Centrala begrepp

Ett essentiellt begrepp inom den postkoloniala teorin är den andre/den Andre. I generella termer är den andre vem som helst som skiljer sig från en själv. Definitionen av den andre, eller de andra, utgör en del av det som konstituerar jaget och är även avgörande för att definiera vad som betraktas som ”normalt” och vad som utgör ens egen plats i värl-den (Ashcroft, Griffiths & Tiffin, 2007, s. 154). Det koloniserade sub-jektet karakteriseras som ”andre” genom diskurser som exempelvis primitivism, det vill säga en sorts romantiserande av ett naturtillstånd, och exotisering, vilket blir ett sätt att etablera en binär separation mel-lan kolonisatör och den koloniserade, som samtidigt bekräftar privile-giet och den självklara naturligheten i kolonisatörens kultur och världsåskådning (Ashcroft et.al., 2007, s. 155). Stavningen av ”den

andre” med varierande gemen eller versal grundas i teorier om sub-jektsskapande, men används inte inom det postkoloniala fältet på ett stringent sätt: ¹⁷

many critics use the spellings interchangeably, so that the Empire’s construc-tion of its ‘others’ is often referred to as the construcconstruc-tion of ‘the Other’ (per-haps to connote an abstract and generalized but more symbolic representation of empire’s ‘others’). But in either case, the construction of the O/other is fun-damental to the construction of the Self. (Ashcroft et.al., 2007, s. 156)

Begreppet ”othering”, som på svenska översätts till andrafiering, är som nämnts myntat av Spivak (1996) för att beskriva den process som gör skillnad på ”vi” och ”de andra” och i det etablerar det väster-ländska subjektet som centrum.

Inom litteraturdidaktiken används postkolonial teori vanligtvis som verktyg för textanalys i syfte att undersöka frågor kring identitet, sy-nen på den andre och vad texten säger om frågor kopplade till hur kul-turella olikheter fungerar. Hur kan etnicitet, religion, genus, uppfatt-ningar om kultur och traditioner och så vidare i kombination forma den individuella identiteten? Hur påverkas synen på oss själva, andra och den värld vi lever i av detta? Johnston & Mangat (2012, s. x) me-nar att postkolonialism ur ett undervisningsperspektiv erbjuder möjlig-heter för undervisande lärare att utmana binära oppositioner som ”här – där”, ”vit – svart” och ”centrum – periferi” och att röra sig bortom en diskurs av kulturellt gränsdragande – mot en inkludering av skillna-der inom litteraturunskillna-dervisningen. Inte med målet att i unskillna-dervisningen fokusera på diskussioner kring polariserade identiteter, utan att under-söka hur det estetiska och det politiska samverkar i läsning och tolk-ningar av litterära texter. Att läsa ”mellan” det estetiska och det poli-tiska kan skapa möjligheter för lärare att även överväga hur flytande gränserna är mellan kultur, etnicitet och underordnade kunskapssfärer (Johnston & Mangat, 2012, s. x). Möjligen kan man genom denna typ

17 In Lacan’s theory, the other – with the small ‘o’ – designates the other who resembles the self, which the child discovers when it looks in the mirror and becomes aware of itself as a separate being. […] This other is important in defining the identity of the subject. In post-co-lonial theory, it can refer to the colonized others who are marginalized by imperial discourse, identified by their difference from the centre and, perhaps crucially, become the focus of an-ticipated mastery by the imperial ‘ego’. The Other – with the capital ‘O’ – has been called the grande-autre by Lacan, the great Other, in whose gaze the subject gains identity. […] (Ash-croft et. al., 2007, s. 155 – 156).

av läsning även undvika förenklade förklaringsmodeller kring kultu-rella skillnader och pluralitet:

Thinking in postcolonial terms about the topic of difference and multiplicity in education means thinking relationally and contextually. It means bringing back into educational discourses all those tensions and contradictions that we tend to suppress as we process experience and history into curricular

knowledge. (Demetriadis och McCarthy, 2001, s. 119)

Den litterära produktionen från före detta koloniserade länder har dessutom kapacitet och möjlighet att ge en motbild till de imperialist-iska bilderna genom att skapa och förmedla andra bilder och ersätta de tidigare metaforerna med den egna historien.

