december 1821 anmäldes det i Akademiens protoko ll att Laestadius till Akademien inlämnat ett antal bergarter vilka samlats in under föregående

sommars resa. Dessa "företeddes" nu, kanske visades de upp under mötet?

Enligt Franzén hade nämligen Wahlenberg gett Laestadius uppdraget att samla även bergarter under sin lapska resa.⁴³ Ännu ett tecken på vidare intressen hos resenären än enbart det sedvanliga botaniska artsamlandet.

Geologiska fakta var bokstav ligen den grund som v äxtgeografin byggde på, inte minst i dess linneanska floristiska variant.

I februari 1822 dök Laestadius ån yo upp i Akademiens protokoll.

Denna dag "företeddes" en av honom insänd berättelse om den resa h an företagit till Luleå lappmark 1821. Tidigare under 1700-talet var det inte ovanligt att insända aktstycken lästes upp i sin helhet under sammankomsterna Det är därför fullt möjligt att Laestadius korta redogörelse på ett tiotal sidor också lästes upp. Botaniska inspektionens ledamöter, medicinalrådet Carl Birger Rutström och Laestadius gamle gynnare kommerserådet Casström, utsågs som granskare av alstret. Helt enligt 1820 års stadgar uppmanades de att efter granskningen inkomma med ett utlåtande över huruvida Laestadius uppfyllt ändamålet med reseunderstödet.44 Utvärderingen var i första hand baserad på en granskning av Laestadius reseberättelse. Förfarandet ger en tydlig indikation på den vikt som tillmättes reseberättels en, ett dokument som kunde innehålla uppgifter som förklarade en mängd omständigheter kring reseföretaget som inte kunde utläsas direkt från samlingarna Det förfarande som beskrivs här kom att bli det vanliga. Akademiens naturalhistoriska inspektioner blev de remissinstanser som fick till uppgift att först granska ansökningarna och sedan utvärdera resultatet utifrån samlingarna och andra* dokumentationsformer.

Låt oss därför i likhet med inspektörerna närmare studera denna reserapport. Den nio sidor långa reseberättelsen finns i bilagorna till Akademiens protokoll för år 1822.45 Den innehåller åtskilligt av intresse, där finns bland annat resonemang som fö regriper de i Laestadius mer kända o ch

43 Protokoll 19/12 1821, 72. Jmf. Franzén, 40.

44 Protokoll 13/2 1822, 7. Se även Lars Levi Laestadius, "Berättelse om en Resa uti Luleå Lappmaik under Sommaren 1821", i Bilagor 1822, 34. Cass tröm och Rut ström hade är 1819 blivit utsedda till inspectores över de botaniska samlingarna i akademiens museum, det som inom kort tid skulle omvandlas till det Naturhistoriska Riksmuseet, Naturhistoriska Riksmuseets historia, 21-22.

45 Bilagor 1822, 34-42.

publicerade arbete Om uppodlingar i Lappmarken på det allmännas bekostnad (Stockholm, 1824).46 Laestadius omfattade läromästaren och mentorn Wahlenbergs version av växtgeografin, vilken han dock gav en mer påtaglig praktisk-utilistisk inriktning. Han skriver i inledningen till reseberättelsen att han främst intresserade sig för de fjälltrakter som var mindre kända, han nämner sjön Vastenjaur och dess stränder och fjällen kring "öfre Stor-Luleå-Vattnen; hvilka såväl i Geographiskt som Physiographiskt afsee nde hittills varit bestäm d efter ungefarliga gissningar och mundtliga berättelser".47 Möjligen deklarerar han här en avsikt att göra exakta topografiska lägesbestämningar av dessa mindre kända orter. Som vi minns var detta bestämningsarbete ett centralt inslag i den humboldtska morfologiska versionen av växtgeografin, även Wahlenberg hade sysslat med sådant. Laestadius resa i lappmarken kan också ses som ett nytt bidrag till det redan påbörjade nordliga topografiska inventeringsprojekt som Baron Herme lin i samar bete med Akademien och Wahlenberg sedan länge drivit.

