En dis kussion om huruvida odlingar var möjliga i de olika distrikten i lappmarken. 167

166 Ibid., 80-81.

167 Ibid., 84-85. Där listas kortfattat dessa punkter.

IV. Platsens blick etableras

I florans andra del skulle sedan följa en traditionell floristisk systematisk förteckning av de lapska växterna utifrån vedertagna floristiska princi per med ordentligt angivande av artskiljande kar aktärer. Ny a arter skulle oc kså avbildas i ett appendix för att ge ökad tydlighet åt artdiagnoserna. Även inbyggarnas namn på växterna skulle anges. Här lovar Wahlenberg att vara ytterst precis i sina habitatangivelser o ch uppge varje arts växtplats i de olika distrikten. Det är dessa habitatuppgifter som binder ihop den första delens växtgeografiska indelning med den traditionellt floristiska indelningen av växterna i släkten och arter i andra delen.

Wahlenberg förenar i det tilltänkta verket elegant den äldre floristiska växtgeografin med många inslag från den humboldtskt morfologiska grenen av subdisciplinen. Låt o ss se på några inslag som kan betecknas som humboldtianska. Dit hör uppgifterna om tidigare resor till området, detta har med undvikandet av "stråkproblematiken" att göra.

Trots flera egna resor och bruket av lokala informanter som samerna var nog de äldre kollegor som rest i regionen de pålitligaste uppgiftslämnarna om vegetationen. En reseberättelse eller en traditionell flora innehöll alltid växtgeografiskt brukbara uppgifter om man nu antog att floran inte hade förändrat sig på de dryga hundra år som gått sedan t.ex. Rudbecks resa. De växtgeografiska kartorna och kanske i synnerhet de idealtypiska landskapsbilderna kan kopplas till den morfologiska traditionen med dess intresse för vegetationer eller växtaggregat, det är ju just det som avbildas.

Wahlenbergs ordnande av växterna utifrån en geografisk-klimatologisk indelningsprincip, växtlivets successiva avtagande i förhållande till höjden över havet, är också humboldtiansk så det förslår.

Wahlenberg menar ändå i detta memorial att mycket av "det generella om Lappska vegetationen borde med nya erfarenheter mera utvidgas och nogare apprécieras".168 Det var förstås ett av huvudsyftena med den tilltänkta resan. Nu påstår han sig både fått många praktiska erfarenheter från lappmarken och dess förhållanden vilk et medförde att den planerade resan säkert skulle gå bra. Varj e resa gav alltså Wahlenberg nya insikter i lappmarkens förhållanden som gjorde att den påföljande resan närmast automatiskt skulle komma att gå ännu bättre. Att fara gav erfarenhet. Dessutom hade han också ökade insikter i växtanatomi och växtfysiologi som han skulle få stor nytta av med ta nke på den tilltänkta florans innehåll . Slutligen ber han i ansökan om att ännu ett tag få behålla det åt Akademien utlovade lapska herbariet då han behöver det för arbetet med floran.169

Att mäta fjällens höjd med instrument

De många forskningsuppgifterna som anges i dispositionen krävde alltså ytterligare observationer i falt. Därför presenterar Wahlenberg i en bilaga ett

168 Ibid., 85-86, citatet 86.

169 Ibid., 85.

nytt tilltänkt reseföretag, som vanligt med en detaljerad resplan. Den intressantaste innovationen i den är ett förslag om att mäta fjällens höjd, dvs den högsta fjällryggen eller vattendelaren med instrument. Han menar sig behöva en oktant eller ett annat vinkelmätningsinstrument och en avvägningstub eller ett vattenpass. I synnerhet Sulitelmafjällen skulle göras till föremål för sådana höjdmätningar, då dessa vid den tidpunkten antogs vara de högsta i Lappland.170 Wahlenberg betonade att det rörde s ig om en botanisk resa i första hand, dock med ett viktigt inslag av geodetisk-mineralogisk karaktär: mätning och geodetisk-mineralogisk beskrivning av fjällen.