Ett mångfaldsperspektiv reflekterar även nya socio-politiska förhål-landen i de före detta kolonierna och den effekt de har på individers identitet. Berättelser har länge varit det medium genom vilket förfat-tare beskrivit platser, människor och kulturer vilka för dem varit okända. På samma sätt kan skönlitterära texter idag fungera som ett verktyg för postkoloniala kulturer ”to assert their own identity and the existence of their own history” (Said, 1994, s. 11). Dessa berättelser kan skapa nya bilder och avväpna tidigare narrativ genom att visa på nya perspektiv och ge röster åt dem som tidigare varit tystade. Som Said (1994, s. 11) påpekar kan teman kring frigörelse och social med-vetenhet inte bara visa på en frigörelse från kolonialt förtryck, utan även väcka den västerländske läsarens förväntningar på mer jämlika berättelser.

Att läsa världslitteratur med elever kan utifrån denna beskrivning innebära en form av kulturmöte och dynamiskt gränsöverskridande.

Litteratur- och kulturteoretikern Homi K Bhabha (1994) på pekar den ambivalens som, enligt honom, uppstår i mötet med det främmande.

Ambivalensen baseras i likheter och i brister och tar sig uttryck i an-tingen ett avståndstagande från det man möter – eller i försök att likna det man möter vid sig själv.¹⁸ Men kulturella skillnader, menar

Bhabha, går bortom att kultur ligger i fixa och oföränderliga objekt och han vill istället lägga fokus på vår process att närma oss det som är obekant. Bhabhas (1994) välkända mellanrumsmetafor har även va-rit användbar för denna undersökning. Mellanrumsmetaforen, eller

”third space”, syftar på den hybrida plats som utgör mellanrummet mellan två kulturer – vilket Bhabha beskriver som ett nytt område där

18 Bhabha kallar dessa uttryck för metonymiska och metaforiska.

det finns utrymme för förhandling om mening och representation.

Mellanrummet är enligt Bhabha en symbolisk plats eller genomgång som är tillfällig – och där människor rör sig utan fixerade identitetspo-sitioner. ”Vi” och ”dem” blir här ointressanta som begrepp, menar Bhabha, eftersom det inte finns några klara gränser eller binära upp-delningar. Mellanrumsmetaforen kan alltså användas för att beskriva den nyskapande process som innefattar gränsöverskridandet mellan det egna och det ”främmande” – där kulturer kan mötas och påverka varandra, hybridiseras, och nya identiteter skapas. Då berättelserna som läses i klassrummet innefattar en kulturell distans till elevernas litterära och personliga erfarenheter måste läsarna för sig själva kon-struera en förståelse för den imaginära värld som byggs upp i texten (Larsen & László, 1990).

Även Bhabhas (1994) beskrivning av de mekanismer som står bakom konstruerandet av stereotyper finner jag användbart. Stereoty-pisering är utifrån Bhabha en språklig handling som kan användas för att beskriva inte bara relationen mellan kolonisatör och det kolonise-rade subjektet, utan även de tendenser vi ser i dagens individuali-serade samhälle till att skapa strukturer och få kontroll genom att defi-niera vissa grupper av människor som den andre. Samtidigt som stere-otyper bygger på föreställningar om det fixa oföränderliga subjektet och hur förhållanden ”är”, så måste de nästan tvångsmässigt gång på gång upprepas för att inte tappa i styrka – vilket i sig gör dem motsä-gelsefulla, menar Bhabha. Han påpekar även att det inte enbart är det stereotypiserade subjektet som påverkas av den stereotypa bilden, utan även den som använder sig av denna. Då vi konstruerar stereotyper försöker vi alltså definiera den andre och i detta är det en nödvändig-het att sätta ord på skillnader, exempelvis hur en grupp av människor

”är” vad anbelangar personlighet, levnadssätt, vanor och normer, för att på så sätt kunna slå fast att ”alla är inte lika”. Genom en diskursiv och språklig handling definieras så den andre genom vad som sägs om denne. Hierarkierna är i sin tur byggda på fasta förställningar om vad som skiljer oss människor åt. Med Bhabha uppstår en ambivalens i den diskurs som vilar på igenkännandet av såväl som avståndstagan-det ifrån kulturella och historiska skillnader. Å ena sidan är den kolo-niserade konstruerad som den andre, å andra sidan är den andre någonting som produceras genom den diskurs som har målet att kon-trollera den andre. Bhabha använder begreppet ”regime of truth”

