När rapporteringen blir en självuppfyllande profetia

Fördomarna • Isoleringen

Barnens berättelser • Förfallet

Forskarnas svåra balansgång

Tryck: Printing

Praktik&Teori ges ut av malmö högskola www.mah.se/p&t

Kontakta gärna redaktör evelina mildner Lindén, 040-665 70 86, 070-481 91 21, evelina.linden@mah.se

26

32

38

46

49

54

60

67

Vi bytte en stigmatisering mot en annan

Per-Markku Ristilammi flyttade in i det nybyggda Rosengård som elvaåring. Drygt två decennier senare skrev han en doktorsavhandling om stadsdelen.

när rapporteringen blir en självuppfyllande profetia

Margareta Popoola om den svåra balansgången för forskningen: att bidra till förbättringar istället för ett värre rykte.

Barnen i Rosengård berättar vidunderliga och vedervärdiga saker

Kvinnors erfarenheter måste bli mer synliga

Carina Listerborn forskar i vad som kan göra kvinnor mer delaktiga när man bygger ett samhälle.

det går inte att prata om muslimer som en grupp

Bostäderna möglar – och det har pågått alldeles för länge

”Vad skönt att någon flyttar hit och verkligen bor här

innan det skrivs”

Sara Johnsdotter och Aje Carlbom forskade och bodde tre år i Rosengård i slutet av nittiotalet. Här är deras historia.

PORTRÄTTeT

Han letar efter nycklarna till den toleranta staten

Evelina Mildner Lindén träffar Christian Fernández och pratar välvillig diskri-minering – en outforskad sort.

mycket stått still.

Sirener och larmrapporter har avlöst varandra. Kackerlackorna har blivit riksbekanta. Kravaller och attacker mot utryckningsfordon likaså. Trångboddheten bara ökar. Ingen vill tvångsförvalta de slitna hyreshusen. Ungdomar slutar grundskolan utan de betyg som kan ge dem inträde till gymnasiet.

Samtidigt: det tar inte mer än tjugofem minuter att cykla från Malmö centralstation till Rosengård på en gammal rostig treväxlad cykel. Hur mycket ”den-andre-fiering” som gemene bostadsrättsinnehavare med aka-demisk examen än projicerar på Rosengård, är Rosengård en del av staden Malmö, en del av Sverige.

Det här är ingen solskenshistoria. Rosengård, byggt i miljonprogram-mets namn, fyrtioårskrisar. Det angår alla. Etnologen Per-Markku Risti-lammi, en av de forskare som skriver om Rosengård i detta temanummer av Praktik&Teori, beskriver denna kris som ett resultat av modernitetens fantomsmärtor.

Och med tanke på alla de faktorer som samspelar i stadsdelen, är det överraskande att inte de sociala problemen är ännu värre, menar human-ekologen Pernilla Ouis.

Precis som Rosengård är också högskolan en del av staden Malmö. Av våra forskare sysslar minst trettio med frågor som rör Rosengård. Därför ägnar vi årets första nummer åt stadsdelen Rosengård – stället där hela världen har någon släkting, som stadsdelsvärden Retha Al-Siagi säger i Magnus Sjöholms reportage.

Varsågoda: det här vårt bidrag till en debatt som vi vill se fler nyanser i.

Den store Ibrahimovic har fått sina fotavtryck förevigade vid ingången till fotbollsplanen Zlatan Court vid Cronmans väg.

musikern Behrang miri, omgiven av unga och ännu yngre fans. Det tar tid för honom att förflytta sig i Rosengård: alla vill hälsa, prata – och vara med på bild.

Pingis på Somalilandsföreningens fri-tids är en av favoritsysselsättningarna. ett sextiotal barn samsas om kvadrat-meterna – en korridor för flickor, och en för pojkar.

– Ska vi ha möte räcker det med att vi berättar det för en person. Sedan sprids det till alla, berättar Jila moradi som är ordförande i Herrgårdens Kvinnoförening med över 500 medlemmar.

Vad som är sanning på Rosengård är ofta förbannad dikt

på Ribersborg. Speciellt om bakgrundskunskaperna enbart

kommer från TV och tidningsrubriker. Men begrepp som

kunskap, bildning och kommunikation existerar naturligtvis

också på Rosengård, även om de uttalas lite annorlunda.

Praktik&Teori skickade en medelålders ribersborgsbo

Amiralsgatan österut i jakt på det okända, ökända, men

också högst verkliga Rosengård.

Av Magnus sjöholm | Foto leif Johansson

Vi svenskar är världsmästare på att dela in världen i grupper. Vi kan artbestämma allting. Linné hade sitt system, Swedenborg ett annat. I våra dagar är det kring Bibliotekstjänsts klassifikationsystem vår svenska bildning snurrar. Allt kan indexeras, alla tillhör en grupp.

Bibliotek köper kanske inte längre BTJ:s böcker och bokhyllor i sam-ma omfattning som förr men klassificeringen är och förblir helig – om BTJ är Mecka är systemet själva stenen.

Men hit in, till det nedgångna, lilla ljusrörsupplysta filialbiblioteket i stadsdelen Rosengård i Malmö når inte BTJ. På de gamla metallhyllorna sitter handskrivna A4-lappar med arabiska bokstäver och andra skriv-tecken jag inte ens kan identifiera.

– Biblioteket är det allra bästa som finns här på Rosengård. Största an-talet besökare, ifall man räknar alla stadsdelsbibliotek i Malmö. De har

Hela världen har

någon släkting på

rosengård

också många aktiviteter, det är full fart hela tiden. Den entusiastiska rösten med svag grekisk bryt-ning tillhör borgmästaren; ja han kallas så, den so-cialdemokratiske ordföranden i stadsdelsfullmäk-tige, Andreas Konstantinides.

Han har rätt. Det är verkligen full fart. Ett fyr-tiotal unga besökare ser till att ljudnivån håller sig på samma nivå som resten av köpcentrat. Känslan av en filial som slits mellan gamla nedgångna bild-ningsideal och funktionen som ungdomsgård och barnparkering är stark. Berättelsen om Rosengård och bildning börjar här.

– Bildningsnivån varierar mycket. Vi har perso-ner med mycket hög akademisk bakgrund. Men se-dan finns ingen mellannivå, utan enbart personer som gått i skolan kanske bara ett, två år. Och vi har analfabeter, speciellt många kvinnor.

Enligt Andreas är förklaringen den stora inflytt-ningen till Rosengård. Att de tar emot cirka ett tu-sen nyanlända invandrare och flyktingar varje år.

– De har andra erfarenheter och de har svårt att förstå hur det svenska samhället fungerar: hur poli-tiken fungerar, vilka olika förvaltningar som finns, till och med hur brandkåren arbetar.

Den svenska lösningen heter introduktionsut-bildning – hur man blir riktig svensk på bara tre år!

– Alla nyanlända får lov att gå våra utbildningar. Utifrån kommunens perspektiv är det mycket vik-tigt att de fungerar bra.

Det är SFI (svenska för invandrare), samhälls-kunskap, komplettering av eventuell yrkeskompe-tens och tre, fyra veckors arbetspraktik, (”så att det blir lättare att förstå hur det hela fungerar”).

Uppslutningen är fantastisk.

– Ja, nästan alla går introduktionsutbildning ef-tersom den är kopplad till försörjningsstöd, vilket i sin tur är kopplad till introduktionsersättning som är lite mer än man får på socialbidraget och som man kan försörja sig på. På heltid. En del får mycket snabbt arbete. Vi har många goda exempel på läkare från Iran, civilingenjörer och andra som lärt sig språket på ett år. Sedan är det många som måste göra om allt.

Andreas själv behövde inte vänta tre år på ar-bete.

– När jag kom hit för 34 år sedan fick jag jobb efter en vecka. Det var ingen som frågade efter om jag läst SFI, berättar han och skrattar lite åt det overkliga minnet: först jobb, sedan språk.

Andreas började på den legendariska sjukhus-tvätten där även ”Hanna från Arlöv” slet.

– Det gick bra med engelska. På den tiden fick vi faktiskt svenskaundervisning på arbetsplatsen. På arbetstid, två gånger i veckan.

Idag är arbetslösheten på Herrgården mycket högre än vad den var då. Vår resa går vidare. Vi träffar Jila Moradi är som är ordförande i Herrgårdens Kvinnoförening, med 520 medlemmar. Hon har en delvis annorlunda bild av lärande på Rosengård.

