Vad kan en analys av DUS-samtal. lära verksamheten? Kompetens och titulatur inom. funktionshinderområdet

FouRum Individ och Familj FoU-Socialtjänst Fyrbodal

Kompetens och titulatur inom funktionshinderområdet

Fyrbodals kommunalförbund

Fyrbodals kommunalförbund 2016-01-11

Maria Klamas m.fl.

Vad kan en analys av DUS-samtal lära verksamheten?

Delaktighets- och utvecklingsstödjande samtal med placerade barn

Innehåll

1.  Inledning, uppdrag och bakgrund ... 2 

1.1 Syfte och frågeställningar ... 2 

1.2 Bakgrund ... 3 

2. Metod och etiska överväganden ... 4 

2.1 Utgångspunkt... 4 

2.2. Story-dialogue-method ... 5 

2.3. Tillvägagångssätt ... 5 

2.3.1. Tillfälle 1 – Skapa insiktskort ... 6 

2.3.2. Tillfälle 2 - Kategorisering av insikter i teman... 6 

2.3.3. Tillfälle 3 – Teorinoter och ”composite theory-note” ... 6 

2.3.4. Tillfälle 4 - Fokus på slutsatser och förslag till utveckling/förändring. ... 7 

2.4. Etiska överväganden ... 7 

2.5. Metodreflektion ... 8 

3. Resultat och analys ... 9 

3.1. Delaktighetens utgångspunkter och förutsättningar ... 9 

3.1.1 Delaktighet ... 10 

3.1.2. Ansvar ... 11 

3.1.3. Delaktighetens förutsättningar ... 11 

3.2. Relationella aspekter ... 12 

3.2.1. Bemötande ... 12 

3.2.2. Lyhördhet ... 13 

3.2.3. Relationsstöd ... 14 

3.3. Redskap och verktyg ... 16 

3.3.1. Information ... 16 

3.3.2. Struktur och planering ... 17 

4.  Sammanfattning och diskussion ... 18 

4.1. Vilken kunskap har en analys av genomförda DUS-samtal gett om placerade barn och ungdomar med fokus på delaktighet? ... 18 

4.2. Vilka förslag till förändring/utveckling har genererats vad gäller socialtjänstens arbete med placerade barn och ungdomar? ... 19 

4.3. På vilket sätt och i vilken omfattning har den kvalitativa analysen av genomförda DUS-samtal bidragit till verksamhetsutveckling inom den sociala barnavården? ... 21 

4.4. Och nu då? Hur går vi vidare? ... 22 

1. Inledning, uppdrag och bakgrund

Föreliggande text har sin bakgrund i det arbete som skedde via en forskningscirkel med fokus på barn och ungas delaktighet inom socialtjänsten med inriktning på barn/unga¹ som är placerade i samhällsvård². Denna forskningscirkel resulterade i en modell; DUS-samtal (Delaktighets och Utvecklingsstödjande Samtal). De kommuner som valt att mer aktivt arbeta med DUS-samtal har träffats regelbundet för diskussion och reflektion kring genomförda samtal. Under en längre tid har tanken på, i vilken mån dessa genomförda samtal på något sätt skulle kunna användas för verksamhets- och metodutveckling funnits. Denna tanke blev således utgångspunkten för föreliggande studie.

Åmål och Bengtsfors är de kommuner som i högst grad har använt DUS-metoden. De tillfrågades via Fyrbodals kommunalförbund om de ville vara med och undersöka i vilken mån de genomförda DUS-samtalen skulle kunna analyseras med avseende på verksamhets- och metodutveckling³. Det vill säga om analyserade DUS-samtal kunde ge sådan information om placerade barns delaktighet och om detta resultat skulle kunna bidra till verksamhetsutveckling.

Under hösten 2015 har två socialsekreterare/behandlingssekreterare från vardera Åmål och Bengtsfors kommuner, en socionomstudent samt en utvecklingsledare och vetenskapligledare från FoU-Socialtjänst Fyrbodal, gemensamt analyserat dessa samtal och sammanställt föreliggande rapport.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med föreliggande studie var att;

Undersöka i vilken mån genomförda DUS-samtal, via en kvalitativ analysmetod, kan användas för verksamhetsutveckling och uppföljning med fokus på socialtjänstens arbete med placerade barn och deras delaktighet.

Argumenten som låg till grund för denna studie var att bättre kunna:

 Följa upp barn delaktighet

 Reflektera över praxis på bredare och djupare nivå än enbart relation barn – socialsekreterare⁴.

 Systematisera det arbete som görs

 Få mer kunskap om verksamheten

 Få mer välgrundat material för att argumentera i olika frågor

 Hitta framgångsfaktorer och utvecklingsområden

 Sprida den erhållna kunskapen till andra inblandade aktörer såsom t.ex. institutioner och familjehem

1 I texten kommer vi genomgående att använda begreppet barn, detta eftersom samtliga samtal som analyserats bygger på samtal med barn under 18 år. Studiens resultat kan dock ändå appliceras på placerade ungdomar.

2 Denna forskningscirkel och dess resultat presenteras i avsnitt 1.2.

3 Hur de genomförda samtalen har analyserats beskrivs i avsnitt 2.

4 I texten använder vi genomgående titeln socialsekreterare även om det finns andra benämningar på den yrkesgrupp vi talar om.

 Få mer kunskap om kvalitativ analys och om hur forskning går till

 Få redskap för att kunna analysera annan typ av material man får in vid exv.

brukarundersökningar, öppna jämförelser (ÖJ) etc.

Studiens frågeställningar är;

 Vilken kunskap kan genomförda DUS-samtal ge om placerade barns delaktighet?

 Vilka förslag till förändring/utveckling kan genomförda DUS-samtal generera vad gäller socialtjänstens arbete med placerade barn avseende delaktighet?

 På vilket sätt och i vilken omfattning kan en kvalitativ analys av genomförda DUS-samtal bidra till verksamhetsutveckling inom den sociala barnavården?

1.2 Bakgrund

Avsnittet syftar till att ge en bakgrund till hur DUS-mallarna kom till och vad som låg till grund för detta arbete. Här sammanfattas även den socialpolitiska, lagmässiga och teoretiska grunden för delaktighet när det gäller placerade barn, vilket även legat till grund för föreliggande rapport där vi analyserat genomförda DUS-samtal.  

Upptakten till föreliggande rapport är de forskningscirklar som Fyrbodals kommunalförbund anordnade under 2011-2013 med fokus på barns delaktighet. Cirklarna finns beskrivna i rapporterna Barn och ungdomars brukarmedverkan i den sociala barnavården och DUS - Delaktighets- och Utvecklingsstödjande Samtal med barn och unga i samhällsvård⁵. Den sistnämna cirkeln leddes av Anette Bohlin och Olof Wiedel vid Högskolan Väst som vi har som utgångspunkt i denna studie.

För att öka barns delaktighet bjöd Fyrbodals kommunalförbund och Högskolan Väst in socialsekreterare från kommunerna i Fyrbodal till en forskningscirkel under 2012. Temat var barn och ungas delaktighet och inflytande i socialtjänsten med inriktning på barn placerade i familjehem eller hem för vård eller boende (HVB). Syftet med cirkeln var att utveckla socialarbetares kompetens i att främja delaktighet och frågeställningarna var; ”Hur upplever barn och unga sig delaktiga i vården/sin vardag?”, ”Vilka arbetssätt är användbara för att förstå om barn och unga känner sig delaktiga och att dessa arbetssätt i sig ökar känslan av delaktighet?” samt ”Hur kan dessa arbetssätt formaliseras och integreras i en yrkesmässig vardag och organisation där BBIC⁶ med dess olika hjälpmedel är en del av denna?” Cirkeln resulterade i en modell för hur man kan arbeta med barn och ungdomars delaktighet, denna modell kom att kallas DUS-mall⁷. Det finns fyra olika DUS-mallar. En för början av placering, en för mitt en, en för slutet samt en som barnet kan ta fram närhelst denne önskar initiera ett samtal om delaktighet. DUS-mallarna består av tre frågeområden; information (får barnet nödvändig information för att kunna vara delaktig?), lyssnad på (hur framkommer det i samtalet att barnet har blivit lyssnat på?) samt påverkan (kan man se att barnet har påverkat beslutet?).

