5. 2 Reformen av rättsprövningslagen
8 Case of Karin Andersson and others v. Sweden
Fastighetsägarna yrkade i huvudsak att de hade blivit nekad till en rättvis rättegång i enlighet med artikel 6 och artikel 8 i Europakonventionen. De åberopade även rätten till rättegång enligt artikel 34 i Europakonventionen.
8.1 Europadomstolens bedömning av artikel 6
Artikel 6 uttrycker enskildas rätt att bli beviljad åtkomst till domstol när dennes rättighet har blivit kränkt. Europadomstolen menade att det är klart och ostridigt att parterna i målet hade medborgerliga rättigheter i förhållande till deras fastigheter som de ville åberopa i det inhemska förfarandet.
Innebörden av regeringens tillåtlighetsbeslut som fattades den 12 juni 2003 var att den fick en bindande kraft på framtida beslut/tillstånd som fattats gällande järnvägen. Därför borde regeringsrätten ha tagit hänsyn till fastighetsägarnas rättigheter redan vid regeringens beslut om tillåtlighet men istället beslutade domstolen den 1 december 2004 att inte ge fastighetsägarna rätten till talerätt. Domstolen menade här att de påverkade parterna kommer att få rätten att överklaga ett senare fastställt beslut där det går att avgöra vem som blir berörd.
Dock fann domstolen i ett senare skede att de var bundna av regeringens tidigare tillåtlighetsprövning och de kunde därför inte undersöka några frågor som hade bestämts enligt detta beslut.
Europadomstolen menade att det stämmer att vissa detaljer av en järnvägsplan kunde bestämmas i en senare process och att vissa utav parterna redan har blivit ersatt för effekterna av järnvägen. Dock kvarstod faktumet att parterna inte fått någon möjlighet under det nationella förfarandet att få en fullständig domstolsprövning av myndigheternas beslut samt att de inte fick klart om frågan om lokaliseringen av järnvägen kränkte deras rättigheter som fastighetsägare. Trots att de var accepterade som parter innan ärendet togs upp i högsta förvaltningsdomstolen så hade de inte fått tillgång till en fullständig domstolsprövning som prövade deras medborgerliga rättigheter.103
8.2 Europadomstolens bedömning av artikel 8
Fastighetsägarna yrkade även på att dess rätt till privat och familjeliv i enlighet med artikel 8 EKMR hade kränkts. Med tanke på att de borde haft rätten att överklaga ett eventuellt beslut eller handling ansåg de inte att deras intressen och synpunkter hade fått tillräcklig tyngd i beslutsprocessen.
Regeringen argumenterade mot och vidhöll de preliminära invändningar de gjorde i enlighet med artikel 6. Dessutom hävdade de att även om detta skulle kunna tolkas som ett intrång i de sökandes rättigheter enligt artikel 8, är det omöjligt att bevisa att järnvägen har medfört såpass negativa effekter för dem att tillämpningen av artikel 8 kan tillämpas.
103 Case of Karin Andersson and Others v. Sweden, s. 16 ff.
32
Europadomstolen konstaterade härmed att yrkandet av artikel 8 i huvudsak är densamma som artikel 6. Med tanke på att de är kopplade till varandra måste det aktuella klagomålet sakprövas och domstolen kom därför fram till att ingen separat fråga uppstod i enlighet med artikel 8.104
8.3 Europadomstolen för mänskliga rättigheters syn på den nationella lagen
När Regeringen 2004 meddelade tillåtlighetsbeslutet tillämpades den gamla RPL. Då regeringens beslut domstolsprövades år 2008, tillämpades den nya rättsprövningslagen.
Reglerna är i huvudsak detsamma som i den gamla RPL men med några få undantag. Till skillnad från gamla RPL krävs det inte längre att den enskilde i ett tidigare skede varit part i ärendet. Den enskilde kan med andra ord alltid ansöka om rättslig prövning så länge det rör sig och dennes civila rättigheter eller skyldigheter enligt artikel 6. Redan i RÅ 1999 ref. 27 framgår det att en enskild inte nödvändigtvis behöver vara part i ett ärende från början för att i ett senare skede få sina rättigheter och skyldigheter prövade.
I RÅ 1999 ref 27 togs frågan upp om en ägare av en fastighet har haft rätt att ta över talerätten från en tidigare ägare och om de är behöriga att ansöka om rättsprövning av regeringens beslut i ärendet. Regeringsråden Nilsson och Wennerström var av skiljaktig mening och anförde att om en ny ägare som förvärvat fastigheten under eller regeringens handläggning av ett ärende (i detta fall ett strandskyddsärende) bör ha rätt att, i stället för den som tidigare hade varit ägare, få sin sak rättsprövad om den tidigare ägaren hade haft den möjligheten.105 I just detta rättsfall så kom dock majoriteten fram till att en rätt till rättsprövning inte förelåg.
