Delaktighetens utgångspunkter och förutsättningar

3.1.1 Delaktighet

Resultatet tyder på att de flesta barn tycker om och vill vara delaktiga i det som berör dem, flera synpunkter och förslag framkommer i de analyserade DUS-samtalen. Det blir tydligt i de analyserade samtalen att det kan vara inom olika områden som barnen vill vara med och påverka och vara delaktiga. Det kan handla om placeringen, möten, regler och rutiner mm.

När det gäller placeringen i sig framkommer det att flera barn vill vara med och bestämma om denna, medan några vill slippa. För vissa är det mycket viktigt att få säga vad man tycker och vara med i planeringen av vården. Ett sätt som gör att barnet upplever sig mer delaktigt är att låta barnet få möjlighet att välja mellan olika alternativ. Det vill säga, att inte det bara finns en lösning, utan att socialsekreteraren kan ge en viss valmöjlighet inom ramen för det ärendet gäller och är möjligt. När barnet inte kan vara med och påverka val av t.ex. familjehem kan denne istället var med och bestämma vilka saker som ska tas med hemifrån i samband med placeringen. Detta är ett konkret exempel som framkommer i materialet på hur denna form av delaktighet kan skapas.

Det är som sagt inte alltid ett barn kan vara med och bestämma om placeringen, men det gäller att försöka hitta områden där barnet kan göras delaktig, detta gäller även i de fall det handlar om tvångsplacering enligt LVU. I de fall det inte är en akut placering kan barnet få vara med och påverka när placeringen ska göras, om det ska ske före eller efter helgen. Det finns givetvis även fall där det är möjligt att låta barnet få vara med och påverka val av familjehem eller HVB.

En annan situation som lyfts fram i materialet är det faktum att vissa barn inte vill träffa sina biologiska föräldrar och syskon, men att de känner att socialtjänsten bestämmer att de ska träffa dem. Barnen upplever sig inte delaktiga i detta beslut. De uppfattar inte att de blir tillfrågade om hur de vill ha det eller att det förs någon dialog kring varför barnet inte vill eller varför socialtjänsten ser det som betydelsefullt för barnet att träffa den biologiska familjen under placeringstiden.

När det gäller barn som inte vill träffa den biologiska familjen måste socialtjänsten tänka över hur de ska hantera sådana situationer. Det handlar om att reflektera över hur socialtjänsten ska göra för att bättre lyssna på barnen i dessa situationer och låta deras röst bli mer avgörande utan att för den skull helt omöjliggöra kontakt i framtiden mellan biologiska föräldrar och det placerade barnet. Socialtjänsten behöver fråga sig om det går att acceptera ingen kontakt alls under en tid och sedan arbeta med alternativa vägar till kontakt under en övergångsperiod, t.ex.

via sms, Facebook, möten i offentlig miljö. Ytterst måste socialtjänsten fråga sig när det är rätt att framhärda i att det alltid ska vara umgänge mellan det placerade barnet och dennes biologiska familj och inte.

Vissa barn vill vara med på möten som rör dem och deras placering, vissa vill det inte. Det kan också variera över tid. I de analyserade samtalen framgår att vid de tillfällen när barn inte vill delta på möten kan det handla om att de inte vet vilka som ska vara med på mötet. Okunskapen om syftet med mötet och vilka som ska delta kan medföra att barnet hellre säger nej till att delta än att fråga socialsekreteraren om det barnet vill veta. För att hantera en sådan situation och öka barnets deltagande kan socialsekreterarna se till att barnet får vara med och besluta vilka som ska vara med på mötet, men kanske också att planera mötes innehåll och upplägg. I en sådan dialog kan det också bli tydlig för barnet argumenten för de mötesdeltagare som socialtjänsten lyfter fram.

En viktig reflektion och förslag till förändring, i de fall när barn inte vill vara delaktiga t.ex. i möten är att socialsekreteraren reflekterar över orsaker till att barnet säger nej till deltagande och även stämma av sina slutsatser med barnet. Som socialsekreterare kan man fundera över i vilken mån förutsättningarna för deltagande varit annorlunda, om det t.ex. funnits en tydligare gemensam planering av mötet, där syftet med mötet, vilka som ska delta och förväntningar på barnet framgått med större tydlighet. Reflektionen i sig kan skapa ökade förutsättningar för att uppmärksamma och förändra möjligheterna till barnets deltagande, men kan också tydliggöra nya sätt att agera på som socialsekreterare.

Sammantaget är det betydelsefullt att ha som utgångspunkt att alla barn vill vara delaktiga och vara med och bestämma, men att formen för deltagande och beslutsfattande kan skilja sig åt från barn till barn. Detta ger att socialtjänsten måste ta reda på vad just det enskilda barnet vill vara med och bestämma om, och inte motarbeta de barn som vill vara med och bestämma.