Slutsatsen, så som den beskrevs i slutrapporten, är att DUS-samtal upplevs som ett konkret verktyg som socialarbetare och barn kan använda för att initiera och genomföra samtal om delaktighet. Dessa samtal kan vidare användas som ett mått för delaktighet både på individuell       

5 Kan laddas ned från www.fou.fyrbodal.se under fliken publikationer 2013

6 Barns behov i centrum, ett verksamhetssystem för utredning, planering och uppföljning inom sociala barnavården, mer information finns på Socialstyrelsens hemsida.

7 DUS står för Delaktighets- och Utvecklingsstödjande Samtal.

och organisatorisk nivå. På individuell nivå ger samtalen kunskap om barnens upplevelse av delaktighet och på organisatorisk nivå kan resultat av individuella DUS-samtal aggregeras och användas som underlag angående generella frågor om barns möjligheter till delaktighet inom samhällsvården.

Utvecklingen av DUS-samtalen hade således sin grund i behovet av och kravet på att öka barns delaktighet. Det finns flera argument för att arbeta med barns delaktighet och då i synnerhet vad gäller placerade barns i såväl lagstiftning som i olika utredningar och föreskrifter. Barns delaktighet har stöd i FN:s barnkonvention artikel 12 och syftar till att stärka barnens rätt och barnens röst. I såväl Socialtjänstlagen (SoL 11 kap 10§) som Lagen om vård av unga (LVU 36§) framhålls vikten av barns och ungas delaktighet. SOSFS 2012:11 framhåller att socialnämndens egenkontroll för barn och unga i samhällsvård bör omfatta barnets/den unges erfarenheter och synpunkter på vården. I statliga utredningar (SOU 2009:99, SOU 2011:9) har man påvisat hur barn som är placerade i samhällets vård har farit illa, vilket gav ytterligare argument för att jobba vidare med fokus på de placerade barnen och deras delaktighet. Utöver denna socialpolitiska relevans och ram utformades DUS-mallen med stöd i tre teoretiska perspektiv; barns agency, vilket innebär att utgå från barns tolkning och agerande, Övreeides fem principer för utvecklingsstödjande samtal samt Shiers modell för barns delaktighet.

2. Metod och etiska överväganden

I detta kapitel presenteras studiens utgångspunkt, metod och genomförande samt etiska aspekter och metodreflektion.

2.1 Utgångspunkt

Bengtsfors och Åmål är de två kommuner där DUS-samtalen används med regelbundenhet och det var också de kommuner som tillfrågades om deltagande i utvecklingsarbetet kring DUS.

Ett förslag på metod och tillvägagångssätt för att studera i vilken mån genomförda DUS-samtal kan användas på grupp/verksamhetsnivå presenterades tidig höst 2015 för IFO-cheferna i Åmål och Bengtsfors samt ett par behandlingssekreterare/socialsekreterare som varit med i FoU- cirkeln då DUS-mallen utvecklades. Dessa socialsekreterare var väl kända med metoden på praktisk nivå i relation till barn och ungdomar. Förslaget antogs av båda kommunerna och en arbetsgrupp sattes samman bestående av två representanter från Åmål, två från Bengtsfors, samt två personer från Fyrbodals kommunalförbund.⁸

Kortfattat bestod uppdraget i att den tillsatta arbetsgruppen skulle arbeta med de DUS-samtal som genomförts i de två deltagande kommunerna, med syftet att lyfta kunskapen från enskilda samtal till grupp/verksamhetsnivå. Det handlade om att hitta analytiska teman, faktorer och aspekter som kunde ge argument/stöd för verksamheten och dess utveckling med inspiration av Labonte & Feathers story-dialogue-method (Handbook on using stories, 1996) med huvudtema

”delaktighet för placerade barn/ungdomar”⁹. Analysen av materialet skulle vara praxis-

8 Dan-Inge Johansson, Bengtsfors; Anette Torstensson, Bengtsfors; Irene Karlsson, Åmål; Katrin Abrahamsson, Åmål; Zarah-Lena Jillerö, Fyrbodals kommunalförbund samt Maria Klamas, Fyrbodals kommunalförbund.

Utöver dessa deltog även Christian Andree, socionomstudent.

9 Metod och genomförande presenteras nedan.

relaterad och inte teorianknuten i detta första läge¹⁰. Studiens resultat skulle sammanställas i en rapport och presenteras muntligt för representanter från de båda deltagande kommunerna i december 2015¹¹.

2.2. Story-dialogue-method

Metoden, det arbetssätt på vilket arbetsgruppen genomfört detta utvecklingsarbete, har som sagt inspirerats av den metod Labonte & Feather (1996) utvecklat kallad ”story-dialogue-method”.

Det är en strukturerad metod, genom vilken man via berättelser och dialog kan skapa teori, utvärdera eller planera/utveckla en verksamhet eller liknande. Syftet med metoden är att skapa en delad och fördjupad förståelse för ett fördefinierat tema (i det här fallet delaktighet för placerade barn). Metoden går från skapandet av en berättelse (i det här fallet har vi använt genomförda DUS-samtal), via den strukturerade dialogen till en analys av berättelserna, där empirin abstraheras. På så sätt går man från delar av en människas upplevelse till en mer generaliserad och användbar kunskap. Metoden i sin helhet består av fyra moment;

1. Skriva en fallberättelse i jag-form utifrån det förvalda temat.

2. Genomföra en strukturerad grupp-dialog kring berättelsen. Dialogen dokumenteras och utifrån anteckningarna skapas så kallade insiktskort. Dessa formuleras som ett påstående och kan vara tips, nya frågor, saker som förbryllar, tips, utmaningar mm förutsatt att det representerar något som är viktigt i praktiken som är värt att dela med människor utanför gruppen. De ska vara så detaljerade att utomstående förstår.

3. Andra nivåns syntes är nästa steg i metoden, där binds insiktskorten från flera berättelser samman till en mer generaliserad kunskap för praktiken. Det ger en kunskapsutveckling och teoretisering på empirisk grund. Författarna menar att analys av insikter från olika erfarenheter och berättelser kring samma tema ger oss bättre förutsättningar för att skapa kopplingar mellan erfarenheter och utveckla riktlinjer för framtida handlande. Rent konkret bygger man teman bestående av olika insiktskort och mot bakgrund av dessa skriver man så kallade teorinoter. Det kan vara ett skäl, en motivering, ett argument, en slutsats där man försöker förklara vad man tror kan generaliseras från temat. En teorinot beskriver också insiktskortens placering i kategorin och binder samman idéerna till ett påstående.

4. Sammansättning av teorinoter (composite theorynotes) är det avslutande steget i metoden. Då länkas teorinoterna samman till ett helt avsnitt (kapitel) om det utvalda huvudtemat. Det är en syntes som har sin grund i varje enskild berättelse (DUS-samtal) där generell kunskap skapats/utvecklats vilket säger någonting nytt om det sociala arbetet med fokus på, i det här fallet, delaktighet för placerade barn.

2.3. Tillvägagångssätt

Utvecklingsarbetet har inspirerats av ovanstående beskrivna metod. Det är 17 genomförda DUS-samtal (av totalt 22 samtal) som har analyserats. Utvecklingsarbetet har varit strukturerat

10 I den mån en teoretisering önskas kan detta arbete ske i efterhand.

11 Detta datum blev framflyttat och presentationen genomfördes i januari 2016.

utifrån fyra träffar¹². Vid sidan av dessa träffar har dokumentet/rapporten tillskapats och gruppen har mail-ledes gemensamt reviderat och utvecklat detta dokument.

2.3.1. Tillfälle 1 – Skapa insiktskort

Arbetsgruppen delade upp sig två och två och skapade ett antal så kallade insikter från varje utskrivet DUS-samtal. En insikt ska representera något som är viktigt i praktiken vad gäller vårt huvudtema (delaktighet för barn) som är värt att dela med sig för människor utanför gruppen.

Varje insiktskort ska ge detaljer om vad som diskuterats och syntetiserats i varje utskrivet samtal, vara så detaljerad att utomstående förstår och formulerad som ett påstående. Det kan vara tips, nya frågor, saker som förbryllar, utmaningar, aha-upplevelser, konstateranden. Här ges ett exempel;

 Mindre bra formulerad insikt: samverkansbehov

 Bättre formulerad insikt: Olika aktörer ser samma situation på olika sätt: Jag behöver ge stöd i att olika perspektiv kan lyftas fram utan att deltagarna går in i försvarsställning.

Varje insikt skrevs sedan ner på ett separat papper. Vid behov förbättrades och reviderades meningarna så att de lät begripliga och kunde ”stå för sig själva”. Texten skrevs rätt stort på ett papper för att underlätta nästa moment i bearbetningen. Totalt sett kunde det bli 6-8 insikter per genomfört DUS-samtal.

