Brilioths bok om Ansgar

Inför jubileumsåret hade ärkebiskop Söderblom tillfrågat Yngve Brilioth (1891–1959) att skriva en större bok om Ansgar. Resultatet blev istället en populärvetenskaplig skrift, Ansgar–Sveriges apostel.183 _{Ett första utkast} hade publicerats 1929 i form av en uppsats, vilken i stort sett oredigerat skick infogades i den senare utgivna boken.184 _{I Församlingsbladet lyftes} boken fram som ett viktigt hjälpmedel inför det kommande firandet i skolorna.185

181 _{”Argus”, Credo 2 februari 1930}

182 _{”Det nya året”, Församlingsbladet 2 januari 1930.} 183 _{Hallencreutz 2002: 100.}

184 _{Yngve Brilioth, ”Ansgarsminnet”, Lunds stifts julbok 1929, sid 32-50}

185 _{”Till Ansgars minne, hjälpmedel för högtiderna 4 februari”, Församlingsbladet}

90

Boken innehåller inledningsvis en redogörelse för Ansgars resa till Sverige. Skildringen ligger nära Rimberts Ansgarsvita och Brilioth tenderar, liksom Söderblom, att använda Ansgarsvitan tämligen okritiskt. I bokens avslutande delar framträder dock mer av Brilioths egen syn, särskilt Ansgars koppling till Svenska kyrkan och nationen. Firandet av Ansgars minne var viktigt av flera anledningar. Liksom Söderblom betonade Brilioth den civilisationsavgörande aspekten; Ansgar var början på Sveriges historia. Mer specifikt var det Ansgarsvitan som för första gången kastade historiskt ljus över förhållandena i 800-talets Sverige.

Också betonandet av Ansgar som förmedlare av europeisk kultur delade Brilioth med Söderblom. Med Ansgar hade boken kommit till Sverige. Han hade fört med sig de allra första böckerna på sin resa och Brilioth menade dessa hade använts vid gudstjänsterna i Hergeirs lilla kyrka på Björkö. Ansgars predikan och undervisning var dessutom ett första tecken på folkuppfostran i Sverige, vilken fortfarande var aktuell.186

Brilioth menade att det var särskilt angeläget att minnas Ansgar just som Sveriges apostel och den svenska kyrkans grundläggare. Många påstod att Ansgars mission inte blev varaktig, och också Brilioth ställde frågan om Svenska kyrkan verkligen kunde räkna Ansgar och Birkaförsamlingen som en startpunkt. Enligt Brilioth fanns det dock inga bevis för att Ansgars mission inte gett upphov till varaktig kristendom i landet. Adam av Bremen hävdade visserligen att alla spår av kristendom hade utplånats, men hans uttalande gällde bara Birka. Den handel som bedrivits vid Birka hade på 1000-talet troligtvis flyttats över till Sigtuna, och Sigtuna var den plats i Sverige efter Birka som tidigast uppvisat en kristen församling. Sigtunaförsamlingen var således en fortsättning på Birkaförsamlingen, enligt Brilioth.

Men det fanns en annan viktig historisk aspekt. Ansgar var grundare av ärkestiftet Hamburg-Bremen. Den senare engelska missionen skulle inte underskattas, men den var enligt Brilioth inte lika varaktig som ärkebiskop

91

Adalberts missionsgärning på 1000-talet. Ärkebiskopen hade, enligt Brilioth, handlat i Ansgars anda, och han menade att det var Ansgars förtjänst att hela Norden infogades i den nordtyska kyrkoprovinsen fram till grundandet av ärkestiftet Lund i början av 1100-talet. Med den utgångspunkten hävdade Brilioth att primatet hade övergått från Hamburg–Bremen till Lund, och senare från Lund till Uppsala. Därför var ärkebiskop Söderblom att betrakta som Ansgars efterträdare. Han hade grundat en Kyrka, vars äkta organiska fortsättning fanns att finna i vår egen Svenska kyrka. Utan att ingående diskutera det stundande firandet av Augsburgska bekännelsen påpekade Brilioth att reformationen inte utgjorde något avbrott. Det var Ansgars kyrka som hade renats och förnyats.187

