Conversion ​

I intervjuerna fick respondenterna en fråga angående hur de bestämmer vilka digitala verktyg de ska använda i verksamheten. I skola A beskrev lärarna att de har en IKT-grupp som arbetar med just digitala verktyg, de får också riktlinjer från kommunen och de får även inspiration från olika kompetensutvecklingsdagar. Lärarna kan också själva vara med och bestämma vilka verktyg som de vill använda. I skola B berättade Malin att de får inspiration från olika utbildningar, de har även en IT-pedagog tillgänglig för stöd samt att lärarna själva får prova sig fram. Samtliga respondenter beskrev att de ofta provar sig fram i vilka digitala verktyg de ska använda och anpassar användningen efter elevernas behov. Emma beskrev det såhär:

“[...]så leta och prova och se om det är någonting för de här barnen, för det är ju inte säkert att det är det för att det passar andra elever, utan vi måste ju se så att det passar här.” (Emma).

Detta går i linje med den nationella digitaliseringsstrategin, där det står att lärarna själva ska kunna välja vilka digitala verktyg de ska använda. I SPSMs skrift står det även att användningen av digitala verktyg i undervisningen för elever som behöver extra stöd måste anpassas till elevens behov och förutsättningar (Utbildningsdepartementet 2017, s.10-11.; SPSM 2020b, s.17). Respondenterna beskrev att lärarna har en central roll i arbete med digitala verktyg och kan själva arbeta med att lära sig om appar och hålla sig uppdaterade om tekniken. De digitala verktygen är inte bara en del av deras vardag i arbetsmiljön, utan någonting det läser om och försöker hålla sig uppdaterade om även på deras fritid. Att lärarna själva har ett ansvar att välja digitala verktyg och arbeta med dem innebär att det ingår i deras yrkesroll som lärare, vilket är

ett exempel på den fjärde fasen i domesticeringsprocessen. Den fjärde fasen, conversion, innebär att teknologin blir en del av individens identitet och tillskrivs en djupare mening (Haddon 2011, s.313). Fortsättningsvis sågs även digitala verktyg som en grundläggande del för språkskolorna. När respondenterna beskrev vad en språkskola är samt vad för skillnader och likheter deras verksamhet har till en “vanlig” skola svarade Ingrid, Emma och Malin att digitala verktyg är en central del:

“Vi jobbar mycket med alternativa hjälpmedel, visuellt stöd, digitala redskap, tecken och vi har väldigt mycket möjligheter tycker jag.” (Ingrid).

“[...] man behöver en särskild form av undervisning, man behöver mycket bildstöd och konkret material och digitala verktyg, och jobbar mycket med repetition och upplevelser. Så lär man ju sig lite på ett annorlunda sätt än i vanlig klass.” (Emma).

“Att det ska finnas möjligheter till tekniska lösningar såsom Smartboards i klassrum. Sen vad som säger vad som är specialskola kanske också är mindre grupper och en täthet av pedagoger.” (Malin).

Digitala verktyg kan på så vis beskrivas som en del av språkskolornas identitet, där användandet av dem är en naturlig del av speciallärarnas yrke. Vidare fick respondenterna frågan om hur de tänker kring digitala verktygs betydelse för elever med språk- och/eller talstörning. Malin, som generellt såg positivt på den digitala utvecklingen, lyfte fram flera positiva egenskaper hon upplevde av de digitala verktygen. Några fördelar hon såg med användningen var att eleverna fick känna sig stolta och motiverades att lära sig då det upplever det som något roligt. De digitala verktygens betydelse för eleverna beskrev hon på följande sätt:

“Jag tror att det betyder jättemycket att de tidigt får tillgång till alla hjälpmedel, det gör att de kan ta till sig kunskap lättare och det är bra att individanpassa [...] Det kan inte ersätta, det ersätter inte allt, det är mer som ett stöd tänker jag.” (Malin).

Att det ska ses mer som ett komplement till undervisningen ansåg även Emma, hon upplevde att digitala verktyg var jättebra och användbara i flera ämnen, men att det krävs att lärarna är väl insatt i både uppgifterna och apparna. Även Ingrid nämner att de vuxna måste vara närvarande vid användandet av digitala verktyg för att det ska fungera bra. Detta överensstämmer med Walldén Hillströms studie som visar att barnens digitala kompetens är beroende av lärarnas arbete i samband med dessa aktiviteter (Walldén Hillström 2014). Ingrid anser dock att fördelarna med digitala verktyg för elever med språk- och/eller talstörning är fler än nackdelarna. Några av fördelarna som Ingrid lyfter fram är möjligheten att läsa och lyssna på åldersadekvata böcker, att använda det som skrivhjälpmedel samt hjälpmedel för färdighetsträning i matematik. Att färdighetsträning ses som en fördel med digitala verktyg liknar resultatet från Brito, Dias och Oliveiras studie där de undersökte domesticeringen av smarta leksaker i hemmet. Möjligheten för barnet att lära sig och utveckla färdigheter sågs av föräldrarna i studien som motivationen till att använda leksakerna (Brito, Dias & Oliveira 2018). Vid frågan av till vilket syfte de använder digitala verktygen förklarade hon att en av de största anledningarna är elevernas motoriska svårigheter:

“Vi har ganska många elever med motoriska svårigheter, så när man väl har lärt sig att hitta på tangentbordet så underlättar det ganska mycket. Eftersom de inte är så bra på att skriva och stava så plockar vi oftast bort rättstavningsprogram och sånt för det blir ju bara röda streck hela tiden. Men just att skriva utan att anstränga sig, anstränga felmotoriken tror vi är bra.” (Ingrid).

Även Eva såg underlättandet i skrivandet för eleverna med motoriska svårigheter som en av de största anledningarna att använda digitala verktyg. Hon nämner även att det dels är roligare i vissa sammanhang och att den snabba belöningen kan vara motiverande, samt att barnen som har svårt att prata och berätta kan hitta bilder och göra presentationer istället. Däremot uttryckte hon en negativ syn på användningen av digitala verktyg i undervisningen. Hon ansåg att iPaden inte alltid var det bästa sättet för eleverna att lära sig på och uttryckte:

“Om man fick välja en helt digitaliserad skola eller en, heter det analog då, så föredrar jag den analoga. Det finns ingen anledning för att barn ska sitta och pussla på en iPad.” (Eva).

Det Eva uttryckte kan jämföras med resultatet från Greener och Wakefields studie, som visar att det fanns ett problem kring förtroendet för det digitala och det pedagogiska resonemanget kring att integrera digital teknik bland lärarna (Greener & Wakefield 2015). Det går även att förstå utifrån domesticeringsteorin som förklarar att människor kan ha olika grader av engagemang för en teknologi, vissa kan vara mer eller mindre villiga att klara sig utan den (Haddon 2011, s.317). Lärarnas syn på digitala verktyg och dess betydelse går även att sammankoppla till fasen conversion, eftersom att det är i denna fas som teknologin tillskrivs en djupare mening för individen (Haddon 2011, s.313, Silverstone 2005, s.234). Lärarna beskriver att de har en del ansvar i valet av digitala verktyg och att det är en del av deras arbete och uppgift som lärare i språkskolan, verktygen ses som en naturlig del i språkskolans verksamhet. Däremot beskriver lärarna olika grad av engagemang och olika syn på användningen av digitala verktyg i undervisningen. De digitala verktygens betydelse för deras yrkesidentitet varierar på så sätt från lärare till lärare.