5. 2 Reformen av rättsprövningslagen
6 Rätten till en rättvis rättegång
Artikel 6 - Rätten till en rättvis rättegång - punkt 1
“Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. Domen skall avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten får utestängas från rättegången eller den del därav av hänsyn till den allmänna moralen, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle, eller då minderårigas intressen eller skyddet för parternas privatliv så kräver eller, i den mån domstolen finner det strängt nödvändigt, under särskilda omständigheter när offentlighet skulle skada rättvisans intresse".
Precis som artikel 6 lyder så är den tillämplig på sådana tvister som gäller en persons civila rättigheter eller skyldigheter. För domstolen finns det vissa krav som skall vara uppfyllda.
Dessa är bland annat att domstolen skall vara oberoende och opartisk, den skall ha upprättats i enlighet med lag och förfarandet skall utgöra en så kallad “fair hearing” vilket innebär korrekthet och rättvisa för den enskilde.83
Att avgöra vad som är en fair hearing är inte helt enkelt. Bedömningen bör ske utifrån varje enskilt fall och olika omständigheter skall tas i beaktan. Domstolen skall göra en helhetsbedömning. Detta kan innebära att om en stat gör flera små överträdelser som inte i egen bemärkelse utgör kränkning i enlighet med artikel 6, tillsammans kan utgöra en kränkning. De flesta fallen som Europadomstolen i Strasbourg tar upp är kränkningsfall rörande artikel 6. Precis som i det aktuella fallet Case of Karin Andersson and Others v.
Sweden är det den artikeln som blir tillämplig. Överlag är det ofta artikel 6 som har ställt Sverige i problematiska situationer tidigare.
Artikel 6 utformning är relativt grundlig och detaljrik. Domstolen har därför fått möjligheten att vara mer obunden och oavhängig i sina bedömningar och detta återkopplar till begreppet
“margin of appreaciation”, vilket innebär att det är medlemsländerna själva som anses ha mest behörighet att avgöra vilken reglering som är passande att tillämpa. Rättigheterna i artikel 6 punkt 1 är en generell rättighet vilken gäller i både civil och brottmål medan 6.2 och 6.3 endast tillämpas vid brottmål.
En grundläggande princip för rätten till en rättvis rättegång är självklart att varje part skall få möjlighet att bli hörd. I samband med denna rätt hör även att parten skall få framföra vad han har att säga till stöd för sin sak. Europadomstolen har konstaterat att ett beslut/förfarande som
83 Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 2007, uppl. 3:1 s.217.
23
har fattats utan att parterna hörts står då i strid med artikel 6.1 EKMR.84
6.1 Klagorätten i Artikel 34
Det finns två olika typer av mål som kan tas upp till Europadomstolen. Dessa två benämns som mellanstatliga mål och enskilda klagomål. I detta fall blir enskilda klagomål det aktuella förfarandet, vilket är det största delen av Europadomstolens verksamhet.85 I enlighet med artikel 34 kan klagorätten tillkomma en person, en privat organisation eller en grupp individer. Myndigheter och andra offentliga organ får inte klaga och detta trots att de har ett visst oberoende som möjliggör tvister med andra offentliga organ.
En förutsättning för att få en rätt att klaga är att du skall vara ett offer, du skall med andra ord vara ett “victim” för en kränkning av konventionen. En person som bara är samhällsintresserad har ingen rätt att klaga över lag eller beslut som eventuellt kan strida mot konventionen. Det kan ibland vara svårt att avgöra vem som skall anses vara “offer”. Det är inte alltid den som är direkt drabbad utan det kan även vara en person som är en nära anhörig som indirekt har blivit berörd av ett beslut. I enlighet med artikel 34 i konventionen räcker det med att en enskild påstår sig vara ett offer för en kränkning av konventionen för att få talerätt.
Det innebär att det inte måste stå klart att personen faktiskt utsatts för ett konventionsbrott.