De skiljaktigas anförande blir därför mer relevant i hänseende i detta fall. Europadomstolen drar här en intressant parallell till detta rättsfall och menar i sin tur att detta redan praktiserades.106
8.4 Ratione materiae och ratione personae
Den svenska staten argumenterade utifrån “ratione materiae” eftersom de ansåg att det fanns 12 fastighetsägare som inte ägde fastigheter inom ”korridoren”. Sverige påstod att fastighetsägarnas medborgerliga rättigheter inte hade blivit kränkta och att deras klagomål därför skulle avvisas med grunderna att de kunde anses vara oförenligt enligt “ratione materiae”.
Sökandena bestred invändningarna. De hävdade dels att de hade lämnat in kartor till HFD som visar att dess fastigheter ligger i närheten av eller i det aktuella området redan vid antagandet av järnvägsplanen. Svenska staten menade att dessa fastighetsägare inte hade blivit påverkade och således hade deras civila rättigheter inte blivit kränkta enligt artikel 6.107
104 Case of Karin Andersson and Others v. Sweden, s. 18.
105 RÅ 1999 not. 26.
106 Case of Karin Andersson and Others v. Sweden, s. 9 ff..
107 Case of Karin Andersson and Others v. Sweden, s. 10.
33
Fastighetsägarna i fallet klagade dels på generella miljöaspekter och det faktum att deras hus kom att bli påverkade av buller, påverkan på den egna hälsa samt värdet av deras hus. Detta leder i sin tur till att Europadomstolen ansåg att de 12 fastighetsägarnas yrkande på artikel 6 var befogat.
Vidare yrkade även Svenska staten på “ratione personae”, vilket fick innebörden att den svenska staten ansåg att vissa personer inte var berörda av beslutet. Detta med anledning av att en utav fastighetsägaren kallad Johansson, ägde sin fastighet tillsammans med en förening.
Svenska staten menade att eftersom att Johansson ägde fastigheten tillsammans med en förening föll rättigheterna och skyldigheterna för gemensam egendom inom behörigheten för föreningen och inte dess enskilda medlemmar. Johanssons rätt föll därmed.
Svenska staten menade även att en utav fastighetsägaren, kallad Skoog, inte heller ansågs vara berörd på grund av att han har överlåtit sin fastighet till en ny ägare. De sökande påpekade här att Skoog hade varit ägare till fastigheten i fråga vid tiden för händelserna i målet och under de följande åren.108 Det går att göra en intressant jämförelse till RÅ 1999 ref 27 där fastighetsägaren befunnit sig i en liknande situation som Skoog.
Europadomstolen menade att fastighetsägare Johansson ansågs ha talerätt. Detta eftersom han inte bara ägde en fastighet tillsammans med föreningen utan han ägde även en fastighet som låg utanför området. Europadomstolen ansåg att han skall få talerätt eftersom anledningen till detta medlemskap var att han ägde denna fastighet som låg utanför” korridoren” . Sökande Skoogs fastighet överfördes till en annan sökande i januari 2011. Han var således ägare till egendomen under hela förfarandet och i samband med den aktuella ansökan.
Europadomstolen ansåg därmed att det inte fanns någon anledning att Skoog och Johansson inte skulle vara berörda av artikel 34 i konventionen. Europadomstolen avslog därför regeringens yrkande på artikel 34.109
Regeringen ansåg att 12 fastighetsägare inte hade talerätt eftersom deras fastigheter inte låg inom den specifika korridoren. Europadomstolen kom fram till att fastighetsägarnas begäran inte avslogs med anledning av att de inte ansågs vara berörda av järnvägskonstruktionen utan att de i ett senare skede kunde få denna rätt.
Det är uppenbart att den svenska regleringen i detta förfarande brister med tanke på att vid de efterföljande instanserna kände sig bundna av regeringens tillåtlighetsbeslut. Fastighetsägarna ville rättspröva regerings beslut som låg till grund för verksamhetens tillåtlighet. Det kan bli svårt att få denna sak prövad av en annan instans i ett senare skede. Detta framstod som en tämligen icke-ekonomisk process.110
8.5 Utredning av nationella rättsmedel
Den svenska staten hävdade att de sökande hade misslyckats med att på ett uttömmande sätt utreda tillgängliga rättsmedel. De påpekade att bara tre av de sökande hade begärt en domstolsprövning av regeringens tillåtlighetsbeslut vid prövningen år 2003. Vidare menade
108 Case of Karin Andersson and Others v. Sweden, s. 11.
109 Case of Karin Andersson and Others v. Sweden, s. 12.
110 Case of Karin Andersson and Others v. Sweden, s. 12.
34
svenska staten att de inte hade begärt domstolsprövning 2007 när MÖD prövade järnvägen samt två broar. Slutligen hade sex utav de sökandena inte överklagat beslutet från Trafikverket.
Vidare ansåg den svenska staten att de sökande fortfarande hade möjligheten att begära en ersättning hos Justitiekanslern eller svenska domstolen. Med hänvisning till fallen Eskilsson v. Sweden ((dec.), no. 14628/08, 24 January 2012) and Eriksson v. Sweden (no. 60437/08, 12 April 2012) har det framkommit att det finns bestämmelser i svensk lag som anger att det finns möjligheter att erhålla ersättning för kränkning av konventionen.111
De sökande bemötte svenska statens argument med att vid tillåtlighetsprövningarna hade tre utav de sökande begärt prövning av HFD. Dock hade HFD avslagit deras ansökan på grund av att det inte var klarlagt vem utav fastighetsägarna som skulle bli påverkad av järnvägen.
