Danermark urskiljer tre centrala områden som kan påverka samverkansprocessen. En av dessa är att samverkande myndigheter ofta har skilda lagar och regelverk.
Dessa lagar och regelverk är oerhört betydelsefulla, då de klargör myndighetens ansvar (Danermark, 2005). För att skapa så bra förutsättningar som möjligt måste man, enligt Danermark, tidigt i processen identifiera vilka lagar och regelverk de inblandade myndigheterna har att förhålla sig till. Detta för att skapa förståelse för varandras agerande, vilket främjar all form av samverkan (Danermark & Kullberg, 1999). Kriminalvården och socialtjänsten är verksamheter som båda är reglerade av omfattade regelverk. Enligt Danermark är det av stor vikt att man har gemensamma mål, för att samverkan ska fungera väl. Myndigheters olika regelverk kan dock utgöra hinder för att dessa mål uppnås (ibid). Detta upplevde dock inte våra informanter på socialtjänsten. De ansåg inte att den egna myndighetens regelverk försvårade samverkansprocessen. Intervjuperson S2 uttryckte sig på följande vis.
Det finns inget i SoL som gör det svårt för oss att samarbeta. Inte vad jag vet. Ingenting jag har tänkt på. Det bygger ju på att klienten måste göra en ansökan.
(Intervjuperson S2)
Våra informanter på Kriminalvården var av samma uppfattning och förde liknande resonemang som informanterna på socialtjänsten. På följande sätt formulerade sig intervjuperson K1 om lagarnas betydelse i förhållande till samverkan.
Det finns nog inget i de lagar som vi följer som kan försvåra samverkan. Var och en myndighet står för sig själv. (Intervjuperson K1)
Vår andra informant från Kriminalvården, intervjuperson K2, resonerade på liknande vis. Det som hon eventuellt skulle kunna se som ett hinder i samverkan är sekretesslagstiftningen som myndigheten har att följa.
”Rent lagstiftningsmässigt ser jag inte att vi möter några hinder utifrån att samverkan inte skulle vara möjlig. Den intagna kan skriftligt häva sekretessen mellan oss och socialtjänsten. Klienten måste alltid häva sekretessen, annars får jag inte säga ett dugg, jag får knappt berätta att han sitter här ens.”
(Intervjuperson K2)
Synen på sekretess som något som kan verka hindrande i samverkansprocessen delades av de andra informanterna. De menade att den intagne måste häva sekretessen för att de skulle kunna utföra sina arbetsuppgifter till fullo. Intervjuperson S1 gav uttryck för detta på följande vis.
Klienten kan ju häva sekretessen och det är ju i klientens intresse att vi kan samarbeta och att vi kan få information av varandra. Vill man ha en behandling och ansöker om det är det ju i ens intresse då att häva sekretessen.
(Intervjuperson S1)
Intagnas möjlighet att häva sekretessen mellan myndigheter sågs av våra informanter som något nödvändigt för att de ska kunna utföra sina arbetsuppgifter. Det framstod som att det ligger i den intagnes intresse att häva sekretessen, för att på så vis bevisa att han eller hon verkligen är intresserad av att få en behandling för sitt missbruk, annars kan den intagnes motivation ifrågasättas. Att häva sekretessen mellan Kriminalvården och socialtjänsten, kan vara ett sätt för den intagne att öka chansen att få en behandling, men det föreligger vissa risker i ett
sådant tankesätt. Det är framför allt den enskildes rättssäkerhet som kan ta skada av att det förutsätts att man måste häva sekretessen för vara berättigad till bästa möjliga hjälp. I en rapport av Socialstyrelsen framkom att det i en situation där två skilda myndigheter ska samverka, finns en viss risk för att samarbetet blir viktigare än individens delaktighet i besluten. Handläggarna från de olika myndigheterna kan framstå som en enad front och individen kanske inte vågar neka till att sekretessen upphävs. Detta av rädsla för att inte anses vara samarbetsvillig och därmed gå miste om den önskade insatsen. Dessutom visade rapporten att det fanns brister i den gemensamma dokumentationen mellan de undersökta myndigheterna och att det inte fanns någonstans där den enskilde kunde vända sig för att överklaga beslut som fattats gemensamt av myndigheterna, vilket också kan påverka den enskildes rättssäkerhet (Socialstyrelsen, 2001b). Förutom att ses som ett tänkbart hinder, uppfattades sekretesslagstiftningen av intervjuperson K1 ibland också som snårig och inte alltid så lätt att arbeta utifrån.
