Brister i socialtjänstens arbete med unga kvinnor som blivit utsatta för

Under denna rubrik presenteras vilka brister och svårigheter det finns i socialtjänstens arbete med unga kvinnor som blivit utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck som framträdde under analysen. Socialsekreterarna tog upp vid intervjutillfället att det är problematiskt att socialtjänstens ärendehantering av hedersvåld och förtryck inte skiljer sig från

handläggningen av andra former av våld, vilket innebär att inte tillräcklig hänsyn tas till specifika heder. Vidare problematiserade samtliga intervjupersoner även det faktum att yrkesverksamma inom socialtjänstens barn och ungdomsenhet inte har fått gå på någon utbildning eller kurs som berör hedersvåld och förtryck trots att det är ett aktuellt ämne som präglar många unga kvinnors vardag. Brist på verktyg för att hantera dessa ärenden togs upp av intervjupersonerna som en faktor till varför socialtjänsten brister i dess arbete med unga kvinnor som fallit offer för hederskulturen.

Den beskrivning som intervjuperson 1 ger av de brister och svårigheter som finns i

socialtjänstens arbete med unga kvinnor som fallit offer för hederskulturen är bland annat att ärendegången och handläggningsprocessen inte särskiljs. Intervjupersonen lyfte särskilt fram

att ärenden som berör hedersvåld och förtryck påverkar socialsekreterarens professionella roll. Det beror, enligt intervjupersonen, på att detta ämne inte togs upp under varken socionomutbildningen gång eller i organisationen som de arbetar i.

“​Det utmanar min professionella roll så oerhört mycket varje gång jag får in ett ärende som berör hedersvåld och förtryck. Det beror på att det här ämnet knappt togs upp under utbildningens gång när jag studerade till socionom, och inte heller har det tagits upp här på socialtjänsten. Det försvårar arbetet mycket för mig då jag såväl andra här på jobbet inte kan skilja på vanligt våld och hedersvåld när bedömningar görs. Jag utgår helt enkelt från Socialstyrelsens riktlinjer och BBIC fastän det inte specifikt handlar om hedersutsatta unga kvinnor...​” (Intervjuperson 1).

En aspekt som lyfts upp är att det råder kunskapsbrist i både arbetsgruppen och på chefsnivå kring hur ett ärende som avser hedersrelaterat våld och förtryck ska handläggas och utredas av de yrkesverksamma. Intervjupersonerna beskriver att de på sina arbetsplatser många gånger känner att deras professionella roll utmanas då de inte har tillräcklig kompetens för att hjälpa unga kvinnor som blivit utsatta för hedersvåld och förtryck. Intervjupersonerna

berättar att ärendehanteringen av hedersutsatta unga kvinnor har tagits upp vid olika sammanträden på socialkontoret med chefer och gruppledare. Det konstaterades även av intervjupersonerna att arbetet med denna målgrupp sviktar. Detta då socialsekreterarna inom barn och ungdomsenheten inte vare sig erbjudits utbildningar eller föreläsningar som berör arbetet med personer som blivit utsatta för hedersvåld och förtryck. ​Sammantaget menar intervjupersonerna att det har bidragit till att de inte har den kompetens som krävs för att möta behovet hos denna målgrupp. Vidare påpekade fler att detta borde prioriteras både på chefs- och politisk nivå- för att ge socialsekreterarna förutsättningar att erbjudas rätt verktyg

“​Vi socialsekreterare har många gånger tagit upp på både ärendedragningar och andra möten med chefer och gruppledare att vårt arbete med denna målgrupp brister något enormt på grund av att vi inte har fått gå på någon utbildning som berör ämnet.

Ibland känns det ärligt talat som att våra chefer försöker blunda för den här

problematiken. De svårigheter som vi möter i vårt arbete med denna målgrupp är av all kritik. Och jag skyller detta på chefer och politiker som inte ger oss arbetare rätt

verktyg och utbildning att kunna arbeta efter. Det är ett skämt att det saknas lagstiftning om hedersproblematik...​” (Intervjuperson 5)

Kunskaps- och kompetensbristen avseende hedersvåld och förtryck har tagits upp under samtliga intervjuer som en svårighet i socialsekreterarnas arbete med personer som blivit utsatta för hedersvåld och förtryck. Intervjuperson 2 betonade att hedersvåld skiljer sig från andra former av våld och berättade att socialtjänsten brister i dess arbete med denna målgrupp då det saknas tydliga regler och riktlinjer.

“​Det brister något enormt i arbetet med unga kvinnor som blivit utsatta för

hedersvåld och förtryck. Inom socialtjänstens barn och ungdomenhet följer vi enbart de riktlinjer och kriterier som finns avseende barn som blir utsatta för våld eller som lever i bristande hemmiljöer. Det är sjukt problematiskt enligt min mening då

hedersvåld skiljer sig mycket från alla andra typer av ärenden som vi kan få in avseende barn och ungdomar” ​(Intervjuperson 2)

Intervjuperson 3 förklarar att socialtjänsten brister i dess arbete med de skyddsbedömningar som görs för unga kvinnor som blivit utsatta för hedersvåld och förtryck. Vidare tar

intervjupersonen upp att de yrkesverksamma på barn och ungdomsenheten inte vet om de skall utgå från det familjecentrerade perspektivet när de får in hedersärenden.