Det är denna fråga som kommer att prövas i en fortsatt prövning. Det skall dock finnas en sådan relation mellan klaganden och det påstådda konventionsbrottet att denna med rimliga grunder kan påstå sig ha blivit drabbad av detta. 86
6.2 Ett effektivt och tillräckligt medel för upprättelse
Det första Europadomstolen gör vid ett mål är att pröva om målet skall förklaras
“inadmissable” vilket innebär att målet avvisas, eller om det skall förklaras “admissible”, vilket innebär att målet tas upp till sakbehandling. I artikel 35.1 EKMR anges att ett ärende får tas upp till prövning först sedan inhemska rättsmedel uttömts. Om det inte uppfyller detta villkor skall det i enlighet med artikel 35.4 EKMR avvisas. Bakgrunden till detta förfarandet är att fel som begås i första hand skall rättas till hos det berörda landet och att klagomål till Europadomstolen ska fungera som en sista utväg. Europadomstolen anser att kravet på uttömmande av inhemska rättsmedel skall tillämpas med flexibilitet och utan överdriven formalism. I praktiken tillämpas denna regel strikt även i förhållande till den klagande som kan ha olika skäl till att utreda de tillgängliga rättsmedlen.
Tanken med att de rättsmedel som skall uttömmas är de som skall ge den klagande “an effective and sufficient means of redress” (”en effektiv och tillräcklig möjlighet att vinna
84 Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 2007, uppl. 3:1 s. 218 ff.
85 Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 2007, uppl. 3:1 s. 23
86 Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 2007, uppl. 3:1 s. 24 ff.
24
rättelse”). Detta uttryck har innebörden att den klagande skall få en tillräcklig möjlighet att vinna rättelse. Utgångspunkten är att rättsmedlen skall uttömmas på det sätt som stadgades i den egna nationella rätten. Här skall man ta sikte på eventuella tidsfrister och formföreskrifter. Den fråga klagomålet gäller skall ha varit uppe i de inhemska instanserna.
När det kommer till hur bevisbördan för rättsmedel skall fördelas har Europadomstolen uttalat att den skall vara delad, se fallet Horvat mot Krotatien.87
Det faller på regeringen att visa att det rättsmedel som åberopats var effektivt och tillgängligt vid den aktuella tidpunkten om det är regeringen som har lämnat en invändning om att rättsmedlen inte har uttömts i ett särskilt fall. Det rättmedlet som var åberopat skall vara ägnat till rättelse med goda utsikter till framgång. Om regeringen lyckas visa på att rättmedlen inte har uttömts på ett tillfredställande sätt kan klagande ändock en möjlighet att visa att det aktuella rättsmedlet faktiskt har uttömts, vidare kan även klagande visa att det aktuella rättsmedlet var inadekvat och ineffektivt eller att det fanns särskilda omständigheter som befriade den klaganden från att använda rättsmedlet ifråga. 88
Regeringen åberopar bland annat att de klagande inte har vänt sig till den möjligheten som finns gällande begäran om ersättning för konventionsbrott till en domstol eller till JK. 89 Vi anser att det kan te sig lite märkligt att argumentera utifrån detta eftersom själva grund av problematiken ligger i att de inte har fått sin talerätt prövad. En ersättning prövar inte huruvida regeringens tillåtlighetsprövning överensstämmer med gällande rätt. Att argumentera att de sökande inte hade uttömt alla tillgängliga rättsmedel med grunderna av att de inte hade sökt om ersättning framstår som ett tomt argument. Det handlar inte om rätten till ersättning utan det handlar om att de inte har fått sin talerätt prövad.
6.3 Oförenligheten med ratione personae och ratione materiae
I 35.1 EKMR återfinns regler att om en framställning är oförenlig med konventionens bestämmelser skall de avvisas. I praxis har det utformats olika huvudtyper av
“incompatibility” med andra ord oförenlighet. Dessa kallas ratione materiae, ratione personae och ratione loci.
Oförenlighet ratione materiae innebär att kränkningen avser en rättighet som inte är garanterad i konventionen. Oförenlighet ratione personae är det fråga om klagomål mot enskilda personer. Med det menas att en enskild person kan göra gällande att en konventionsstat inte har fullgjort sina förpliktelser enligt konventionen. Vid den tidpunkt Botniabananfallet togs upp till prövning i Europadomstolen yrkade Regeringen bland annat
87 Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 2007, uppl. 3:1 s. 27 ff.
88 Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 2007, uppl. 3:1 s. 24 ff.