Zoologin undanber han s ig som vanligt, under resor bör istället resurserna koncentreras på några få undersökningsområden. N ågot bombastiskt påstår Wahlenberg slutligen att hans planerade Flora Lapponica kommer att överträffa alla tidigare alpina floror. Den kommer, i likhet med hur Linnés lapska flora då betraktades, i framtiden anses som den främsta av sitt slag.171

Wahlenbergs flitiga ansökande gav resultat. Anders Sparrman, den gamle linneanske resenären, gynnaren Olof Swartz och geodeten Carl Peter.

Hällström,tillstyrkte allai en gemensam inlaga till Akademien det planerade wahlenbergska reseföretaget.¹⁷²

Resultatet presenteras sedan i arbetet B erättelse om mätningar och observationer för att bestämma lappska fjällens höjd och temperatur vid 67 graders polhöjd (1808). Detta alster är det närmaste Wahlenberg kommer när det gäller att publicera en egentlig reseskildring. Den är geografiskt-kronologiskt strukturerad precis som tidens reseberättelse skulle vara. Wahlenberg själv är ovanligt närvarande i texten, e n jämförelse ger vid handen att han i denna publikation ligger när a den icke-publicerade resedagboken. Det gäller t.ex. de partier där han först beskriver sina triangelmätningar av Sulitelmas höjd och sedan beskriver området och dess glaciärer.173

Varför är då Wahlenberg så personlig i just detta verk? Ja g vill här på nytt anknyta till det i kapitel II använda begreppet "mikrologismus", det utifrån ett antagande om denna litterära tekniks användbarhet även i en vetenskaplig text. Det var i en sådan här förhålla ndevis teknisk redogörelse över mätningar o ch observationer med instrument extra viktigt att göra berättarjaget synligt Wahlenberg redogör därför detaljerat för allt han varit med om under resan och i synnerhet för de olika mätningar som genomförts.

Han anger positionen för mätningarna, exakt vilka instrument som nyttjats och hur de använts. Han redogör samtidigt för några små men potentiellt farliga incidenter under glaciärvandringarna, beskriver hur han mår och vad han känner inför de storslagna men också skrämmande syner som möter i glacären Linajegnas närhet. Denna intill petighet noggranna redogörelse,

170 Ibid., 86-87.

171 Ibid., 88.

172 Ibid., 121.

173 Göran Wahlenberg, "G. Wahlenbergs Resa i Lapp marken år 1807\ Göran WaMenbergs samling, Handskriftsavdelmngen, Uppsala universitetsbibliotek, S. 169 b, 25-30. Jmf. idem, Berättelse om mätningar och observationer för att bestämma lappska fjällens höjd och temperatur vid 67 graders polhöjd (Stockholm, 1808), 11-23.

IV. Platsens blick etableras

som faktiskt bildar en sömlös helhet vilken hålls ihop av protagonistens observationer i rummet och tiden, är en förutsättnin g för att framställn ingen skall uppfat tas som vetenskapligt tillförlitlig. Den tilltänkte läsaren kan via texten nästan följa Wahlenberg i hälarn a o ch utifrån redogörelsen för hur han gör sina observationer i fält - men även för vad han tänker och känne r i det ögonblick han gör dem - ges läsaren möjligheten att i tanken pröva dem.174

Denna mikrologistiska teknik förstärks av att Wahlenberg i texten också gör en tydlig åtskillnad mellan vad man kan förstå som rena beskrivningar av vad ögat möter då det iakttar något, t.ex. en glaciärs morfologi o ch de därav följande reflektionerna över glaciärens uppkomst och rörelser som kunde dras utifrån det sedda. Först redogör han i några kapitel detaljerat för hur glaciären Linajegna ser ut, sönderdelar isen den består av, beskriver isens utseende och diskuterar dess densitet och vikt.