Det dåliga vädret under sommaren 1821, med kyla och regn, h ade dock förhindrat det praktiska genomförand et av den ambitiösa resplan han själv föreslagit. Han fick nöja sig med att besöka andra områden än de från början valda, vilka endast undersöktes i den mån "Väderlek och omständigheterna medgåfvo".48 Bruket av det något vaga uttrycket

"omständighet" i samband med väderleken torde inte vara en ren slump.

Det är en viktig kommentar om en för slutresultatet inte sällan avgörande och alltid okontrollerbar faktor. Detta gällde i synnerhet för de subarktiska regioner som Laestadius besökte sommaren 1821.

Att somrarna i fjällvärlden kan vara väderleksmässigt skiftande och att regn, blåst och kyla kan åsamka vandraren lidanden är inget nytt.

Framkomligheten begränsas ofta av kvarliggande snö och av blöta myrar.

Högt vattenstånd i bäckar och åar kan hindra vandra ren. I synnerhet för botanikern kan en kall eller sen sommar innebära att samlinga rna blir mindre än de skulle kunna bli ett mer normalt år, detsamma gäller för entomologen.

Mycken nederbörd utgör o ckså ett hot mot specimen som kan mögla och förstöras under resans gång. Även den personliga utrustningen, såsom klädespersedlar och tält, kan ta skada. Detsamma gälld e förstås för den småhostande natura lhistorikern själv som i dagar tvingades att spankulera omkring i sina blöta vadmalskläder och alltmer mögliga läderstövlar.

Wahlenberg menade sig på så vis ha dragit på sig en svårläkt frostskada under en av sina bergsvandringar vilken sedan ledde till den kallbr and som bidrog till hans död.49

46 Lars Levi Laestadius, Om Möjligheten och Fördelen af Allmänna uppodlingar i Lappmarken (1824), facsimile, Tornedalica33. Franzén, 40-41.

47 Bilagor 1822,35.

48 Ibid., 35.

49 En del av detta antyds i Laestadius opublicerade reseberättelse i Bilagor 1822. Dylika prob lem nämns även av Wahlenberg i 'Berät telse om en resa til Lap pmarken år 1800" i Bilagor 1793-1802, 225-26. För en utförligare skildring av denna resa, se också W ahlenberg, "Lappska resan år 18 00".

Om Wahlenbergs giktproblem, se Palmblad. 207- 228.

V. M ed växtgeografin som ledstjärna

Dessa komplikationer var väl bekanta och kan mycket väl tänkas iniymmas i orden väderlek och omständigheter. Men Laestadius kan oc kså genom att fast a Akademiens uppmär ksamhet på omständigheterna försöka bortförklara egna tillkortakommanden under själva resan. Det hela kan också ingå i den för resegenren typiska "mikrologistiska" teknik eller litterära praktik som jag diskuterat ovan. Redogörelser för tillkortakommanden kunde ha en trovärdighetsskapande funktion.50

Vanligt i sådana här reseber ättelser är dock att tillgripa en annan retorisk strategi. Laestadius skriver:

Icke desto mindre undersöktes [...] åtskilliga Skogs- och Fjelltrakter o mkring mindre grenen af Luleå Elf. De anmärkningar hvilka jag dervid så väl i Geographiskt som Botaniskt hänseende hade tilfälle att göra hoppas jag framdeles få äfven lemna till Kunglig academiens uplysta grans kning.51

Med formuleringen "icke desto mindre" försökte Laestadius sålunda vinna granskarnas bifall. Något hade ju ändå uträttats. En annan omständighet som vittnar om den dåliga sommaren i Norrland detta år var att v äxtligheten kring Luleå stad knappt kommit igång den 16 juni då Laestadius anlände dit. Därför dröjde han kvar i områd et ett tag o ch studerade de hybridvilliga salixarterna (pil) vilka kom att bli ett av hans stora botaniska intressen.52

Laestadius avslutade sin reseberättelse med anmärkningen att nattfrosten redan i början av september hade fördärvat växtligheten. All botanisk forskning blev hädanefter omöjlig att bedriva. Hans slutkläm löd därför:

"Resan kunde i alla afseenden hafva blifvit intressan t om icke den kalla sommaren lagt hinder i vägen för alla vidsträktare undersökningar."53

Laestadius intresse för lappmarkernas uppodlande lyser igenom på flera ställen i 1821 års reseberättelse. Vad gäller salixarterna så prisade han inte bara deras estetiska skönhet, han betonade också deras fodervärde. I flera noter till texten utvecklade han tankar om att rikedomen av granskogar efter Luleälvens dalgångar vittnade om goda jordmånen Detta bekräftades av de nyodlingar som gjo rts i området.54 Alltså kunde botaniska och växtgeografiska kunskaper - i detta fall något så enkelt som bruket a v arten gran som indikator på god jordmån - vara av stort praktis kt värde även för ickebotanikern. Denna metod för jordmånsbestämning kom han senare att ägna mera utrymme i ån bok om uppodlingar i Lappmarken.55

Det här var frågeställningar som även mentorn Wahlenberg diskuterat, i synnerhet i sin beskrivning av Kemi Lappmark, men även i sin Flora Lapponica.56

50 Se denna avhandlings kap. II och kap. IV.

51 Bilagor 1822,35-36

52Ibid., 36. För det botaniska begreppet "variteter", se Henderson's Dictio nary, 628. Det definieras där som en taxonomisk enhet lägre än artnivån. Om Lae stadius stora s alixintresse, se även Franzén, 120-23.

53 Bilagor 1822, 41-42.

54 Ibid., 37.

55 Laestadius (1824), 4 och i synnerhet 15-16 och 64-65.

56 Se ovan kap. IV.

Laestadius förde också klimatologiska resonemang i sin opublicerade reseberättelse. I en not lade han ut texten kring möjligheten av att åstadkomma klimatförbättringar. Växtgeografiska iakttagelser av den undersökta vegetationen gav honom linderlag för jämförelser med förhållandena i andra nordliga regioner. Överenstämmelser med andra nordliga regioners klimat och växtlighet kunde stödja antagandet om möjligheten av en klimatförbättring i norr. Allmänna uppodlingar, myrdikningar och undanröjande av skog var hans klassiska recept mot

"frostlandthet". Även detta är funderinga r som återkommer i boken om uppodlingar.57 Temat var välbekant i tiden och kom att förbli det under nästan hela 180 0-talet. Suzanne Zeller skriver att liknande resonemang var aktuella i Kanada längre fram und er seklet och Sverker Sörlin har påvisat föreställningens påfallande seghet även i Sverige. Det är först kring sekelskiftet 1900 som de vetenskapliga argumenten för klimatfö rbättring på allvar ifrågasätts.58

Laestadius ankom till sjön Virijaure i mitten på augusti men drabbades där av snöoväder, samerna på platsen upplyste honom om att snön ännu låg kvar längre in i fjällvärlden. Fjället Kirkevare, som låg i närheten, undersöktes dock och visade sig intressant då det var:

[...] märkvärdigt för sin utomordentligt rika vegetation. Här finner örtsamlaren nästan alla fjellväxter som växa i Luleå lappmark, concenterade innom en half mils område.59

Han förklarade sedan platsens oförmodat rika växtliv utifrån ett hy potetiskt resonemang om att jordmånen var extra rik på näringsämnen. Väst- o ch nordostormarna rasade nämligen där med en närmast orkanisk häftighet vilket var bekant genom "erfarenheten" som han skriver. Jordpartiklar, sand och humus från skogslandet, vilka rörts upp av blåsten, ramlade ned på denna bergssluttning.60 Här rör det sig om verkligen om platsens blick!

