D EN STRAFFANDE VÄNDNINGEN - TEORETISK UTGÅNGSPUNKT

2. TEORETISK UTGÅNGSPUNKT

2.1 D EN STRAFFANDE VÄNDNINGEN

Den kriminalpolitiska debatten har på senare tid i Sverige förts inom ett allt hårdare klimat. Det som är utmärkande för denna utveckling är utökad politisering, alarmism och skärpt strafflagstiftning, vilket Tham benämner som ”den straffande vändningen” (Tham, 2018:139).

Liknande tendenser går även att återfinna i andra länder och uttrycks där i termer av ”the punitive turn” (Tham, 2018:139). En förklaring till denna vändning kan återfås i samhällens politiska-, ekonomiska- och kulturella förändringar (Tham, 2018:142). Till fördel av Sveriges välfärdspolitik är inte politisk-ekonomiska skildringar applicerbara, utan den straffande vändningen förklaras av kulturella förändringar och med detta menas de idéer som gemensamt delas av majoritetssamhället (Tham, 2018:146-147). Den straffande vändningen, som en effekt av det kulturella, kan därför förklaras kriminalpolitiskt genom förändringen som enligt politikerna drivits fram av det allmänna rättsmedvetandet. I denna bemärkelse handlar det om hur politiker hänvisar till medborgares rädsla och otrygghet för att legitimera sina repressiva åtgärder. I västvärlden innebär detta ett ökat krav på straffinriktad kriminalpolitik, särskilt gällande brott som avser integritetskränkande handlingar och våld i nära relationer. Brottsoffret har fått en större plats i kriminalpolitiken, vilket lett till att majoritetssamhället ställer större krav på att politiker skärper ingripandet mot personer som begår de brott som riktas mot enskilda individer (Tham, 2018:149). Även Garland menar att kriminalpolitiken blivit mer politiserad och populistisk eftersom ingripanden konstrueras efter allmänhetens åsikter i syfte att uppnå politisk vinning, snarare än att de grundas i vetenskap. Till följd av detta nedgraderas kriminologisk kunskap från åtgärder baserade på erfarenhet till att grundas på vad som är allmänt tyckande (Garland, 2001:13). När politik används som ett reaktivt vapen, då allmänheten uttrycker upprördhet över våldsamma händelser i samhället, utökas polisens befogenheter och lagstiftning skärps (Ayling, 2011:152-153).

4 3. Tidigare forskning

I följande avsnitt kommer vi redogöra för den hur synen på brottslingen förändrats, hotbilder som begrepp och konstruktion, brottspreventiva strategier och slutligen för hur begreppet organiserad brottslighet brukats i både tidigare forskning och av myndigheter.

3.1 Synen på brottslingen

En annan kulturell förändring är synen på brottslingen och hur denna karaktäriseras. Tidigare ansågs sociala missförhållanden vara den primära orsaken till brottsligt beteende, vilket genomsyrade kriminalpolitiken och resurser insattes för att korrigera detta avvikande beteende (Garland, 2001:15). Denna syn ersattes på 1970-talet med kontrollteorier, varpå kriminalpolitiken ändrades och inbegrep att brottslighet uppstår till följd av bristande kontroll i samhället där brottsöverträdare tar rationella val. Garland förklarar denna förändrade syn som att samtiden ser på kriminologi och brottslighet som något normalt och rutinmässigt, som begås av vanliga människor, vilket lett till att majoritetssamhället kräver skärpt lagstiftning och hårdare tag jämfört med den tidigare omvårdande synen där välfärdssystemet skulle ta hand om alla (Garland, 2001:15).

Denna nya utvecklade syn kan härledas till Garlands teoretiska begrepp

”criminology of the other” som likställer ”de farliga andra” med vad som hotar samhällets säkerhet (Garland, 2001:184). Garland menar med detta begrepp att ”den farliga andra” är en ond brottsling som inte förtjänar samhällets förståelse, står utanför samhället och är bortom all räddning. En sådan syn uppmanar samhället att se lagöverträdaren som en skräckfigur förtjänt av inkapacitering (Garland, 2001:184-185). Utgångspunkten i denna straffinriktning är mer fördömande än förstående vilket tenderar att stärka och legitimera politikers kontroll och avskräckande åtgärder. När brottslighet framhävs som en rutinmässig och en naturlig del av det moderna samhället signalerar det att vem som helst, när som helst kan bli utsatt för brott (Garland, 2001:182).

