I detta kapitel presenteras studiens utgångspunkt, metod och genomförande samt etiska aspekter och metodreflektion.
2.1 Utgångspunkt
Bengtsfors och Åmål är de två kommuner där DUS-samtalen används med regelbundenhet och det var också de kommuner som tillfrågades om deltagande i utvecklingsarbetet kring DUS.
Ett förslag på metod och tillvägagångssätt för att studera i vilken mån genomförda DUS-samtal kan användas på grupp/verksamhetsnivå presenterades tidig höst 2015 för IFO-cheferna i Åmål och Bengtsfors samt ett par behandlingssekreterare/socialsekreterare som varit med i FoU-cirkeln då DUS-mallen utvecklades. Dessa socialsekreterare var väl kända med metoden på praktisk nivå i relation till barn och ungdomar. Förslaget antogs av båda kommunerna och en arbetsgrupp sattes samman bestående av två representanter från Åmål, två från Bengtsfors, samt två personer från Fyrbodals kommunalförbund.8
Kortfattat bestod uppdraget i att den tillsatta arbetsgruppen skulle arbeta med de DUS-samtal som genomförts i de två deltagande kommunerna, med syftet att lyfta kunskapen från enskilda samtal till grupp/verksamhetsnivå. Det handlade om att hitta analytiska teman, faktorer och aspekter som kunde ge argument/stöd för verksamheten och dess utveckling med inspiration av Labonte & Feathers story-dialogue-method (Handbook on using stories, 1996) med huvudtema
”delaktighet för placerade barn/ungdomar”9. Analysen av materialet skulle vara
praxis-
8 Dan-Inge Johansson, Bengtsfors; Anette Torstensson, Bengtsfors; Irene Karlsson, Åmål; Katrin Abrahamsson, Åmål; Zarah-Lena Jillerö, Fyrbodals kommunalförbund samt Maria Klamas, Fyrbodals kommunalförbund.
Utöver dessa deltog även Christian Andree, socionomstudent.
9 Metod och genomförande presenteras nedan.
relaterad och inte teorianknuten i detta första läge10. Studiens resultat skulle sammanställas i en rapport och presenteras muntligt för representanter från de båda deltagande kommunerna i december 201511.
2.2. Story-dialogue-method
Metoden, det arbetssätt på vilket arbetsgruppen genomfört detta utvecklingsarbete, har som sagt inspirerats av den metod Labonte & Feather (1996) utvecklat kallad ”story-dialogue-method”.
Det är en strukturerad metod, genom vilken man via berättelser och dialog kan skapa teori, utvärdera eller planera/utveckla en verksamhet eller liknande. Syftet med metoden är att skapa en delad och fördjupad förståelse för ett fördefinierat tema (i det här fallet delaktighet för placerade barn). Metoden går från skapandet av en berättelse (i det här fallet har vi använt genomförda DUS-samtal), via den strukturerade dialogen till en analys av berättelserna, där empirin abstraheras. På så sätt går man från delar av en människas upplevelse till en mer generaliserad och användbar kunskap. Metoden i sin helhet består av fyra moment;
1. Skriva en fallberättelse i jag-form utifrån det förvalda temat.
2. Genomföra en strukturerad grupp-dialog kring berättelsen. Dialogen dokumenteras och utifrån anteckningarna skapas så kallade insiktskort. Dessa formuleras som ett påstående och kan vara tips, nya frågor, saker som förbryllar, tips, utmaningar mm förutsatt att det representerar något som är viktigt i praktiken som är värt att dela med människor utanför gruppen. De ska vara så detaljerade att utomstående förstår.
3. Andra nivåns syntes är nästa steg i metoden, där binds insiktskorten från flera berättelser samman till en mer generaliserad kunskap för praktiken. Det ger en kunskapsutveckling och teoretisering på empirisk grund. Författarna menar att analys av insikter från olika erfarenheter och berättelser kring samma tema ger oss bättre förutsättningar för att skapa kopplingar mellan erfarenheter och utveckla riktlinjer för framtida handlande. Rent konkret bygger man teman bestående av olika insiktskort och mot bakgrund av dessa skriver man så kallade teorinoter. Det kan vara ett skäl, en motivering, ett argument, en slutsats där man försöker förklara vad man tror kan generaliseras från temat. En teorinot beskriver också insiktskortens placering i kategorin och binder samman idéerna till ett påstående.
