Detta kapitel består av fyra delar. Den första delen är en sammanfattning av studiens resultat. I kapitlets andra del lyfts ett antal förslag fram på hur verksamheten kan utvecklas vad gäller delaktighet för placerade barn. Del tre beskriver kort på vilket sätt en kvalitativ analys kan användas för att utveckla verksamheten kring placerade barn med fokus på delaktighet, d.v.s. i vilken mån studiens syfte uppnåtts. Avsnittet avslutas med tankar kring hur vi kan gå vidare vad gäller att använda och sprida kunskapen om DUS både som metod och som redskap i verksamhetsutveckling.
4.1. Vilken kunskap har en analys av genomförda DUS-samtal gett om placerade barn och ungdomar med fokus på delaktighet?
Sammanfattningsvis visar resultatet att placerade barn vill vara delaktiga, men att när och inom vilka områden kan skilja sig såväl över tid som från barn till barn. De områden som främst lyfts fram är delaktighet vad gäller placeringar, umgänge med biologiska familjen samt möten som har med placeringen att göra. Barnets förmåga och förutsättningar att ta ansvar i olika frågor är en betydande aspekt för socialtjänsten att ta hänsyn till. Det är en balansgång, där socialsekreteraren vare sig får gå in och ta över i för hög utsträckning, men lika lite frånsäga sig sitt eget ansvar. Anledningen till ett barns placering påverkar förutsättningen för delaktighet, så gör även situationer när det blir sammanbrott eller konflikter i familjehemmet. Ovanstående har sin utgångspunkt i barnets önskan om delaktighet, men för att denna ska bli reell behöver det finnas/utvecklas en god relation mellan barn och socialsekreteraren. Barnen lyfter fram olika relationella aspekter som de ser som betydande för att de ska känna sig delaktiga i det som
berör dem. De fokuserar på bemötande och lyhördhet som relationella aspekter som är betydelsefulla i en relation som ska skapa förutsättningar för deras aktiva deltagande. Tätt kopplat till detta är det relationella stöd som framkommer. Där socialtjänsten, utöver sitt ansvar att skapa en god relation till barnet, ska skapa förutsättningar för goda relationer och umgänge med såväl familjehem/HVB, den biologiska familjen samt skolan. På så sätt kan socialsekreterarna behöva agera ställföreträdande förebild ibland. Som redskap och verktyg lyfter barnen fram i samtalen det som har att göra med information och struktur och planering.
De situationer när detta görs gällande är tydlig information vad gäller placerings-processen och möten samt att det finns en bra struktur och planering vad gäller möten, men även socialtjänstens organisering och då i synnerhet vid byte av socialsekreterare.
4.2. Vilka förslag till förändring/utveckling har genererats vad gäller socialtjänstens arbete med placerade barn och ungdomar?
I resultatet har det framkommit flera förslag till förändring och utveckling vad gäller socialtjänstens arbete med placerade barn med fokus på delaktighet. Vi vill nedan lyfta fram några av dessa som vi i arbetsgruppen finner särskilt relevanta att diskutera vidare inom verksamheten. Dessa är enbart att betrakta just som förslag i ett utkast och är inte färdigbearbetade. I den mån som ledningen vill och kan prioritera någon/några av dessa aspekter ska dessa givetvis förtydligas ytterligare till ett förslag för verksamhetsutveckling.
Använda, utveckla och sprida metoden DUS, både som ett redskap i mötet mellan socialsekreteraren och det enskilda barnet, men även som ett redskap i verksamhetsutveckling. Grunden i detta är delaktighetens betydelse för ett lyckat resultat. Att barnet är delaktig i socialtjänstens planering inför och under en placering skapar bättre förutsättningar för att den unge ska lyckas i sin livssituation. Det är som arbetsgruppen ser det betydelsefullt att kontinuerligt diskutera och reflektera över hur vi säkrar upp detta och skapar förutsättningar för det. DUS-metodens förankring, spridning och utveckling är som arbetsgruppen ser det en viktig aspekt för att öka barns delaktighet.
När det gäller metoden DUS, dess utveckling och användning, så rekommenderar arbetsgruppen att det ska finnas en medveten strategi kring dess implementering. Förutsättningen för att metoden ska komma att användas och utvecklas är att den ägs av någon med mandat att driva den (chef eller annan person i beslutande position). Ett förslag kan vara att användandet av DUS formuleras som ett mätbart politiskt mål. Chef/ledningen har en betydande roll för att en metod/arbetssätt ska få genomslag i att denne/dessa på ett systematiskt sätt efterfrågar hur det ser ut och vad vi uppnått/inte uppnått när det gäller, i det här fallet, användandet av DUS-samtal. I annat fall blir det sårbart och det hela rinner lätt ut i sanden. Detta har visat sig rent konkret i att det är skillnad i de kommuner som deltog forskningscirkeln från början. I de kommuner där man inte jobbade med metoden fullt ut, där har metoden heller inte fått fäste. I den kommun där det blivit ett politiskt mål att använda metoden ser man också ett ökat användande. Sammantaget menar arbetsgruppen att det är viktigt att tillse
att metoden inte blir personrelaterad utan verksamhetsrelaterad i den mån man anser att metoden ger effekter som man finner eftersträvansvärda.