Studieobjektet är alltså en plats, Kirkevare, och dess egenartade geologiska förhållanden, inte nya arter. Ovanstående resonemang kan läsas som en

"physiographisk" eller humboldtiansk förklaring av hur dessa unika lokala växtförhållanden uppstått. Hela resonemanget är en vetenskaplig reflexion vars empiriska underlag utgörs av en observation av platsen med dess geologi och växtliv. Laestadius var dock försiktig i sina resonemang i resedagboken och menade att hans resonemang bara gav en tänkbar förklaring. Dock bekräftades resonemangets giltighet av de egna erfarenheterna av de lokala klimatologiska förhållandena vilket förlänar denna blygsamt framförda hypotes större sannolikhet. Här bedrev Laestadius en ligt min mening en humbodtiansk vetenskap med universell giltighet. Under liknande omständigheter skulle antagligen andra platser ha kunnat visa upp samma slags bördighet men knappast ett liknande växtliv

57 Bilagor 1822,38, och Laestadius (1824), 69-76.

58 Zeller, 240- 241, 255, och Sörlin (1988), 4147, 180-186.

59 Bilagor 1822,40.

60 Ibid., 40.

V. M ed växtgeografin som ledstjärna

vad gällde artfördelningen. Således var bergets växtliv ett lokalt unikum vars uppkomst orsakats av universellt verksamma fenomen, i detta fall av vindars transport av humu s.

Intressant är också uppgiften att de flesta av Luleå lappmarks kända fjällväxter fanns koncenterade inom ett relativt litet och nu identifierat område. Alltså var detta berg en bra plats för kommande lap pmarksresenärer att besöka i fall de sökte efter en representativ fjällväxtsamling. En viktig lokal floristisk kunskap om artförekomster blev via Laestadius således förmedlad till kun skapscentrum, dvs. till Akademien i Stockholm. Å andra sidan var denna rika lokal antagligen inte det bästa stället att finna nytillskott till den lapska floran på, men det är ju en annan sak.

Återkommande i resed agboken är klagomålen på det dåliga vädret.

En kommentar lyder "många växter, som förut varit tagne och hvilkas växtställen varit bekante, söktes nu förgäfves".61 Denna anmärkning gällde antagligen förhållandena kring Kvikkjokk, och bekräftar platsens position som en klassisk lokal för naturalhistorien. Orten var sedan tidigare flera gånger inventerad och ägde kända fyndplatser för den lapska floran.

Kännedom om Kvikkjokk och dess flora kan vid denna tid betrakta s som biogeografisk kunskap som var b ekant inom det lilla kollektivet av svenska naturalhistoriker. I Laestadius fall var Kvikkjokk dessutom den plats där han tillbringat flera år av sin barndom och på senare år bo taniserat. Lokalen och dess potential var därför väl känd för honom.62

Han kommenterade även metoden med termometerobservationer för bestämmandet av jordtemperaturen. Det var mento rn Wahlenbergs metod för att försöka bestämma klimatet eller snarare "växtkraften" på olika orter.

Vår resenär menade dock att man under en resa som hans inte fick tillfalle att uppsöka nya s.k. säkra kallkällor, och att de redan bekanta källorna under ett sådant extremt kallt år som detta knappast gav pålitliga mätningar.

I en not redogjorde han sedan f ör några få osäkra temperaturmätningar.63

Här har vi således återigen en kommentar som anspelar på den oundvikliga

"stråkproblematiken". Att Laestadius torde vara inspirerad av Wahlenbergs metod för att finna lokalt befintliga men universellt giltiga indikatorer på klimatet är uppenbart. Enligt Wahlenberg skulle s.k.

beständiga kallkällor ha en konstant temperatur som inte påverkades av årstidsväxlingar och andra tempo rära variationer. Men det kan också vara, som Laestadius skriver, att de flesta i Lappmarken kända kallkällor inte kunde betecknas som säkra källor.64

61 Ibid., 40-41.

62 Franzén hävdar att Lars Levi fick sitt intresse för b otaniken från den äldre brodern Carl Eric. Det skedde under åren 1808-16 då L ars Levi bodde i Kvikkjokk. Samuel Niclas Cass tröm var den som uppmuntrade Carl Eric att ägna sig åt botanik, ett resul tat av de tta var att den senare år 1816 sän de några exemplar av Koenigia islandica eller dvärgsyra till Vetenskapsakademien. Se Franzén, 11-16.

