terligare uppmärksamhet? Sedan sjuttiotalet har Rosengård,
och i synnerhet Herrgården, varit i fokus för diskussioner
om social problematik. Avvägningen är svår. Men utan
rapportering och forskning får vi inga kunskapsunderlag för
att vända en negativ utveckling.
Rosengård var en av de stadsdelar som fick stöd genom de statliga satsningarna Nationellt Exem- pel under nittiotalet och Storstadssatsningen i bör- jan av 2000-talet. Syftet var att öka integrationen, minska segregationen och bryta mönster av social problematik. Herrgården var en plats som flera projekt koncentrerades till. Verksamheter star- tade, stöptes om eller tynade bort med eller utan den delaktighet som projekten oftast legitimerades genom. Mot den bakgrund som finns om segrega- tionen i Malmö, och inom Rosengård med en et- nisk visibilitet, högt bidragsberoende och låg för- värvsfrekvens följt av journalisters och forskares strävan att dokumentera händelser som bränder, stenkastning och fastighetsmarknadens utveckling skapas ett intresse runt Herrgården. Utvecklingen har inneburit att Herrgården numera axlar Rosen- gårds rykte av att vara ”värst” i alla kategorier av social problematik som följt i stadsdelens spår se- dan den byggdes.
Först ut om Rosengårds sociala problematik var Carin Flemström och Alf Ronnby, fältassistenter som under sjuttiotalet pekade på arkitekturen, storskaligheten och skillnaden i levnadsvillkor mellan befolkningen i Rosengård och de arkitek- ter, politiker och andra beslutsfattare som var in- volverade i planeringen av Rosengård. Detta var en politiskt vällovlig ambition, men samtidigt var de på sätt och vis också pionjärer i att sätta agen- dan för de kommande årens debatt som tidigt stig- matiserade såväl området som dess befolkning.
I det här avseende kan man säga att även det här temanumret och den här artikeln ingår som delar i en pågående diskurs om Rosengård, och Herrgår-
den som en speciell plats, fylld av social problema- tik. Här uppstår ett forskningsetiskt dilemma. Ska man delta i debatten som berör ett redan stigmati- serat område? Frågan är inte helt lätt att besvara. Genom att delta i diskussionen bidrar man till att utsätta platsen för ytterligare uppmärksamhet.
I det här sammanhanget har W I Thomas, en av Chicagoskolans förgrundsfigurer, formulerat ett teorem som är lika användbart idag som då: ”Om människor definierar situationer som verkliga är de verkliga i sina konsekvenser.” Hjälper man till att skapa en självuppfyllande profetia?
Frågan tycks gång efter annan aktualiseras. Nu senast i januari släpptes en rapport av Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos, Centrum för Asymmetriska Hot och Terrorism Studier (CATS) vid försvarshögskolan, som ställer frågan på sin spets. Deras undersökning handlar om hot mot demokratin med Malmö som ett exempel. Här görs ett avstamp i Rosengård. Deras slutsatser är att radikaliseringen har ökat och att det finns hot och förtryck som riktas från enskilda grupper mot befolkningen i sin helhet. Kvinnor och barn lyfts fram som en särskilt utsatt grupp. Uppgifterna har inte kommit från vad som brukar betecknas som ”boende”, det vill säga de män och kvinnor, barn och ungdomar som befolkar stadsdelen. Upp- gifterna har inte heller kommit från någon av de personer som på något sätt skulle kunna uppvi- sas som exempel på radikaliseringens krafter som rapporten hänvisar till. För att fånga förhållanden i Malmö fokuseras islam och utövare av islam, men också en redan i flera avseenden stigmatiserad stadsdel där man försöker fånga konsekvenserna
av de levnadsvillkor en stor del av befolkningen lever under.
Är då de omständigheter som forskarna Mag- nus Ranstorp och Josefine Dos Santos skriver om befolkningen på Rosengård inte förankrade i verk- ligheten, finns inte de problem som beskrivs? Finns här inte starka politiska sympatier och antipatier som bygger på kunskap om de krig och konflikter som utspelas i mellanöstern och runt om i världen? Förmedlas inte budskap i moskéer och på andra samlingsplatser, som kanske en och annan infödd svensk finner häpnadsväckande? Existerar ingen social kontroll på Rosengård som på olika sätt drabbar den som blir utsatt? Finns inte risk för att barn och ungdomar trängs ut på gatan till följd av trångboddhet och kackerlacksdrabbade bostäder? Finns inte föreställningar bland befolkningen om ett översexualiserat omgivande samhälle som man har anledning att vara vaksam mot? Listan kan gö- ras lång på frågor som inte kan besvaras med ett generaliserat ja eller nej.