2.3.2. Tillfälle 2 - Kategorisering av insikter i teman

Fokus vid detta tillfälle var att kategorisera insikterna i olika teman. Detta genomfördes i helgrupp. Det handlade således om tematisering, att gruppera insikterna d.v.s. försöka se bakom orden, vad de handlade om och utifrån detta gruppera liknande idéer från ett antal insikter och se vilka som hängde ihop, leta efter likheter, mönster, motsägelser. Därefter namngavs kategorin/temat där namnet band samman insikterna och dess innebörd, men också relaterade till huvudtemat ”Delaktighet för placerade barn”.

2.3.3. Tillfälle 3 – Teorinoter och ”composite theory-note”

Gruppen arbetade två och två med att skapa teorinoter utifrån de framtagna temana. En teorinot skapas genom att de olika delarna i temat länkas samman. Teorinoter blir då ett argument, en slutsats där man försöker förklara vad man tror kan generaliseras från temat. Det innebär att empirin/samtalen abstraheras och påståenden formuleras om den studerade verkligheten som gäller för alla eller flera av de aktuella samtalen. Det första steget var att organisera insiktskortens placering i kategorin. Nedanstående punkter var till stöd för arbetsgrupperna:

 På vilket sätt hänger kategorins insikter samman?

 Finns det luckor? Saknas något för att det ska bli tydligt? Behöver ni lägga till något för att ni det ska bli tydligt? Fyll ut i så fall… (här kan en ibland behöva backa tillbaka till ursprungsberättelsen)

12 Den ursprungliga planen var att genomföra utvecklingsarbetet på tre träffar, vilket fick utökas till fyra tillfällen då arbetet tog längre tid än förväntat.

 Tänk efter om du skulle förklara korten i kategorin för någon annan, hur skulle du då organisera och strukturera upp för att det skulle bli begripligt?

Nästa steg var att skriva teorinoten, d.v.s. den löpande texten till temat. Insikterna som strukturerats upp skrivs samman som en berättelse om det tema man jobbat med. En viktig aspekt som följde detta arbete var att det namn som satts på temat skulle avspeglas i texten och att texten skulle avspeglas i namnet. Det kunde i vissa fall leda till att temat bytte namn för att bättre spegla empirin. Det visade sig också att vissa insikter inte hörde hemma i det tema man först fördelat det i, utan bättre platsade i annat tema, vilket gjorde att man flyttade på denna insikt. Teorinoterna skrevs in direkt på dator¹³. I samband med att teorinoterna skrevs noterades även analystrådar och förslag till verksamhetsutveckling/förändring som man kom att tänka på under bearbetningen, detta för att inte glömma bort detta till nästa tillfälle.

Tredje och sista steget detta tillfälle var att sammanställa teorinoterna i ett ”resultatkapitel”

d.v.s. göra det Labonte & Feather kallar ”composite theory-notes”¹⁴. Att sammanställa teorinoter handlar om att strukturera upp ordningen för hur temana ska presenteras i kapitlet. I denna fas kan temana grupperas utifrån särskilda områden, perspektiv eller annat som förenar vissa med varandra. Utöver att temana ska länkas samman ska in- och utgångar mellan respektive tema formuleras.

2.3.4. Tillfälle 4 - Fokus på slutsatser och förslag till utveckling/förändring.

Detta tillfälle hade fokus på de slutsatser och förslag till utveckling/förändring som hade kommit upp. Deltagarna hade tidigare fått ett utkast på rapporten för att i förväg ha kunnat läsa in sig och ge kommentarer på samtliga delar i rapporten. När det gäller resultat/analysdel var arbetsgruppens uppgift att se över om temana kom i logisk ordning, rubriceringen var ändamålsenlig, men också jobba vidare med analysen av empirin och skriva ner tänkbara förslag till förändring- och utveckling på såväl metod- som verksamhetsnivå (d.v.s. metoden DUS-samtal och verksamheten kring placerade barn). Dessa synpunkter och förslag hade varje deltagare i arbetsgruppen med.

2.4. Etiska överväganden

Det finns flera etiska aspekter som måste beaktas och också har diskuterats fortlöpande i detta utvecklingsarbete.

Varje DUS-samtal har avidentifierats innan bearbetning i grupp, för att värna det enskilda barnet. En utgångspunkt har också varit att diskussioner, reflektioner och analys skulle ske på verksamhetsnivå och inte individnivå. Det vill säga att de transkriberade samtalen ska abstraheras och att vare sig diskussioner eller text ska vara beskrivande på en individuell nivå.

Samtidigt är det av stor betydelse att såväl barn som personal känner igen sig i det som skrivs i rapporten, fast då utan att känna sig utpekade eller igenkända som personer. Vår uppfattning är att det i arbetsgruppen funnits en förmåga att ställa om sig från att vara socialsekreterare till att

13 Här kan man med enkelhet koppla insikterna till teorier, men detta ingick inte i arbetsgruppens uppdrag.

14 Den sista delen, att sammanställa teorinoterna (composite theory-notes) hanns inte med vid den fysiska träffen utan skedde via mail.

vara ”forskare” och därmed kunnat se samtalen som ett empiriskt material och kunnat ”förflytta sig” från enskilda samtal till en mer abstraherad nivå.

Från början hade arbetsgruppen som avsikt att belysa temana i resultatdelen med citat från DUS-samtalen. Styrkan med citat är att texten kan få mer liv och innebörder görs fylligare och det kan också upplevas som mer personligt, nära och äkta när en faktisk persons röst görs hörd på det sättet. Nackdelen med citat är att ju fylligare och mer nära ett citat är, desto lättare är det att känna igen vem som gjort uttalandet. Det vill säga konfidentialiteten blir svårare att säkra upp. Detta tillsammans med det faktum att de barn vars DUS-samtal vi har analyserat inte har tillfrågats om de vill att deras samtal citeras i en rapport ledde till att arbetsgruppen valde bort möjligheten att använda citat i rapporten.

När det gäller återkoppling av detta utvecklingsarbete så var planen från början att den skulle ske i första hand till berörda chefer, kollegor och politiker. Under arbetets gång hade arbetsgruppen en diskussion kring hur resultatet skulle kunna återkopplas till de placerade barn som medverkat i DUS-samtalen. En idé var att bjuda in barnen till den träff där rapporten skulle presenteras. I detta läge såg inte arbetsgruppen någon möjlighet att bjuda in dessa barn till träffen av rent etiska skäl. Det är en grupp barn som inte har kännedom om varandra och att ses på ett gemensamt möte röjer deras identitet och också deras problematik. Ett ytterligare argument för att inte bjuda in dessa barn till presentationen är att de är underåriga, det vill säga, en sådan inbjudan skulle kräva godkännande från vårdnadshavare och med denna korta framförhållning sågs inte detta som möjligt. Med detta sagt, kommer barnen således inte att bli inbjudna till presentationsträffen, men det innebär inte att arbetsgruppen inte tänker återkoppla till barnen. Återkoppling ser arbetsgruppen som oerhört viktigt. DUS-samtal handlar om delaktighet och delaktighet ska finnas genom hela processen, givetvis även då det gäller återrapportering av vad resultatet av deras DUS-samtal har lett fram till, både individuellt och på verksamhetsnivå. När barn deltar i någonting såsom DUS-samtal ser vi det som motiverande och av stor betydelse att återkoppla till barnet vad dennes deltagande de facto har lett fram till.

Behandlingssekreterarna/socialsekreterarna kommer därför att hitta former för att återkoppla till berörda barn. Presentationen/återkopplingen kan ske antingen muntligt eller skriftligt beroende på vilket barn det gäller, d.v.s. en anpassning kommer att ske i relation till den individ/de individer som avses.

2.5. Metodreflektion

Nu sett i backspegeln, hur har det varit att analysera DUS-samtalen med den kvalitativa metod som tidigare beskrivits? Vad har det gett, vilka fördelar respektive nackdelar ser vi och borde vi tänkt annorlunda i så fall hur? Det var de frågor som arbetsgruppen diskuterade vid sista träffen. Sammantaget menar arbetsgruppen att det varit spännande och roligt att arbeta tillsammans med denna metod. Det uppfattas som en bra metod och arbetsgruppen är imponerade av hur mycket man faktiskt kan få ut i form av ny kunskap. Metoden och arbetssättet har gett mycket även om det till en början kanske upplevdes som tämligen diffust vad det skulle kunna generera. Arbetsgruppen vill också lyfta fram att metoden är tidskrävande och kanske att man kunde hitta något sätt som inte tar lika mycket tid i anspråk. Samtidigt ser man värdet i att på ett systematiserat sätt analysera det arbete man bedriver och att metoden är ett bra sätt för att med tyngd kunna belysa och argumentera värdet av DUS-samtal, både på individ och verksamhetsnivå, men också kunna hitta utvecklingsområden inom verksamheten.