Men dock utan att dra några egentliga slutsatser. Det är intressant att se hur han här tilläm par sin natura lhistoriska blick, morfologisk och taxonomisk som den också var, glaciären artbestäms som en "glaciär af första klassen hos Saussure [Wahlenbergs kursivering]."175 I två från redogörelsen för glaciären skilda avsnitt spekulerar han sedan över hur det går till när glaciärer uppkommer. Funderingarna har visserligen väckts av iakttagelserna av Sulitelmas glaciärer men tydlig är en strävan att skilja på observation och reflektion. Reflektionerna uppkommer inte minst som e tt resultat av jämförelser mellan det han själv mätt och observerat och sådant han läst sig till i litte raturen. Denna tydliga åtskillnad mellan sett och tänkt sker återigen för att läsaren skall kunna pröva reflektionens rimlighet utifrån observationen.176

Vad hände med botaniken? I inledningen till verket skriver Wahlenberg:

Man hade tillräckligt utrönt i hvilken ordning vegetationen aftager på Lappska fjällen i den mån man kommer högre upp, och att temperaturen slutligen så minskas, att s nön och kölden blir beständig; men det felades ännu att genom mätningar bestämma vid vilken höjd allt detta gradvis inträffade, huruvida fjällens högsta toppar hinna öfver den så kallade snögränsen, och huru stor deras absoluta höjd öfver hafsytan verkligen är. 177

Vad gäller Wahlenbergs huvudintresse, den lapländska floran och dess geografiska utbredning, så gav resan honom nu möjligheten att exakt mäta på vilken höjd snögränsen, dvs. den yttersta vegeta tionsgränsen låg. Detta inte minst i samband med det trigonometriska bestämmandet av Sulitelmas höjd. Wahlenberg nyttjade dock främst barometrar för sina fortlöpande

174 Se denna avhandlings kap. II, och Stewart, 34. Wahlenberg (1808), 13-20, skildrar mätningarna och observationerna av glaciären linajegna.

175 Wahlenberg (1808), 13-23. Citat et 13, jmf. även 18. Wahlenbergs pionjärinsats som svensk glaciärforskare diskuteras av Olle Melander, "Sulitemas glaciärer", i Till fjälls: Svenska fjällklubbens årsbok 1969-70.

176 Wahlenberg (1808), 24-25 och 37-40.

177 Ibid., 5.

höjdbestämningar, en på resor lämpli g teknik vars problem noga utreds i uppsatsen.178 Wahlenbergs botaniska observationer gällde under denna resa i synnerhet den ytterst sparsamma vegetationen i den extrema klimatzon som låg intill snögränsen Den för växtgeografin sedvanliga komparativa metoden tillämpas också av Wahlenberg. Han skis serar även i detta verk de av honom iakttagna växtge ografiska zonerna i Lappland och jämför sedan den skandinaviska bergsvegetationens karaktär med andra alpers.179 Han beskriver här sin växtgeografiska huvudtanke på följande sätt:

I samma mån snögränsen höjer och sänker sig, stiga äfven vexterna högre eller lägre, så att alltid ett lika afstånd iakttages dem emellan. Det är d erföre redigast att b estämma olika vexters förhållande efter deras afstånd från snögränsen. Jag tror mig här böra uppgifva ungefärliga resultatet af mina tre års undersökningar i detta ämne. Man bör dock genast märka att det är icke så mycket karakteristiken af en enda vext som bestämmer ett ställes temperatur, utan fast mer en sammantagen jemförelse mellan allas förhållande.180

Wahlenberg hävdar här att det är gränsen för allt vegetativt liv, snögränsen, som bör vara utgångspunkten för växtgeografens zonindelningar. Denna linje kan variera utifrån ett flertal faktorer, dit hör främ st höjden öv er havet, men även andra faktorer kan mildra eller förvärra dess inverkan på d e lokala vegetationsförhållandena. Man kan därför inte slumpmässigt välja en enda befintlig växt och bruka den som indikatorart utan man måste ta hänsyn till hela vegetationen och förhållandet mellan alla de växter som ingår i denna.