Alla de enskilda individer som bor eller besöker stadsdelen ingår i skilda nätverk som på olika sätt skulle kunna identifieras vara en grogrund för så- väl demokratiska som odemokratiska förhållnings- sätt. Här finns komplexa sammanhang som gör att förhållanden på Rosengård, liksom inom andra miljöer bör förstås mot bakgrund av samhällets ekonomiska och sociala villkor. Denna insikt om de ekonomiska och sociala villkorens betydelse för samhällets sammanhållning var en grundläggande drivkraft för uppbyggnaden av det folkhem som en gång betraktades vara en relevant metafor för hela befolkningen.
”utVecklingen haR innebuRit
att heRRgåRden numeRa
axlaR RosengåRds Rykte
aV att VaRa ’VäRst’ i alla
kategoRieR aV social
pRoblematik som följt i
stadsdelens spåR sedan
den byggdes.”
Idag är folkhemmet utbytt mot bilden av ett de- lat samhälle som befolkas av dem som utgör ett hot och dem som blir hotade. De som terroriserar och de som blir terroriserade. Beroende på sam- hällsposition kan var och en utgöra ett hot eller bli hotad, uppfattas som terrorist eller vara utsatt för terrorism. I effekterna av denna folkhemmets krackelering har det skapats syndabockar vars främsta uppgift är att vara föremål för samhällets insatser i form av olika projekt som tematiskt bru- kar ha till uppgift att förhindra segregation, öka integration, och enligt senare års retorik också att motverka utanförskap.
I den här kontexten blir det självklart så att olika uttryck för de sociala och ekonomiska förhållan- den som råder faktiskt existerar. I detta har Rans- torp och Dos Santos en poäng, Frågan är dock om svaret är att finna bland religioners utövare, radi- kalisering överhuvudtaget, och om så vore i vil- ken omfattning? Här har forskningen fortfarande inte de svar som rapporteringen alltför ofta tycks ge sken av existerar. Kunskap om såväl område som levnadsvillkor är omfattande, men samtidigt är denna kunskap temporär. In- och utflyttning av olika befolkningsgrupper, organisationsföränd- ringar bland myndigheter, växling av fastighets- ägare, förändringar på arbetsmarknaden och andra omständigheter gör att till synes upprepade pro-
blemställningar ständigt hålls aktuella. Dessa or- saker riskerar, tvärtemot forskningens intentioner, att försvåra för den befolkning som är utsatt för ett allomfattande forskningsorienterat intresse.
Här skapas bilder av de andra, de som ställs ut- anför och de som terroriserar sin omvärld. Här mejslas bilder fram av offer och syndabockar. Omvänt, om ingen rapportering eller forskning produceras från i flera avseenden marginaliserade områden, så finns inte heller de kunskapsunder- lag som skulle kunna vara till hjälp att vända en negativ utveckling. Det handlar om en avvägning mellan stöd och stigmatisering där forskare, lik- som journalister, myndighetspersoner eller andra aktörer med fokus på Rosengård och andra mil- jonprogramsområden har att avgöra huruvida de motverkar eller underhåller en stigmatisering som paradoxalt nog ingen vill medverka till – men alla mer eller mindre är delaktiga i. •
margareta Popoola är fil dr i sociologi och docent på ImeR (Interkulturell migra- tion och etniska relationer). Hennes forsk- ningsinrikting är urbansociologi, socialpo- litik, integration och segration, etnicitet, identitet och sociala relationer.
”häR uppståR ett foRskningsetiskt dilemma. ska man delta i
debatten som beRöR ett Redan stigmatiseRat omRåde?”
Mellan 1993 och 2003 drev Sydsvenskan en sär- skild satsning: Tidningen Rosengård. Det var en gratistidning med redaktion på Rosengårds cen- trum, som kom ut en gång i månaden.
– Jag stred som en galt för att få igenom detta, berättar Jan Wifstrand som var chefredaktör för Sydsvenskan.
Han konstaterar att det enda han kritiserat of- fentligt med Sydsvenskan sedan han lämnade tid- ningen i slutet på nittiotalet, är just beslutet att lägga ner Tidningen Rosengård.
– Ett oerhört korkat beslut.
– Man kan inte bara sitta på läktaren och kon- statera att stora grupper inte känner sig berörda av medierna, inte tycker att tidningen är relevant för dem. Men med redaktionen på plats lyckades vi skapa ett socialt medium redan innan uttrycket sociala medier ens fanns. Folk kom in på redak- tionen, satte sig ner och pratade om sina liv. Och våra journalister lärde sig saker som de aldrig hade lärt sig annars. Hur fungerar ett samhälle där bara tjugo procent har jobb? De fick en tydlig kontakt med olika typer av kulturkrockar, men framför allt fick de se att Rosengård innehöll bra mycket mer än brott och skadegörelse. •