Hermeneutik betyder ”tolkningskonst” eller läran om tolkning (Nationa- lencyklopedien). Begreppet har medeltida anor inom teologi och rätts- vetenskap där hermeneutiken försökte ställa upp regler för hur kompli- cerade texter skulle tolkas. Hermeneutik användes även vid studiet av
antikens klassiker (Alvesson & Sköldberg 1994, s. 115). Ordet herme- neutik har grekiskt ursprung, men vilken härstamning som är den kor- rekta förefaller det råda oenighet om. Det hävdas omväxlande att det kommer från ”hermeneutiké”, ”hermeneutikos” och ”hermeneuein” (Gilje & Grimen 2003, s. 177). I litteraturen finns ibland också hänvis- ningar till den grekiska mytologin och guden Hermes. Hermes var inte enbart den som förde de dödas själar till underjorden och musikens gud. Han var också de grekiska gudarnas budbärare och hade till uppgift att tolka deras ofta dunkla budskap till människorna (Senior 1985, s. 90). Hermeneutiken har en lång historia och flera grenar som utvecklats från att vara ett redskap för bibeltolkning. Gemensamt är problem förenade med tolkning och förståelse av meningsfulla fenomen. Bibelns texter var meningsfulla eftersom de var en källa till förståelse för skapelsen, kun- skap om världen och människans natur. Under 1800-talet kom herme- neutiken att få en vidare användning inom till exempel konst- och littera- turvetenskap och från slutet av 1800-talet och framför allt på 1900-talet blir den central inom samhälls- och humanvetenskaperna. Den kan då uppfattas som läran om tolkning i allmänhet (Hartman 2004, s. 106). Men, därför betyder det inte att det rör sig om vilken tolkningslära som helst, utan i den snävare definition som erkänner den s.k. hermeneutiska cirkeln (Molander 2003, s. 232).
För att kunna beskriva musikaliska upplevelser försökte Hermann Kretzschmar (1848–1924) utveckla ett begreppssystem med anknytning till affektläran. Tankarna ligger en bit ifrån hermeneutik som texttolk- ning, men benämns musikalisk hermeneutik. En av de mest utpräglade hermeneutikerna i musikvetenskapliga sammanhang är Carl Dalhaus (1928–1989), men det refereras också till Edvard Hanslick (1825–1904) i texter rörande detta ämne (Klempe 1991, s. 99ff). Konst och estetik diskuteras även av hermeneutikern Hans-Georg Gadamer (1900–2002). Gadamer (1997) vill inte åtskilja konstnärlig smak och kunskap på det sätt han menar att Kant gör när denne talar om en ”ren” upplevelse och konsten som ett autonomt, genialiskt uttryck. Detta leder enligt Gadamer till en subjektivering av estetiken, utan förbindelse med andras erfaren- heter – den gemensamma meningen. Istället menar Gadamer att estetiskt omdöme kan ses som ett sätt för människan att förstå sig själv. Betraktar- ens tolkning och förståelse av konsten bör innebära ett försök att över- skrida verket och i denna varseblivning – då uttolkaren öppnar sig för nya iakttagelser – finns möjlighet för ny kunskap att utvecklas (ibid., s. 23ff; jfr Gustavsson 2000b, s. 214; Nicholson 1991).
Musikalisk hermeneutik och hermeneutik som berör estetisk teori, kommer inte att beröras vidare i detta kapitel, eftersom de till stora delar faller utanför avhandlingens problemområde. Estetisk teori har, som jag ser det, vanligen det musikaliska verket i centrum för sitt resonemang och sina tolkningar (se vidare Shusterman 2000; jfr kap.2, s. 42ff). Även om det är möjligt att studiens deltagare ser på musik på ett sätt som kan diskuteras i termer av estetik, måste de skiljas från forskningsfrågorna och resultatet som arbetats fram genom ett tolkningsarbete knutet till texter och erfarenheter.