– En kvinna kom hit när hon var 19 år. 28 år se-nare, efter väldigt många kurser och decennier av SFI, kunde hon fortfarande knappast någon svenska. Och hon är långt ifrån ensam. Faktum är att man kan se att de äldre kvinnor som har till exempel läspro-blem, deras döttrar som är födda här i Sverige, de har exakt samma problem, berättar Jila Moradi.

andreas Konstantinides är Rosengårds borgmästare – ordförande i stadsdelsfullmäktige. Som ny i Sverige för över tre decennier sedan fick han sitt första jobb på sjukhustvätten där även ”Hanna från arlöv” slet i en av Nationalteaterns välkända låtar.

Frågan är alltså om det är fel på SFI eller människorna.

– För de äldre kvinnorna gick det alltför snabbt och de behandlades som barn. Bara för att de inte har den inlärningshastigheten som erfor-dras, betyder det inte att de är dumma eller barn. Problemet är pedagogi-ken. Det är fler män som kan läsa men det bror på att kvinnorna nästan inte har någon skolgång.

– Analfabetismen är stor och stark. Det är deras kultur, mansrollen hemma. Männen vill gärna behålla kvinnorna i den här rollen, de vill att kvinnorna ska vara analfabeter. Många unga kvinnor kan läsa, men bara Koranen, de kan inte läsa andra texter. De har pressats, av familjen och den religiösa gruppen att lära sig delar utantill. Det är bra att kunna säga att dottern kan läsa Koranen.

Vi sitter i Iransk-svenska föreningens lokaler i Föreningarnas Hus på Ystadsvägen. Två trappuppgångar med minst fyra snarlika sammanslut-ningar vilket gör att jag tar fel förening två gånger. Även lokalerna är identiska, stora mjuka soffor från åttiotalet, män som ser på iransk fot-boll och en takhöjd där allting verkar rymmas.

En man bjuder oss på te i avlånga glas medan Jila berättar om kvin-noföreningens egna speciella kommunikationskanaler.

– Ska vi ha möte räcker det med att vi berättar det för en person. Sedan sprids det till alla. Dels för att inte männen ska bli oroliga, dels för att ingen läser saker på papper, även om de kan läsa. Man kan inte skicka papper, inte stoppa något i brevlådan. Det läses inte, jag lovar. Men muntlig information, det är vad som fungerar på Rosengård.

Problemet är att allting tar tid. Om en vanlig utbildning blir klar efter två möten krävs det åtta hos Kvinnoföreningen.

– Hos oss lyssnar man, repeterar och lär. Och det är viktigt att un-dervisa i våra rättigheter och skyldigheter, säger Jila med djupt allvar i rösten och räknar sedan upp olika kursinnehåll: naturskydd, narkotika och hur man ser att någon använder det, enkla trafiksäkerhetsregler, Al-lemansrätten…

Att man kommunicerar annorlunda på Rosengård är även stadsdels-värdarna ett bevis på. De är två kvinnor och fyra män i åldern 24 till 45 år. Jag träffar fyra av dem: Emine Aris, Retha Al-Siagi, Ismail Thor och

Mohammed Jallow i Tegelhuset, allaktivitetshuset med stora öppna ytor och konst i glada färger på vägarna. Utan kommentarer sätts en blå Ikeamugg med kaffe fram. Retha börjar presentationen:

– Vi har alla olika ålder, olika vänner, olika bak-grund och har haft olika jobb tidigare. Tillsam-mans talar vi sexton språk.

Jag frågar varför han inte nämnde religion. – Vi tänker inte på det. Religion är alltför indi-viduellt, det är inte viktigt. Vi har kunskap om de flesta religioner men framförallt är vi uppväxta i en miljö, från första klass, med buddhister, kristna, muslimer...

– Din fråga ställdes aldrig förut, säger Emine. Det är nu senaste tiden, ”var kommer du ifrån, vil-ken religion?” Det är bara på den senaste tiden jag känner att den frågan kommer upp, gång på gång. Det kan bero på omvärlden men, alltså, jag kom-mer ju därifrån jag komkom-mer.

– Religion är en identitetsskapande sak. Punkt slut, slår Ismail fast. Men när man börjar prata om ”vad sa Jesus, vad sa Mohammed?” då blir det komplicerat…

…då blir det politik, skjuter Mohammed in och de andra instämmer.

De gör det ofta. De andra bekräftar alltid verbalt

vad som sagts, även om de i nästa sekund själva luftar en avvikande åsikt. Ismail fortsätter:

– Det är viktigt för oss att ha kunskaper om re-ligion. Som att i moskén kan du inte gå in i med skor. Om du träffar några kvinnor på vägen till-sammans med deras man, du sträcker inte fram handen för att hälsa på kvinnorna. Man ska inte strunta i religion men det ska inte vara den avgö-rande faktorn i ett möte.

Stadsdelsvärdar ÄR möten. De är öron, ögon och mun för både samhället och dess barn på Rosengård. De sprider kontinuerlig information från stadsdelsförvaltningen och de ger kontinuer-ligt tillbaka ”feedback” och reaktioner från de bo-ende. Gång på gång återkommer de till de faktorer som ger dem möjligheten – språken, förtroendet och närvaron. Åtta timmar varje dag vandrar de två och två runt Rosengård i sina illröda fritidsuni-former. Projektet har pågått i fem år. Först i MKB:s regi, därefter Malmö stad över förra våren.

– Hela världen har någon släkting på Rosengård. Och när de flyttar hit har de många frågor. Så ge-nom att söka upp dem eller träffa dem när vi är ute och går kan vi hänvisa dem till var de kan få hjälp med problemen, om det är boende eller skolan, var man kan få hjälp med olika saker, berättar Retha.

”RosengåRd äR huR bRa som helst. det enda

pRoblemet äR att det finns 8000 baRn häR. minst.

Vi Vet att det finns många fleR, icke RegistReRade.”

Behrang miri brinner för att modernisera bilden av Rosengård – att komma förbi det faktum att så många bygger sin uppfattning om Rosen-gårds invånare på tidningsrubriker.

– Rosengård är hur bra som helst, slår Ismail fast.

– Det enda problemet är att det finns 8000 barn här, säger Moham-med. Det finns ingen annanstans.

– Minst 8000, tilläger Retha. Vi vet att det finns många fler, icke re-gistrerade.

De berättar om tuffa uppdrag. Om kvinnor som hoppat och män som hängt sig. Och om alla sammandrabbningar. Men tillägger att de ”alltid har koll på området” och att de många gånger är först på plats. På gott och ont.

– Alla vet att vi inte är poliser – och att vi aldrig tar parti för ena par-ten. Vi lugnar ner stämningen. Ta till exempel när de bråkade vid Ramels väg. Det var knivar, påkar och stenar. Hade vi inte varit där så hade många blivit skadade.

Emine saknar de gamla, ”riktiga” poliserna.

– Vi hade närpoliser som alla kunde namnet på och som var trevliga. Vi hade Frank här. Alla gillade honom. Nu bara kommer de och går. Ing-en stannar här länge utan de försvinner så snabbt Säpo rekryterar dem.

Huruvida Somalilandsföreningen har moské och koranskola, och där-för är av intresse där-för Säpo, råder det olika uppfattningar om. Förutom den stora moskén sägs det finnas fem, sex moskéer eller skolor uppdelade efter etnicitet, en pakistansk, en somalisk etcetera. Jag hade tänkt fråga föreningens ordförande om det men han dyker aldrig upp. Faktum är att det är knappt att vi själva dyker upp. Det står fel adress på föreningens hemsida och när vi väl hittar till entrén är den förvillande lik en cykelkäl-lare. I dag finns det fler barn än cyklar på Rosengård.

De två trånga korridorerna ligger i en rät vinkel med många små, för-rådsliknande rum. Kanske inte mer än 150 kvadratmeter men det pum-par av energi här. I ena korridoren har tjejerna pingisrum, datarum, tv-spelsrum och mysrum. Åt andra hållet killarnas källarförråd; lika spartanskt inredda plus ett extra tv-spelsrum men minus mysrummet. Ett sextiotal barn springer in och ut men aldrig över till den andra kor-ridoren. Och under halvtimmen vi är där förvånas vi över avsaknaden av aggressivitet, det är inte ens speciellt högljutt. Utom när fotografen Leif plåtar pojkarna.

Istället för att fråga om moskéer och förening-ens många ambitiösa vuxenprojekt – Kat-projek-tet, arbetslöshetsprojektet – pratar vi med en yngre kvinna i schal som just kommer in genom ytter-dörren. Hon börjar berätta om hennes tre döttrars enorma glädje över att få vara här.