När det gäller DUS-samtal som redskap för verksamhetsutveckling så är föreliggande rapport ett exempel på hur genomförda DUS-samtal kan användas för att på en abstraherad nivå få mer kunskap kring barns delaktighet och genom det kan finna förändringsområden inom verksamheten och/eller stöd för det som görs och argument för att fortsätta alternativt förändra arbetssätt vad gäller placerade barn. Metoden som här använts är förvisso tidskrävande, men har gett mycket ny kunskap och varit ett inspirerande sätt att arbeta på menar arbetsgruppen. Betydande är att sätta tidsåtgången i relation till den effekt, det resultat som kan uppnås. Arbetsgruppen menar att ett enbart beskrivande resultat inte är att rekommendera utan att det är av stor betydelse att det görs en analys av resultatet på grupp och verksamhetsnivå, gärna en teorianknuten sådan för att få ökad tyngd i det som framkommer. Kanske kan ett kvalitativt analysprogram vara ett bra redskap för att fortsätta att analysera genomförda DUS-samtal på verksamhetsnivå och kanske kan de resultatteman som utkristalliserat sig här användas även vid nästa analys (dock med en öppenhet för att nya andra teman kan tillkomma). Arbetsgruppen ser det således som önskvärt att fortsätta använda genomförda DUS-samtal som verksamhetsutveckling och att en struktur för hur ofta detta ska ske, av vem/vilka och med vilken metod och återkoppling behöver formuleras.
Ett förhållningssätt och bemötande där relationella aspekter såsom, förtroende, tillit, lyhördhet och delaktighet kan utvecklas har visat sig vara betydelsefullt i mötet med barnet. Vi lyfter fram två förslag på hur en kan säkra upp och utveckla ”det goda sociala arbetet".
Utveckla en medveten strategi på arbetsplatsen kring handledning (kollegial och extern), utbildning/fortbildning och erfarenhetsutbyte. Detta är kopplat till ett arbetsklimat där det ska finnas utrymme för konstruktiv kritik och reflektion och spegling av det egna och varandras förhållningssätt. Det kan ha sitt fokus på olika etiska dilemman, där en kan lära av möte och diskussion med andra människor.
Särskild ansvarig(a) och matchning av relationer. Enligt SoL (6 kap, § 7c) anger att det vid vård i familjehem eller i HVB ska det finnas en av socialnämnden särskilt utsedd socialsekreterare som ansvarar för kontakterna med barnet. Att en särskild person utses behöver inte betyda en helt ny person.
Många gånger kan en god relation till barnet ha byggts upp under utredningen och att då bryta den kontakten i samband med placeringen kan ur barnets perspektiv vara olyckligt15. Som arbetsgruppen ser det kan det vara av värde att rent av ha två personer som är extra ansvariga för varje barns ärende. Att ha två personer som är extra ansvariga medför att det inte blir lika sårbart ifall någon är sjuk, har semester eller slutar. I vissa ärenden är det flera personer inblandade och det underlättar för barnet att veta att det finns en eller två personer som har ett särskilt ansvar för denne och som barnet kan vända sig
15 Hämtat från SoS Handbok, Barn och unga i familjehem och HVB).
till i olika situationer. På det sättet kan det bli lättare att skapa allianser, men också förutsättningar för en relation som främjar tillit och trygghet. Utöver detta är en matchning mellan barn och socialsekreterare önskvärt i den mån det är görligt. Det vill säga att man tänker in vem som kan passa bäst för ärendet och att man byter socialsekreterare i den mån en inte får relationen att fungerar. Arbetsgruppen har också diskuterat värdet av kontinuitet på flera plan; totalt antal ärenden/anställd och att detta ska vara relaterat till faktorer som bland annat var barnen är placerade rent geografiskt, antal möten/barn samt ärendets omfattning.