Samtidigt ska de vara observanta på barn som inte vill bestämma och försöka få klarhet i vad argumenten bakom detta icke-deltagande handlar om och att också se att barnet kan vilja bestämma om vissa saker men inte om andra. I den mån barnet inte vill bestämma själv, eller vara delaktig på det sätt som i första hand erbjuds måste socialsekreteraren försöka hitta andra strategier och sätt att få barnet delaktig där denne känner sig trygg och motiverad.

3.1.2. Ansvar

Tätt sammankopplat med delaktighet och beslutsfattande ligger det som har att göra med barns ansvar. I materialet blev det tydligt hur viktigt det är för barnen att de inte får ta för stort ansvar.

De tycker ibland att det är skönt att vuxna bestämmer åt dem. Det handlar således inte bara om ålder och mognad för att ta ansvar utan det kan även vara situationsbundet. Barnen kan ibland ta ett för stort ansvar och sätta sig själv i andra hand av lojalitet till sina föräldrar. Vid vissa möten med socialtjänsten kan barnet vara uppfylld av starka känslor, t.ex. ilska. Detta kan göra att de har svårt att säga vad de vill ha sagt och ta det ansvar som de annars skulle kunna ha gjort.

Ett tredje exempel på när ansvarsfördelningen behöver anpassas kan handla om det stöd som barnet ibland kan behöva för att kunna prata om vissa saker med andra vuxna, t.ex. med familjehemmet.

När det gäller kontakter och umgängen så ska givetvis barnet ha och få det ansvar som är möjligt utifrån mognad och situation. Socialtjänsten har dock ett ansvar för att inte destruktiva kontakter etableras eller bibehålls. Det gäller att vara uppmärksam på och ha så god kännedom som möjligt om barnets umgängen. Det kan vara svårt att styra ett barns umgänge med andra och det är en skör balansgång kring hur mycket man ska inkräkta på umgängesval. Ett sätt att hantera det är att i alla fall prata med barnet om gränssättning och val man kan göra. Vad det är att vara en vän, förälder mm, vad man kan förvänta sig och var gränsen går för vad man ska gå med på. I vissa fall behöver barnet stöd i att etablera kontakter och ett sätt socialtjänsten kan stödja barnet i detta är att tillse att barnet har en egen mobil så att denne kan ta egna kontakter när det behövs och barnet känner sig redo.

3.1.3. Delaktighetens förutsättningar

En betydande aspekt som kan påverka barnets möjligheter och förutsättningar för att vara delaktig och vara med och bestämma visade sig vara anledningen till placering utanför den biologiska familjen. En akutplacering kan exempelvis innebära ökad stress för barnet jämfört

med en planerad placering. En akutplacering medför ofta att barnet får kort tid på sig att packa sina saker vilket påverkar den fortsatta relationen och den fortsatta placerings-processen något som socialtjänsten måste ta i beaktande. Det kan också vara skillnad för den unge om placeringen beror på eget beteende eller på hemförhållandena och om placeringen är frivillig eller enligt tvångslag.

För att öka barnets delaktighet och möjlighet att påverka sin situation är det, oavsett anledning till placering, viktigt att barnet återkommande informeras om orsaken till placering. Utöver det behöver barnet så långt det är möjligt få reda på hur länge denne ska vara placerad. Totalt sett handlar det om att fortlöpande ge barnet aktuell information då det kan bidra såväl till en ökad upplevelse av delaktighet som en ökad känsla av kontroll och trygghet för barnet.

En annan aspekt i relation till placering som framkommit handlar om sammanbrott vid placeringar, d.v.s. att det inte fungerar på det boende/i den familj där barnet är placerad. Det finns en risk för att barnet både tar på sig skuld för att detta har hänt, och att barnet påläggs skuld från andra (inklusive från socialtjänsten) för att placeringen inte fungerar. Ett sådant sammanbrott behöver inte bero på den unge utan kan handla om helt andra saker. Det kan bero på familjen barnet är placerad hos eller på en fel-matchning från socialtjänstens sida eller andra faktorer.

Som socialsekreterare gäller det att se situationen i ett bredare perspektiv och reflektera över vad sammanbrottet i familjehemmet handlar om egentligen för att inte skuldbelägga barnet. En sådan reflektion leder förhoppningsvis till en mer tydlig och klar information till barnet kring vad som skett, och att argumenten för ett byte av familjehem/HVB inte ytterligare skuldbelägger barnet. Det finns ofta mycket skuldkänslor ändå hos dessa barn och ytterligare skuldbeläggande kan få konsekvenser för barnets mående och situation. Som vid allt annat arbete med barn måste den information, det sätt som den kommuniceras och relationer skapas ske utifrån den ålder och mognad som barnet är i.