(1997) för att beskriva denna form av kontroll, där kolonisatören för-söker kontrollera den andre, genom att reda på allt om denne, men samtidigt använda informationen för att definiera den koloniserade på

ett specifikt sätt. Makt utövas genom den process där saker och ting definieras som sanningar. Kunskap innebär då inte enbart att man kän-ner till saker som existerar, utan att det man känkän-ner till existerar ge-nom det faktum att de definieras på ett specifikt sätt. Denna föreställ-ning kopplar Bhabha till Saids (1978) tankar om orientalism och kolo-nisatörens användande av information om den koloniserade för att konstruera dennes identitet. Den andre är som Bhabha beskriver det helt och hållet fattbar och synlig samtidigt som ”det som inte är som vi” betonas – en ambivalens i sig. Bhabha betonar här att det inte är möjligt att helt och fullt känna eller känna till en annan person, för att inte tala om ett helt folk. Det kommer alltid att finnas någonting som överskrider det sätt den andre konstrueras eller uppfattas:

Cultures are never unitary in themselves, nor simply dualistic in relation of Self to Other. This is not because of some humanistic nostrum that beyond in-dividual cultures we all belong to the human culture of mankind; nor is it be-cause of an ethical relativism that suggests that in our cultural capacity to speak of and judge Others we necessarily “place ourselves in their position,”

in a kind of relativism of distance. (Bhabha 2006, s. 156)

Kulturens hybriditet ska i detta sammanhang inte misstas för att lik-ställas med en sammanslagning av två olika kulturer, som utmynnar i en ny, tredje, kultur. Bhabha (1994) menar att alla sociala grupper är involverade i en kontinuerlig process av hybriditet. Alla kulturer ut-vecklas i relation till större kontexter och har därmed i olika utsträck-ning olika beståndsdelar, vilka de i varierande grad har gemensamt.

Att betrakta kulturer som hybrida gör även tanken om homogena kul-turella eller etniska grupper omöjliga, eller med Spivaks ord, un-danglidande och svåra att ringa in:

I have long held that, insofar as something called 'culture' can be accessible, either inside and/or outside, either to its theorists and/or practitioners, culture is the explanations of culture. As to the etiologies [the study of causes or ori-gins] of contending cultural explanations, one can no doubt plot historical nar-ratives, themselves part of the network of explanations; but the search for ab-solute etiologies is as fascinating and elusive as the search for the origin of language. (Spivak, 2004, s. 77)

Utifrån Bhabha kan kontakt mellan kulturer aldrig reduceras till en krock mellan totaliteter, baserat på exempelvis kultur, etnicitet eller religion, utan utgörs snarare av en serie möten mellan individer eller grupper – eller som i denna undersökning, mellan individer och text (jfr Fahlander, 2007). Bhabha intresserar sig specifikt för den potential som finns i sociala och kulturella möten att resultera i just någonting

nytt och annorlunda, som sträcker sig utöver en hopgyttring av nya och gamla beståndsdelar, det hybrida som nämnts ovan (Bhabha, 1990, s. 210, 2004, s. 162). Sådana hybrida effekter är sällan radikala och revolutionära, utan består av små förskjutningar eller oregelbun-denheter i sociala strukturer (Fahlander, 2007, s. 22). Möjligen är dessa små förskjutningar tillfälliga, men i kontext med andra skulle de kunna leda till förändring.

I delar av den postkoloniala teoribildningen är ett intersektionellt perspektiv framskrivet, vilket jag även finner relevant för denna undersökning eftersom det används för att synliggöra maktstrukturer på olika nivåer. Utifrån detta perspektiv ställs frågor om hur makt och ojämlikhet hänger ihop med föreställningar om olika identitetskatego-rier som exempelvis etnicitet, klass och genus. Utgångspunkten utifrån ett intersektionellt perspektiv är att flera maktordningar är beroende av varandra, och uppmärksamheten riktas här mot olika sociala katego-rier för att undersöka hur de samverkar. Syftet är här inte enbart att titta på underordnade eller exkluderade identiteter och kategorier som

”arbetarklass” eller ”icke-vit” – utan att även uppmärksamma exem-pelvis ”vithet” eller ”överklass” som identitetskategorier. Ett exempel på en fråga utifrån ett intersektionellt perspektiv är hur föreställningar om olikhet bidrar till att skapa och upprätthålla maktrelationer (jfr De los Reyes & Martinsson, 2005).