För att det ska fungera att arbeta med denna form av analysmetod menar arbetsgruppen att det är en förutsättning att det finns en person som håller ihop och driver analys- och utvecklingsarbetet för att det ska fungera fullt ut. Denna person kan vara en metodutvecklare eller utvecklingsledare.

Arbetsgruppen påpekar vidare att utvecklingsarbetet inte får stanna upp efter det att analysen är gjord utan att man omsätter i handling det som resultatet har visat. Det innebär inte att allt som föreslås ska genomföras men att man kan föra god argumentation för vad som ska göras och vad som inte ska göras. De menar också att man efter ett sådant utvecklingsarbete bättre vet vad det är vi gör/har gjort och på vilka grunder det fungerar/inte fungerar.

Utöver det som är direkt kopplat till analysmetoden så upplever arbetsgruppen att det varit bra att arbeta tvärkommunalt och att det är en ”go upplevelse” att vara med och lyfta fram erfarenheter och ny kunskap på detta sätt. Denna typ av utvecklingsarbete menar arbetsgruppen kan bidra till ett gott arbetsklimat, där man som personal känner sig delaktig i verksamhetsutvecklingen, men också kan utvecklas som person och i sin profession, vilket i förlängningen förhoppningsvis kan leda till en minskad personalomsättning.

3. Resultat och analys

Det är företrädesvis resultatet kring studiens två första frågeställningar som lyfts fram i detta kapitel. Den tredje frågeställningen, vilken har sitt fokus på i vilken mån en kvalitativ analys av genomförda DUS-samtal kan användas för verksamhetsutveckling, lyfts fram i det avslutande kapitlet ”sammanfattning och diskussion”.

Varje tema består av en beskrivning av det empiriska materialet och arbetsgruppens reflektion och analys av detta. Det är således en praxisorienterad analys som presenteras inte en teorianknuten sådan, då det inte ingick i arbetsgruppens uppdrag. Utgångspunkten i beskrivningarna i varje tema är vad barnen lyft fram som betydelsefullt i samtalen och situationer de beskriver. Därefter lyfts de förslag fram som barnen ger till socialtjänsten och avslutningsvis kommer den praxisorienterade analysen i form av socialtjänstens tolkningar och förslag på förändring/utveckling.

Resultatet består av åtta teman med fokus på barns delaktighet och dess förutsättningar. Det vill säga, dels hur barnen ser på delaktighet och dels vilka aspekter som de lyfter fram som relevanta att ha i beaktande för att främja delaktighet. Dessa åtta teman är indelade i tre delar. De tre första; delaktighet, ansvar och delaktighetens förutsättningar finns i del ett som har sitt fokus på ”Delaktighetens utgångspunkter och förutsättningar”. Del två ”Relationella aspekter av delaktighet” inrymmer tema fyra till sex; lyhördhet, bemötande samt relationsstöd. Den tredje och avslutande delen ”Redskap och verktyg” inkluderar temana information samt struktur och planering och har sitt fokus på hur förutsättningar för ökad delaktighet för placerade barn kan skapas.

3.1. Delaktighetens utgångspunkter och förutsättningar

3.1.1 Delaktighet

Resultatet tyder på att de flesta barn tycker om och vill vara delaktiga i det som berör dem, flera synpunkter och förslag framkommer i de analyserade DUS-samtalen. Det blir tydligt i de analyserade samtalen att det kan vara inom olika områden som barnen vill vara med och påverka och vara delaktiga. Det kan handla om placeringen, möten, regler och rutiner mm.

När det gäller placeringen i sig framkommer det att flera barn vill vara med och bestämma om denna, medan några vill slippa. För vissa är det mycket viktigt att få säga vad man tycker och vara med i planeringen av vården. Ett sätt som gör att barnet upplever sig mer delaktigt är att låta barnet få möjlighet att välja mellan olika alternativ. Det vill säga, att inte det bara finns en lösning, utan att socialsekreteraren kan ge en viss valmöjlighet inom ramen för det ärendet gäller och är möjligt. När barnet inte kan vara med och påverka val av t.ex. familjehem kan denne istället var med och bestämma vilka saker som ska tas med hemifrån i samband med placeringen. Detta är ett konkret exempel som framkommer i materialet på hur denna form av delaktighet kan skapas.

Det är som sagt inte alltid ett barn kan vara med och bestämma om placeringen, men det gäller att försöka hitta områden där barnet kan göras delaktig, detta gäller även i de fall det handlar om tvångsplacering enligt LVU. I de fall det inte är en akut placering kan barnet få vara med och påverka när placeringen ska göras, om det ska ske före eller efter helgen. Det finns givetvis även fall där det är möjligt att låta barnet få vara med och påverka val av familjehem eller HVB.

En annan situation som lyfts fram i materialet är det faktum att vissa barn inte vill träffa sina biologiska föräldrar och syskon, men att de känner att socialtjänsten bestämmer att de ska träffa dem. Barnen upplever sig inte delaktiga i detta beslut. De uppfattar inte att de blir tillfrågade om hur de vill ha det eller att det förs någon dialog kring varför barnet inte vill eller varför socialtjänsten ser det som betydelsefullt för barnet att träffa den biologiska familjen under placeringstiden.

När det gäller barn som inte vill träffa den biologiska familjen måste socialtjänsten tänka över hur de ska hantera sådana situationer. Det handlar om att reflektera över hur socialtjänsten ska göra för att bättre lyssna på barnen i dessa situationer och låta deras röst bli mer avgörande utan att för den skull helt omöjliggöra kontakt i framtiden mellan biologiska föräldrar och det placerade barnet. Socialtjänsten behöver fråga sig om det går att acceptera ingen kontakt alls under en tid och sedan arbeta med alternativa vägar till kontakt under en övergångsperiod, t.ex.

via sms, Facebook, möten i offentlig miljö. Ytterst måste socialtjänsten fråga sig när det är rätt att framhärda i att det alltid ska vara umgänge mellan det placerade barnet och dennes biologiska familj och inte.

Vissa barn vill vara med på möten som rör dem och deras placering, vissa vill det inte. Det kan också variera över tid. I de analyserade samtalen framgår att vid de tillfällen när barn inte vill delta på möten kan det handla om att de inte vet vilka som ska vara med på mötet. Okunskapen om syftet med mötet och vilka som ska delta kan medföra att barnet hellre säger nej till att delta än att fråga socialsekreteraren om det barnet vill veta. För att hantera en sådan situation och öka barnets deltagande kan socialsekreterarna se till att barnet får vara med och besluta vilka som ska vara med på mötet, men kanske också att planera mötes innehåll och upplägg. I en sådan dialog kan det också bli tydlig för barnet argumenten för de mötesdeltagare som socialtjänsten lyfter fram.

En viktig reflektion och förslag till förändring, i de fall när barn inte vill vara delaktiga t.ex. i möten är att socialsekreteraren reflekterar över orsaker till att barnet säger nej till deltagande och även stämma av sina slutsatser med barnet. Som socialsekreterare kan man fundera över i vilken mån förutsättningarna för deltagande varit annorlunda, om det t.ex. funnits en tydligare gemensam planering av mötet, där syftet med mötet, vilka som ska delta och förväntningar på barnet framgått med större tydlighet. Reflektionen i sig kan skapa ökade förutsättningar för att uppmärksamma och förändra möjligheterna till barnets deltagande, men kan också tydliggöra nya sätt att agera på som socialsekreterare.

Sammantaget är det betydelsefullt att ha som utgångspunkt att alla barn vill vara delaktiga och vara med och bestämma, men att formen för deltagande och beslutsfattande kan skilja sig åt från barn till barn. Detta ger att socialtjänsten måste ta reda på vad just det enskilda barnet vill vara med och bestämma om, och inte motarbeta de barn som vill vara med och bestämma.