Växtzonen måste sålunda betraktas som en helhet. Citatet påminner mycket om den holistiska tendens man finner hos Humboldt. Och dennes isotermer förfaller inte vara långt borta! Visst kan snögränsen när det väl bestämts på många platser bilda utgångspunkten för en sådan slags global kartografi.

Några små spekulationer över eventuella kopplingar mellan Humboldt och Wahlenberg får avsluta denna jämförelse. De båda herrarna kan vid denna tidpunkt ha känt till varandra, åtminstone den senare läste faktiskt den förre. Wahlenberg nämner i denna uppsats, i förbigående i en not, Humboldts berömda höjdmätning av berget Chimborazo i And erna.181

Den sista lapplandsresan år 1810

Wahlenberg gjorde sin sista norrlandsresa år 1810. Det rörde sig i vanlig ordning om ett komplementerande bidrag till hans lapska flora. Denna gång undvek han fjällen och koncenterade sig istället på undersökningar efter

178 Ibid., 6-8. Wahlenberg hyse r där en betydande tilltro till denna tekn iks tillämpbarhet om man bara bru kar den på rätt sätt och tar vederbörlig hänsyn till missvisningar orsakade av låga temperaturer och annat

179 Ibid., 45-53.

180 Ibid., 45.

181 Ibid., 52. Jmf. Humboldt (1963), 36, 47-52. Notera dock de olika måttenheterna, Humboldt brukar sig både av det nya "revolutionära" metermåttet och av famn ar ("toises") medan Wahlenberg mäter i fot.

IV. Platsens blick etableras

kustlandvägen och i delar av Ume lappmark. Vår botanist hade nämligen redan under förra resan prövat en enkel och relativt säker metod för att bestämma klimatet å en ort. Dessa bestämningar var nödvändiga inför arbetet med att utarbeta en växtzonskarta till floran. Att mäta endast lufttemperaturen var emellertid en osäker och inte sällan missvisande metod.

Det andra tillvägagångssättet innebar istället bestämma ndet av den under året lägsta jordt emperaturen utifrå n mätningar av vattentemperaturen i vad Wahlenberg betecknade som "beständiga" kallkällor. Mätningarna kompletterades sedan av växtgeografi ska iakttagelser av olika indikatorarters utbredn ingsområde, vilket vanligen innebar att Wahlenberg bestämde arternas nordliga eller sydliga utbredningsgränser.182

Wahlenberg presenterar också metoden i en uppsats i Vetenskapsakademiens Handlingar för år 1809:

Förenade observationer på vä xt-rikets förhållande och jordens temperatur skulle ömsesidigt stödja och moderera hvarandra till vinnande af den säkraste och snaraste kunskap om olika länders och provinsers climat. Genom jordtemperaturen kunde man bestämma hufvudpunkterna för en charta öfver landets climat, och växtrikets förhållande borde utgöra de speciellare detaljerna emellan dem.183

Under sin norrländ ska resa somma ren 1810 försöker han därför genomföra just sådana bestämningar. Han försöker så gott det går identifiera säkra och beständiga kallkällor och mäter deras temperatur. För säkerhets skull görs dessa temperaturmätningar om möjligt också med ett visst tidsmellanrum för att kunna fastslå om det rör sig om beständiga eller i temperaturen konstanta kallkällor. Wahlenberg har skildrat resan i en opublicerad resedagbok, till d en är o ckså bifogad en handskriven karta över Umeå lappmark. Temperaturen på kallkällor na tas i en flygande fläng. Trogen sin metod är vår botanist också mycket uppmärksam på de växtarter som kantar källan, han noterar i sin dagbok vilka arter som inte längre kan observeras och vilka som tillkommit Plötsligt blir det lika viktigt med de växtarter som inte finns på en plats som de som finns, nu räknas också de karakteriska arte r upp som saknas sedan den föregående källan. Igen kan man med ett visst fog prata om indikatorarter.184