Uppkomsten av risker och efterföljande rädsla och oro sätter prägel på såväl kriminalpolitiken som lagstiftningen (Tham, 2018:164). Detta leder till skapandet av riskkalkyler i form av brottsbekämpning. En alltför vidspridd oro leder därför till ökad inkapacitering, skärpta påföljder och exkludering av oönskade grupper (Tham, 2018:164).

Men vem är egentligen ”den farliga andra” och varför är denna person viktig för kriminalpolitiken? Christie & Bruun (1985) skapade begreppet ”den goda fienden” i syfte att förklara utnyttjandet av samhällets oro för politisk vinning. En god fiende definieras av myndigheter som ett socialt problem och behöver vara tillräckligt farlig för att kunna mobilisera

ett helt samhälle. Kännetecknande för en god fiende är att ju farligare fiende, desto större utrymme för legitimitet över de extraordinära insatser som används vid bekämpningen (Christie

& Bruun, 1985:63-64). Således utvinns den goda fienden ur samhällets uppställda hotbilder.

3.2 Hotbilder

Hotbilder som begrepp avser konstruktioner av potentiellt kommande hot. Dessa kan upprättas av många anledningar, i kunskapssyfte, beredskapssyfte, för att förhindra att hoten verkställs eller för att minimera eventuella skadeverkningar från hoten (Flyghed, 2007:60). Ju mer diffust och svårpreciserat ett hot är desto mer användbart är det. Det förekommer olika syften med hotbildskonstruktioner beroende på vem som står som avsändare, exempelvis kan hotbilder rättfärdiga existensen av organisationer eller medföra att sagda organisationer erhåller fler resurser. En hotbild kan även vara en metod för att leda bort uppmärksamheten från ett större problem, eller ett sätt att förena och skapa samhörighet (Flyghed, 2007:61). Däremot kan en skralt underbyggd hotbild resultera i missriktade motåtgärder, vilket i sin tur gör att prioriteringen läggs fel och det finns en risk att antalet brottsoffer ökar istället för minskar (Flyghed, 2007:59). När bristfälliga hotbilder normaliseras och presenteras som sanning skapas ett permanent krisläge. Detta legitimerar hårdare straff vilket leder till att åtgärderna, som skulle vara tillfälliga, ses som normala istället för temporära undantag. Flyghed benämner fenomenet som ”normalisering av det exceptionella” (Flyghed, 2007:63).

Inom den politiska sfären i Sverige omtalas den organiserade brottsligheten ofta i en och samma mening som terrorism, vilket gör att det tydligt framhävs som ett förvars- och säkerhetshot (Tham, 2018:132). Den organiserade brottsligheten är ett fenomen som enligt politiker och polis ständigt ökar i Sverige. Hoten från fenomenet framhävs i termer av att destabilisera det ekonomiska systemet och utöver detta beskrivs dessa brottslingar som innehavare av skrämselkapital vilket används för att tysta ner politiker, vittnen och andra aktörer. När den organiserade brottsligheten framhävs på detta sätt godtas resursförstärkning och skärpt lagstiftning i den kriminalpolitiska satsningen mot den organiserade brottsligheten (Tham, 2018:134). Till följd av att den organiserade brottsligheten lyfts fram som farlig i kombination med att begreppet är vagt, möjliggör det för politiker att kräva mer brottsinriktade resurser och insatser (Tham, 2018:136).

