som en grupp
Vad gör islamofobin med oss, och vad beror den på? Praktik&Teori träffade re- ligionshistorikern och islamologen Jonas otterbeck som bott och arbetat i Mel- lanöstern i sju års tid, men som åkte hem och doktorerade när saddam Hussein invaderade Kuwait.
Av Evelina Mildner lindén
och globala frågor. Många kvinnor tar med sig sitt engagemang från de länder de flyttat. Att intressera sig för kvinnornas situation i sig menar de är viktigt, och att stödja de processer som stärker kvinnors positioner. Boendet är en central fråga, delvis eftersom ”kvinnor bor mer än män”, som en informant uttryckte det. Det innebär att frågor om närmiljön, bu- tiker, den lokala servicen, bostadskvaliteten, tillgång och kvalitet i tvätt- stugorna, fritidsgårdar för barnen, med mera dominerar många kvinnors perspektiv på området.
Kvinnorna behöver också ha egna miljöer. I Rosengård, liksom i övriga Sverige och världen, tar kvinnorna ett mycket större ansvar för hem och hushåll än sina makar. De efterfrågar därför mötesplatser, lokaler att bara vara i utan krav på sig. Kvinnorna måste få synas och mötas, på egna villkor, inte bara som maka eller mor. Betydelsen av att se till kvinnornas behov är viktigt därför att ”kvinnan är mittpunkten i familjen, så om hon inte mår bra…”, menar en intervjuad kvinna som syftade på att allt står och faller med ”modern”. I en så barn- och ungdomstät stadsdel som Rosengård är det självklart att ungdomarna får mycket uppmärksamhet och många aktiviteter riktas mot dem, men barnen och ungdomarnas fa- miljer och omgivning behöver också stöd och möjligheter till menings- fulla aktiviteter. Sammantaget belyser samtalen livssituationer som sällan återkommer i politiska rapporter eller media, där fokus ofta är på segre- gationsproblematiken, medan kvinnornas bekymmer mer orienterade åt andra frågor. De oroar sig för att få vardagens bestyr att gå ihop, att man inte har råd eller tid att hälsa på efterlängtade släktingar i hemländer, el-
”sysselsättning äR mycket meR än
föRVäRVsaRbete. många kVinnoR haR
dålig ekonomi men jobbaR föR fullt hela
dagaRna, både i och utanföR hemmet.”
ler svårigheter att hantera posttraumatiska stress symtom som många familjer lider av.
Det framkommer också att sysselsättning är mycket mer än förvärvsarbete. Många kvinnor har dålig ekonomi men jobbar för fullt hela dagarna, både i och utanför hemmet. En del engagerar sig i föreningar eller i sina nätverk och göra stora insat- ser där, men det ger inga ”arbetsmarknadspoäng”. De insatserna möts inte heller alltid med stöd från den närmaste omgivningen. Några teman utkris- talliserar sig genom dessa samtal och det är frågor som är tätt sammanlänkade; hälsa, boendet, egen tid och egen plats, sysselsättning, ekonomi och i vissa fall behov av att förbättra kunskaperna i svenska språket.
Relationen till tjänstemännen är kluven. Flera av kvinnorna menar att tjänstemännen nog vill göra ett bra arbete i stadsdelen, även för kvinnorna, men samtidigt inte riktigt lyssnar på vad kvinnor- na har att säga. Någon påpekade att tjänstemän ibland verkar rädda för att göra fel och är mycket måna om att vara sina chefer till lags. Andra är mindre försonande i sin syn på tjänstemän: ”De lyssnar inte på dem [kvinnorna], om det är någon utredning som ska göras, eller någonting som che- fen vill ha, då är de alerta. De vill ha någonting från oss…”.
Eller ”de lyssnar på oss, men sen när vi har gått därifrån så slängs det i papperskorgen” och från en tredje kvinna; ”de hör dig, kanske lyssnar, men det händer ingenting och det gör att folk inte vill slösa sin tid...”. Det finns en ”projekttrötthet” som åter- speglar sig i dessa svar, där man numer inte vill ge av sin tid, ifall man inte kan se konkreta resultat.
de är att se ”dem” som en del av oss själva. Ett utökat ”vi”.