Samtidigt ska de vara observanta på barn som inte vill bestämma och försöka få klarhet i vad argumenten bakom detta icke-deltagande handlar om och att också se att barnet kan vilja bestämma om vissa saker men inte om andra. I den mån barnet inte vill bestämma själv, eller vara delaktig på det sätt som i första hand erbjuds måste socialsekreteraren försöka hitta andra strategier och sätt att få barnet delaktig där denne känner sig trygg och motiverad.

3.1.2. Ansvar

Tätt sammankopplat med delaktighet och beslutsfattande ligger det som har att göra med barns ansvar. I materialet blev det tydligt hur viktigt det är för barnen att de inte får ta för stort ansvar.

De tycker ibland att det är skönt att vuxna bestämmer åt dem. Det handlar således inte bara om ålder och mognad för att ta ansvar utan det kan även vara situationsbundet. Barnen kan ibland ta ett för stort ansvar och sätta sig själv i andra hand av lojalitet till sina föräldrar. Vid vissa möten med socialtjänsten kan barnet vara uppfylld av starka känslor, t.ex. ilska. Detta kan göra att de har svårt att säga vad de vill ha sagt och ta det ansvar som de annars skulle kunna ha gjort.

Ett tredje exempel på när ansvarsfördelningen behöver anpassas kan handla om det stöd som barnet ibland kan behöva för att kunna prata om vissa saker med andra vuxna, t.ex. med familjehemmet.

När det gäller kontakter och umgängen så ska givetvis barnet ha och få det ansvar som är möjligt utifrån mognad och situation. Socialtjänsten har dock ett ansvar för att inte destruktiva kontakter etableras eller bibehålls. Det gäller att vara uppmärksam på och ha så god kännedom som möjligt om barnets umgängen. Det kan vara svårt att styra ett barns umgänge med andra och det är en skör balansgång kring hur mycket man ska inkräkta på umgängesval. Ett sätt att hantera det är att i alla fall prata med barnet om gränssättning och val man kan göra. Vad det är att vara en vän, förälder mm, vad man kan förvänta sig och var gränsen går för vad man ska gå med på. I vissa fall behöver barnet stöd i att etablera kontakter och ett sätt socialtjänsten kan stödja barnet i detta är att tillse att barnet har en egen mobil så att denne kan ta egna kontakter när det behövs och barnet känner sig redo.

3.1.3. Delaktighetens förutsättningar

En betydande aspekt som kan påverka barnets möjligheter och förutsättningar för att vara delaktig och vara med och bestämma visade sig vara anledningen till placering utanför den biologiska familjen. En akutplacering kan exempelvis innebära ökad stress för barnet jämfört

med en planerad placering. En akutplacering medför ofta att barnet får kort tid på sig att packa sina saker vilket påverkar den fortsatta relationen och den fortsatta placerings-processen något som socialtjänsten måste ta i beaktande. Det kan också vara skillnad för den unge om placeringen beror på eget beteende eller på hemförhållandena och om placeringen är frivillig eller enligt tvångslag.

För att öka barnets delaktighet och möjlighet att påverka sin situation är det, oavsett anledning till placering, viktigt att barnet återkommande informeras om orsaken till placering. Utöver det behöver barnet så långt det är möjligt få reda på hur länge denne ska vara placerad. Totalt sett handlar det om att fortlöpande ge barnet aktuell information då det kan bidra såväl till en ökad upplevelse av delaktighet som en ökad känsla av kontroll och trygghet för barnet.

En annan aspekt i relation till placering som framkommit handlar om sammanbrott vid placeringar, d.v.s. att det inte fungerar på det boende/i den familj där barnet är placerad. Det finns en risk för att barnet både tar på sig skuld för att detta har hänt, och att barnet påläggs skuld från andra (inklusive från socialtjänsten) för att placeringen inte fungerar. Ett sådant sammanbrott behöver inte bero på den unge utan kan handla om helt andra saker. Det kan bero på familjen barnet är placerad hos eller på en fel-matchning från socialtjänstens sida eller andra faktorer.

Som socialsekreterare gäller det att se situationen i ett bredare perspektiv och reflektera över vad sammanbrottet i familjehemmet handlar om egentligen för att inte skuldbelägga barnet. En sådan reflektion leder förhoppningsvis till en mer tydlig och klar information till barnet kring vad som skett, och att argumenten för ett byte av familjehem/HVB inte ytterligare skuldbelägger barnet. Det finns ofta mycket skuldkänslor ändå hos dessa barn och ytterligare skuldbeläggande kan få konsekvenser för barnets mående och situation. Som vid allt annat arbete med barn måste den information, det sätt som den kommuniceras och relationer skapas ske utifrån den ålder och mognad som barnet är i.

3.2. Relationella aspekter

Det finns ett antal aspekter som är betydelsefulla i mötet med barn för att få en god relation som kan underlätta processen genom placeringen och främja barnets delaktighet. Ansvaret för den goda relationen är socialtjänstens och det är deras förhållningssätt som sätter tonen i hur denna relation ska utvecklas. I denna del lyfts bemötande och lyhördhet fram som aspekter som visat sig vara betydelsefulla i arbetet med ökad delaktighet för placerade barn.

3.2.1. Bemötande

Det finns flera aspekter som barnen lyfter fram i de analyserade samtalen kring bemötande och vad de ser som betydelsefullt för ett gott bemötande och hur detta kan uttryckas. Det centrala för dessa aspekter handlar som vi ser det om förtroende. För att barnet ska känna delaktighet är det viktigt att skapa ett förtroende mellan den vuxne och barnet. Detta förtroende menar barnen kan skapas på flera sätt. Ett handlar om att få vara delaktig i planeringen, ett annat sätt är att socialsekreteraren ser till att barnet verkligen förstår vad som sägs och vad som ska hända.

Detta förutsätter givetvis att barnet bjuds in i planeringen, samt att samtalen och informationen sker på ett sådant sätt så att det är möjligt för barnet att förstå. Det är socialtjänsten som är ansvarig för att detta sker på ett sätt som är begripligt för barnet. När det blir tydligt för barnet

att socialsekreteraren tar detta ansvar finns det en bra grund för att ett förtroende ska kunna utvecklas på ett bra sätt.

Socialsekreteraren måste således förvissa sig om att det som blivit sagt är begripligt för barnet.

Ett sätt detta kan ske genom är att socialsekreteraren ber barnet återkoppla kring vad de har pratat om så att det ur detta finns en gemensam förståelse av vad som blivit sagt och hur processen kommer att se ut. Det har visat sig att ett sådant förhållningssätt kan leda till att barnet känner sig förväntansfull inför placeringen istället för misstro och oro som barn ibland annars kan känna.

Ett annan betydelsefull aspekt för att skapa förtroende mellan barn och vuxen är att visa tilltro till barnet. Som vuxen handlar det om att visa respekt för det barnet säger, tycker eller frågar om. Det vill säga, att respektera och ta vara på den kunskap och de erfarenheter som barnet lyfter fram och se detta som lika viktigt som den kunskap och erfarenheter som socialsekreteraren har. Att barnet vågar fråga om det hen inte förstår kan tolkas som att barnet känner tillit och förtroende till den vuxne. På detta sätt blir det tydligt hur viktigt det är med lyhördhet för att barnet ska känna sig delaktig, vilket för oss över till nästa tema.

3.2.2. Lyhördhet

I materialet framkommer det att de flesta barnen tycker att socialtjänsten lyssnar på dem, i all fall när det gäller större problem. Barnen är också tydliga med att de märker om socialsekreteraren lyssnar eller inte. Flera av barnen anger att de upplever att socialsekreteraren lyssnar när denne skriver anteckningar under mötena. Ett annat sätt som visar på socialtjänstens lyhördhet menar barnen är, när det sker en förändring i en situation, d.v.s. att det man pratar/pratat om omsätts i handling.

I intervjuerna framkommer olika tips på hur socialtjänsten kan bli mer lyhörda för barnen. Ett sådant tips är att det är viktigt att tänka på att en del barn kan behöva betänketid innan de kan lämna ett svar eller ha en åsikt om något. Som vi förstår det, handlar det om att inte tolka barnens tystnad som ointresse bara för att de inte svarar, och inte heller pressa dem att säga eller göra något de inte vill bara för att de inte fått tillräcklig tid för eftertanke eller reflektion.