De brott som den organiserade brottsligheten kan tänkas stå för är människosmuggling, utpressning, narkotikabrott, penningtvätt, hot mot vittnen, ekonomisk brottslighet med mera. (Tham, 2018:134; Polismyndigheten, 2019). Tham menar vid analys av brottstyperna att resultatet visar att det inte alltid rör sig om organiserad brottslighet eller någon

ökning över huvud taget och att de skjutningar som uppstår på grund av konflikter inte nödvändigtvis ska betraktas som organiserad brottslighet då det kräver ett vinningsmotiv. Att Polismyndigheten hävdar att såväl omfattningen som utvecklingen av den organiserade brottsligheten inte låter sig mätas, menar Tham kan respekteras, men det är samtidigt problematiskt att påstå att grov organiserad brottslighet är ett ökande problem (Tham, 2018:134).

3.3 Brottsbekämpning

I dagens moderna samhälle finns uppsatta lagar och regler av staten inom vilka invånarna har viss handlingsfrihet. Den individuellas frihet står således mot kollektivets solidaritet (Flyghed, 2000:12). Vilket osökt för en vidare till frågan om var den reella gränsen mellan upprätthållande av ordning och individers grundläggande fri- och rättigheter går egentligen.

Proportionalitetsprincipen uttrycker att myndigheter inte får använda sig av mer ingripande åtgärder än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet (Åklagarmyndigheten, u.å.). Kort sagt måste ändamålet helga medlen. En annan viktig rättslig princip är legalitetsprincipen som innebär att inget brott föreligger om det inte är lagstadgat vid överträdelsetillfället (Åklagarmyndigheten, u.å.).

Ett av förslagen i 34-punktsprogrammet är hemliga tvångsmedel. Flyghed menar dock att det saknas kunskap om den påverkan som hemliga tvångsmedel inom brottsbekämpning har på individer (Flyghed, 2007:59-60). Han lyfter även att polisens befogenheter vid hemlig telefonavlyssning inte är särskilt effektiva eftersom det i en mätning från 2003 enbart var 46% av fallen där hemlig avlyssning haft betydelse för utredningen (Flyghed, 2005:399). Denna mätning genomförs av regeringen varje år vilket utmynnar i en rapport om effektiviteten av hemliga tvångsmedel. Motsvarande siffror idag om effekten av hemlig avlyssning har sjunkit, då senaste mätningen från 2018 visar att hemlig avlyssning haft betydelse för utredningen i 41% av fallen (Skr. 2019/20:56, s. 16). Andra exempel på brottsbekämpande initiativ fokuserar på gränsöverskridande operationer, åtgärder för att rubba nätverk och insatser mot vittnesskydd. Åtgärder likt dessa saknar dock många gånger en långsiktig prevention, vilket är väsentligt för att upprätta strukturer i förebyggandet av organiserad brottslighet (Levi & Maguire, 2004:410; Rostami, 2016: 284). För att nå förståelse om en kriminell organisation behöver den delas upp i mindre delar och när detta görs går det att hitta potentiella svaga punkter, mot vilka resurser kan sättas in för att upplösa organisationen (Levi & Maguire, 2004:409).

7 3.4 Brottsprevention

Brottsprevention är ett samhälleligt fenomen vilket baseras på uppfattningen om sambandet mellan individen och samhället samt att det mellan dessa finns inbyggda förebyggande teorier och verksamheter (Sahlin, 2008:18). Vad samhället består av är föränderligt och differerar över tid och rum, däremot är prevention starkt förenad med offentliga myndigheters verksamhet och är i förlängningen styrd av politiken. Därav är den dominerande preventionen knuten till de uppställda normer som finns i det tids- och rumsbaserade samhället och därutöver påverkad av de rådande maktstrukturerna som definierar samhällets problem (Sahlin, 2008:18).

Definitionerna om vad som utgör brottsprevention är lika många som det finns forskare på området, Lab till skillnad från Sahlin menar att begreppet brottsprevention omfattar alla åtgärder som åsyftar att minska den faktiska brottsnivån eller samhällets upplevda rädsla för brott (Lab, 2016:29). Sarnecki har utvecklat Labs syn på brottspreventiva åtgärder till att även omfatta sannolikhet, därav menar Sarnecki att brottspreventiva åtgärder minskar sannolikheten för att brott begås eller reducerar brottens skadeverkningar (Sarnecki, 2015:101).