– De tjatar hela tiden de är hemma; Mamma, mamma! De älskar det här. Men det är ju så litet.

På tvåspråkiga A4-lappar står det att alla måste lämna lokalen senast klockan tio och att man inte får prata utanför, inte ens i mobiltelefon. Precis när vi satt på oss skorna och ska gå meddelar en av de fyra fritidsledarna att kaffet är klart. I blå muggar med guldstjärnor på.

Behrang är ett iranskt namn, döpt efter en poet som mördades av Shahens polis för fyrtio år sedan. Jag känner enbart till två Behrang. Båda är upp-växta i Lund. Safari är numera fotbollsmiljonär i Schweiz. Behrang Miri är rappare och bor på Möl-levången i Malmö.

– Man valde att ta emot invandrare från spe-ciella grupper men sedan när Sverige började ta emot flyktingar har man fortfarande inte förstått hur man ska få in dem i samhället. Det handlar om tvåvägsintegration. Det handlar om att ta bort begreppen invandrare och flyktingar. Redan när man pratar om invandrare som en homogen grupp kommer man misslyckas med integrationen. Alla har olika förutsättningar.

Att intervjua Behrang är ungefär som att inter-vjua Björn Ranelid; bandspelarens batterier tar slut före andra frågan. Han är vältalig rap-musiker som nästan mässar fram svaren. Han verkar ha

tu-sen idéer och en vilja att förverkliga samtliga. Till exempel skissar han på projektet Förortsguider.

– Det handlar om att modernisera bilden av Ro-sengård. Alldeles för många människor bygger sin uppfattning om Rosengårds invånare på tidnings-rubriker. Inget mer. Att komma ut här, se känna, träffa och uppleva, det är en början.

Jag och Leif får oss en premiärtur genom Herr-gården. Ingen taklös dubbeldäckare utan till fots – mitt i Sveriges, enligt Andreas, högsta arbetslös-het (86 procent), mesta trångboddarbetslös-het och högsta kostnader för socialbidrag.

– Tänk, Rosengård har en ishall, utbrister Behrang! Miljonprogrammet var ett fantastiskt projekt. Man byggde området för vanliga arbetare då det fanns arbete till alla. Men då levde man inte i Rosengård, man bara bodde här. I dag lever man här också och det är då du märker marginalise-ringen. Strukturerna, det är inte miljonprogram-met det är fel på, det är inte människorna. Det är strukturerna som är fel…

Arbete är med andra ord fundamentalt för inte-greringen?

– Självklart!

Själv har han flera. Bland annat har han fått mycket uppmärksamhet som skolpedagog.

– Man är kreativ med språket. Då funkar det med ungdomar. När man börjar leka med det och låta det kreativa ta över så snappar ungdomarna upp det på ett helt annat sätt än när han arbetar statiskt och konventionellt. Vi leker med språket, rimmar och går det inte tar vi in nya ord eller hit-tar på alldeles egna.

skapar större intresse för ungdomarna eftersom de inte känner sig styrda och att det måste vara på ett visst sätt. Jag tror det gäller all inlärning och språkutveckling. Det i sin tur gör att många ung-domar även intresserar sig konventionellt, svens-ka, matte eller fysik.

Under rundvandringen blir vi ständigt avbrutna av pojkgäng i 8–12-årsåldern. Alla vill hälsa på Behrang, han rappar lite och de vill att han ska komma tillbaka till deras skola. Och så vill de bli fotograferade med honom men vid varje tillfälle, och de blir många under vår nästan en timmes långa förortsturism, är det alltid några som drar sig undan och absolut inte vill vara med på bild. Och ingen, utom jag, reagerar.

– Muntligt berättande. Fånga det som finns där-ute och leverera det i form av lyrik. Det är vad ungdomarna gillar!

– Jag blir inbjuden av lärare som känner att de fått stopp i lektionerna. Jag ger nytänkande vad gäller lärdomsprocesser. Till exempel bibliotekari-erna som vill arbeta musikaliskt med litteratur.

I två år jobbade han som pedagog på

Hermods-dalskolan. Från början var de fem, sedan tio och sedan tjugo. De kom på fritiden och de diskute-rade gemensamt fram ämnet för texterna, Krig och utanförskap:

– Var ska jag finna nya ord, Behrang? Fråga din svenskalärarinna, sa jag.

– Behrang, varför var det krig mellan Iran och Irak? Fråga din samhällslärare, sa jag.

– Efter några dagar ringde studierektorn Mikael och frågade: ”Behrang vad har du gjort? De här eleverna har aldrig tidigare engagerat sig och nu kommer de och ställer de en massa frågor”!

– Där utvecklade jag ”9A Musik” där musik kopplades till kärnämnena för ungdomar som inte passade in i den vanliga skolgången. Vi utgick från hela, hela kursplanen och elevernas egna berättel-ser och historier. Och när väl berättelberättel-serna kom så kunde vi koppla dem till engelskalektioner, och historielektioner och arbetade på det viset både te-matiskt och pedagogiskt.

– Många elever fick bättre närvaro, bättre själv-förtroende och även bättre betyg. Vi vände på hur de såg på skolan, ur ungdomarnas perspektiv.

”föRR VaR det kommunismen, nu äR det

islam. det äR ungefäR som om den kRistna

högeRn skulle få RepResenteRa hela den

sVenska kyRkan.”

Vi når kackerlackshusen och strax därefter pas-serar vi huset vars bottenvåning blockerats med fem fartygsstora kontainrar intill väggen – Islam-ska föreningens gamla källarmoské.

– Religion är oerhört viktigt. Majoriteten av be-folkningen i Rosengård är muslimer. Många är det av kulturell tillhörighet även om de kanske inte är praktiserande. Men visst har islamofobin mycket med utanförskapet att göra. Man känner sig på-hoppad på grund av att man är muslim och alla de fördomar som finns.

– Ska vi se till att behålla vår demokrati här i Sverige så måste vi börja sprida kunskap om islam. Vi måste bryta schablonerna. Den uppfattning vi har i dag kom efter elfte september. Förr var det kommunismen, nu är det islam. Det är ungefär som om den kristna högern skulle få representera hela Svenska kyrkan. Det samma gäller islam.

– Om vi pratar extremism, varför pratar vi inte om Sverigedemokraterna i Landskrona? De är i lika hög grad ett hot mot demokratin. Jag tror inte på sättet vi diskuterar radikalisering och ex-tremism. Jag tror vi istället måste gå till grunden med varför du blir mer fundamentalistisk i din na-tionella eller kulturella tillhörighet. Det blir man i utanförskap, såväl i Landskrona som på Rosen-gård. Kolla på svenska utvandrarna som åkte till USA på 1800-talet – de är väl de mest traditionella i att fira gamla svenska högtider. Likadant på Ro-sengård. För att behålla sin identitet så går man in i sig själv för att känna lite trygghet. Och det är vad vi ser här nu!

Sedan berättar Behrang att vi nått fram till Gränsen. En cirka 75 meter avlång grässlänt. På

andra sidan ligger Västra Kattarps sextiotalsvillor, många i ungefär samma gula tegel som Herrgården och samma neddragna persienner. Fast mer hela.

Till höger fotbollsplanen, till vänster en stor byggnad i rödbrunt tegel med ett högt fristående och fyrkantigt torn misstänkt likt en minaret eller ett vakttorn, Katolska kyrkan.

– Malmö är möjligheternas stad, säger Behrang. Trots att vi förmodligen har världens mest välut-bildade taxichaufförer…

Själv tar jag bilen tillbaka till Ribersborg. För att läsa 25-åriga Marjaneh Bakhtiaris andra ro-man om malmöitisk integration. Huvudpersonen i ”Kan du säga schibbolet” är Mehrdad – far och obstinat föreläsare på Malmö högskola. Tillsam-mans utgör hans familj, i Oxie, den svenska inte-grationspolitikens dreamteam.

Ingen av dem jag intervjuar har läst boken. De flesta har överhuvudtaget inte hört talas om Mar-janeh Bakhtiari men det kan, jag skriver kan, bero på hur jag uttalar hennes namn. •

magnus Sjöholm är frilansjournalist och bor i malmö sedan 1987. Han skriver mycket om kultur och sport när han inte spelar fotboll i Författarlandslaget.

Hundra länder och femtio språk – minst sagt en utmaning

för kommunen. ”Här funkar kanske inte det du lärt dig i

kommunikationsvetenskap” konstaterar Klas Andersson,

pressinformatör i Rosengård.