Ett annat förslag på hur lyhördheten kan ökas handlar om barnens önskemål om att socialsekreteraren ska lyssna på deras berättelse även om det inte alltid går att förändra situationen utifrån barnets önskemål eller ge de svar barnet önskar. Barnen menar att det känns bra för dem att få uttrycka sin åsikt även om de inte alltid kan få som de vill. Det behöver inte vara så stora och omvälvande saker som barnet vill eller har önskemål om. Det kan röra sig om barnets önskemål vid exempelvis umgängesplanering, hur ofta umgänge ska ske eller vem som ska köra barnet vid umgänget. Det kan också handla om att bli tillfrågad om barnet vill bo i det tilltänkta familjehemmet eller inte och får lämna synpunkter på det. Även om barnet egentligen vet att det inte finns så många valmöjligheter så upplever barnet ändå sig lyssnad på om någon verkligen är intresserad av dennes åsikter och tankar och visar respekt för det och kan motivera det beslut som till sist fattas.

Utifrån ovanstående resultat infinner sig ytterligare ett antal idéer och reflektioner på hur socialtjänsten kan öka förutsättningarna för att barnet ska uppleva sig lyssnad på. Det kan ske genom att ha enskilda samtal med barnet så denne känner sig fri att berätta om olika saker som hen kanske inte kan göra tillsammans med familjehemmet eller den biologiska familjen. Det

kan också vara att regelbundet under placering ställa frågan om barnet trivs i familjehemmet, men också lyssna till svaret och ta till sig de åsikter barnet lyfter fram. Det räcker sällan med att bara lyssna, barnet behöver också se att det sker något, att det man pratat om omsätts i handling. Antingen att barnet får ett välgrundat argument för varför socialtjänsten inte kan möta upp de önskemål om förändring som barnet har, alternativt att det i socialtjänstens fortsatta arbete blir tydligt att deras agerande har påverkats av de åsikter och önskemål som barnet har lyft fram.

Ytterligare en aspekt som framkommer i materialet som handlar om lyhördhet berör de strategier barn kan använda för att bli lyssnade på. En sådan strategi kan vara att missköta sig för att uppnå en förändring, en annan kan vara att agera med ilska för att göra omgivningen uppmärksam och in-lyssnande på vad barnet vill lyfta fram. Det kan också uttryckas genom att barnet missköter skolan, för att på så sätt visa att barnet inte får det stöd denne behöver i skolan.

Strategier är att betrakta som ett hanteringssätt, något som vi alla använder för att få vår vardag att fungera. Betydelsefullt i detta sammanhang är att medvetandegöra dessa strategier och inte tolka dessa som negativa beteenden, tecken på sjukdom, funktionshinder utan istället se dem som en styrka att ta vara på. Att vara lyhörd och utforska vad ligger bakom olika beteenden är en förutsättning för att förstå och kunna hjälpa barnet. Utifrån en tanke om att barnets agerande kan vara en mer eller mindre medveten strategi för att hantera en situation kan det ge en bättre relation och förutsättningar för att förstå vad som ligger bakom barnets agerande. Detta kan förhoppningsvis skapa en bättre relation som i sin tur ger en placerings-process med ökad delaktighet och förståelse och minskad risk för konflikter. Som vuxen person är det exempelvis viktigt att välja sina strider och inte gå in i varje möjlig situation med konflikt som följd. Det handlar vidare om att ta sig tid att lyssna och prata med barnet även om denne visar motstånd.

Delaktighet, och då reell delaktighet där barnen känner sig räknade med och lyssnade på är av stor betydelse för att en placering ska kunna bli så bra som möjligt. För socialsekreterarna är det viktigt att reflektera över vad just det barnet behöver för att känna sig lyssnad på och verkligen ska vilja uttrycka sin mening. Det finns inte en enkel lösning på hur detta ska ske, det går inte att enbart styra med manualer och metoder även om det kan vara ett bra verktyg.

Eftersom förhållningssätt och bemötande är så viktiga aspekter så behöver dessa frågor regelbundet reflekteras och diskuteras i arbetsgruppen, för att i så hög utsträckning som möjligt säkra upp att barnen känner sig lyssnade på och kunna vara delaktiga.

3.2.3. Relationsstöd

Utöver relationen mellan socialsekreterare och barn så har socialtjänsten att jobba med och verka för goda relationer mellan barnet och andra aktörer. I materialet framkommer hur viktigt det är för barnet att ha trygga vuxna i sin närhet. De relationer som barnen kan behöva stöd med som lyfts fram i de samtal som analyserats är; familjehemmet, den biologiska familjen samt skolan.

Flera av barnen lyfter fram att det är viktigt att ha en bra relation med familjehemmet. För en del barn är tydliga regler i familjehemmet viktigt, men om relationen är bra menar de intervjuade barnen att reglerna inte blir så viktiga. I de genomförda DUS-samtalen är det tydligt att flera barn tycker det är viktigt att kunna uttrycka sina synpunkter och åsikter i familjehemmet. Det kan handla om t.ex. vardagliga saker eller tankar inför möten med

socialtjänsten. Resultatet visar också att barnen lyssnar på sina familjehemsföräldrar i vardagssituationer. Det visar sig också att relationen till familjehemmet kan vara viktig även efter det att placeringen har avslutats. För socialtjänsten så är det också viktigt att tänka på att familjehemmet är en viktig länk mellan barnet och socialtjänsten. Barnen påtalar att det är viktigt för dem att känna sig rättvist behandlade. Detta är en del i det bemötande som kan skapa goda relationer. I sin tur ger goda relationer mellan barnet och de vuxna i barnets närhet en trygghet vilket förhoppningsvis ökar barnets välmående. Ett respektfullt bemötande från vuxna kan också skapa förutsättningar för beteendeförändring hos barnet, något som i vissa fall är ett mål med placeringen.

I vissa ärenden kan det bli problematiskt med relationen mellan barn, biologiska familjen och socialtjänsten. Det finns situationer beskrivna där föräldrarna kan göra en markering gentemot socialtjänsten för att dessa placerar deras barn. Det kan yttra sig genom att föräldrarna inte låter sina barn ta med något hemifrån till familjehemmet/HVB. På så sätt blir det barnet som straffas även om det är socialtjänsten som är måltavlan för föräldrarnas irritation. En viktig reflektion i relation till detta resultat är att socialtjänsten ska ha ett barnperspektiv, men samtidigt borga för att en god relation med föräldrarna kan utvecklas och att barnet ska kunna komma tillbaka till sin familj. Det gäller då att diskutera hur en ska prata med barnet om detta utan att spela ut föräldern och prata illa om den/dem. Ett praktiskt konkret tips kan vara att skriva en lista tillsammans med barnet på vad denne vill ha med sig när föräldern ändrat sig och låter barnet hämta något hemma. I relation till föräldrarna är det av stor vikt att hålla frågan aktiv kring detta i den mån föräldrarna ändra sig, i det här fallet, angående barnets möjlighet att ta med sig något av sina egna saker hemifrån till familjehemmet/HVB. Ett annat resultat som, som tidigare diskuterats, är att vissa barn inte vill träffa sina biologiska föräldrar och syskon, men känner att socialtjänsten bestämmer att de ska detta.

En analys av ovanstående resultat kring relation mellan barnet och socialtjänst, biologiska familjen och familjehemmet är att vi rör oss i mycket komplexa samspel och även öppna konflikter. Barnen kan komma från miljöer där det saknas goda relationer, respekt och gott bemötande. Det socialsekreterarna då kan jobba med är att vara en förebild i relationer. Det kan vara vid exv. möten och samtal där barnet ser hur socialsekreteraren dels agerar gentemot barnet men också mot andra. Det kan handla om att låta barnet komma till tals, vända sig till barnet och fråga och förklara, men det handlar också om hur socialsekreteraren bemöter ev. konflikter och försvar i mötet med föräldrar eller familjehem. Det handlar som vi ser det om parallella processer, d.v.s. hur socialsekreteraren bemöter och hanterar olika situationer ger effekter på hur exv. barnet kommer att bemöta och hantera olika situationer. På så sätt kan socialtjänsten bli en form av ställföreträdande förebild då andra runt barnet inte kan leva upp till det av olika skäl, det kan vara familjehemmet, föräldrar eller andra. Det kan handla om att planera bra, skapa goda möten, vara ett ställföreträdande hopp, visa att det är möjligt med förändring även om ingen annan tror det för tillfället.

Att det finns så många aktörer runt ett barns placering får konsekvenser för barnet och det sociala arbetet. Det gäller att det hos socialtjänsten, (men också hos övriga) finns kännedom om och förståelse för dessa aktörer, deras roller och uppdrag. Socialtjänsten ska skapa förutsättningar för en god relation mellan barn, familjehem och den biologiska familjen. Ett sätt skulle kunna vara att socialtjänsten stödjer och handleder såväl familjehem som den biologiska familjen (med barnets bästa för ögonen) mer fokuserat på relationer och relationsskapande.