Sahlin menar att det som kallas brottsprevention inte är en modell för att intervenera i brott, utan att det är ett sätt att konstruera brottslighetens orsaker, eftersom det föreligger samverkan mellan problemen och dess åtgärder. Hon anser att ett samhälles reella brottsnivå inte enbart påverkas av vad som görs för att motverka den på ett övergripande offentligt plan, utan att det även påverkas av mindre allmäntagna beslut, exempelvis kommunala beslut, som inte fattas explicit för att motverka brottslighet (Sahlin, 2008:80).

Vidare menar Sahlin att förebyggande åtgärder inte enbart behöver baseras på teorier om problemet då en negativ utveckling kan förebyggas effektivt utan att orsakerna undanröjs (Sahlin, 2008:83).

Brottsförebyggande insatser brukar delas in i två kategorier, social brottsprevention och situationell brottsprevention vilka vidare kan delas in i tre nivåer; primär, sekundär och tertiär. I enlighet med den sociala brottspreventionen riktas insatser i syfte att minska eller förändra individens benägenhet till kriminalitet, medan situationell brottsprevention riktas till att förändra eller påverka miljön. Primär brottsprevention är allmänna insatser som riktas mot samhället i stort eller till geografiskt avgränsande områden innan kriminalitet uppstår. Sekundär brottsprevention avser insatser som riktas specifikt till individer eller områden som bedöms vara i en risk att utveckla kriminalitet. Tertiär brottsprevention är insatser som riktas till individer eller områden som redan har en utvecklad kriminalitet där åtgärderna är tillsedda att förebygga fortsatt negativ utveckling (Brå, 2003:8;

Sarnecki, 2015:108-109).

8 3.4.1 Skolan som brottspreventiv åtgärd

Det finns otaliga tolkningar om vad brottspreventiva åtgärder innebär, vad det grundas i och hur det bäst förebyggs. Merton (1938) har inom ramen för sin teoribildning uttryckt att bristen på möjligheter för samhällets socioekonomiskt utsatta är en orsak till kriminalitet. För att förebygga detta är en brottspreventiv möjlighet att se över samhällets strukturella förhållanden (Sarnecki, 2015:114). I en offentlig utredning beskrivs skolan som den viktigaste arenan för brottsförebyggande insatser. Skolan ger barn och ungdomar möjlighet till en positiv social integrering i samhället, vilket har brottsförebyggande effekter (SOU 1999:61, s. 44). Wahlgren menar att det vid diskussioner om brottsförebyggande arbete avseende ungdomsbrottslighet alltid talas om att samarbete mellan skola, socialtjänst och polis måste förbättras och utvecklas samt att detta är en kriminalpolitisk punkt som kriminologer och politiker okonventionellt är överens om (Wahlgren, 2014:17). Som exempel på detta visar forskning avseende ungdomars risker för brottslighet och utanförskap att avslutad skolgång eller ofullständiga betyg tenderar att korrelera med brottslighet (Gauffin m.fl, 2013).

3.5 Organiserad brottslighet som begrepp

Innebörden av begreppet “organiserad brottslighet” är väl omdiskuterat eftersom begreppet saknar en vedertagen definition. Inom begreppet organiserad brottslighet ryms en rad olika organisationsformer och vad som avses med organiserad brottslighet kommer därför skifta beroende på hur begreppet används (Brå, 2016:9). Begreppet återfinns beskrivet första gången år 1950, där det användes för att skildra vissa former av kriminella aktiviteter. Sedan dess har uttrycket organiserad brottslighet varierat kraftigt. Det mest väsentliga för organiserad brottslighet har stundvis ansetts vara den hierarkiska strukturen, periodvis den kommersiella marknaden men även det kriminella nätverket och dess efterföljande strukturer (von Lampe, 2016:35).

Det råder en acceptans i svårigheten att komma fram till en allmänt vedertagen definition av organiserad brottslighet. Sammantaget verkar det dock föreligga vissa attribut som är avgörande för om något anses utgöra organiserad brottslighet eller inte. Det beskrivs oftast som en hierarkisk grupp som i samförstånd begår brottslighet och använder våld med ett icke-politiskt syfte (von Lampe, 2016:18).