63 Bilagor 1822, 41. För metoden, se även Wahlenberg (1809) och (1811).

64 Bilagor 1822, 41.

Laestadius reseföretag utvärderat

Hur löd då expertgranskarnas kommentarer till berättelsen och till reseföretaget? Granskaren Casström skriver i sitt utlåtande att den korta berättelse han läst endast utgjorde en sammandragen beskrivning av Laestadius resa och han såg därför fram emot de mer detaljerade topografiska uppgifter som Laestadius tydligen tänkte presentera i ett tilllägg till reseberättels en. Men Casström underst rök sedan att ett av de viktigaste ändamålen med resan ändå var botanisk forskning och samlandet av örter till Akademien:

Hans första berättelse nämne r föga derom - sannolikt af det blygsamma skiäl att han ej velat sielf gifva något yttrande om värdet af de forskningar han giort och af den samling han till Kongl. Academien aflemnat. - Så vidt granskningen redan hunnit verkställas af denna ganska talrika och väl inlagda örtsamling, hvaribland äfven finnes en mängd dubletter till utbyte mot saknade växter i Kongl Academiens Botaniska Museum, hafva Laes tadii uptäckter varit följande65

Som tidigare nämnts hade lapska arter, i synnerhet sällsynta sådana, ett stort värde för Riksmuseet som bytesobjekt. Franzén skriver att Laestadius lapska dubletter spreds över Europa, vilket han belägger genom att påvisa att en uppsättning dubletter gick till en präst i Utsjoki, Jacob Fellman.66

Fellmanär ett något kuriöst exempel på denna hantering. Utsjocki, tidigare beläget i Torne lappmark, tillhörde sedan ett tiotal år det ryska storfustendömet Finland. Det är möjligt att tänka sig att en botaniker i Utsjoki kunde inneha lapska rariter som man ville åt i Stockholm. Det är möjligen svårare att förstå att han var villig att byta dem mot andra lapska specimen.

Casström går sedan mer i detalj in på samlingen, den innehöll de ls två nya växter för den svenska floran och flera märkvärdiga varietete r av gröe-(poa) och starrsläktena (carex). Vad gällde den lapska floran så innehöll Laestadius samlingar sju nya arter, "samt många nya växt-ställen för de raraste Lappska växter".67 Det var viktigt för Akademiens fortsatta insamlingsverksamhet att resenärerna identifierade de platser där man i framtiden kunde förvänta sig att göra rika fynd eller enkelt kunde återfinna de sällsyntheter utlänningarna efterfrågade. Alltså var uppgifter om växtplatsens belägenhet inte bara av vetenskapligt intresse för den växtgeografiska subdisciplinen, de var också viktiga för de kommande samlare som skulle resa till platsen. I Latours mening så underlättade man på detta sätt kunskapsackumulerandet vid centrum. Laestadius var oc kså ovanligt noggrann i sina lokalangivelser då han året därpå publicerade resultaten från resorna i Lappmarken. Han skrev om syftet med uppsatsen:

65 Bilagor 1822,49-50.

66 Franzén, 43, 90. Laestadius kom senare under 1820 och 30-talen att brevväxla med prästkollegan och botanikern Fellman som först vakade i Utsjoki och senare, från 1832, i Lappojärvi.

67 Bilagor 1822, 50.

V. Med växtgeografin som ledstjärna

För den som efterforskar orsaken till växternas olika utspridning över jorden och de upplysningar, som därav kan h ämtas i anseende till klimat o. dyl., är de t alltid en stor betydelse, att många växter är så inskränkta till särskilda, avsöndrade fläckar, att det fordras flera forskares fortsatta bemödande att finna dem.

