerande (ibid). Intervjuperson K1 menar dock att det inte främst är en ökad kunskap om just de lagar och regler som de anställda inom de bådas myndigheter har att lyda under, som behövs för att samverkan dem emellan ska fungera bättre. Snarare krävs, om inte att lagar och regler omformas, så i alla fall några gemensamma riktlinjer för hur samverkan dem emellan ska gå till, vilket som tidigare redovisats saknas i dagsläget.
Som framkommer i Riksrevisionens granskning, är ett sätt att öka kunskaperna om varandras myndigheter att man har gemensamma utbildningsdagar och seminarier (Riksrevisionen, 2009). Intervjupersonerna från Kriminalvården som efterfrågade ett utbyte mellan Kriminalvården och socialtjänsten, berättade att vare sig utbildningsdagar eller seminarier hade anordnats, men att de gärna hade sett arrangemang av det slaget. De ansåg att det skulle kunna bidra till att samverkan dem emellan förbättrades, då det kunde skapa en ökad förståelse för varandras arbete. En bra samverkan beskrev intervjuperson K2 på följande sätt.
En bra samverkan som fungerar är att man har ömsesidig förståelse för respektive samverkanspartners arbete och uppdrag.” (Intervjuperson K2)
Intervjuperson K2 menade dock att samtidigt som hon anser att Kriminalvården och socialtjänsten behöver mer kunskap om varandra, ser hon stora svårigheter med att få till stånd detta. Hon menade att då kommuner och dess olika socialtjänster är väldigt olika organiserade, känns det som en omöjlighet att kunna lära sig hur alla arbetar. Trots detta uteslöt hon inte möjligheten att få till stånd en dialog.
Man kan tänka sig att man bjuder in alla de kommuner vi har intagna från, intresserade socialsekreterare. Man kan bjuda in dem och tala om vad vi gör och hur vi skulle vilja samarbeta med dem. Men det är ju ganska stora satsningar, för det krävs mycket folk. Det skulle alltså krävas att man bjöd in en mängd människor och det är naturligtvis inte omöjligt, men man har inte gjort det.
(Intervjuperson K2)
Medan Kriminalvården beskriver ett behov av en ökad kunskap om socialtjänsten och en önskan om ett ökat utbyte myndigheterna emellan, framkom delvis något av en motsatt uppfattning från socialtjänsten. En av intervjupersonerna på socialtjänsten menade att det han behövde kunna om Kriminalvården, det kunde han och han var inte vidare intresserad av att lära sig mer.
Ja, alltså deras reglemente, för de har säkert reglementen, det har jag inte en susning om. /…/ Jag skulle inte behöva mer kunskap om hur de arbetar. Alltså hur de arbetar, det vet jag ju rent praktiskt. Men vilken paragraf de sen använder när de kontaktar mig det bryr jag mig inte om. (Intervjuperson S2)
Samtidigt som intervjuperson S2 sa sig ha tillräcklig kunskap om Kriminalvården, uttryckte han vid ett flertal tillfällen att han inte vet hur myndigheten fungerar eller hur de anställda där arbetar.
Nu kan jag ju inte deras organisation. /…/. De borde väl ha ansvaret för att upplysa klienten om att han har möjlighet att få vård utanför anstalten. Och det vet jag inte alls hur det fungerar, hur de gör det. (Intervjuperson S2)
Likaså ansåg vår andra intervjuperson på socialtjänsten, att hon har tillräcklig kunskap om Kriminalvården. Hon ansåg inte att det finns ett behov av en ökad kunskap myndigheterna emellan och såg inte att det skulle bidra till en bättre samverkan.
Jag kan ju inte säga på något vis att jag kan all lagstiftning för Kriminalvården, absolut inte, men jag tror väl att jag kan det som behövs i de här ärendena /…/ Det är ju alltid bra ju mer man vet när man ska samarbeta med varandra, men det är inte så att jag har känt det är ett stort problem att jag inte vet mer eller så.
(Intervjuperson S1)
Intervjupersonerna på socialtjänsten som, till skillnad från dem på Kriminalvården, inte ansåg att det fanns ett behov av ett kunskapsutbyte mellan myndigheterna framstod inte ha mer kunskap om Kriminalvården än vad Kriminalvården hade om socialtjänsten. Således berodde förmodligen inte dessa skilda ståndpunkter på att den ena myndigheten vet mer eller mindre än den andra. Socialtjänstens attityd till detta hänger nog snarare ihop med att de anser att samverkan med Kriminalvården överlag fungerar bra och att de inte ser något som helst behov av att förbättra något. Som Danermark menar är gemenamma
utgångspunkter a och o för att samverkan mellan myndigheter ska bli fruktsam (Danermark, 2005). Har man då en Kriminalvårdsmyndighet som i allra högst grad anser att förändringar måste till, och en socialtjänst som sitter nöjda, har man långt ifrån en gemensam utgångspunkt. Det kan onekligen bli svårt att få till stånd en förbättring, när bara den ena parten ser ett behov av det.