4. Sammansättning av teorinoter (composite theorynotes) är det avslutande steget i metoden. Då länkas teorinoterna samman till ett helt avsnitt (kapitel) om det utvalda huvudtemat. Det är en syntes som har sin grund i varje enskild berättelse (DUS-samtal) där generell kunskap skapats/utvecklats vilket säger någonting nytt om det sociala arbetet med fokus på, i det här fallet, delaktighet för placerade barn.
2.3. Tillvägagångssätt
Utvecklingsarbetet har inspirerats av ovanstående beskrivna metod. Det är 17 genomförda DUS-samtal (av totalt 22 samtal) som har analyserats. Utvecklingsarbetet har varit strukturerat
10 I den mån en teoretisering önskas kan detta arbete ske i efterhand.
11 Detta datum blev framflyttat och presentationen genomfördes i januari 2016.
utifrån fyra träffar12. Vid sidan av dessa träffar har dokumentet/rapporten tillskapats och gruppen har mail-ledes gemensamt reviderat och utvecklat detta dokument.
2.3.1. Tillfälle 1 – Skapa insiktskort
Arbetsgruppen delade upp sig två och två och skapade ett antal så kallade insikter från varje utskrivet DUS-samtal. En insikt ska representera något som är viktigt i praktiken vad gäller vårt huvudtema (delaktighet för barn) som är värt att dela med sig för människor utanför gruppen.
Varje insiktskort ska ge detaljer om vad som diskuterats och syntetiserats i varje utskrivet samtal, vara så detaljerad att utomstående förstår och formulerad som ett påstående. Det kan vara tips, nya frågor, saker som förbryllar, utmaningar, aha-upplevelser, konstateranden. Här ges ett exempel;
Mindre bra formulerad insikt: samverkansbehov
Bättre formulerad insikt: Olika aktörer ser samma situation på olika sätt: Jag behöver ge stöd i att olika perspektiv kan lyftas fram utan att deltagarna går in i försvarsställning.
Varje insikt skrevs sedan ner på ett separat papper. Vid behov förbättrades och reviderades meningarna så att de lät begripliga och kunde ”stå för sig själva”. Texten skrevs rätt stort på ett papper för att underlätta nästa moment i bearbetningen. Totalt sett kunde det bli 6-8 insikter per genomfört DUS-samtal.
2.3.2. Tillfälle 2 - Kategorisering av insikter i teman
Fokus vid detta tillfälle var att kategorisera insikterna i olika teman. Detta genomfördes i helgrupp. Det handlade således om tematisering, att gruppera insikterna d.v.s. försöka se bakom orden, vad de handlade om och utifrån detta gruppera liknande idéer från ett antal insikter och se vilka som hängde ihop, leta efter likheter, mönster, motsägelser. Därefter namngavs kategorin/temat där namnet band samman insikterna och dess innebörd, men också relaterade till huvudtemat ”Delaktighet för placerade barn”.
2.3.3. Tillfälle 3 – Teorinoter och ”composite theory-note”
Gruppen arbetade två och två med att skapa teorinoter utifrån de framtagna temana. En teorinot skapas genom att de olika delarna i temat länkas samman. Teorinoter blir då ett argument, en slutsats där man försöker förklara vad man tror kan generaliseras från temat. Det innebär att empirin/samtalen abstraheras och påståenden formuleras om den studerade verkligheten som gäller för alla eller flera av de aktuella samtalen. Det första steget var att organisera insiktskortens placering i kategorin. Nedanstående punkter var till stöd för arbetsgrupperna:
På vilket sätt hänger kategorins insikter samman?
Finns det luckor? Saknas något för att det ska bli tydligt? Behöver ni lägga till något för att ni det ska bli tydligt? Fyll ut i så fall… (här kan en ibland behöva backa tillbaka till ursprungsberättelsen)
12 Den ursprungliga planen var att genomföra utvecklingsarbetet på tre träffar, vilket fick utökas till fyra tillfällen då arbetet tog längre tid än förväntat.
Tänk efter om du skulle förklara korten i kategorin för någon annan, hur skulle du då organisera och strukturera upp för att det skulle bli begripligt?