I en uppsats publicerad i Vetenskapsakademiens Handlingar året därpå reder Wahlenberg ut metoden med att finna dessa indikatorarter. Han

182 Wahlenberg (1808), 6. Jmf. Browne (1983), 36-39. J. H. Forster betonade att det var jordytans vanne som bestämde vege tationens ka raktär. Det var den enskild a mätbara faktor som bestämde floroinas utbredning över jord en. Även Willdenow och Humboldt intresserade sig för jordytans tempereratursom förklaringsfaktor. Leopol d von Buch hade vid samma tid också in tresserat sig för metoden med att mäta temperaturen i kallkällor, se Wikström (1853), 446-447.

183 Göran Wahlenberg, "Fö rsök att genom Spri ngkällors undersökande utforska Temperaturs-graden för Växterna, som finnas vid Uppsala och vid sjön Yngen i Vermland", Kongl.

Vetenskapsacademiens Nya Handlingar 1809, 205.

184 Göran Wahlenberg, "G. Wahlenbergs Resa till Norr land och Vesterbotten samt Umeå lap pmark år 1810" , Göran Wahlenbergs samling, Handskriftsavdelningen, Uppsala universite tsbibliotek, S.

169 b. Reseda gbokenär opaginerad men anteckningarna för t.ex. den 19 juni, 6 juli, 31 juli och 6 augusti ger en bra bild av Wahlenbergs arbetsmetod.

skriver att under en resa till lappmarken sker en stor men smygande och gradvis förändring av vege tationen:

En så stor förändring, som sker gradvis, måste lemna många bestämbara meilangrader, och dessas utmärkande utgör andra ämnet för vår avhandling. Då man betraktar en orts vegetation i det hela och i geografisk afsigt, så förtjena alltid de allmännaste växterna största uppmärksamheten, och de sällsyntaste böra knappt vinna något afseende. Hvarje växt som anses för sällsynt af ortens Botanister intager visserligen ett u tomordentligt ställe, hvilket utgör ett undantag från ortens allmänna beskaffenhet, och således bevisar nästan intet angående landets alstrande kraft i det hela. Det är således lika öfverensstämmande med ändamålet som nödvändigt i a nseende till en resandes brist på tid att uppsöka annat än ymnigt förekommande växter, då jag sätter hvarje växts gräns där d en upphör att vara temligen allmän.185

Jag tolkar detta som att Wahlenberg menar att den resande naturalhistorikerns intresse skall riktas mot den allmännaste växtarten i varje zon och sedan bör man parallellt följa dess avtagande frekvens till dess man inträder i nästa zon. Om t.ex. eken dominerar som trädsl ag i en zon är den att betrakta som en indikatorart för den zonen, och vars eventuella förekomst i nästa zon bör uppmärksammas, samtidigt som man bör söka efter denna zons indikatorart. Nu har vi kommit mycket långt ifrån den linneanska traditionens ensidiga intresse för noviteter. För Wahlenberg tog det omkring tio år att näst intill helt ändra sitt naturalhistoriska seende.

Med det menar jag att man söker efter det vanligaste på en plats istället för efter det ovanligaste! Intressant är också att Wahlenberg antyder att d en vittbereste natural historikern vad gäller denna bestämning har ett självk lart övertag framför den lokale natural historikern med sitt sedvanliga intresse för de sällsynta arterna på just sin hemort. Det är ju precis de arterna som är ointressanta för växtgeografen, vars undersökninga r av artfrekvenserna å en ort samtidigt bör förstås som ett korrektiv till de bestämningar av klimate t han gör då han mä ter temperaturen i de beständiga kallkällorna.