Sekretess kan ju vara ett problem. Men jag kan inte sekretess fullt ut. Men vi måste vara säkra på att vi inte bryter sekretessen i kontakt med andra. Håller man inte på med det dagligen så tappar man det lite. (Intervjuperson K1)
Det är inte enbart lagstiftning och regelverk som våra informanter upplevde påverkade deras möjligheter att utföra sina arbetsuppgifter. Det finns inom båda myndigheterna en tydlig delegationsordning, som klargör vem som får fatta vilka beslut. Beslutsordningen kan påverka samverkansarbetet, på så vis att samarbetet kan stanna upp för att någon måste invänta beslut från den egna myndigheten. Detta kan skapa frustration och försvåra samverkansprocessen (Danermark & Kullberg, 1999). Våra informanter från socialtjänsten upplevde dock inte delegationsordningen som något som påverkar deras möjligheter till samverkan. Däremot ansåg intervjuperson S2 att det finns andra problem som delegationsordningen för med sig, exempelvis att vissa beslut ska fattas av högre uppsatta chefer som kanske inte alltid är tillräckligt insatta i ärendena. Så här resonerade han.
Vi har ju en delegationsordning, men besluten ligger relativt långt ner i organisationen. Det kan ju ta en vecka eller fjorton dagar innan man har beslut. Alla externa placeringar tas av enhetschefen. Det borde ligga på sektionschefen, eftersom det är han som har kunskap om klienten. Det är med honom jag diskuterar ärendet och har en fortgående dialog. Sen får han gå vidare med sina andrahandsuppgifter till enhetschefen för att få ett beslut. Men det brukar inte vara ett stort problem men jag tycker det är lite dumt. Men det är en helt annan fråga. (Intervjuperson S2)
Inom Kriminalvården har man en liknande beslutsordning som den på socialtjänsten. När det gäller vårdvistelse får anstalten ibland själv fatta beslut om en sådan. I andra fall ska beslut om vårdvistelse fattas på regionkontoret. Detta upplevdes inte som något problem för våra informanter från Kriminalvården. Det som uppfattades vara ett hinder för samverkan var snarare att inte veta hur just den kommun som man samverkar med har det. Till skillnad från kommunernas möjlighet att organisera sig hur de vill, fungerar det på liknande sätt oavsett på vilken anstalt i Sverige man befinner sig. Danermark menar att det i all form av samverkan är viktigt att beakta skillnader i organisatoriska strukturer mellan myndigheterna. Beslutsmandat kan skilja sig åt beroende på hur verksamheten är
uppbyggd. När personal med olika mandat att fatta beslut möts kan svårigheter i att ta gemensamma beslut uppstå och detta kan ibland leda till upplevelser av irritation, som i sin tur följs av ineffektivitet. Därför menar Danermark att när det kommer till samverkan är det viktigt att tidigt i processen reda ut hur beslutsordningen i de olika verksamheterna ser ut. Ibland kan det troligtvis vara möjligt att delegera ned vissa former av beslut, vilket kan främja samverkansprocessen (Danermark, 2005). Som framgår finns det skillnader i hur Kriminalvården och socialtjänsten är uppbyggda, även om dessa upplevs framstå som mindre väsentliga för våra informanter. Snarare ligger problemets kärna i att man från Kriminalvården aldrig kan vara säker på hur samverkan kommer att te sig, då den ena socialtjänsten inte är den andra lik.
Att myndigheter som Kriminalvården och socialtjänsten, regleras av skilda omfattande regelverk, kan alltså enligt Danermark försvåra samverkan (Danermark & Kullberg, 1999). Varken informanterna på Kriminalvården eller socialtjänsten upplevde dock detta. Det enda de ibland ansåg kunde sätta käppar i hjulet var sekretesslagstiftningen, men några större svårigheter med den fanns inte heller, då de mesta problemen löses genom att klienter efterger sekretessen. Beslutsordningen, som enligt Danermark även den kan utgöra hinder i samverkansprocesser, upplevdes inte heller ställa till med några vidare svårigheter för någon av våra informanter (Danermark, 2005). På dessa punkter var våra informanter således rörande överrens. Andra organisatoriska strukturer som att kommuner och därmed socialtjänster utformar sitt arbete på helt skilda sätt, sågs däremot av Kriminalvårdens informanter som något som försvårar samverkan.