Nästa steg var att skriva teorinoten, d.v.s. den löpande texten till temat. Insikterna som strukturerats upp skrivs samman som en berättelse om det tema man jobbat med. En viktig aspekt som följde detta arbete var att det namn som satts på temat skulle avspeglas i texten och att texten skulle avspeglas i namnet. Det kunde i vissa fall leda till att temat bytte namn för att bättre spegla empirin. Det visade sig också att vissa insikter inte hörde hemma i det tema man först fördelat det i, utan bättre platsade i annat tema, vilket gjorde att man flyttade på denna insikt. Teorinoterna skrevs in direkt på dator13. I samband med att teorinoterna skrevs noterades även analystrådar och förslag till verksamhetsutveckling/förändring som man kom att tänka på under bearbetningen, detta för att inte glömma bort detta till nästa tillfälle.
Tredje och sista steget detta tillfälle var att sammanställa teorinoterna i ett ”resultatkapitel”
d.v.s. göra det Labonte & Feather kallar ”composite theory-notes”14. Att sammanställa teorinoter handlar om att strukturera upp ordningen för hur temana ska presenteras i kapitlet. I denna fas kan temana grupperas utifrån särskilda områden, perspektiv eller annat som förenar vissa med varandra. Utöver att temana ska länkas samman ska in- och utgångar mellan respektive tema formuleras.
2.3.4. Tillfälle 4 - Fokus på slutsatser och förslag till utveckling/förändring.
Detta tillfälle hade fokus på de slutsatser och förslag till utveckling/förändring som hade kommit upp. Deltagarna hade tidigare fått ett utkast på rapporten för att i förväg ha kunnat läsa in sig och ge kommentarer på samtliga delar i rapporten. När det gäller resultat/analysdel var arbetsgruppens uppgift att se över om temana kom i logisk ordning, rubriceringen var ändamålsenlig, men också jobba vidare med analysen av empirin och skriva ner tänkbara förslag till förändring- och utveckling på såväl metod- som verksamhetsnivå (d.v.s. metoden DUS-samtal och verksamheten kring placerade barn). Dessa synpunkter och förslag hade varje deltagare i arbetsgruppen med.
2.4. Etiska överväganden
Det finns flera etiska aspekter som måste beaktas och också har diskuterats fortlöpande i detta utvecklingsarbete.
Varje DUS-samtal har avidentifierats innan bearbetning i grupp, för att värna det enskilda barnet. En utgångspunkt har också varit att diskussioner, reflektioner och analys skulle ske på verksamhetsnivå och inte individnivå. Det vill säga att de transkriberade samtalen ska abstraheras och att vare sig diskussioner eller text ska vara beskrivande på en individuell nivå.
Samtidigt är det av stor betydelse att såväl barn som personal känner igen sig i det som skrivs i rapporten, fast då utan att känna sig utpekade eller igenkända som personer. Vår uppfattning är att det i arbetsgruppen funnits en förmåga att ställa om sig från att vara socialsekreterare till att
13 Här kan man med enkelhet koppla insikterna till teorier, men detta ingick inte i arbetsgruppens uppdrag.
14 Den sista delen, att sammanställa teorinoterna (composite theory-notes) hanns inte med vid den fysiska träffen utan skedde via mail.
vara ”forskare” och därmed kunnat se samtalen som ett empiriskt material och kunnat ”förflytta sig” från enskilda samtal till en mer abstraherad nivå.
Från början hade arbetsgruppen som avsikt att belysa temana i resultatdelen med citat från DUS-samtalen. Styrkan med citat är att texten kan få mer liv och innebörder görs fylligare och det kan också upplevas som mer personligt, nära och äkta när en faktisk persons röst görs hörd på det sättet. Nackdelen med citat är att ju fylligare och mer nära ett citat är, desto lättare är det att känna igen vem som gjort uttalandet. Det vill säga konfidentialiteten blir svårare att säkra upp. Detta tillsammans med det faktum att de barn vars DUS-samtal vi har analyserat inte har tillfrågats om de vill att deras samtal citeras i en rapport ledde till att arbetsgruppen valde bort möjligheten att använda citat i rapporten.
