Jubileets kungörelse

Redan 1928 hade Svenska kyrkans biskopsmöte uttryckt en önskan om att landets alla skolor skulle fira minnet av Ansgar. Skolöverstyrelsen delade uppfattningen, vilket framkommer i ett brev till kungen 9 november 1929. 1100-årsminnet av kristendomens införande i landet stundade. På samma gång innebar det ett minne av svenska folkets införlivande i en väster- ländsk och kristen kulturgemenskap. Skolöverstyrelsen ansåg att detta skulle högtidlighållas i skolorna och att det skulle ske på Ansgarsdagen den 4 februari 1930.177

Den 13 december 1929 utgick ett cirkulär från Kungl. Maj:t och Ecklesiastikdepartementet med anledning av högtidlighållandet den 4 februari 1930. Liksom skolöverstyrelsen ville Kungl. Maj:t understryka att 1100 år förflutit sedan kristendomen infördes i landet genom Ansgar. Genom en farofylld resa hade han vid ankomsten till Birka verkat för att kristendomen spreds till de svenska förfäderna. Men missionen hade inte blivit varaktig. Trots detta var Ansgarminnet ett av det största och mest betydelsefulla svenska historiska minnena. Ansgar hade varit först och han hade lagt grunden till den kristna kyrkan i Sverige. För en sådan gärning

177 _{UUB, NSS, Ansgar och Birka: ”Skolöverstyrelsen, angående minnesfirande i}

svenska skolor av kristendomens införande i Sverige genom Ansgar”, Generaldirektör Otto Holmdahl, 9 november 1929.

87

hade det krävts en särskild personlighet, vilken Ansgar besatt. Han hade tjänarsinne och offervilja, och var ett kristet föredöme för alla tider. Man menade att Ansgars gärning i förlängningen påverkat hela Sveriges historia. Kyrkans enhet och tro hade på sikt fört olika landskaps stammar samman till ett gemensamt rike och ett folk, och detta folk hade kopplats samman med en europeisk kulturgemenskap. Cirkuläret deklarerade att samtliga domkapitel, Stockholms förskoledirektion och alla rikets folk- och småskolor skulle fira hans minne.178

I ett annat cirkulär från Kungl. Maj:t i december 1929 deklarerades att en allmän tacksägelsedag skulle infalla på midsommarafton 1930. I deklarationen ingick en minnestext författad av ärkebiskop Söderblom som skulle läsas upp alla kyrkor. Söderblom menade att året innehöll två avgörande minnen av händelser i svenska folkets andliga liv. Det ena var minnet av Ansgars förkunnelse och Svea rikes inträde i historiens ljus. Också här betonandes av att missionen var önskad, rent av beställd. Ärkebiskopen menade att Ansgar hade mött det urgamla svenska rättssamhället, kung Björns myndiga statsklokhet och de fria männens rådslag på tinget. Därefter hade Birkas hövitsman Hergeir byggt den första kyrkan i Sverige. I minnesordet lyftes också Frideborg fram som en from kvinna som antagit kristen tro redan före Ansgars ankomst. I Birka hade Ansgar funnit utgångspunkten för den nordiska missionen. Det är tydligt att Söderblom ville betona att forntiden och hedendomen i Sverige inte enbart var mörker. Det fanns något inneboende frihetligt och fromt hos folket i Birka och Sverige redan före Ansgars ankomst.

Det andra minnet som skulle firas 1930 var 400-årsminnet av Augsburgska bekännelsen. I minnestexten lyfte Söderblom fram tanken att det i Ansgars mission fanns en uttalad risk att den inte skulle bli

178 _{UUB, NSS, Ansgar och Birka, ”Gustaf, med Guds nåde, Sveriges, Götes och}

Vendes konung, vår ynnest och nådiga benäghet med Gud Allsmäktig!” Stockholms slott den 13 december 1929, (Ecklesiastikdepartementet), Claes Lindskog.

88

varaktig, men att det skulle kunna fullbordas. Han menade att den kristna tron och livsidealet sammanfattades i den Augsburgska bekännelsen. För svenskarna fullbordades Ansgars mission i Augustana. Därför skulle Ansgar och Augustana firas gemensamt. Fullbordandet av Ansgars verk var, enligt Söderblom, också relevant och giltigt för 1900-talet. Kyrkan behövde fortsatt förnyas; reformationen skulle fortsätta.179

Ärkebiskopen betonade att Ansgars verk var ett resultat av den helige Andes verk. Utgångspunkten vid högmässan på Björkö och i böndagsplakatet var Heb. 11:24-27 och i synnerhet orden ”Därigenom att han liksom såg den osynlige kunde han härda ut”. I Böndagsplakatet vidareutvecklades tanken om andens verk i historien; den som hade drivit Ansgar till Birka. I Ansgars personlighet fanns en djärv handlingskraft, ödmjukhet och tapper tålmodighet, något Söderblom ofta upprepade. Han vidareutvecklade på nytt den historiska och teologiska kopplingen mellan Ansgar och Augsburgska bekännelsen. Ett sövande ”världssinne” hade under medeltiden tagit över kyrkan och känslan för Guds verklighet försvagades. Med reformationen väcktes kristendomen, och den osynlige andens verk kunde åter få råda. Ett nytt hot mot evangelisk tro framträdde under 1600-talet: en katolsk övermakt hotade. Räddningen kom med Gustav II Adolf.180 _{Ansgar, Luther och Gustav II Adolf hade, enligt} Söderblom, drivits och vägletts av anden. Ansgar hade planterat en evangelisk tro i Birka. Luther hade renat den från medeltida förfall och Gustav II Adolf hade räddat den från katolsk övermakt. Där fanns den

179 _{UUB, NSS, Ansgar och Birka, ”Kungl. Maj:ts plakat om en allmän}

tacksägelsedag, som över hela Sveriges rike skall hållas och begås Midsommardagen den 24 juni 1930; givet Stockholms slott den (…) december 1929. Tryckt med viss förändring i Söderblom 1930: 96–98. Jämför ”Midsommardagen-böndag, böndagsplakatet nu utfärdat”, Församlingsbladet 16 januari 1930.

89

historiska och teologiska kopplingen mellan Ansgarjubileet och firandet av Augsburgska bekännelsen.

Tidskriften Credo gav Söderblom en eloge för böndagsplakatets varma skildring av Ansgars personlighet. Att kombinera Ansgarminnet med minnet av Augsburgska bekännelsen underkändes dock helt och hållet. De var två ytterligheter som bara kunde föras samman genom ärkebiskopens formuleringskonst. Kyrkan hade, enligt Credo, inte förvärldsligats, och om så hade varit fallet, vore det levernet som skulle justeras, inte läran. Augsburgska bekännelsen hade i själva verket infört en ny lära som inte hade sin grund i den tro som Ansgar tagit till Sverige.181 På ledarplats i Församlingsbladet poängterades däremot att de två minnena utgjorde de viktigaste och mest avgörande händelserna i kyrkans historia i Sverige. Att fira dem tillsammans skulle stärka det svenska folket i dess kärlek till kristen tro och evangelisk bekännelse.182