I en annan uppsats som Wahlenberg publicerar i Handlingarna år 1811 gör han i en tabell en elegant sammanställning av temperaturmätningarna och växtobservationerna från föregående års resa . Han anger i tabellen ortens namn , dess latitud, höjd över havet i parisiska fot, jordtemperatur i centigrader, sydliga växters norrgräns och nordliga växters sydgräns och närvaron av odlade växter. Denna ganska anspråklösa men mycket informativa tabell kan jämföras med Alexanders von Humboldts mycket kända växtgeografiska avbildning av Chimborazo i Anderna med dess mångfald av geofysiska uppgifter som anges i marginalerna till själva bilden av berget. Detta även om Wahlenberg och Humboldt egentligen mätt olika saker oc h bara på några få punkter, t.ex.

odlade växter och höjd över havet och artfrekvenser, ger samma typ av uppgifter.186 Men syftet med deras framställning är detsamma och metodiskt

185 Idem (1811), 23-24.

186Göran Wahlenberg, "Rön om Springkällors temperatur vid Upsala, Kongl.

Vetenskapsacademiens Nya Handlingar 1811, 18. Jmf. Alexander von Hum boldt (1963), Bilagan

IV. Platsens blick etableras

finns överensstämmelser. Man kan mycket väl tänka sig att Wahlenberg, vilken bevisligen någonstans läst om Humboldts bestigning av Chimborazo och också anför honom som källa i sin Berättelse om mätningar och observationer, hämtat inspiration från den tyske kollegan. Wahlenberg bedriver nu hädanefter i Sverige en ny och ambitiösare form av naturalhistoria som har många inslag som ingår i den ambitiösa Physique du Monde som var Humboldts ideal.

Flora Lapponica: En sammanfattning av tio års resande i norr Med 1810 års resa till Ume lappmark är Wahlenbergs resande i den norra landsändan över. Slutresultatet av hans mångåri ga arbete blev den på latin avfattade Flora Lapponica (1812).¹⁸⁷ I denna monumentalt upplagda flora sammanfattas tidens vetande om den lapska vegetationen. Wahlenberg mer än fördubblade antalet lapska vä xtarter jämfört med Linnés flora. Kanske än viktigare för eftervärlden har den långa växtgeografiska inledningen ansetts vara. Det finns en samtida tysk översättning och bearbetning av densamma, gjord av den tyske fysikern Ludwig Wilhelm Gilbert och publicerad i tidskriften Annalen der Physik (1812). Det är främst den versionen jag studerat. Uppsatsen bär på tyska titeln "Einiges zur physikalischen Erdbeschreibung vo n Lappland, und über die Gesetze, nach welchen die Pflanzen verbreitet sind."188.

Förutom utdraget ur Lapplandsfloran finns också Wahlenberg i detta nummer av Annalen representerad med översättningar av sina uppsatser från åren 1809-1811 om mätningar av jordtemperaturen i avsikt att bestämma orters klimat. I dessa uppsatser i Gilberts tidskrift redogör Wahlenberg för en internationell publik för sina iakttagelser i Lappland och för sin egen variant av växtgeografin. Man bör komma ihåg att det är utgivaren och översättaren Gilbert som för ordet och det är inte säkert att det alltid överensstämmer med Wahlenbergs egna intentioner. Gilbert koncentrerar sig på de n nya växtgeografin, och i synnerhet på dess många geografiska och klimatologiska inslag. Han verkar inte vara speciellt botanisk intresserad. Detta medan Wahlenberg enligt min mening hävdade att denna subdisciplin i hans version ändå närmast var att förstå som ett bidrag till den vanliga floristiken.

"Geographie der Pflanzen in den Tro pen-Ländern, ein Naturgemälde der Anden, gegründet auf Beobachtungen und Messungen, welche vom lO.ten Grade nördlicher bis zum 10. ten Grade südlicher

"Geographie der Pflanzen in den Tro pen-Ländern, ein Naturgemälde der Anden, gegründet auf Beobachtungen und Messungen, welche vom lO.ten Grade nördlicher bis zum 10. ten Grade südlicher