Tillskapa checklistor, en med fokus på information och en på mötesplanering. En sådan checklista kan vara bra både för den enskilda ansvariga socialsekreteraren, vid byte av socialsekreterare samt för nyanställda. Dessa checklistor är i första hand till för personalen, men syftar ytterst till ett bättre stöd till barnet. Checklistorna ska utformas som en strategi, en uttalad plan, för vilken information som ska ges och när/hur möten ska planeras. Checklistan kring mötesplanering ska omfatta alla steg, hur möten ska planeras, följas upp, vilka som ska tillfrågas, påminnas, frågas igen, hur ofta, med vem, avstämningar samt hur man ska få med barnets synpunkter. I denna checklista måste det också framgå om barnet säger nej till att vara med på möten, och att barnet har tillfrågats om deltagande samt att man måste fråga barnet igen då hen kan ändra sig under placerings-processen. Checklistan vad gäller information ska ha samma grund som den kring mötesplanering d.v.s. att hela processen (placeringen) lyfts fram, inte bara vad man ska göra utan också hur informationen ska ges, vilken information ska ges och till vem, vad ska informeras om då ärenden ska lämnas över/tas över, allt för att säkra upp barnets delaktighet och självbestämmande. Samrådsdokumentet i BBIC ligger i fas med ovanstående vilket ger att man måste titta på i vilken mån en checklista kan komplettera det som redan finns via BBIC, så att inte nya rutiner och arbetsuppgifter tillskapas som känns mer betungande än användbara. En annan idé är att man tittar på DUS tre områden och skapar checklistor utifrån dessa (information, vara med och bestämma samt att bli lyssnad på).
Se över röda tråden mellan BBIC och DUS och andra metoder/arbetssätt. Hur relaterar dessa metoder och arbetssätt till varandra? Det är som vi ser det betydelsefullt att länka samman de metoder och arbetssätt som används så att det inte utvecklas parallella spår och dubbelarbete. De olika metoder som används ska komplettera varandra och tillsammans kunna ge den bild som socialtjänsten behöver för att barnet, dennes behov, synpunkter och erfarenheter ska komma i fokus och tas vara på.
4.3. På vilket sätt och i vilken omfattning har den kvalitativa analysen av genomförda DUS-samtal bidragit till verksamhetsutveckling inom den sociala barnavården?
Syftet med föreliggande arbete var att undersöka i vilken mån genomförda DUS-samtal, via en kvalitativ analysmetod, kan användas för verksamhetsutveckling och uppföljning med fokus på socialtjänstens arbete med placerade barn och dess delaktighet. Kan vi säga att vi vet mer om
hur barn tänker kring delaktighet och hur vi kan göra dem delaktiga via DUS-samtal och analys av DUS-samtal? Arbetsgruppen är eniga om att vi på detta kan svara ja.
Frågorna i DUS-mallen är uppdelade i tre områden; ”att få information”, ”att bli lyssnad på”
och ”att få vara med och påverka och bestämma”. DUS-samtalen står för Delaktighet och utvecklingsstödjande samtal och syftar således till att få ökad kunskap om hur barnet ser på dessa områden och att öka barnens delaktighet genom hela placerings-processen. Resultatet visar att majoriteten av de intervjuade barnen i de DUS-samtal som analyserats (11 av 17) tycker om att svara på DUS-frågor. Barnen beskriver det som att det känns bra och att de tycker om att ha DUS-samtal, men det finns även barn i materialet som tycker det är jobbigt att svara på frågor. Som vi ser det görs barnen implicit mer delaktiga genom att DUS-samtal genomförs, men för en reell delaktighet förutsätts att det som framkommer i dessa samtals tas i beaktande och används för att utveckla arbetet med placerade barn och dess delaktighet. Dels på individnivå med den man har framför sig, dels på grupp- och organisationsnivå genom att systematisera och analysera genomförda samtal och ur det lyfta fram förslag på utveckling och förändring vilka sedan ska diskuteras på den nivå i organisationen där det hör hemma, för att kunna fatta beslut om vad som ska genomföras och inte och utifrån vilka argument.
4.4. Och nu då? Hur går vi vidare?
Utifrån de resultat vi presenterat här vill vi sammanfattningsvis lyfta fram det som arbetsgruppen menar att ledningen har att ta ställning till. Det berör i vilken mån vi ska:
‐ Använda och utveckla metoden DUS16
‐ Sprida metoden DUS till andra
‐ Ta vara på och omsätta förslagen/kunskapen som samtalen ger på individnivå
‐ Analysera genomförda DUS-samtal för att lyfta dessa på grupp/verksamhetsnivå
‐ Ta vara på och omsätta kunskap och förslag som en analys av samtalen ger på grupp/verksamhetsnivå
‐ Återkoppling till placerade barn och unga
16 Utveckling kan omfatta exv. revidering av frågeställningarna, men kan också avse en anpassning till andra verksamhetsområden och målgrupper.
Fyrbodals kommunalförbund – 14 kommuner samarbetar för tillväxt