– Rosengård är nyhetsmässigt ett starkare varumärke än Malmö stad. Vi har över fem tusen träffar i svensk media per år. Malmö stad har lite över tre tusen. Vi har tvingats ta bort sökordet Zlatan annars hade vi drunknat totalt.

Det säger Klas Andersson, före detta journalist. Han är anställd som pressinformatör på Stadsdelsförvaltningen sedan slutet av 2008. Han bjuder på kaffe i automat (”faktiskt helt okej”) i blå Ikeamugg.

För att träffa Klas har jag tagit mig genom dörrlåset i receptionen på entréplanet i det nya administrationshuset i rött tegel. Upp för en spiral-trapp till överbyggnaden och en lång, lång smal korridor. Släckta, låsta sammanträdesrum till vänster. Till höger små identiska rum, nästan som vindsförråd med fönster.

– Allting hänger ihop. Ska man möta människorna som bor här så måste du möta dem på plats och utifrån deras behov. Då funkar kanske inte det du lärt dig i kommunikationsvetenskap.

Ett problem är skriven information och översättningar. Rosengårds-borna är hundra länder och femtio språk. Klas berättar att det fanns en Av Magnus sjöholm

nyckeln till att

bryta isoleringen

är jobb

”haR du bostadsadRessen

Ramels Väg fåR du inget

jobb. haR du utländskt

efteRnamn fåR du ingen

hyReslägenhet. huR f-a-n kan

Vi ha det så häR foRtfaRande

i sVeRige, i malmö 2009?”

period när informatörerna översatte väldigt myck-et men nu är man mer restriktiv. Iställmyck-et försöker de kommunicera på lättläst svenska. Men ute i or-ganisationen väljer man fortfarande själva vad och hur mycket som översätts. Detta oberoende av att allt fler forskare hävdar att man genom översätt-ningar skapar segregation istället för motverkar den. Att ifall man aldrig ställer några krav ser hel-ler aldrig de nya rosengårdsborna vad som krävs för att ta sig in i det svenska samhället.

– Men det är svåra, svåra frågor och vi sitter här med vår hemsida…

Vi kommer naturligtvis in på Försvarshögsko-lans Rosengårdsrapport om brist på integrering. Klas kallar den: ”ett blött finger i luften”.

– Rapporten säger vad många här är rädda för. Man känner en oro över att man i sin

yrkesutöv-ning inte når barn och kvinnor. Fast man vet inte. Ingen har vågat ta det ett samlat grepp på det. ”Jag har pojkar i årskurs fyra som vänder på bänkar-na när en flicka ska hålla föredrag”. Hur bemöter man sånt? Det vågar man inte ta upp riktigt.

– Rapporten har också sammanställt många en-skilda medarbetares oro i vardagen. Jag tror inte att någon här är rädd för att det ska bli al-Qaida-medlemmar av de här pojkarna men man känner att man inte når fram. Som yrkesutövare blir man både frustrerad och orolig. Hur ska jag göra, är det mig det är fel på? Hur ska jag reagera nu när den här kvinnan inte tar mig i hand?

Nyckeln till att bryta isoleringen är jobb. – Har du bostadsadressen Ramels väg får du inget jobb. Har du utländskt efternamn får du ing-en hyresläging-enhet. Hur f-a-n kan vi ha det så här fortfarande i Sverige, i Malmö 2009?

– Samtidigt har vi haft tio år då fler rosengårds-bor än boende i andra stadsdelar fått jobb. Proble-met är att så fort de får jobb flyttar de härifrån.

Han berättar om nya projekt som till exempel Framtid i fokus.

– Man skiter i SFI och allt sånt och inriktar sig på vad du behöver som individ för att komma ut på en praktikplats och sedan få jobb. Vill du hacka kött så behöver du bara veta vad ”kött” heter på svenska. Punkt. Resultatet lär vara fantastiskt. Men det handlar återigen om att inte gruppera in människor och säga ”nu måste du kunna så här mycket svenska och så vidare” Istället ser man dem som individer. Men i Sverige har man inte gjort det. Och då har bildningen blivit ett hinder istället för ett verktyg. •

”Tandborsten” i Rosengårds centrum är ingen tandläkarmottagning. Det är en informations- central där man kan dimpa in utan att ha bokat tid, och få råd om hur man ska sköta sina tänder.

– Vi startade mottagningen eftersom vi visste att tandhälsan hos barn i Rosengård var sämre än i övriga områden, säger Lars Matsson, dekan på Odontologiska fakulteten.

Tandhälsovårdsprojektet har vunnit det inter-nationella barntandvårdspriset ”Bright Smiles – Bright Futures Award” och är en del i ett forsk-ningsarbete om hur man med enkla metoder kan påverka tandhälsan. Att få hål i tänderna när man är riktigt liten innebär mycket vånda och obehag. Både för barn och föräldrar. Men Rosengårdspro-jektet, som är ett samarbete mellan Malmö hög-skola, Folktandvården Skåne och Köpenhamns universitet, har minskat kariesskadorna hos barn markant.

– Det är absolut inga konstigheter. Projektet går ut på att barn får komma hit tillsammans med sina föräldrar och få fluortabletter, prata om tandborst-ning och kost, berättar Lars Matsson som varit hu-vudhandledare för forskaren Inger Wenhall, som lade fram sin licentiatavhandling i juni 2008. •

Högskoleprojekt gör tänderna

bättre hos rosengårdsbarnen

Hampuz Lindsjö är på besök på Tandborsten i Rosen-gårds centrum med sin mamma Jeanette, och ligger i knät på tandhygienist eva-marie mårtensson medan hon kollar hur det ser ut i hans mun.

Guldet blev till sand. Bilden av Rosengård, som byggdes

i en anda att fullborda folkhemmet för att modernitetens

välsignelser skulle bli tillgängliga för alla, förvandlades

redan under 1970-talet till någonting helt annat. Sedan

dess har Rosengård använts som en diskussionsplattform

för samhälleliga trauman.

Vi bytte en

stigmatisering

mot en annan

Av Per-Markku ristilammi | Foto leif Johansson

Jag disputerade 1994 med en etnologisk avhandling, ”Rosengård och den svarta poesin”. Som så många andra tidigare folklivsforskare tog jag avstamp i min egen hembygd. Min familj flyttade från Möllevången till Rosengård 1969 i den stora folkomflyttning som miljonprogrammet gav upphov till. För oss innebar det att vi kunde byta från en stigmatiserad innerstadsmiljö till ett modernt boende med tillgång till alla de bekväm-ligheter i form av toalett och badrum i lägenheten, balkonger, parkett-golv och annat som vi tidigare inte hade kunnat ta del av.

Snart nog såg vi dock att vi hade bytt en form av stigmatisering mot en annan. Den form av modernitet som hade styrt våra drömmar om ett bättre liv hade förlorat sin lyskraft i det övriga samhället. Det var inte längre möjligt att bli en fullvärdig medlem av samhället, bara genom att flytta till en modern miljö. Spelets regler hade ändrats.

Min förundran över flyktigheten i samhällets meningsproduktion kom att styra avhandlingsarbetet. Jag beslöt att, bildligt talat, ställa mig mitt

i området och betrakta betraktarna och deras ut-sagor. Jag fann att Rosengård, under hela sin his-toria, hade fungerat som en form av spegelbild för de drömmar och förhoppningar, men också kriser och rädslor, som präglat samhället i stort. Genom dessa utopiska och dystopiska spegelbilder be-skrevs hur samhället borde vara.

Jag kunde urskilja tre tidsbundna meningsavlag-ringar ur skildmeningsavlag-ringarna av området som jag val-de att beskriva med termen annorlundahet. Från början, under den tidsperiod när vi flyttade in på området, betraktades Rosengård som en form av modern utopi, som folkhemmets fullbordan. Änt-ligen kunde alla få ta del av modernitetens välsig-nelser! Rosengård var annorlunda mot resten av samhället eftersom det var det mest moderna som fanns. Jag kallade denna fas för den moderna an-norlundaheten.

Ganska snart blev dock områdets avigsidor up-penbara. De sociala problemen i Malmö försvann inte trots att de äldre, socialt belastade innerstads-miljöerna sanerades. Rosengård och andra mil-jonprogramsområden började kritiseras av män-niskor som tvivlade på det samhälle som vuxit fram i Sverige under efterkrigstiden. Rosengård började omvandlas till en arena för politisk kamp, en kamp som skulle få både positiva och negativa effekter. Engagerade socialarbetare beskrev områ-det som ett resultat av ett samhälleligt misslyck-ande. Debattböcker och rapporter skrevs vilka se-dan resulterade i tidningsartiklar där Rosengårds problem beskrevs. Detta ledde till att Rosengård började betraktas som en plats där fattiga och för-tryckta människor bodde. Det var här, i början av

”RosengåRd böRjade

omVandlas till en aRena föR

politisk kamp, en kamp som

skulle få både positiVa och

negatiVa effekteR.”

