Cultur Planning är en process eller arbetsmetod vars syfte är att identifiera befintliga kulturresurser samt att strategiskt utröna hur dessa resurser kan användas för en utveckling av samhället. Själva namnet, Cultural Plan- ning, kan vara missvisande då Cultural Planning ej ska begränsas till kultur i betydelsen konst, konstpolitik eller kulturpolitik: “Rather, it is framed in terms of an understanding of culture as the entire way of life of a group or ’community’” (Stevenson, 2005, s. 36), även om så inte alltid sker. Vidare ska termen inte översättas som kulturplanering, då det ej är kulturen i sig som ska planeras. Istället ska befintliga och framtida kultur- resurser kartläggas så att dessa kan inkluderas i och aktivt arbetas med vid samhällsutvecklingsinsatser (Johannisson 2015; Lundberg & Hjorth, 2011). Själva termen Cultural Planning började användas i Europa under 1960- och 70-talet. Bakgrunden till denna inledda användning var att många områden drabbades av ändrade ekonomiska och demografiska för- hållanden. Som en del i de genomförda åtgärderinsatserna, “cultural plan- ning integrated the arts into other aspects of local culture and into the texture and routines of daily life in the city” (Creative Cities Network, 2010, s. 1). Sedan denna arbetsmetod först började användas har den modifierats – den idag använda modellen består av nio steg och har ut- arbetats av bland annat Colin Mercer som beskriver Cultural Planning på följande vis: “cultural planning is the strategic and integral use of cultural resources in urban and community development.” (Mercer, 2006, s. 6). Första gången som denna metod användes i sin helhet i Sverige var i Kronobergs län (se Lindkvist & Månsson, 2008). Några år senare (2010) startades nätverket Cultural Planning Laboratory vars syfte var att fungera som ett stöd för “kommuner i Västra Götalandsregionen som var intresse- rade av att testa metoden” (Hjorth, 2014, s. 6). Totalt kom 11 kommuner att ta hjälp av detta nätverk. De deltagande kommunerna valde att använ- da sig av Cultural Planning i olika syften. Som exempel kan nämnas att metoden testades i Alingsås i syfte för att “arbeta med stadens kulturstråk
och parker” (Hjorth, 2014, s. 10), medan den på Tjörn främst användes för att rekrytera fler invånare till kommunen. Då metoden inte är enkel att implementera och genomföra, samt kräver särskilt engagemang från de tjänstemän och politiker som är involverade i dess arbetsprocess, har metoden varit olika framgångsrik för de deltagande kommunerna. I vissa kommuner avstannade den påbörjade processen med Cultural Planning. Även ekonomiska svårigheter och byte av ansvariga personer är exempel på anledningar till detta: “En kommunchef som varit positiv till projektet ersattes av en som var ointresserad.” (Hjorth, 2014, s. 13). Intressant att notera kan vara att personerna bakom nätverket Cultural Planning Labo- ratory ej kunde se några partipolitiska skillnader gällande det intresse som arbetsmetoden väckte i kommunerna. Vid sidan av de kommuner i vilka arbetsprocessen avstannade helt, fanns kommuner vilka påbörjade arbets- processen och där det inledda arbetet påverkade och satte spår i den kom- munala verksamheten även om dessa kommuner inte gick i mål alternativt ännu ej har gått i mål. Det finns också en tredje kommungrupp som består av de kommuner vilka fullföljde processen ända fram till slutet – till dessa hör Skara, Tjörn och Borås (Norrby). En genomgång av hur det gick för de 11 kommunerna samt av det arbete vilket Cultural Planning Laboratory genomförde presenteras i rapporten ”Fångad av platsens själ…” (Hjorth, 2014), vilken beskriver nätverkets första tre år.
ARBETSPROCESSEN
Hur Cultural Planning konkret genomfördes i fallet Borås (Norrby) har belysts i föregående kapitel. I det här kapitlet presenteras hur de tjänste- män och politiker, vilka aktivt arbetade med Cultural Planning i Norrby under åren 2011–2013, upplevde denna metod.
Många olika handböcker och guider finns om hur denna metod ska genomföras. Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har publicerat Att fånga platsens själ (Lundberg & Hjorth, 2011). I denna guide har inspira- tion hämtats från handböcker knutna till en kanadensisk och australien- sisk kontext. En anpassning har därför gjorts till svenska förhållanden. Nedan följer en mycket kort beskrivning av de steg som ingår i Cultural Planning, vilken har hämtats från Lundbergs och Hjorts (2011) handbok. Cultural Planning inleds med ett förberedande steg, under vilket man bland annat ska fundera över och komma fram till varför man vill arbeta med just Cultural Planning samt vad man vill uppnå genom användning- en av denna arbetsmetod. Därefter följer det andra steget, som också är
metodens centrala: själva kartläggningen eller insamlingen av information om det område som står i fokus. Detta steg benämns också som cultural mapping. Informationen kan samlas in på olika vis, till exempel genom intervjuer, enkäter eller studiebesök. Viktigt är att det studerade områdets befolkning involveras i och bidrar till denna gjorda kartläggning. Syftet med kartläggningen är bland annat att identifiera de kulturella resurser som finns, de kulturella resurser som saknas, och de kulturella resurser som har potential att uppstå. Efter att materialet har samlats in ska det analyseras. Därefter är det dags att påbörja arbetet med handlingsplanen. När ett utkast till detta dokument har utformats, ska det presenteras för projektets styrgrupp och referensgrupp samt även gärna för andra aktörer vilka är berörda av den kommande handlingsplanens innehåll. Efter den genomförda remissrundan ska utkastet revideras utifrån de inkomna remissvaren och utformas till den slutgiltiga handlingsplanen, “ett doku- ment som ska fastställas av den högst politiska ledningen” (Lundberg & Hjorth, 2011, s. 37). När handlingsplanen har fastställts, ska den lanseras och spridas så brett och till så många som möjligt. Därefter tar det nionde och sista steget vid, bestående av “Genomförande, uppföljning och utvär- dering” (Lundberg & Hjorth, 2011, s. 41). Under detta steg implemente- ras handlingsplanen i berörda verksamheter. Här är det viktigt att inte släppa handlingsplanen, utan att följa upp hur den används och vad resul- tatet har blivit av denna användning. Lundberg och Hjorth (2011) skriver vidare att under hela den pågående arbetsprocessen ska regelbundna avstämningar ske – detta för att inte förlora fokus på det fastställda syftet med arbetsmetoden.
Inom ramen för metoden finns utrymme för stora variationer och anpassning till det studerade samhällets förhållanden (Lundberg & Hjorth, 2011): “En metod kan och ska emellertid inte kopieras rakt av” (s. 11). Det finns dock två komponenter som alltid ska närvara vid metodens utarbetade och utförande. Metoden ska dels praktiseras tvärsektoriellt genom samarbete mellan aktörer från olika verksamheter: “inkluderande planeringsmetod som omfattar kommuninvånare, kul- turutövare, politiker och det civila samhället. Den kräver ett tvär- sektoriellt samarbete mellan olika fackområden” (Hjorth, 2014, s. 6). Metoden innebär också att det kartläggande steget ska spela en central roll i arbetsprocessen.
Cultural Plannings mångsidighet innebär dessutom att metoden inte bara kan riktas mot ett särskilt geografiskt område (exempelvis en kom-
mun eller en stadsdel), utan den kan också riktas mot en särskild sektor eller mot en särskild fråga (Creative Cities Network, 2010).