Sålunda finner man helt oförmodat växter på våra fjällberg som man trott tillhöra blott några få ställen på de sydligare fjällen i Europa.68

Efter denna inledande växtgeografi ska kommentar med patriotiska undertoner presenterade sedan Laestadius sedvanliga linneanska beskrivningar eller "diagnoser"69 över 17 arter eller "ovanligare växtformer från Lappmarken" som han själv kallade dem. Mest utgjordes de av gröe-(poa) och starrarter (ca rex). Det sistnämnda släktet var ju också ett av mentorn Wahlenbergs intresseområden.70 Beskrivningarna av växtplatserna identifierar ibland endast biotopen såsom "torra ställen i Lappland" , men inte sällan också en mer exakt angiven plats såsom "björkskogen vid Virihaure".71 Del två av uppsatsen består av en förteckning på "rarare växtställen" med förhållandevis noggranna lokalangivelser över en del av de ovanligare växtformerna varav några också angavs som nya för lappmarken. Ibland är beskrivningen så pass noggrann att kommande resenärer med viss ansträngning torde ha kunnat återfinna arterna på deras växtplatser.72 Här rör det sig alltså om traditionella linneanska habitatangivelser vars funktion var att möjliggöra kontroll i efterhand.

Laestadius antyder också i citatet ovan att det skulle kräva många samverkande forskares arbete innan den stora världsomfattande växtgeografiska inventeringen var avslutad. Det innebar att exakta och detaljerade lokaluppgifte r var viktiga för att man utifrå n jämförel ser mellan olika regioner skulle kunna dra generella slutsatser inom växtgeografin.

Exakta lokalangivelser skulle effektivisera resandet på så sätt att onödiga upprepningar i resrutterna kunde undvikas; ännu en yttring av

"stråkproblematiken". Symptomatiskt för detta är också att Laestadius i en diskussion med Elias Fries över salixarternas rätta bestämning tillgrep metoden med att söka igen levande växter på deras lokaler. Fries had e utgått från en beskrivning av en salixart som fanns i Linnés herbarium för sin bestämning, medan Laestadius utifrån Linnés lokaluppgifter sökt rätt på den levande växten. Laestadius skrev i ett brev till Fries om bruket av specimen inlagda i herbarier och om den på dessa typexemplar vanligen baserade diagnosen som källa för artbestämning. Han påpekade om Linnés arbetsmetod:

68 Lars Levi Laestadius, "Botaniska anmärkningar gjorda i Lappmarken och tillgränsande landsorter", Kungliga Vetenskaps-Akademiens Handling ar 1822, har dock i svensk översä ttning efter Lars Levi Laestadius, Loca Parallela Plantarum, ed. Georg Grip enstad, Tomedalica 51 (Luleå, 1993), 99.

Jmf. Wahlenberg (1802-1803).

69 I den botaniska meningen av kortfattad men fullständig beskrivning av en växt vilken anger alla särskiljande karaktärer, se Henderson's Dictionary, 148.

70 Lars Levi Laestadius, "Botaniska anmärkningar ", 99- 111.

71 Ibid., Lokalangivelserna gäller for Poa pratensis ß. domestica, 99 och Poa alpina ß. lappponum, 103.

72 Ibid., 111-115.

Men antagom, att han såsom en consequent man, icke blott beskref individer, som lades in i Herbarium, utan verkliga arte r i den fria naturen: d.v.s. anförde eller beskref alla huvudsakliga likheter, som han fann h os individer i allmenhet, med uteslutande af olikheterna individer emellan: då måste beskrifningen gälla vida mer än herbarium.73

Fries kunde knappast ha haft några invändningar mot den teckningen av Linnés arbetsmetod. Att beskrivningen eller diagnosen skulle baseras på ett stort antal levande exemplar i den fria naturen och att den också var idealtypisk höll alla naturalhistoriker i tiden med om. Att den första vetenskapliga beskrivningen av en ny art utgjorde utgångspunkten för alla

Fries kunde knappast ha haft några invändningar mot den teckningen av Linnés arbetsmetod. Att beskrivningen eller diagnosen skulle baseras på ett stort antal levande exemplar i den fria naturen och att den också var idealtypisk höll alla naturalhistoriker i tiden med om. Att den första vetenskapliga beskrivningen av en ny art utgjorde utgångspunkten för alla