Badrum, balkonger och parkettgolv. Rosengård när det byggdes var en dröm om det moderna och ett led i att sanera de socialt belastade innerstadsmiljöerna. men det dröjde inte många år förrän tankefiguren kring Rosengård som samhällets gränszon trädde fram.

1970-talet, som stigmatiseringen av Rosengård började. Det var också här som tankefiguren kring Rosengård som samhällets gränszon trädde fram. Socialtjänsten, skolan och polisen var samhällets sista utposter mot det hotande sociala kaos som invånarna utgjorde. Jag beskrev denna fas i Rosen-gårds historia som en social annorlundahet. Ter-men utanförskap användes inte vid denna tid, utan formulerades istället i termer av passivitet och fat-tigdom.

Under 1980-talet skiftade fokus. Under slutet av 1970-talet fanns det många lediga lägenheter på Rosengård. Dessa fylldes snart på av flyktingar; ett resultat av den politiska oron på den globala nivån. Miljonprogramsområdena kom allt mer att bli symboler för det icke-svenska och det är här vi fortfarande befinner oss, i tankefiguren om Rosen-gård som en etnisk annorlundahet där vi och dom handlar om kulturella gränser.

På Rosengård finns nu en mångfacetterad verk-lighet präglad av folkliga globaliseringsprocesser. Fortfarande är det så att Rosengård används som en diskussionsplattform för samhälleliga trauman, nu inte bara på nationell nivå, utan även på ett globalt plan. Samhälleliga kriser bearbetas i

gräns-zoner och nu är det rädslan för den globala terro-rismen som avhandlas genom Rosengård.

Jag uppfattar denna kris som ett resultat av vad jag valt att kalla modernitetens fantomsmärtor. De manifesteras i form av metaforiska vålnader som antingen frammanas av oss själva och väsen som uppträder som oombedda hemsökelser, väsen som inte bara söker sitt hem, utan också söker att på-minna oss om förträngda synder. Kännetecken för hemsökelserna är att de är ogripbara. När vi an-stränger oss för att fånga dem, försvinner de. Ris-ken med fantomsmärtorna är att vi söker att per-sonifiera dem för att kunna bekämpa smärtan. •

Per-markku Ristilammi är etnolog och lektor vid ImeR (Internationell migration och etniska relationer), samt prodekan på Kultur och samhälle vid malmö högskola. Han var elva år när han flyttade till Rosengård.

”de sociala pRoblemen i malmö föRsVann

inte tRots att de äldRe, socialt belastade

inneRstadsmiljöeRna saneRades.”

Rosengård är en numera beryktad stadsdel i Malmö som växte fram un-der sextio- och sjuttiotalets miljonprogram. Unun-der senare tid har Rosen-gård varit i fokus genom olika händelser där ungdomar, poliser och fast-ighetsägare växlat som centralfigurer. Här ska framhållas att de senaste decenniernas rapporter som kommer från Rosengård oftast begränsas till Herrgården, ett av stadsdelens delområden. Geografiskt är Herrgår-den beläget i stadsdelens sydöstra hörn, cirka en kilometer i diameter från norr till syd, och från väst till öst. Enligt Malmö stads områdesfakta bor det cirka 22 000 personer i Rosengård, därav 5000 personer i Herr-gården fördelat på 1360 hushåll. HerrHerr-gårdens befolkning har nästintill 100 procent utländsk bakgrund. Här finns också lägst förvärvsfrekvens och högst andel socialbidragsberoende.

när rapporteringen

blir en

självuppfyllande

profetia

Ska man delta i debatten som berör ett redan stigmatiserat

område, även om man bidrar till att utsätta platsen för

yt-terligare uppmärksamhet? Sedan sjuttiotalet har Rosengård,

och i synnerhet Herrgården, varit i fokus för diskussioner

om social problematik. Avvägningen är svår. Men utan

rapportering och forskning får vi inga kunskapsunderlag för

att vända en negativ utveckling.

Rosengård var en av de stadsdelar som fick stöd genom de statliga satsningarna Nationellt Exem-pel under nittiotalet och Storstadssatsningen i bör-jan av 2000-talet. Syftet var att öka integrationen, minska segregationen och bryta mönster av social problematik. Herrgården var en plats som flera projekt koncentrerades till. Verksamheter star-tade, stöptes om eller tynade bort med eller utan den delaktighet som projekten oftast legitimerades genom. Mot den bakgrund som finns om segrega-tionen i Malmö, och inom Rosengård med en et-nisk visibilitet, högt bidragsberoende och låg för-värvsfrekvens följt av journalisters och forskares strävan att dokumentera händelser som bränder, stenkastning och fastighetsmarknadens utveckling skapas ett intresse runt Herrgården. Utvecklingen har inneburit att Herrgården numera axlar Rosen-gårds rykte av att vara ”värst” i alla kategorier av social problematik som följt i stadsdelens spår se-dan den byggdes.

Först ut om Rosengårds sociala problematik var Carin Flemström och Alf Ronnby, fältassistenter som under sjuttiotalet pekade på arkitekturen, storskaligheten och skillnaden i levnadsvillkor mellan befolkningen i Rosengård och de arkitek-ter, politiker och andra beslutsfattare som var in-volverade i planeringen av Rosengård. Detta var en politiskt vällovlig ambition, men samtidigt var de på sätt och vis också pionjärer i att sätta agen-dan för de kommande årens debatt som tidigt stig-matiserade såväl området som dess befolkning.

I det här avseende kan man säga att även det här temanumret och den här artikeln ingår som delar i en pågående diskurs om Rosengård, och

Herrgår-den som en speciell plats, fylld av social problema-tik. Här uppstår ett forskningsetiskt dilemma. Ska man delta i debatten som berör ett redan stigmati-serat område? Frågan är inte helt lätt att besvara. Genom att delta i diskussionen bidrar man till att utsätta platsen för ytterligare uppmärksamhet.

I det här sammanhanget har W I Thomas, en av Chicagoskolans förgrundsfigurer, formulerat ett teorem som är lika användbart idag som då: ”Om människor definierar situationer som verkliga är de verkliga i sina konsekvenser.” Hjälper man till att skapa en självuppfyllande profetia?

Frågan tycks gång efter annan aktualiseras. Nu senast i januari släpptes en rapport av Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos, Centrum för Asymmetriska Hot och Terrorism Studier (CATS) vid försvarshögskolan, som ställer frågan på sin spets. Deras undersökning handlar om hot mot demokratin med Malmö som ett exempel. Här görs ett avstamp i Rosengård. Deras slutsatser är att radikaliseringen har ökat och att det finns hot och förtryck som riktas från enskilda grupper mot befolkningen i sin helhet. Kvinnor och barn lyfts fram som en särskilt utsatt grupp. Uppgifterna har inte kommit från vad som brukar betecknas som ”boende”, det vill säga de män och kvinnor, barn och ungdomar som befolkar stadsdelen. Upp-gifterna har inte heller kommit från någon av de personer som på något sätt skulle kunna uppvi-sas som exempel på radikaliseringens krafter som rapporten hänvisar till. För att fånga förhållanden i Malmö fokuseras islam och utövare av islam, men också en redan i flera avseenden stigmatiserad stadsdel där man försöker fånga konsekvenserna

av de levnadsvillkor en stor del av befolkningen lever under.

Är då de omständigheter som forskarna Mag-nus Ranstorp och Josefine Dos Santos skriver om befolkningen på Rosengård inte förankrade i verk-ligheten, finns inte de problem som beskrivs? Finns här inte starka politiska sympatier och antipatier som bygger på kunskap om de krig och konflikter som utspelas i mellanöstern och runt om i världen? Förmedlas inte budskap i moskéer och på andra samlingsplatser, som kanske en och annan infödd svensk finner häpnadsväckande? Existerar ingen social kontroll på Rosengård som på olika sätt drabbar den som blir utsatt? Finns inte risk för att barn och ungdomar trängs ut på gatan till följd av trångboddhet och kackerlacksdrabbade bostäder? Finns inte föreställningar bland befolkningen om ett översexualiserat omgivande samhälle som man har anledning att vara vaksam mot? Listan kan gö-ras lång på frågor som inte kan besvagö-ras med ett generaliserat ja eller nej.

