Certifiering kan betyda många saker. Efter genomförd dykutbildning erhålls exempelvis ett dykcertifikat. Men i styrregimen betyder certifiering något specifikt: certifiering betyder kontroll av att standarder efterlevs (Bartley 2007). Studier om certifiering utgör ett slags förlängning av standardiserings-forskningen även om certifieringslitteraturen är betydligt mindre omfattande
darder används. Liknande standardisering är certifiering en teknik att skapa förtroende mellan aktörer på långa avstånd från varandra (Higgins och Tamm Hallström 2007, Loconto och Busch 2010, Fouilleux och Loconto 2016). Certifiering har beskrivits som ett sätt att organisera i en global värld och då har certifieringens internationella och icke-statliga karaktär varit viktiga att betona. I stor del av forskningen presenteras certifiering som verktyg för att kontrollera globalt och här liknar resonemangen ofta de som återfinns i stan-dardiseringslitteraturen. Dessa studier utgår vanligtvis från en specifik sektor där certifiering används för att lösa konkreta problem och fylla ett ”gap”:
(...) products are increasingly produced and traded globally. Developing and newly industrialized countries, often with weak or non-existent environmental, health and safety regulatory frameworks, are becoming major producers of agricultural and industrial pro-ducts (…) as a result, regulatory gaps are occurring. (Marx 2011: 600).
I litteraturen om certifiering lyfts certifieringens kommersiella karaktär fram och marknaden för certifiering tycks växa (Loconto och Busch 2010, Marx 2011 och Fouilleux och Loconto 2016). Certifiering presenteras som både framvuxen ur marknadskrafter, som ett alternativ till statliga kontroller och som politiskt framdrivna förhandlingar (Bartley 2007, 2011). I studier där certifiering ses som huvudsakligen drivet av intresseföreningar (Bartley 2007, Bernstein och Cashore 2007), gärna inom miljörörelsen (Hatanaka 2010), analyseras marknaden som en viktig drivkraft för certifieringens framväxt. Men exempelvis Marx skrev att standarder och certifiering blir allt mer legitima reglerings- och kontrollverktyg eftersom de används även i offentlig sektor (trots att han benämnde dem ”private regulation”) (Marx 2011, 2013, 2014). Offentliga förvaltningar använder (och erkänner därmed) standarder och certifiering på tre olika sätt: (1) genom att själv söka certifie-ring, (2) genom att införa certifiering som krav i lag och (3) genom att införa certifiering som ett krav vid offentlig upphandling (Marx 2010). Jacobsson (1993) hävdade att standarder och certifieringar alls inte bara är något för privata organisationer, utan något som används i förvaltningar i stor utsträck-ning, men nyare studier på detta fenomen saknas och efterfrågas av exempel-vis Hatanaka och Busch (2008). Precis som inom standardiseringsforskning-en har majoritetstandardiseringsforskning-en av studier inom certifieringsforskningstandardiseringsforskning-en fokuserat pri-vaträttsliga organisationer som företag eller föreningar, både vad gäller certi-fierande och certifierade organisationer. Studier om certifiering inom offent-lig sektor tycks saknas.
Certifiering - fler organisationer i styrregimen
Certifiering är den tredjepart som ska ha auktoritet och trovärdighet att välja åt konsumenter när konsumenterna inte kan välja själva, som jag skrev i kapitel ett. Ett antagande som gjorts i forskningen är att för att certifieringen ska vara trovärdig som kontroll bör certifieringsföretaget vara oberoende från och opartiskt inställd till den som ska certifieras. En del studier har gjorts för att förklara hur standardiseringsorganisationer skapar egna certifieringsstan-darder och tillhörande kontrollmekanismer (Bernstein och Cashore 2007, Tamm Hallström och Boström 2010, Marx och Cyupers 2010, Marx 2013). I detta sammanhang har olika former av certifiering diskuterats: det har påpe-kats att certifiering kan göras som förstaparts-, andraparts- eller tredjeparts-certifiering. Marx (2011) beskrev skillnaderna mellan olika certifieringsfor-mer i detalj: förstapartscertifiering är när en organisation själv skapar någon form av standard som organisationen själv sedan stämmer av mot. Hela certi-fieringsprocessen sker så att säga internt. Andrapartscertifiering betyder att en och samma organisation skapar standarden och certifierar sedan en annan organisation mot standarden. Standardiserings/certifieringsorganisationen är då andra part mot den som ska bli certifierad. Eftersom det, enligt Marx, inte finns någon garanti för att certifieringen i dessa sammanhang är opartisk, kallade han denna form av certifiering för ”självreglering”. Tredjepartscerti-fiering har tre inblandade organisationer: en som skriver standarder, en som certifierar och en som blir certifierad. Begreppet tredjepartscertifiering (för-kortas TPC, third party certification) signalerar enligt Hatanaka och Busch (2008) ett organisatoriskt oberoende och är den form av certifiering som blivit den mest legitima och trovärdiga formen (Fouilleux och Loconto 2016).
Då ett led i att marknaden för certifieringen ökar, betonade Walgenbach (2001) och Boiral (2012), är att certifiering görs på kommersiell basis, av företag som tar betalt av de organisationer som de certifierar (se Gustafsson och Tamm Hallström 2013 för liknande resonemang). Att använda begrepp som opartisk och oberoende blir då problematiskt eftersom certifieringsföre-tagen är finansiellt beroende av sina kunder, det vill säga de certifierade organisationerna, vilket enligt Walgenbach leder till ökad misstro för certifie-ringar som en kontrollmetod. Studier visar också att då standarder inte följs i praktiken blir certifieringen – garantin för att standarder följs – endast ett skyltfönster mot omvärlden, skild från den vardagliga verksamheten (Boiral 2012). Om certifieringsrevisionen blir en ytlig och förutsägbar kontroll, skapar certifieringar misstroende snarare än förtroende och tenderar därför att generera mer kontroll snarare än mindre, vilket ursprungligen var tanken med
Ovanstående resonemang belyser en viktig aspekt av styrregimen. Certi-fieringsföretagen ska enligt ovanstående diskussion vara oberoende från den organisation som certifieras och även från den organisation som skapar stan-darder. Det tycks viktigt att organisationerna är skilda från varandra. På så sätt skapas fler organisationer i styrregimen – istället för att sköta allt inom en organisation (vilket Marx kallade förstapartscertifiering) dras gränser mellan olika organisationer: standardiseringsorganisationer, de organisationer som följer standarderna samt certifieringsorganisationer. Det tycks ligga en trovärdighet i att det finns ett ”organisatoriskt oberoende” (Hatanaka och Busch 2008) mellan de olika inblandade organisationerna i styrregimen och de finns en växande marknad för certifiering, vilket gör att certifieringsorga-nisationerna ökar till antalet. Här får styrregimen fler organisationer att styra.
Forskningen beskriver hur certifiering används som lösning för att kon-trollera i en global värld, ett sätt att skapa förtroende mellan organisationer på långa avstånd från varandra. Samtidigt visas hur certifiering växer av kom-mersiella drivkrafter på en marknad och forskarna betonar att dessa kommer-siella drivkrafter skapar incitament för certifieringsföretagen att sälja certifi-kat utan att kontrollera om standarden följs, något som skulle urholka trovär-digheten för certifieringen. Med den växande efterfrågan på certifierings-tjänster ökar antalet organisationer i styrregimen än mer.
Men om certifieringen drivs av kommersiella krafter som skapar incita-ment att inte göra ordentliga kontroller av att standarder följs, hur ska då förtroendet kunna upprätthållas? Det är här ackrediteringen kommer in i bilden.