I augusti 1929 hade de svenska katolikerna firat sitt eget Ansgar- jubileum. Reaktionerna från utomstående hade både varit neutrala och ifrågasättande. Både i Brilioths uppsats, publicerad vid årsskiftet 1929/1930, och i den senare boken, ifrågasattes deras firande. Enligt Brilioth hävdade den romerska kyrkan att hon ensam representerade Ansgars kyrka. Han argumenterade kyrkohistoriskt och teologiskt för att dessa anspråk var felaktiga. Visserligen hade Ansgar fått sin fullmakt av den romerske biskopen, men det var enligt Brilioth stor skillnad mellan den gamla romerska kyrkan och den senare och nutida romerska kyrkan. Den senare hade avgränsat sig från andra västerländska samfund, vilka alla hade sina rötter i den medeltida kyrkan. Istället kom den senare romerska

kyrkan att ledas av en despotisk påve. Brilioth menade att Ansgar tillhört

en äldre medeltida sann katolsk kyrka, en allmännelig kristen kyrka, som existerade före den stora schismen mellan öst och väst. Där hade fortfarande radikala och frihetliga tankar fått existera. Brilioth använde exemplet med Ansgars vän, benediktinen Ratramnus (d. 868), som predikade Augustinus lära om nattvarden, vilken enligt Brilioth påminde mer om Calvins uppfattning än Luthers.

92

I sin bok hävdade Yngve Brilioth att Ansgar tveklöst var en portal- figur i vår kyrkas historia. Ansgarminnet var en påminnelse både om heroiska tider och om ett djupt tusenårigt träd. Genom den kristna kyrkans historia fanns en ”gyllene linje” från Sinai och profeterna till Jesus, och genom Ansgar hade budskapet nått Sverige. Men minnet måste kompletteras med ett ansvar, menade Brilioth. Det var orimligt att fira ett Ansgarjubileum utan att erkänna att det fanns ett fortsatt behov av mission. Detta hade den stora väckelserörelsen insett i mitten av 1800-talet och därför uppkallat föreningar efter Ansgar. Brilioth menade att det nutida Sverige präglades av en växande hedendom och uppmanade alla kristna att mötas i ”broderlig endräkt” på Björkö för att gemensamt verka för missionen. Huruvida denna inbjudan inkluderade de svenska katolikerna är en relevant fråga. Brilioths diskvalifikation av den så kallade senare romerska kyrkan ger bara en viss antydan.188

Yngve Brilioth hade en något ambivalent inställning till Ansgars personlighet. Det fanns aspekter som var främmande för samtidens Svenska kyrka, till exempel vurmen för helgon och underverk, önskan att nå martyrskap och förmågan att gråta som tecken på helighet. Anmärkningsvärt är att Brilioth ifrågasatte Ansgars tankar om Guds vägledning i kristider, samtidigt som han menade att han hade varit helt avgörande för Sveriges historia. Ansgar framstod som en ”ödmjuk Jesu efterföljare” som hade en fromhet med evangelisk grundton.189

Något deltagande i det stora Ansgarjubiléet på Björkö blev det inte för Brilioth. Istället var han var tillsammans med domprosten i Strängnäs, Otto Norberg, representant för Svenska kyrkan vid en minnesfest i Augsburg arrangerad av Tyska evangeliska förbundet. Efter besöket framförde Brilioth att de nationella minnena i Nordens kyrkor hade överskuggat minnet av Augsburgska bekännelsen. Minnet av Augustana var särskilt viktigt att framhålla. Den hade inte varit ett avbrott, utan

188 _{Brilioth 1930: 34–39.} 189 _{Brilioth 1930: 36–39.}

93

istället ett förtydligande av läran. Den kyrka som Ansgar hade grundat i Sverige fick enligt Brilioth sin rätta framställning i bekännelsens betonande av den katolska kyrkan och den allmänneliga kyrkans gemen-

samma arv.190