I Polismyndighetens beskrivning av den organiserade brottsligheten benämns de kriminella nätverken som centrala och lägesbilden som beskrivs är att de flesta brott idag begås av löst sammansatta kriminella nätverk (Polismyndigheten, 2017:1). Även andra myndigheter använder kriminella nätverk som begrepp när de talar om den organiserade brottsligheten och

menar att de kriminella nätverken i högre utsträckning verkar gränsöverskridande (Polismyndigheten, 2019:4). Brottsförebyggande rådet beskriver istället organiserad brottslighet som en vinstinriktad nätverksbaserad verksamhet i projektform som genom otillåten påverkan likt hot, trakasserier, våld och korruption skyddar och främjar kriminella aktiviteter. Inom dessa nätverk förekommer en arbetsordning där verksamheten huvudsakligen bedrivs diskret, men även kan komma till uttryck i gäng med synliga symboler (Brå, 2009:34).

Likt definitionen av vad organiserad brottslighet faktiskt innebär, saknas det även en vedertagen definition av gäng i allmänhet (Rostami, 2013:38). Vi väljer därför att lyfta Kleins (1995) definition av gäng, då den är flexibel och haft en central del i utvecklingen av begreppet (Rostami, 2016:42). Klein menar att kriminalitet är en väsentlig komponent i definitionen av gäng, men att det inte kan betraktas som ett homogent fenomen. Det råder tydliga och strukturella skillnader mellan gatugäng, fängelsegäng, motorcykelgäng och gäng som enbart fokuserar på narkotika. Brottsutövningen kommer därav att variera vilket gör att betraktandet av diverse gäng inte kan ske utifrån ett perspektiv, i synnerhet inte när det gäller gängbekämpning och prevention (Rostami, 2013:40-42). Om myndigheter, media och politiker använder samma begrepp för alla former av gäng utan att ta hänsyn till de organisatoriska skillnader som föreligger går det inte att nå en förståelse av grundproblemet och därmed kan inte rätt åtgärder sättas in (Rostami, 2016: 279).

Det är även svårt att utröna om kriminaliteten som ska motverkas är faktisk organiserad brottslighet, eftersom det inte är ett särskilt brott, utan snarare handlar om hur ett brott begås och av vilka gärningsmän (Brå, 2009:36). Trots att det inte finns någon vedertagen uppfattning om vad begreppet organiserad brottslighet omfattar, verkar ändå alla institutioner för samma mål gällande vad de alla uppfattar som organiserad brottslighet (von Lampe, 2016:18). Till följd av det inte finns en enad övertygelse om vad organiserad brottslighet är, kommer oklarheter fortsätta att uppstå i vad begreppet omfattar eller ej (von Lampe, 2016:34).

4. Metod

I detta avsnitt kommer studiens kvalitativa undersökningsmetod presenteras. Inledningsvis redogörs tematisk analys vilket är studiens analysmetod, följt av metodens begränsning och fördelar. Sedan presenteras studiens trovärdighet och vikten av transparens, följt av vår förförståelse, etiska överväganden, material och urval samt vårt tillvägagångssätt.

10 4.1 Analysmetod

Tematisk analys är en metod vars ändamål är att identifiera, analysera och upptäcka mönster i det empiriska materialet för att därigenom skapa teman på ett organiserat och detaljrikt vis (Braun & Clarke, 2006:6). Teman kan vara repetitioner, ordval, metaforer, kategorier, övergångar, likheter och skillnader samt mycket mer (Bryman, 2016:705). Analysmetoden saknar dock en tydlig beskrivning av tekniker och det finns inget entydigt svar på dess angreppssätt, detta medför dock att analysmetoden har en stor flexibilitet (Bryman, 2011:528;

Braun & Clarke, 2006:4-6). Till skillnad från andra metoder är den tematiska analysen inte förankrad i någon bestående teori, vilket möjliggör för metoden att användas inom olika teoretiska ramar. Metoden kan således utgå ifrån ett konstruktivistiskt synsätt såväl som fenomenologiskt och hermeneutiskt (Braun & Clarke, 2006:8). Till följd av metodens flexibilitet finns många olika tillvägagångssätt vid användning av tematisk analys som forskningsmetod. Vad som dock är gemensamt för tematisk metod, oaktat hur uppdelningen görs, är att forskaren läser igenom materialet ett flertal gånger för att skapa sig en uppfattning över möjliga tematiska fördelningar (Bryman, 2016:707).