“Den främsta bristen i arbetet med hedersutsatta unga kvinnor är

skyddsbedömningar. I och med att det vanligtvis är familjemedlemmarna som själva utför hedersvåldet så blir det svårt för oss att bedöma huruvida barnet skall

omedelbart placeras på ett skyddat boende eller om kontakt skall tas med barnets vårdnadshavare för att försöka lösa situationen. Ska hänsyn tas till det

familjecentrerade perspektivet fastän våldutövaren kan vara en familjemedlem eller inte? Barnets bästa är det viktigaste att beakta tycker jag. Att vi tar kontakt med föräldrarna skrämmer givetvis de våldsutsatta från att vilja komma i kontakt med oss igen“ (Intervjuperson 3).

Intervjuperson 4 tar upp att hedersärenden brukar tas upp och diskuteras med chefen på enheten. Intervjupersonerna lyfter fram att det inte kommer till nytta att diskutera ärenden som berör unga kvinnor som blivit utsatta för hedersvåld och förtryck med chefen eftersom de anser att de inte får rätt hjälp och verktyg. Intervjupersonen uttrycker ett missnöje

gentemot socialtjänstens ärendehantering av unga kvinnor som fallit offer för hederskulturen.

“Under alla mina år som jag fått ett hedersärende har jag tagit upp det med min chef för att få stöd och hjälp. Jag tycker trots det inte att jag någonsin har fått rätt verktyg för att kunna hantera ärenden som berör hedersvåld och förtryck. Det är ärligt talat pinsamt och så påfrestande att socialtjänsten som ska föreställa samhällets skyddsnät inte har rätt hjälpmedel och verktyg för att kunna hjälpa denna målgrupp. Det är även jobbigt för mig som socialsekreterare att inte vara kunnig inom min sak framför allt när jag har en klient sittandes framför mig som behöver min hjälp“

(Intervjuperson 4).

Flera av intervjupersonerna påpekar att en svårighet med socialtjänstens arbete med hedersutsatta unga kvinnor är att socialtjänsten inte har en separat arbetsmetod i

hedersärenden. Det tas även upp att handlingsutrymmet försvårar deras handläggning och utredning av dessa ärenden. Intervjupersonerna förklarar att handlingsutrymmet påverkas då socialsekreterarna inte har rätt kunskap och kompetens i sitt arbete och kan därför inte göra rättssäkra bedömningar.

Intervjupersonerna tar upp att deras främsta mål i deras arbete är att hjälpa och skydda de som lever under hedersförtryck. De beskriver att det är svårt att många gånger förhålla sig till organisatoriska riktlinjer när ett ärende är hedersrelaterad. Detta eftersom organisationens riktlinjer hävdar att en utredning skall inledas efter tre möten med klienten.

Intervjupersonerna tar upp att det inte är varken säkert för den unga kvinnan eller för den bedömning som görs att kontakta vårdnadshavarna i ett tidigt skede som efter tre samtal med klienten. Av den anledningen lyfter intervjupersonerna upp att de organisatoriska riktlinjerna begränsar deras handlingsutrymme och handläggning negativt eftersom det ställs orimliga krav på socialsekreterarnas arbete.

“Vi har ingen separat arbetsmetod för ärenden som specifikt berör hedersvåld och förtryck vilket i sig utgör en svårighet i vårt dagliga arbete. Vi utgår från BBIC, lagstiftning och de rutiner som finns oavsett. Detta påverkar givetvis även vårt handlingsutrymme. Enligt lagstiftning måste vi ta kontakt med den unga kvinnans föräldrar så fort en utredning är inledd. Och lagen ställer krav på att en utredning ska inledas efter tre samtal med klienten. Jag är så oerhört tacksam över att kunna växla ideér med mina kollegor på enheten och relationsvåldsteamet för att kunna använda mitt handlingsutrymme på rätt sätt. Det har många gånger hänt att de andra socialsekreterarna inte kan besvara en specifik fråga som berör hedersvåld och förtryck och då vet jag inte vart jag ska ta vägen”​ (Intervjuperson 6).

Intervjupersonerna uttrycker ett missnöje och en frustration över socialtjänstens hantering av hedersproblematik. En intervjuperson uttryckte till och med att hon inte vet om det är chefens ointresse för hedersvåld och förtryck som ligger till grund för att socialsekreterarna inte får rätt handledning och verktyg för att hantera dessa ärenden. Enligt intervjupersonerna leder dessa brister och svårigheter i socialtjänstens arbete med unga kvinnor som blivit utsatta för hedersvåld och förtryck till att fel skyddsbedömningar görs som inte heller är rättssäkra.

Intervjupersonerna pekar på att socialtjänstens brist på kunskap och kompetens är låg, och hävdar att det är av kritik att socialsekreterarna inte får rätt verktyg för att kunna hantera hedersärenden och handlägga dessa på ett rättssäkert sätt. Detta då de bedömningar som görs idag kan leda till konsekvenser för klienten.