Detta kan ligga till grund för god trivsel för barnet och god trivsel (tillsammans med tillit) skapar i sig förutsättningar för barnen att ta upp även svåra saker.

Om vi så övergår till skolan som aktör så framkommer det i resultatet att många (9 stycken av 17 samtal) placerade barn vill vara med och bestämma vad skolan ska veta om deras bakgrund och orsak till placering. Detta gäller inte enbart i skolsituationen, utan barn vill kunna påverka även i andra sammanhang vad som ska informeras om. De vill inte främst identifieras som placerade barn utan vill vara en i mängden. Samtidigt är det vanligt att placerade barn kan behöva extra stöd i skolan, vilket då förutsätter att skolan har kunskap om barnets situation och behov. Det innebär att socialtjänsten måste balansera upp och reflektera kring vilken information som måste ges till skolan utan att för den skull kränka barnets behov av integritet.

Vår upplevelse är att vi som socialsekreterare ofta tror att det bästa för barnet är att lärare och annan skolpersonal behöver veta en hel del om barnet för att kunna möta det på bästa sätt. Här behöver var och en inom socialtjänsten bli bättre på att fråga barnet vad som ska berättas och inte och diskutera med barnet vad skolan kan behöva veta för att barnet ska få rätt stöd. Om inte information om barnets bakgrund är nödvändig för att klara skolan, både ämnen och kamratrelationer, ska den inte lämnas.

3.3. Redskap och verktyg

3.3.1. Information

I intervjuerna är det tydligt hur viktigt barnen anser det är med information och att den som ges är relevant och tydlig. Det finns flera saker de vill ha information om, såsom hur placerings- processen går till, varför och hur länge placeringen ska pågå, men även information om möten, vilka som ska vara med och vad det är som ska avhandlas samt vem som är ansvarig socialsekreterare som de kan vända sig till. Syftet med tydlig och relevant information är att barnet ska kunna förbereda sig och känna kontroll över sin situation vilket är en viktig grundsten i att känna sig delaktig i det som berör en.

Vid en genomgång av de utförda DUS-samtalen visar det sig att det inte är någon självklarhet att placerade barn vet vems deras socialsekreterare är. Detta menar vi givetvis att socialtjänsten ska göra något åt. Ibland handlar det om att det blivit byte av handläggare, något som inte är ovanligt i sociala barnavården. Många gånger beror det på att personer slutar på tjänsten och blir därmed omöjligt att undvika i den aktuella situationen. Ett sätt att motverka detta kan vara att oftare vare två handläggare i ett ärende, då finns en ”alltid” kvar. Detta kan också bidra till minskad personalomsättning när man har stöd av varandra som handläggare. För att undvika onödigt många byten anser vi att man behöver se över organiseringen inom barnavården.

Några barn uppger att de vet varför de är placerade, några barn uppger att de vet hur länge de ska vara placerade. Det är dock flera barn som uppger att de inte vet hur länge de skall vara placerade, denna ovisshet upplever de som jobbig. Samtliga framhåller värdet i att få veta både varför de ska vara placerade och hur länge. Barnen lyfter fram att de även vill få veta svåra saker och att de blir tryggare om det får tydlig information. Även i de fall där barnen avstår från att delta på möten så finns ändå behovet av information, där kan socialtjänsten exempelvis erbjuda ett enskilt samtal efter avslutat möte. Detta kan även gälla de barn som varit med på mötet, men som inte tagit någon aktiv roll just på mötet och/eller behöver en tydlig

sammanfattande information efteråt med möjlighet att ställa frågor mer avskilt. Vissa barn har väldigt god kunskap kring hur saker och ting fungerar med socialtjänsten, placeringar etc. men det innebär inte att socialsekreteraren ska ta för givet att barn vet vad de kan/borde fråga om.

Socialsekreteraren måste förklara sammanhang så att barn förstår vad som behöver göras.

Informationen måste vara tydlig och socialtjänsten måste vara medvetna om att barn inte alltid frågar vad de vill veta.

Ett sätt att hantera önskemål om tydlig information är att i skrift återkoppla överenskommelser till berörda parter. När det gäller i skrift så är det kanske främst med fokus på vuxna aktörer och äldre barn. För att återkoppla till de yngre barnen som inte kan läsa får man hitta andra former. Denna typ av återkoppling skall inte förväxlas med vårdplan/genomförandeplan utan är en enklare återkoppling, kanske mer med avseende på andra mindre mer konkreta beslut som fattas (det kan till exempel vara att jacka ska köpas på onsdag, att socialsekreteraren hämtar barnet på skolan på tisdag osv). Även om återkopplingen är skriftlig måste socialsekreteraren se till att få det som beslutats verifierats, det vill säga att se till att få en återkoppling från barnet för att därigenom främja en ömsesidig förståelse av vad som blivit sagt. Det blir en form av avstämning, en sammanfattning i slutet av varje möte. Denna typ av återkoppling är bra även då det gäller vårdplaner etc., att det görs en muntlig sammanfattning innan man bryter upp från mötet. Detta kan minska risken för att det ska bli missförstånd då barnet får den skriftliga planen hemskickad. Detta ger en tydlighet både gentemot barnet och andra.

Att ge barnet löpande information är viktigt även om tydliga svar inte kan ges. Det är i många ärenden svårt att ge exakt svar på hur länge en placering kommer att pågå. Det finns också många faktorer under en placering som socialtjänsten inte helt styr över, men som får betydelse för barnet. Personalbrist och stress är exempel på sådana faktorer och som påverkar socialtjänstens kontakt med barnet.

När det gäller information, som med så mycket annat, så gäller det att hålla barnet informerat fortlöpande genom processen och informera utifrån ålder och mognad. Berätta så att den du har framför dig förstår, dvs. anpassa dina förklaringar till den individ du har framför dig. Det räcker således inte att bara ha en lista över vad socialtjänsten ska informera om utan det handlar lika mycket om hur informationen går till. För att barnet ska förstå, känna kontroll och vara delaktig behöver socialtjänsten sätta in informationen i ett sammanhang så att det blir begripligt för barnet och inte bara lösryckt information. Även om socialsekreteraren träffar många barn och familjer måste man tänka på att varje individ hör informationen för första gången och att en ibland måste upprepa informationen flera gånger då barn och familj faktiskt befinner sig i en krissituation där det kan vara svårt att ta till sig det som sägs.

3.3.2. Struktur och planering

Resultatet visar vikten av struktur. De placerade barnen säger det är viktigt både med struktur i socialtjänstens arbete och i familjehemmet. Ett exempel på god struktur som barnet uppskattar i familjehemmet är att de klart och tydligt får veta vilka regler som gäller t.ex. om hur mobilen får användas. Det framkommer i intervjuerna att barn tycker om att vara med och planera vardagliga rutiner i familjehemmet t.ex. om vad som ska ätas till middag när det är läggdags mm. För att få en god struktur kan socialtjänsten även behöva hjälpa till med att sätta gränser om t.ex. umgänge med biologiska föräldrar och syskon och om kamratrelationer. På det sättet

blir socialtjänsten en viktig länk mellan barnet och familjehemmet för att därigenom bidra till att skapa trygghet och struktur.

I materialet framkommer som sagt att även struktur och planering inom socialtjänsten är viktigt för barnet. Dels handlar det om struktur som har att göra med ansvarig handläggare och överlämnande till annan handläggare vid byte, dels handlar det om struktur på möten.

Barnen anger att det är jobbigt att behöva berätta sin historia om och om igen, detta sker för de barn som ofta får byta handläggare säger man. Detta kan tolkas som en bristande struktur hos socialtjänsten kring hur överlämnande av ärenden ska gå till men också hur socialtjänsten organiserar sina ärenden. Vi menar att byte av handläggare inte alltid går att förutse eller göra någonting åt, men hur ärenden överlämnas, att det finns en struktur för detta som underlättar för barnet (och för den socialsekreterare som tar över) är betydelsefullt och något som man inom socialtjänsten kan bli bättre på och hitta former för. Ett sätt skulle kunna vara att skapa en checklista, något som diskuteras mer i det avslutande kapitlet ”sammanfattning och diskussion”.

När det gäller struktur på mötet så framkommer det att barnet vill vara med och påverka hur ett möte ska läggas upp, genomföras och vilka som ska delta. Något som skulle kunna komplettera BBIC:s samrådsdokument kan vara att formulera en checklista kring detta, ett förslag som vi diskuterar vidare i nästa kapitel.