Vi har i denna uppsats valt att använda oss av kategorisering för att skapa våra teman, som vi sedan placerat i ett index likt Framework-metoden för att lättare få en överblick över materialet som ska analyseras. Denna strategi möjliggör för skapandet av centrala teman med tillhörande subteman, som därefter organiseras i en matris (Bryman, 2016:704).

Denna studie utgår från ett socialkonstruktivistiskt synsätt vilket vidare kommer genomsyra studiens tolkningsprocess. Med detta antas att sociala företeelser skapas i en interaktion mellan aktörer och är föränderliga i tid och rum (Bryman, 2011:36). Världen konstrueras inte enligt en sanning, utan vår uppfattning och tolkning gör att det finns olika sätt att se på världen (Bergström & Boréus, 2012:27). Utifrån ett konstruktivistiskt synsätt antas att kategorier inte på förhand innehar givna essenser, utan dessa konstrueras och får sin mening mellan individers interaktion. En kategori som organiserad brottslighet kan i denna bemärkelse betraktas som en social konstruktion då den på förhand inte har en given mening, utan skapas genom ett samspel. I enlighet med ett konstruktivistiskt synsätt betraktas inte det som presenteras som definitivt, utan är enbart en viss skildring av den sociala verkligheten (Bryman, 2011:37). I förevarande studie har vi utgått från en deduktiv inriktning då våra teman skapats i enlighet med en förbestämd teoretisk ram (Bryman, 2016:705). Clark & Braun menar att konstruktivister vanligtvis utgår från en deduktiv inriktning, då teman identifieras och sedan analyseras de bakomliggande antagandena i enlighet med teorin (Clark & Braun, 2006:13).

Denna form av inriktning tenderar att återge mindre beskrivning av den totala empirin och

fokuserar mer på en detaljerad analys av utvalda delar av empirin (Braun & Clarke, 2006: 12).

Detta ansåg vi fördelaktigt eftersom vi kommer fokusera på vissa teman med tillhörande delteman inom ramen för denna studie.

4.2 Begränsningar och fördelar

Återkommande kritik som riktats mot tematisk analys är frånvaron av tydliga riktlinjer (Braun

& Clarke, 2006:5; Bryman, 2011:528). Tematisk analys erbjuder mindre utrymme för tolkning av de bakomliggande motiven till 34-punktsprogrammet och lämpar sig därför bättre vid analyser som åsyftar att beskriva empirin (Braun & Clarke, 2006:12ff). Om målet med analysen hade varit att utröna vad som lett fram till åtgärdsförslagen hade Bacchis diskursanalys varit ett bättre alternativ för att se problemframställningar och diskurserna i de aktuella sammanhangen (Braun & Clarke, 2006:12ff). Men eftersom vi ämnar lyfta regeringens motiveringar till de förslagna/införda åtgärderna i 34-punktsprogrammet för att bekämpa den organiserade brottsligheten, är tematisk analys en mer fördelaktig metod. De teman som identifierats ämnar att presentera och analysera de åtgärder som framförs. En begränsning med att använda en deduktiv ingång är att den låter teorin agera vägledare i materialet, medan en induktiv metod möjliggör för att de teman som skapats är förenliga med materialet och inte det teoretiska intresset. Som forskare kan vi emellertid inte frångå vår subjektiva position, våra teoretiska eller epistemologiska föreställningar, vilket gör att materialet inte skapas i ett epistemologiskt vakuum (Braun & Clarke, 2006:12ff). Det som är fördelaktigt med tematisk analys är den frihet

In document Hur motiverar regeringen sitt 34- punktsprogram mot organiserad brottslighet? (Page 6-0)