De sökande menade att det inte hade blivit någon skillnad om alla hade sökt. De sökande menade att med tanke på miljödomstolen och högsta domstolen var bunden av regeringens tillåtlighetsprövning hade de inte fått en tillräcklig prövning av beslutet. Slutligen bemöter de sökande svenska statens argument om ersättning med att en ersättning inte prövar huruvida regeringens tillåtlighetsbeslut överensstämmer med gällande rätt.
Europadomstolen kom fram till att en enskild sökande normalt sett endast behöver tillämpa ett rättsmedel, trots att det finns flera potentiella. I det aktuella fallet ansåg sig HFD bundna av regeringens tillåtlighetsbeslut vilket de bekräftade i och med de domar och beslut som fattades i fråga om bygglov och antagandet av planen. Därför var det en självklarhet att fastighetsägarna endast ansökte om en rättslig prövning angående regeringens beslut. Vilket tillsynes kunde vara det enda rättsmedel som de fann tillgängligt för dem.
HFD avslog deras framställning utan en grundlig granskning i det enskilda fallet.
Domstolen menade inte att de ansåg sig inkompetenta att avgöra en ansökan av detta slag dock ansåg HFD att de inte på ett säkert sätt skulle kunna bedöma vilka fastighetsägare som var tillräckligt påverkade av järnvägen, tills järnvägsplanen fastställts. HFD motiverade detta med att rättsprövning inte skulle vara ett effektivt rättsmedel, åtminstone inte vid den tidpunkten.
Oavsett om det hade varit möjligt att göra en bedömning av vem som ansågs berörda av järnvägsprojektets effekter var det tydligt att miljödomstolarna fann sin bundna av regeringens tillåtlighetsbeslut och begränsade i sin utredning till endast de allmänna miljöfrågor vilka uppkom. Detta medförde att de sökande som inte deltog i alla framställningar och överklaganden i tidigare instanser borde ha ursäktas för sin passivitet.
Beträffande rätten att begära ersättning kunde de sökande göra det hos JK eller i svensk domstol. Regeringen yrkade på att de sökande har en rätt att begära ersättning för kränkning av konventionen. Detta menade Regeringen att de inte hade tillämpat.
Från 2005 har svensk rättspraxis utvecklats avseende rätten till ersättning. Från och med NJA 2009 not. 40 finns det numera en effektiv rätt för att kräva ersättning. Det viktiga var att utreda vilka rättsregler som var tillgängliga då.
111 Case of Karin Andersson and Others v. Sweden, s. 12 ff.
35
Med tanke på den utdragna processen kring Botniabanan är det självklart att svensk rättspraxis har förändrats. Därför kan det inte anses vara rimligt att förvänta sig att fastighetsägarna ytterligare en gång skulle behöva vända sig till domstol för ersättning.
Frågan blev då vad och vilka rättsmedel som egentligen blev tillämpbara. Europadomstolen ansåg att det inte fanns någonting som visade att det vid tidpunkten fanns något rättsmedel som gav ersättning vid kränkning av konventionen avseende otillgängligheten till domstolsprövning. Därmed kom Europadomstolen fram till att Sveriges yrkande på uttömmandet av rättsmedlen var obefogat och avslogs därför.112
8.6 Slutsats i Europadomstolen för mänskliga rättigheter
Europadomstolen konstaterade att järnvägsbygget leder till besvärande störningar för fastighetsägarna. Fastigheterna i närheten av Botniabanan kom bland annat att bli påverkade av buller och ett sänkt marknadsvärde. Dessa konsekvenser låg enligt domstolen inom de civila rättigheterna som avses i artikel 6.
I och med EKMR artikel 6, vilken stadgar rätten till en rättvis rättegång, slog Europadomstolen fast att Sverige därmed har brutit emot de grundläggande fri och rättigheterna då de inte givit möjlighet till en rättslig prövning av regeringens beslut för de boende runt Botniabanan i Umeåtrakten. Regeringens beslut att tillåta järnvägsprojektet i närheten av deras fastigheter borde ha givit dem rätt att föra talan och rätt till rättslig prövning av beslutet. Domstolen konstaterade att RegR genom sitt beslut 2004, kom fram till att de parter som skulle komma att bli berörda i senare skede skulle kunna begära rättsprövning av regeringens beslut. Däremot fann RegR 2008 sig bundna av regeringens beslut i enlighet med reglerna i MB. Detta innebar att de sökande inte kunde få en full rättslig prövning av besluten.113
I och med detta har de sökande inte haft rätt till domstolsprövning och därmed blivit kränkta enligt artikel 6. Sverige har därmed brutit emot artikel 6 i EKMR och den svenska staten dömdes att betala ut skadestånd på 20 000 euro till fastighetsägarna.114
112 Case of Karin Andersson and Others v. Sweden, s. 14 ff..
113 Case of Karin Andersson and Others v. Sweden, s.19 ff.
114 Case of Karin Andersson and Others v. Sweden, s. 20 ff.
36