Alla de enskilda individer som bor eller besöker stadsdelen ingår i skilda nätverk som på olika sätt skulle kunna identifieras vara en grogrund för så-väl demokratiska som odemokratiska förhållnings-sätt. Här finns komplexa sammanhang som gör att förhållanden på Rosengård, liksom inom andra miljöer bör förstås mot bakgrund av samhällets ekonomiska och sociala villkor. Denna insikt om de ekonomiska och sociala villkorens betydelse för samhällets sammanhållning var en grundläggande drivkraft för uppbyggnaden av det folkhem som en gång betraktades vara en relevant metafor för hela befolkningen.

”utVecklingen haR innebuRit

att heRRgåRden numeRa

axlaR RosengåRds Rykte

aV att VaRa ’VäRst’ i alla

kategoRieR aV social

pRoblematik som följt i

stadsdelens spåR sedan

den byggdes.”

Idag är folkhemmet utbytt mot bilden av ett de-lat samhälle som befolkas av dem som utgör ett hot och dem som blir hotade. De som terroriserar och de som blir terroriserade. Beroende på sam-hällsposition kan var och en utgöra ett hot eller bli hotad, uppfattas som terrorist eller vara utsatt för terrorism. I effekterna av denna folkhemmets krackelering har det skapats syndabockar vars främsta uppgift är att vara föremål för samhällets insatser i form av olika projekt som tematiskt bru-kar ha till uppgift att förhindra segregation, öka integration, och enligt senare års retorik också att motverka utanförskap.

I den här kontexten blir det självklart så att olika uttryck för de sociala och ekonomiska förhållan-den som råder faktiskt existerar. I detta har Rans-torp och Dos Santos en poäng, Frågan är dock om svaret är att finna bland religioners utövare, radi-kalisering överhuvudtaget, och om så vore i vil-ken omfattning? Här har forskningen fortfarande inte de svar som rapporteringen alltför ofta tycks ge sken av existerar. Kunskap om såväl område som levnadsvillkor är omfattande, men samtidigt är denna kunskap temporär. In- och utflyttning av olika befolkningsgrupper, organisationsföränd-ringar bland myndigheter, växling av fastighets- ägare, förändringar på arbetsmarknaden och andra omständigheter gör att till synes upprepade

pro-blemställningar ständigt hålls aktuella. Dessa or-saker riskerar, tvärtemot forskningens intentioner, att försvåra för den befolkning som är utsatt för ett allomfattande forskningsorienterat intresse.

Här skapas bilder av de andra, de som ställs ut-anför och de som terroriserar sin omvärld. Här mejslas bilder fram av offer och syndabockar. Omvänt, om ingen rapportering eller forskning produceras från i flera avseenden marginaliserade områden, så finns inte heller de kunskapsunder-lag som skulle kunna vara till hjälp att vända en negativ utveckling. Det handlar om en avvägning mellan stöd och stigmatisering där forskare, lik-som journalister, myndighetspersoner eller andra aktörer med fokus på Rosengård och andra mil-jonprogramsområden har att avgöra huruvida de motverkar eller underhåller en stigmatisering som paradoxalt nog ingen vill medverka till – men alla mer eller mindre är delaktiga i. •

margareta Popoola är fil dr i sociologi och docent på ImeR (Interkulturell migra-tion och etniska relamigra-tioner). Hennes forsk-ningsinrikting är urbansociologi, socialpo-litik, integration och segration, etnicitet, identitet och sociala relationer.

”häR uppståR ett foRskningsetiskt dilemma. ska man delta i

debatten som beRöR ett Redan stigmatiseRat omRåde?”

Mellan 1993 och 2003 drev Sydsvenskan en sär-skild satsning: Tidningen Rosengård. Det var en gratistidning med redaktion på Rosengårds cen-trum, som kom ut en gång i månaden.

– Jag stred som en galt för att få igenom detta, berättar Jan Wifstrand som var chefredaktör för Sydsvenskan.

Han konstaterar att det enda han kritiserat of-fentligt med Sydsvenskan sedan han lämnade tid-ningen i slutet på nittiotalet, är just beslutet att lägga ner Tidningen Rosengård.

– Ett oerhört korkat beslut.

– Man kan inte bara sitta på läktaren och kon-statera att stora grupper inte känner sig berörda av medierna, inte tycker att tidningen är relevant för dem. Men med redaktionen på plats lyckades vi skapa ett socialt medium redan innan uttrycket sociala medier ens fanns. Folk kom in på redak-tionen, satte sig ner och pratade om sina liv. Och våra journalister lärde sig saker som de aldrig hade lärt sig annars. Hur fungerar ett samhälle där bara tjugo procent har jobb? De fick en tydlig kontakt med olika typer av kulturkrockar, men framför allt fick de se att Rosengård innehöll bra mycket mer än brott och skadegörelse. •

”korkat beslut

att lägga ner

sydsvenskans

Barnen i rosengård

berättar vidunderliga

och vedervärdiga saker

”Är det inte för jävligt i Rosengård?” är en kommentar jag ofta möter. Mitt svar är att jag faktiskt är förvånad och positivt överraskad att det inte är värre. Det borde det nämligen vara: Extrem trångboddhet, mig-rationsproblematik, diskriminering, marginalisering, traumatiska krigs-upplevelser, arbetslöshet, fattigdom, konflikter ifråga om genus, gene-rationer, religion och etnisk bakgrund – you name it. Bara en enda av dessa faktorer är tillräckligt för att skapa dysfunktionella individer och familjer. De sociala problemen är svåra och allvarliga, men de borde vara värre. Jag menar det.

Rosengårdsborna uppvisar en otrolig styrka och uppfinningsrikedom i sin situation. Men jag tänker inte skriva någon solskenshistoria om det mångkulturella Rosengård, utan belysa ett annat ämne som sällan berörs. Det handlar om det interna förtrycket inom vissa etniska och religiösa minoritetsgrupper, riktat mot barn och ungdomar. Det här är minerad mark, det fick jag lära mig när min forskningsrapport om he-dersrelaterat våld, barnäktenskap och sexuella övergrepp censurerades av Rädda Barnen. Det är lika viktigt att uppmärksamma majoritetssam-hällets brister i integrationsproblematiken, som att undersöka minorite-tens interna problem. Inte för att stigmatisera Rosengårdsborna – utan för att de ska få rättmätig uppmärksamhet kring dessa problem.

Det är både vidunderliga och vedervärdiga saker som barn i Rosen-gård berättar om. Deras upplevelser är på samma gång både fantastiska och hemska. Men det är lika många vidunderliga och vedervärdiga saker de inte berättar om, utifrån en lojalitet till sina föräldrar. Alla barn håller tyst om vad som sker inom familjen in i det längsta. Barnen får också en tung medlarroll i kontakterna mellan samhället och föräldrarna.

Den islamism som står för en auktoritär världsbild och

livnär sig på hatet mot icke-muslimen är ingenting annat än

sverigedemokraternas spegelbild, skriver Pernilla Ouis. Hon

konstaterar att det är problematiskt om Rosengårds barn

och unga på sin fritid är hänvisade till religiösa aktiviteter,

när stadsdelens fritidsgårdar är alldeles för få.

I en avhandling i socialt arbete från 2007 beskri-ver Sara Högdin hur kön och etnisk bakgrund spe-lar roll för den undervisning barn får i den svenska skolan. Så mycket som drygt en fjärdedel av ut-landsfödda flickor och knappt en femtedel av de utlandsfödda pojkarna förbjuds av sina föräldrar att delta i ett eller flera undervisningsinslag i sko-lan. Motsvarande siffra för barn med svensk etni-citet är 3 procent. De tillåts exempelvis inte vara med i simundervisning, utflykter, eller olika mo-ment i sexual-, musik-, bild-, idrotts- och religions-undervisning. Upplever sig dessa barn etniskt och religiöst diskriminerade på grund av föräldrarnas restriktioner?

Integration bygger på två i sig ganska oförenli-ga principer: Rätten till likhet och likabehandling, men också rätten till olikhet – ifråga om religiösa hänsynstaganden och kulturell särart. Det är alltså en svår avvägning skolan står inför. Skolans öns-kan att barnet ska delta öns-kan uppfattas som rasism och religiös diskriminering, och kan leda till att barnet exempelvis flyttas till en religiös friskola. Detta är de kommunala skolorna mycket väl med-vetna om. 2008 skrev Barnombudsmannen i sin årliga rapport att skolan bör vara försiktig i kom-promissandet med föräldrarna och säger utifrån ett barnsrättsperspektiv:

”Att hamna i kläm mellan skola och föräldrar kan ge stora problem för ett barn. Skolan måste i det läget tillgodose barns och ungas rättigheter och ta de diskussioner med föräldrarna som behövs. Skolan får inte backa om den ser att barnets rättig-heter kränks och barnen måste få komma till tals i diskussionerna.”