4. Sammanfattning och diskussion

Detta kapitel består av fyra delar. Den första delen är en sammanfattning av studiens resultat. I kapitlets andra del lyfts ett antal förslag fram på hur verksamheten kan utvecklas vad gäller delaktighet för placerade barn. Del tre beskriver kort på vilket sätt en kvalitativ analys kan användas för att utveckla verksamheten kring placerade barn med fokus på delaktighet, d.v.s. i vilken mån studiens syfte uppnåtts. Avsnittet avslutas med tankar kring hur vi kan gå vidare vad gäller att använda och sprida kunskapen om DUS både som metod och som redskap i verksamhetsutveckling.

4.1. Vilken kunskap har en analys av genomförda DUS-samtal gett om placerade barn och ungdomar med fokus på delaktighet?

Sammanfattningsvis visar resultatet att placerade barn vill vara delaktiga, men att när och inom vilka områden kan skilja sig såväl över tid som från barn till barn. De områden som främst lyfts fram är delaktighet vad gäller placeringar, umgänge med biologiska familjen samt möten som har med placeringen att göra. Barnets förmåga och förutsättningar att ta ansvar i olika frågor är en betydande aspekt för socialtjänsten att ta hänsyn till. Det är en balansgång, där socialsekreteraren vare sig får gå in och ta över i för hög utsträckning, men lika lite frånsäga sig sitt eget ansvar. Anledningen till ett barns placering påverkar förutsättningen för delaktighet, så gör även situationer när det blir sammanbrott eller konflikter i familjehemmet. Ovanstående har sin utgångspunkt i barnets önskan om delaktighet, men för att denna ska bli reell behöver det finnas/utvecklas en god relation mellan barn och socialsekreteraren. Barnen lyfter fram olika relationella aspekter som de ser som betydande för att de ska känna sig delaktiga i det som

berör dem. De fokuserar på bemötande och lyhördhet som relationella aspekter som är betydelsefulla i en relation som ska skapa förutsättningar för deras aktiva deltagande. Tätt kopplat till detta är det relationella stöd som framkommer. Där socialtjänsten, utöver sitt ansvar att skapa en god relation till barnet, ska skapa förutsättningar för goda relationer och umgänge med såväl familjehem/HVB, den biologiska familjen samt skolan. På så sätt kan socialsekreterarna behöva agera ställföreträdande förebild ibland. Som redskap och verktyg lyfter barnen fram i samtalen det som har att göra med information och struktur och planering.

De situationer när detta görs gällande är tydlig information vad gäller placerings-processen och möten samt att det finns en bra struktur och planering vad gäller möten, men även socialtjänstens organisering och då i synnerhet vid byte av socialsekreterare.

4.2. Vilka förslag till förändring/utveckling har genererats vad gäller socialtjänstens arbete med placerade barn och ungdomar?

I resultatet har det framkommit flera förslag till förändring och utveckling vad gäller socialtjänstens arbete med placerade barn med fokus på delaktighet. Vi vill nedan lyfta fram några av dessa som vi i arbetsgruppen finner särskilt relevanta att diskutera vidare inom verksamheten. Dessa är enbart att betrakta just som förslag i ett utkast och är inte färdigbearbetade. I den mån som ledningen vill och kan prioritera någon/några av dessa aspekter ska dessa givetvis förtydligas ytterligare till ett förslag för verksamhetsutveckling.

 Använda, utveckla och sprida metoden DUS, både som ett redskap i mötet mellan socialsekreteraren och det enskilda barnet, men även som ett redskap i verksamhetsutveckling. Grunden i detta är delaktighetens betydelse för ett lyckat resultat. Att barnet är delaktig i socialtjänstens planering inför och under en placering skapar bättre förutsättningar för att den unge ska lyckas i sin livssituation. Det är som arbetsgruppen ser det betydelsefullt att kontinuerligt diskutera och reflektera över hur vi säkrar upp detta och skapar förutsättningar för det. DUS-metodens förankring, spridning och utveckling är som arbetsgruppen ser det en viktig aspekt för att öka barns delaktighet.  

 När det gäller metoden DUS, dess utveckling och användning, så rekommenderar arbetsgruppen att det ska finnas en medveten strategi kring dess implementering. Förutsättningen för att metoden ska komma att användas och utvecklas är att den ägs av någon med mandat att driva den (chef eller annan person i beslutande position). Ett förslag kan vara att användandet av DUS formuleras som ett mätbart politiskt mål. Chef/ledningen har en betydande roll för att en metod/arbetssätt ska få genomslag i att denne/dessa på ett systematiskt sätt efterfrågar hur det ser ut och vad vi uppnått/inte uppnått när det gäller, i det här fallet, användandet av DUS-samtal. I annat fall blir det sårbart och det hela rinner lätt ut i sanden. Detta har visat sig rent konkret i att det är skillnad i de kommuner som deltog forskningscirkeln från början. I de kommuner där man inte jobbade med metoden fullt ut, där har metoden heller inte fått fäste. I den kommun där det blivit ett politiskt mål att använda metoden ser man också ett ökat användande. Sammantaget menar arbetsgruppen att det är viktigt att tillse

att metoden inte blir personrelaterad utan verksamhetsrelaterad i den mån man anser att metoden ger effekter som man finner eftersträvansvärda.

 När det gäller DUS-samtal som redskap för verksamhetsutveckling så är föreliggande rapport ett exempel på hur genomförda DUS-samtal kan användas för att på en abstraherad nivå få mer kunskap kring barns delaktighet och genom det kan finna förändringsområden inom verksamheten och/eller stöd för det som görs och argument för att fortsätta alternativt förändra arbetssätt vad gäller placerade barn. Metoden som här använts är förvisso tidskrävande, men har gett mycket ny kunskap och varit ett inspirerande sätt att arbeta på menar arbetsgruppen. Betydande är att sätta tidsåtgången i relation till den effekt, det resultat som kan uppnås. Arbetsgruppen menar att ett enbart beskrivande resultat inte är att rekommendera utan att det är av stor betydelse att det görs en analys av resultatet på grupp och verksamhetsnivå, gärna en teorianknuten sådan för att få ökad tyngd i det som framkommer. Kanske kan ett kvalitativt analysprogram vara ett bra redskap för att fortsätta att analysera genomförda DUS-samtal på verksamhetsnivå och kanske kan de resultatteman som utkristalliserat sig här användas även vid nästa analys (dock med en öppenhet för att nya andra teman kan tillkomma). Arbetsgruppen ser det således som önskvärt att fortsätta använda genomförda DUS-samtal som verksamhetsutveckling och att en struktur för hur ofta detta ska ske, av vem/vilka och med vilken metod och återkoppling behöver formuleras.

 Ett förhållningssätt och bemötande där relationella aspekter såsom, förtroende, tillit, lyhördhet och delaktighet kan utvecklas har visat sig vara betydelsefullt i mötet med barnet. Vi lyfter fram två förslag på hur en kan säkra upp och utveckla ”det goda sociala arbetet".

 Utveckla en medveten strategi på arbetsplatsen kring handledning (kollegial och extern), utbildning/fortbildning och erfarenhetsutbyte. Detta är kopplat till ett arbetsklimat där det ska finnas utrymme för konstruktiv kritik och reflektion och spegling av det egna och varandras förhållningssätt. Det kan ha sitt fokus på olika etiska dilemman, där en kan lära av möte och diskussion med andra människor.

 Särskild ansvarig(a) och matchning av relationer. Enligt SoL (6 kap, § 7c) anger att det vid vård i familjehem eller i HVB ska det finnas en av socialnämnden särskilt utsedd socialsekreterare som ansvarar för kontakterna med barnet. Att en särskild person utses behöver inte betyda en helt ny person.

Många gånger kan en god relation till barnet ha byggts upp under utredningen och att då bryta den kontakten i samband med placeringen kan ur barnets perspektiv vara olyckligt¹⁵. Som arbetsgruppen ser det kan det vara av värde att rent av ha två personer som är extra ansvariga för varje barns ärende. Att ha två personer som är extra ansvariga medför att det inte blir lika sårbart ifall någon är sjuk, har semester eller slutar. I vissa ärenden är det flera personer inblandade och det underlättar för barnet att veta att det finns en eller två personer som har ett särskilt ansvar för denne och som barnet kan vända sig       

15 Hämtat från SoS Handbok, Barn och unga i familjehem och HVB).