Hermeneutikens intresse inom till exempel samhällsvetenskaperna bygger på tanken att varje människa uppfattar sig själv och sin situation på ett unikt sätt. Människans uppfattning om vad hon gör, vad hon kän- ner och hur hon relaterar till andra människor – det som ibland kallas människans livsvärld – utgör hermeneutikens fundament. Människan tolkar någonting som har mening och innebörd. För att få kunskap om dessa föreställningar kan vi inte använda oss av mätmetoder. Vi måste leva oss in i människors uppfattningar om världen och tolka innebörder av såväl handlingar som verbala uttryck för dessa erfarenheter. Dessa fenomen benämns ”text”, men kan lika väl innefatta ett konstverk. Inom hermeneutisk vetenskap är man vanligen inte intresserad av hur världen är, utan hur den uppfattas. Den kunskap som hermeneutiken strävar ef- ter om dessa meningsfulla handlingars innebörd kallas ofta ”förståelse” (Danermark, Engström, Jacobsen & Karlsson 1997, s. 230; Hartman 2004, s. 106f).
I hermeneutikens ambition ligger också att få olika ”förståelse- horisonter” att förenas och mötas. En grundförutsättning är att herme- neutiken erkänner att det finns flera förståelsehorisonter, flera sätt att förstå verkligheten och olika företeelser på. Som tolkande varelser är vi också en del av vår egen historia. När vi studerar världen kan vi aldrig ställa oss utanför oss själva, våra egna liv eller våra egna föreställningar. En förutsättning för en god dialog som kan leda till ”ömsesidig föränd- ring och därmed ökad intersubjektiv förståelse” (Ödman 1994, s. 7ff) är att dialogen förs på lika villkor. Den hermeneutiska kunskapen vill pre- sentera sig som en förståelsehorisont, ett perspektiv, som inte med våld erövrar den andra människans värld. Hermeneutiken är odogmatisk, men därmed inte sagt att kunskap enbart är en fråga om ”hur just jag just nu uppfattar just denna företeelse” (ibid.). Hermeneutik är en etikett som är långt ifrån otvetydig. Bland hermeneutiska forskare finns skillnader i språkbruk, olika sätt att tolka och skiftande intentioner.
Under hermeneutikens långa historia har olika teoretiker diskuterat och försökt klargöra problem omkring förståelse, tolkning och kunskap. Detta har resulterat i ett antal olika inriktningar och varianter. Försök har gjorts både att ”skapa en metodlära för tolkning av meningsfulla fenomen och att beskriva de villkor som gör det möjligt att förstå meningar” (Gilje & Grimen 2003, s. 177). Det är inte min avsikt att försöka utreda skillna- der och likheter mellan alla dessa olika riktningar. En inträngande kritisk presentation framläggs av Alvesson & Sköldberg (1994, s. 114ff) vilken har varit användbar som introduktion till det breda och djupa vetenskaps- teoretiska område som benämns hermeneutik. Emellertid har jag avstått från att använda den åtskiljande systematik dessa författare gör genom begreppen objektiverande och aletisk8 hermeneutik. Begreppen har rele-
vans, men “aletisk” används mer sällan i andra sammanställningar. Även författarna själva säger att de införde det i svenskan nya ordet aletisk ”efter viss tvekan”, men att andra alternativ var mindre goda. Ett vanli- gare sätt att presentera olika inriktningar är att skilja mellan praktisk- -metodisk och filosofisk-deskriptiv hermeneutik (Rusten 2001, s. 47). När hermeneutiken ska användas i ett forskningsprojekt är det dessutom möjligt att de båda metoderna är komplementära, även om de åtskiljs av skilda grundföreställningar. Av betydelse i detta sammanhang är inte främst en uttömmande redogörelse eller inträngande granskning av herme- neutikens historia. Intentionen är att göra en kort genomgång av cen- trala begrepp och perspektiv inom hermeneutiken som även varit bety- delsefulla för arbetet med denna avhandling. I samband med dessa per- spektiv presenteras summariskt några betydelsefulla personer och olika inriktningar i hermeneutikens historia.