Betydligt fler flickor är pojkar uppgav alltså att de inte får delta i alla aktiviteter, och den större andelen av dessa flickor angav att de kommer från religiösa och/eller lågutbildade familjer. Högdin fann också i sin studie, som byggde på 1193 enkä-ter av högstadieelever i en medelstor svensk stad, att flickor med bakgrund i Afrika och Asien (in-klusive Mellanöstern) uppgav att de är som mest engagerade i sina studier, samtidigt som just denna kategori upplever att de får som minst stöd av sina föräldrar i studierna än elever från andra katego-rier. Där fanns alltså ett tragiskt, omvänt ”sam-band” mellan deras eget stora studieengagemang och föräldrarnas bristande intresse och stöd. Poj-kar med svensk bakgrund uppgav sig vara minst engagerade i skolan.

Det är allmänt känt att många flickor är förbjud-na att ha pojkvänner. Detta gäller för 62 procent av de utlandsfödda, att jämföras med 3 procent av flickor med svensk bakgrund. I en kartläggning av förekomsten av hedersrelaterat våld där 5238 gymnasieungdomar deltog, angav 5 procent av flickorna och 3 procent av pojkarna att de var oro-liga för att inte själv få bestämma vem de ska få välja som sin livspartner. På riksnivå betyder dessa siffror att ungefär 2600 flickor och 1800 pojkar inte själva får välja vem de vill gifta sig med. Det är värt att notera att även barn med etnisk svensk bakgrund hade dessa farhågor, även om de med ut-ländsk bakgrund var överrepresenterade. I denna kategori av ”oroliga” flickor upplevde 20 procent att de var begränsade i sin frihet, 60 procent att de utsatts för kränkande behandling, hot och våld av sina anhöriga, och 40 procent anser att detta beror

på att de ”dragit skam över familjen”. 60 procent anser att de behöver hjälp på grund av sin familje-situation men bara 25 procent har verkligen sökt hjälp, konstaterade Socialstyrelsen 2007.

Det är ganska chockerande siffror, tycker jag, även om Socialstyrelsen skriver att gruppen ”oro-liga” bara är en ”liten grupp ungdomar”. Det finns mer att berätta; saker som vi ännu inte har statistik på eller så mycket kunskap om: balkongflickor (det vill säga unga kvinnor med utländsk bakgrund som av oförklarliga skäl ”faller” ner från balkongen), tvångsgifte eller barnäktenskap och våld mot ho-mosexuella i ”hederskulturer”. Hedersmord kan döljas som olycksfall och självmord, och de rela-tivt många bevisade hedersmord vi haft i Sverige är ändå bara toppen på ett isberg av de barn som utsätts för förtryck i hederns namn. Majoriteten är de tysta barn som fogar sig, som internaliserat hedersnormerna. Det är bara de som öppet bryter mot dessa normer som blir utsatta för våldet, men förtrycket kvarstår. Men var är upprördheten i de-batten? Min erfarenhet är att det är de som påtalar problematiken som blir anklagade för rasism och fördomar mot ”den Andre”. Detta är ett faktum som tyvärr spelar främlingsfientliga krafter rakt i händerna.

Det är förstås problematiskt att tala om ”landsfödda” som en enhetlig kategori. Klass, ut-bildning, ålder, kön, boende, religion, etnicitet spe-lar roll. Vi bör också relativisera ”det svenska”. I ett globalt perspektiv är det en mycket udda upp-fattning att aga är skadligt för barn. Majoritetens av världens länder, inklusive de flesta länder inom EU, tycker att aga är en alldeles förträfflig

barn-”det haR påpekats i debatten

att det baRa finns ett

fåtal fRitidsgåRdaR föR

RosengåRds tusentals

baRn. det äR föRstås en

oacceptabel situation.”

uppfostringsmetod. Visst, vi vet att även svenska föräldrar slår sina barn, men lagstiftning och gängse värderingar har åtminstone ändrats till att klassificera barnaga som ett förkastligt beteende.

I december förra året stängdes en av de mest ökända källarmoskéerna i Rosengård, något som utlöste kravaller i området. Uppsägningen av hy-resavtalet tolkades som ett uttryck för diskriminering. Ungdomarna blev således av med lokalen för sina fritidsaktiviteter, en lokal som också var ett känt fäste för salafi, som kan beskrivas som en blandning av religiös puritanism och politisk islamism. Jag tycker det är problematiskt om Rosengårds barn och unga på sin fritid endast är hänvisade till religiösa aktiviteter. Det har påpekats i debatten att det bara finns ett fåtal fri-tidsgårdar för Rosengårds tusentals barn. Det är förstås en oacceptabel situation. Jag efterlyser också föreningssveriges engagemang i Rosengård och dess ungdomar.

Jag har ofta debatterat den islamism, som står för en auktoritär världs-bild, en svart-vit ideologi som livnär sig på hatet mot ”den Andra”, icke-muslimen. Jag skulle säga att denna typ av islamister är sverigedemo-kraternas spegelbild, men med omvända fiendebilder. De är uttryck för exakt samma fenomen: upplevd marginalisering som leder till politisk och våldsbejakande radikalisering. CATS och Försvarshögskolans ut-skällda rapport var visserligen undermålig i språk, metod och vetenskap-lighet, men hade nog rätt i sin slutsats kring islamiseringen i Rosengård, även om dess omfattning måste anses okänd. På motsvarande sätt kan Vellinge och andra områden som visat sig vara negativa till exempelvis

”de sociala pRoblemen äR sVåRa och

allVaRliga, men de boRde VaRa VäRRe med

tanke på bakgRundsfaktoReRna. jag

menaR det.”

ett flyktingmottagande betraktas som ett ”hot mot demokrati och värdegrund” eftersom främlings-fientligheten tillåts att frodas där.

Vad ska man göra då? Att engagera de boen-de i Rosengård har visat sig vara svårt. Det finns mängder av luftprojekt som inte nått fram till de tilltänkta målgrupperna. Det finns också aktiva et-niska och religiösa entreprenörer som utger sig för att representera vissa grupper i området. Kanske får man acceptera att vissa delar i Rosengård mer fungerar som transit-områden, dit människor först anländer, men sedan flyttar ifrån. Då blir det bris-tande engagemanget hos befolkningen mer förstå-eligt, framförallt med tanke på den nya situationen de måste hantera initialt i Sverige.

Jag tror på en tydlighet hos samhället kring hur och vad det kan förhandlas om. Organisationer bör fatta vissa principiella beslut kring hur mino-riteters önskemål ska hanteras. Det är orimligt om varje lärare själv ska besluta om barnet ska slippa närvara på simundervisningen eller inte. Det ska-par en situation av otrygghet och otydlighet. Om organisationen utarbetar vilka förhållningssätt som bör gälla så är det inte upp till den enskilde tjänstemannen inom socialtjänsten att avgöra hur

man ska agera när en klient inte vill skaka hand. Integrationsdebatten har i decennier blockerats kring en skuldfråga. Vad är orsaken till den miss-lyckade integrationen: majoritetens strukturella diskriminering eller minoritetens egna kulturella och religiösa föreställningar och seder? Kort sagt, är det Vellinges eller Rosengårds fel? Utanförska-pet kan leda till att förtrycket ökar inom familjen och den egna gruppen. Jag har visat att det finns en problematik inom minoritetsgrupperna, men just det manar till ett större engagemang hos majorite-ten mot etnisk och religiös diskriminering.

Oavsett vem som utför den.

Pernilla Ouis är fil dr i humanekologi och biträdande lektor och forskare på Fakulteten för Hälsa och samhälle, malmö högskola. Hon konverterade till islam på åttiotalet men lade av sig slöjan för fem år sedan.

”på RiksniVå betydeR dessa siffRoR att

ungefäR 2600 flickoR och 1800 pojkaR

inte själVa fåR Välja Vem de Vill gifta

sig med.”

För den som vill läsa mer

Barnombudsmannen (BO) 2008: sverige äger! Barn och unga berättar om sitt land. Stockholm: Fritzes.

magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos 2009: Hot mot demokrati

och värdegrund – en lägesbild från Malmö. Försvarshögskolan och

Centrum för assymetriska Hot och TerrorismStudier.