89 Case of Karin Andersson and Others v. Sweden.
25
på dessa två principer, ratione materiae och ratione personae.90
6.4 Prövningen i sak
När domstolen tar upp fallet till sakprövning skall domstolen naturligtvis utreda fakta i målet samt skall de försöka uppnå en förlikning mellan parterna kallad “friendly settlement”
(förlikning). Om det uppnås en förlikning meddelas ett beslut om avskrivning av målet i enlighet med artikel 39. I det fall en förlikning inte inträffar fortsätter behandlingen av målet.
Domstolen gör en rättslig bedömning i målet som leder till ett fastställande om överträdelse av konventionen har skett eller inte. Vidare har domstolen även en möjlighet att ta till åtgärder som skadestånd även kallat “just satisfaction”91. Detta skadestånd ges till den enskilde.92
En annan viktig följd av en dom från Europadomstolen som i högsta grad blev tillämpligt efter Case of Karin and others v. Sweden, kan vara en revidering av en lagstiftning eller annan åtgärd. Enligt artikel 46.2 är det Europarådets ministerkommitté som skall se till att staterna följer och verkställer domstolens avgörande. Dock kan egentligen inga åtgärder vidtas för att se till att staten i fråga följer domen eller inte. Men det är naturligtvis en självklarhet att staten gör det eftersom att hela konventionen och samarbetet grundar sig på att staten följer förpliktelserna.
Det finns en viss procedur för att utöva press mot en stat som inte lojalt fullgör sin förpliktelse efter en dom93. Det är Europarådets ministerkommitté som kan hänskjuta frågan om att en konventionsstat inte sköter sina förpliktelser enligt en dom till Europadomstolen.
Europadomstolen prövar därefter om staten har brutit mot sina förpliktelser i fråga om verkställigheten och om detta har inträffat är det upp till ministerkommittén att avgöra vilka åtgärder skall vidtas.94
Efter detta avgörande kan det i framtiden komma att bli aktuellt för Sverige att förändra sin syn och praxis på hur tillvägagångssättet för regeringens beslut vid tillåtlighetsprövning.
6.5 Konventionen genom rum och tid
När Europakonventionen arbetades fram var det viktigt att utforma hur den internationella övervakningen skulle ske. Det medlemsstaterna kom överrens om var att Europakonventionens två grundläggande mål skulle bygga på dels en rättslig kontroll genom en europeisk domstol och även ge enskild möjlighet att själv föra talan inför ett europeisk
90 Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, uppl. 3:1, 2007 s.30.
91 Principen tillämpas enligt artikel 41 EKMR.
92 Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis : en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, uppl. 3:1, 2007 s. 31.
93 Denna bestämmelse hittas i fjortonde tilläggsprotokollet.
94 Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis : en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, uppl. 3:1, 2007 s. 32.
26
instans.95 För att EKMR skulle fungera var det viktigt att medlemsstaterna, i fråga om regeltolkningen, anpassade sin egen lagstiftning eller vidtog åtgärder för att en liknande situation inte skulle uppkomma igen.
Konventionens ställning skiljer sig även åt mellan olika stater. I vissa medlemsstater anses den ha högre rang än den nationella, den skall med andra ord tillämpas framför den nationella lagen, medan den i andra har exakt samma rang som den nationella lagen.96
Det finns en allmän folkrättsligt princip som anger att en konvention/internationell överenskommelse inte är retroaktivt tillämplig. Detta i enlighet med artikel 28 i Wienkonventionen. Denna princip gäller för Europakonventionen. För varje konventionsstat gäller förpliktelser först från den tidpunkten då konventionen trädde ikraft för staten. Detta innebär således att brott mot konventionen som skedde innan konventionen trädde ikraft inte kan medföra att någon hålls ansvarig. Att en handling som är konventions motstridig har inträffat innan konventionen trätt ikraft kan således inte medföra något ansvar för konventionsbrott. Om någon klagar på en sådan handling hamnar det utanför Europadomstolens kompetens, detta benämns ”ratione temporist”.97
Århuskonventionen ratificerades till svensk lag år 2005. Med tanke på att den första domen föll 2004 är det sannolikt att domstolen inte hämtade vägledning ifrån konventionen.
Vi tycker å andra sidan att det är märkligt att domstolen i sitt avgörande 2008 inte la större vikt och hämtade vägledning från Århuskonventionen, då den ratificerades bara några år innan.
95Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, uppl. 3:1, 2007 s.19.
96 Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, uppl. 3:1, 2007, s. 20 ff.
97 Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, uppl. 3:1, 2007, s. 41
27