4.5 Etiska överväganden
5.3.1 Definition av lustfyllt lärande och motivation
Johanna definierar lustfyllt lärande som att, ”det ska kännas att man gör det för att det är roligt och intressant och inte för att man måste”. Hon sitter tyst ett tag innan hon
förklarar hur hon tänker kring motivation:
Det är ju nått som jag känner, att många barn kommer och gör något för fröken, de gör något för att det ska passa mig och för att jag ska bli nöjd. De måste tänka på att de ska göra det för sig själv och för att de själv ska bli bättre.
Johanna menar att det är vanligast i början när eleverna och hon är ”nya” för varandra. Hennes förhoppning är att eleverna under de kommande fyra åren ska lära sig att de arbetar för sin egen skull och inte för hennes skull. Johanna menar att elevernas motivation för skolarbetet inte ska vara att göra henne glad och nöjd. Tvärtom vill hon att eleverna ska vara motiverade att arbeta i skolan för sin egen skull.
Johanna avslutar sitt resonemang om lustfyllt lärande och motivation med att leende konstatera att hennes gamla elever, som nu är sjuor, brukar komma och hälsa på och
brukar då säga att de har förstått vad Johanna menar med att de ska arbeta för sin egen skull och inte för att hon ska bli nöjd och glad.
5.3.2 Arbetssätt
5.3.2.1 Undervisningsfilosofi
Johanna berättar att den genomgripande tanken med all hennes undervisning är att eleverna ska utveckla ”färdighet att klara sig och kunna förvärva kunskaper, att de vet var de ska hämta dem”.
Johanna fortsätter snabbt att berätta att hon tar stor hänsyn till vart och ett av barnen och att det är en viktig del av hennes undervisningsfilosofi. Det påverkar i sin tur hur hon planerar för och genomför lektionerna. Eftersom ämnet matematik ligger Johanna varmt om hjärtat förklarar hon med ett exempel från matematiken hur hon försöker visa hänsyn och möta varje elev på deras individuella nivå:
Om en elev inte tycker om att skriva gör det att den eleven kan komma långt bak i boken trots att den har mattetänket. De barn, som man ser tänker bra, men som har svårt att jobba motoriskt med pennan, då ska man ju se till att de inte får en stor massa att arbeta med utan att man hittar uppgifter som stimulerar dem istället. De behöver kanske bara göra en tredjedel av vad de andra gör.
Hon berättar vidare att om hon ser att en elev har en inneboende kunskap måste hon ta hänsyn till det barnets möjligheter att visa dem. ”Oftast är det ju den här massan att ta sig igenom som gör att det blir tråkigt för dem” säger Johanna och tillägger att hon tror att hon har samma tankesätt även i andra ämnen än matematik.
För att kunna visa hänsyn och veta hur hon ska möta eleverna på deras individuella nivå måste Johanna lära känna eleverna. Hon uttrycker att ”nya barn tar lång tid att lära känna och det är det viktigaste att man gör när man har nya barn, komma underfund med hur vart och ett barn fungerar”. Hon konstaterar sakligt, utan betoningar eller gester, att det är mycket lättare nu när hon har färre barn i klassen och hänvisar samtidigt till att hon hade betydligt fler elever när hon undervisade i skolår sex.
5.3.2.2 Elevantal och tid
Johanna understryker, samtidigt som hon nickar eftertryckligt, när hon berättar att det är stor skillnad på att ha färre elever denna termin jämfört med förra terminen då hon hade betydligt fler elever. Johanna drar sig till minnes hur det var de första veckorna på den nuvarande terminen, ”minsta lilla dåliga beteende var det nån som lade märke till, saker som hade gått obemärkt förbi i en större grupp” Hon fortsätter ”för det här är inga lätta barn. Vi har mycket problematik”. Johanna ger exempel och berättar om en flicka i klassen, ” hon har så mycket gott att komma med, men hon ställer till en hel del. Här får hon visa mest sina positiva sidor till skillnad mot när hon gick i den andra klassen” (syftar på när flickan gick i tvåan). Johanna menar att den stora skillnaden mellan klasserna är att hon har tid att se flickan, vilket flickans tidigare lärare inte hade på grund av ett stort elevantal.
Johanna tänker tillbaka på arbetet med eleverna i skolår sex och berättar att hon visserligen inte ändrar sitt arbetssätt beroende på hur många elever hon har i klassen men menar samtidigt att aktiviteterna får en bättre kvalitet och upplevs roligare av eleverna när de inte är så många i klassen:
Som när de ska berätta vad de har gjort i helgen så kan man ju känna att vad skönt alla kan berätta och de hinner inte tråks ihjäl. När den sista hade pratat färdigt i den andra gruppen (syftar på förra terminens sexor), kära nån då hade det ju gått en halvtimme och de var jättetrötta. Så man har ju mer tid till sånt nu.
Hon avslutar sitt resonemang med att konstatera att ”det finns ju de elever som bara säger något när man direkt frågar dem”. Hon låter lite förvånad när hon säger att ”men det är ju faktiskt färre av dem här nu”.
Johanna berättar att det trots allt finns mycket bråk i klassen och att det finns elever som mår dåligt, ”så det är sånt vi har att jobba med” säger hon. Samtidigt framhåller hon hur viktiga föräldrarna är i sammanhanget ”jag tycker vi har bra föräldrar, de är engagerade, och det tycker jag är det vikigaste”.
5.3.2.3 Läroböcker
Johanna förklarar att lärarlaget inte har köpt in så många böcker till treorna och säger att ”det är inte så viktigt att de har så himla mycket böcker utan att man fortfarande ska
göra mycket roliga saker i trean”. ”Vi gör en hel del praktiskt tror jag”. Hon fortsätter prata om läroböckerna i ett motsatsförhållande till mer lustfyllda läromoment:
Baskunskaper känner jag att de saknar. De får man hålla på och nöta in, t.ex. tiokamraterna känner jag är ett måste. Därför håller jag på att tjata om dem, samtidigt som man försöker göra roliga grejor också. Men det finns ju vissa grundkunskaper som man ändå måste ha om man ska få ett bra mattetänk.
Johanna berättar stolt att hon inte använder någon mattebok. Istället arbetar hon utifrån stenciler och formulerar egna läsetal i olika svårighetsgrader där hon gärna använder elevernas namn för att öka intresset och motivationen för den matematiska
problemlösningen. De arbetar mycket tillsammans och löser problem framme på tavlan för att eleverna ska lära sig grunderna i hur de ska lösa matematiska problem.
Johanna tycker att repetition är viktigt i matematik och det är matteböckerna dåliga på. Hon säger även att användandet av matteböcker ofta medför en stor spridning av vad eleverna arbetar med och att det i sin tur kan medföra en minskning av det lustfyllda lärandet och motivationen:
Om jag skulle använt matteböcker hade barnen varit på helt olika ställen. Så det betyder att om jag ska ha en genomgång så är det kanske bara två barn som är inom det området som jag pratar om. Jag kan förstå att det känns ointressant att lyssna på något som handlar om något där man inte alls é själv. Sen återgår man till det man själv höll på med i boken och så har det inget alls att göra med det man själv håller på med.
5.3.2.4 Lek
Johanna har lagt märke till att eleverna i skolår tre till skillnad från eleverna i skolår sex leker på rasterna. Hon menar att när eleverna kommer upp i skolår fem och sex går de mest runt och pratar på rasterna. Däremot tycker Johanna inte att hon märker någon skillnad inne i klassrummet avseende elevernas lustfyllda lärande och motivation för skolarbetet, kopplat till att treorna leker på rasterna och att sexorna inte leker.