Sara Högdin 2007: Utbildning på (o)lika villkor – om kön och

etnisk bakgrund i grundskolan. Rapport i socialt arbete nr 120,

Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet.

Socialstyrelsen 2007: Frihet och ansvar: en undersökning om

gymnasieungdomars upplevda frihet att själva bestämma över sina liv. Lägesbeskrivning, artikelnr 2007-131-127.

Är medborgarinflytandet – att den som bor i en stadsdel

också ska känna sig delaktig i besluten som tas där – bara

en schimär? Engagemanget finns. Både hos medborgare och

hos kommunala tjänstemän. Men formerna för mötet dem

emellan behöver bli bättre om man ska nå resultat. Hos

kvinnorna i Rosengård finns en ”projekttrötthet”: varför ska

jag ge av min tid när jag inte får se konkreta resultat?

Hur fattas beslut om frågor om stadsutveckling? Vem fattar besluten om vilka frågor och behov som ska prioriteras i en stadsdel? Och när får medborgarna komma med och tycka till om det som händer?

Ett ökat medborgarinflytande blir allt viktigare vid samhällsplanering och lokal utveckling. Plan- och bygglagen från 1987 gjorde det juridiskt bindande att informera medborgarna om planeringsförslag. Vid Riokon-ferensen 1992, där det sociala hållbarhetsperspektivet fick genomslag bland annat genom Agenda 21, stärktes det lokala perspektivet med syfte att inkludera människors erfarenheter och behov för en hållbar utveck-ling. Planering bör enligt Boverket idag betraktas som ett forum för dia-log, vilket är en viktig del för social hållbarhet.

Trots en vision om ökad dialog och kommunikation mellan tjänste-män och medborgare, är varken avsikten eller genomförandet helt up-penbar för inblandade människor. Det är inte givet hur tjänstemän ger medborgarna inflytande; i vilken form eller i vilken fas av processen? Det är inte heller tydligt för medborgarna vad de har att säga till om och hur man ska göra det. Att medborgarinflytande betraktas som politiskt

kvinnors erfarenheter

behöver bli mer synliga

viktigt innebär inte per definition att det alltid är önskvärt eller möjligt genomförbart på en djupare nivå än att just uppfylla informationsplikten.

Jag fick pengar av forskningsrådet Formas (Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande) för ett projekt med titeln Kvin-nors inflytande i den lokala demokratin. En studie av deltagande planering med ett genusperspektiv (FORMAS). Mitt syfte var att närmare studera den etablerade planerings- och tjänstemannaprak-tiken, för att bidra med nytänkande kring medbor-garinflytande och jämställdhet, främst i mångkul-turella bostadsområden.

Olika tidigare hjälpprojektsatsningar, med fokus på integrationsarbete, har gjorts i storstädernas yt-terområden, men inte lett till tydliga resultat i frå-ga om minskad segrefrå-gation. Det har också funnits en självkritik inom till exempel Storstadssatsning-en att man inte nådde de stora boStorstadssatsning-endegrupperna och framförallt inte kvinnorna. Med den bakgrun-den är bakgrun-den övergripande målsättningen med detta forskningsprojekt att bidra till att öka kvinnors inflytande i sina närområden genom att förstärka och utveckla lokala demokratiprocesser som stöd-jer redan etablerade kvinnonätverk. Ett sätt att närma sig detta mål är att synliggöra relationer mellan medborgare och tjänstemän och hur kom-munikationen ibland fungerar, ibland inte.

För att kunna göra detta har jag och projektets assistent dels studerat några av de lokala kvinno-nätverken och deras syn på kvinnors upplevelse av boendemiljön. Dels har vi studerat relationen till, och kommunikationen med, de lokala tjäns-temännen och politikerna. Har kvinnorna och

”boendet äR en centRal

fRåga, delVis efteRsom

’kVinnoR boR meR än

män’, som en infoRmant

uttRyckte det.”

tjänstemännen likartade mål och frågor som de vill driva? Hur formulerar de sina ståndpunkter? Vilka förväntningar, fördomar och förförståelser finns det gentemot varandra? Hur skulle dialogen, mötena och delaktigheten kunna öka? Hur ser tjänstemännen på sin roll och sina möjligheter till exempel i relation till politikerna? I denna artikel kommer främst kvinnornas synpunkter och intres-sen lyftas fram.

Frågorna är viktiga, menar både förvaltningen och de boende. De flesta upplever att frågor om delaktighet är mycket centrala för en positiv ut-veckling av Rosengård. Det kan tyckas självklart. Men även sjuttiotalets planering hade som syfte att stärka välfärdssamhället och förverkliga folkhem-mets ideal. Då var den expertstyrd och långt ifrån människors vardag. Experten var initiativtagare och medborgarna ett slags ”experimentfält”.

Det ifrågasättande av planeringens roll och ut-förande som vi sett sedan åttiotalet kritiserade eta-blerade maktordningar, rationalism och moderni-tetens tilltro till objektiv kunskap som grund för allmänhetens bästa. Denna kris skapade utrymme för andra källor till kunskap än rationalitet, där erfarenheter, konstnärliga uttryck och berättelser kom att bli nya former av kunskapskällor. I lju-set av den historiska utvecklingen kan man se att delaktighetstänkande har fått en annan, och tydli-gare, position.

Den mediala och politiska diskussionen om kvin-nor med invandrarbakgrund fastnar ofta i diskus-sioner om patriarkala strukturer och utanförskap. Patriarkala strukturer finns överallt i samhället och är inte unikt för miljonprogramsområden.

Ut-”utanföRskap elleR

maRginaliseRing äR andRa

’hala’ begRepp. Vad äR

man utanföR, Vad äR man

innanföR?”

anförskap eller marginalisering är andra ”hala” begrepp. Vad är man utanför, vad är man innan-för? Dessa begrepp har till stor del ersatt fattig-domsbegreppet, som inte längre används i någon större omfattning.

Jag har försökt att i min studie, i den mån det går, lägga sådana beskrivningarna åt sidan för att mer förutsättningslöst ge utrymme åt samtal med personer som är engagerade i Rosengård; i kvinno-föreningar, som tjänstemän eller politiker. I dessa samtal framträder deras syn på hur dialogen och kommunikationen fungerar inom området mellan olika aktörer. De intervjuade kvinnorna är dels en-gagerade i fyra olika kvinnoföreningar, dels pro-jektanställda som ”kommunikatörer” på olika institutioner i Rosengård i egenskap att nå ut till befolkningen med hjälp av sin egen bakgrund som invandrad.

Denna typ av arbeten tenderar att gå utöver den betalda arbetstiden. De, liksom många av de kvinnor som engagerar i föreningar, gör det för att hjälpa andra kvinnor i området och mycket fritid läggs ner på arbetet. Intervjuer har också genom-förts med stadsdels- och kommunala tjänstemän, lokala politiker och andra ”nyckelfigurer” i om-rådet. Frågorna om delaktighet och inflytande var något som även tjänstemännen och politikerna tyckte var viktiga frågor. Totalt rör det sig om ett trettiotal intervjuer som genomförts. Projektet är ännu inte avslutat.

Det blir många skilda beskrivningar av varda-gen och av bostadsområdet, men också om hur man får tiden att räcka till, om prioriteringar i var-dagen och om relationen mellan det lokala livet

– Ju mindre reflekterande vi är, desto mer re-producerar vi bilden av den islamiska skurken. Men det är faktiskt omöjligt att prata om mus-limer som en grupp, hävdar Jonas Otterbeck.

Han konstaterar dock att det faktiskt är bra med konflikter som den som uppstått i kölvatt-net efter Försvarshögskolans rapport, eftersom det skapar anledningar till nyansering.

Att rapporten kommer att öka islamofobin tror han inte, heller inte att den inte kommer göra det – sådant kan man inte veta, och han tycker att Nyamko Sabuni gör helt rätt som kommer ner till Malmö och träffar forskare och besöker Rosengård, snabbt och effektivt.

Den rädsla som trots allt finns, då?

– Mats Alvesson – professor i företagsekono-mi i Lund – sa en gång att människan är en bra liten uppfinning, men med ett fel: social para-noia. Vi tror alltså alltid att ”de” är ute efter oss. Att tillämpa ett humanistiskt

tänkan-det går inte att

prata om muslimer

som en grupp

Vad gör islamofobin med oss, och vad beror den på? Praktik&Teori träffade re-ligionshistorikern och islamologen Jonas otterbeck som bott och arbetat i Mel-lanöstern i sju års tid, men som åkte hem och doktorerade när saddam Hussein invaderade Kuwait.

Av Evelina Mildner lindén