När det gäller återkoppling av detta utvecklingsarbete så var planen från början att den skulle ske i första hand till berörda chefer, kollegor och politiker. Under arbetets gång hade arbetsgruppen en diskussion kring hur resultatet skulle kunna återkopplas till de placerade barn som medverkat i DUS-samtalen. En idé var att bjuda in barnen till den träff där rapporten skulle presenteras. I detta läge såg inte arbetsgruppen någon möjlighet att bjuda in dessa barn till träffen av rent etiska skäl. Det är en grupp barn som inte har kännedom om varandra och att ses på ett gemensamt möte röjer deras identitet och också deras problematik. Ett ytterligare argument för att inte bjuda in dessa barn till presentationen är att de är underåriga, det vill säga, en sådan inbjudan skulle kräva godkännande från vårdnadshavare och med denna korta framförhållning sågs inte detta som möjligt. Med detta sagt, kommer barnen således inte att bli inbjudna till presentationsträffen, men det innebär inte att arbetsgruppen inte tänker återkoppla till barnen. Återkoppling ser arbetsgruppen som oerhört viktigt. DUS-samtal handlar om delaktighet och delaktighet ska finnas genom hela processen, givetvis även då det gäller återrapportering av vad resultatet av deras DUS-samtal har lett fram till, både individuellt och på verksamhetsnivå. När barn deltar i någonting såsom DUS-samtal ser vi det som motiverande och av stor betydelse att återkoppla till barnet vad dennes deltagande de facto har lett fram till.
Behandlingssekreterarna/socialsekreterarna kommer därför att hitta former för att återkoppla till berörda barn. Presentationen/återkopplingen kan ske antingen muntligt eller skriftligt beroende på vilket barn det gäller, d.v.s. en anpassning kommer att ske i relation till den individ/de individer som avses.
2.5. Metodreflektion
Nu sett i backspegeln, hur har det varit att analysera DUS-samtalen med den kvalitativa metod som tidigare beskrivits? Vad har det gett, vilka fördelar respektive nackdelar ser vi och borde vi tänkt annorlunda i så fall hur? Det var de frågor som arbetsgruppen diskuterade vid sista träffen. Sammantaget menar arbetsgruppen att det varit spännande och roligt att arbeta tillsammans med denna metod. Det uppfattas som en bra metod och arbetsgruppen är imponerade av hur mycket man faktiskt kan få ut i form av ny kunskap. Metoden och arbetssättet har gett mycket även om det till en början kanske upplevdes som tämligen diffust vad det skulle kunna generera. Arbetsgruppen vill också lyfta fram att metoden är tidskrävande och kanske att man kunde hitta något sätt som inte tar lika mycket tid i anspråk. Samtidigt ser man värdet i att på ett systematiserat sätt analysera det arbete man bedriver och att metoden är ett bra sätt för att med tyngd kunna belysa och argumentera värdet av DUS-samtal, både på individ och verksamhetsnivå, men också kunna hitta utvecklingsområden inom verksamheten.
För att det ska fungera att arbeta med denna form av analysmetod menar arbetsgruppen att det är en förutsättning att det finns en person som håller ihop och driver analys- och utvecklingsarbetet för att det ska fungera fullt ut. Denna person kan vara en metodutvecklare eller utvecklingsledare.
Arbetsgruppen påpekar vidare att utvecklingsarbetet inte får stanna upp efter det att analysen är gjord utan att man omsätter i handling det som resultatet har visat. Det innebär inte att allt som föreslås ska genomföras men att man kan föra god argumentation för vad som ska göras och vad som inte ska göras. De menar också att man efter ett sådant utvecklingsarbete bättre vet vad det är vi gör/har gjort och på vilka grunder det fungerar/inte fungerar.
Utöver det som är direkt kopplat till analysmetoden så upplever arbetsgruppen att det varit bra att arbeta tvärkommunalt och att det är en ”go upplevelse” att vara med och lyfta fram erfarenheter och ny kunskap på detta sätt. Denna typ av utvecklingsarbete menar arbetsgruppen kan bidra till ett gott arbetsklimat, där man som personal känner sig delaktig i verksamhetsutvecklingen, men också kan utvecklas som person och i sin profession, vilket i förlängningen förhoppningsvis kan leda till en minskad personalomsättning.