– Det är väldigt lätt att falla i fällan att säga att ”de” är snälla. ”De” är inte ett dugg snäl- lare än ”vi”. Vi är splittrade, alla. Ibland är vi snälla och ibland är vi ena riktiga jävla arslen, och sedan kanske vi ångrar oss. Humanismen vill rasera självbilden av att vi skulle vara så perfekta. Vi är alla sammansatta.
Svenskarnas förhållande till alkohol är ett exempel:
– Vi dricker för mycket, slår varandra, till och med dödar varandra. Och vad gör vi – jo, vi odlar den myten istället. Misstänkliggör den som är nykter på festen. Nya grupper för in nya problem. Några tuggar kat. Andra tar med sig nya versioner på temat heder- och skam. Vi har en egen, mycket gammal skamkultur också i Sverige, men det blir så mycket naknare och fulare för en del av oss när det kommer in utifrån.
Jonas Otterbeck berättar att det av de cirka 22 000 personer som officiellt bor i Rosengård är högst 20 personer som enligt Säpo anses så extrema att de behöver övervakning. Mindre än en promille. Det blir problematiskt när man etnifierar muslimer – som är en mycket brokig religiös befolkningsdel. För man kan egentligen inte prata om muslimer som en grupp. Lika lite som om kristna. Eller buddhister.
– 1400 års historia har gett islam ett ganska pissigt track record vad gäller kvinnoförtryck. Men det gäller å andra sidan alla andra religio-
Det engagemang som tjänstemännen kanske förväntar sig som motprestation kan också hamna fel, då de inte ser kvinnorna där de befinner sig i livet. Även om man är arbetslös, behöver det inte innebära att man är ”sysslolös”. Har man barn finns alltid något att göra; ”om de har barn hem- ma då tänker man att jag ska ägna den här tiden åt mina barn som behöver mig, det är det jag ska göra den här tiden” menar en kvinna. Det berör också frågor om formuleringsprivilegier, det vill säga vem som ska formulera dagordningen. Flera aktiva kvinnor i föreningslivet menar att ifall man ska får projektstöd måste man följa den politiska dagordningen, även om det inte är de frågor som de helst skulle vilja driva.
Det kvinnorna efterfrågar är dels representativi- tet, att få föra sin egen talan och styra vilka frågor som ska komma upp på dagordningen, dels finns, mer dolt i samtalen, en önskan om att få definiera vad som betraktas som relevant kunskap i sam- manhanget. Tjänstemännen å sin sida menar att det faktiskt görs en hel del av de efterfrågade in- satserna, och att nya mötesplatser initieras. De har också svårt att finna engagerade människor som vill medverka i dialog med dem. Men de är också medvetna om att arbetstiden och budgeten inte all- tid räcker till för de saker man skulle vilja genom- föra. Därtill kommer frågan om vem de egentligen för dialogen med; är det rätt person som har för- ankrat frågorna bland andra medborgare?
Det finns ett engagemang på båda sidor, men formerna för möten fungerar inte helt tillfredstäl- lande ur någons perspektiv. Min iakttagelse är att det inte bara har att göra med praktiska omstän-
digheter utan också en fråga om kunskapssyn; vad är värdefull kunskap i lokal utveckling? Hur står den levda, kroppsliga, erfarenheten i relation till expertens och de professionellas analys?
Ett första steg är att erkänna och synliggöra de handlingar som utförs lokalt och som etablerar en huvudsakligen fungerande vardag i området. En slutsats är också att de sociala frågorna inte kan särskiljas från de fysiska planeringsaspekterna. Ut- ifrån det kan vidare diskussioner föras om vad den lokala utvecklingen ska baseras på. •
Carina Listerborn är lektor och forskare i stadsbyggnad på Institutionen för urbana studier, malmö högskola. Hennes avhand- ling kom 2002 och hette Trygg stad. Dis-
kurser om kvinnors rädsla i forskning, policyutveckling och lokal praktik.
Jonas Otterbeck exemplifierar med thailändska theravada-buddhistmunkar, som ser prostitution genom en karmalins: prostituerade kvinnor får chansen att ”jobba upp” sin karma och kanske få återfödas som ”anständiga” kvinnor.
– En humanistisk lösning är aldrig att säga att folk är onda. Försök förstå och förklara. Inte för- svara, men hitta vad det egentligen handlar om.
Samtidigt handlar det om att inse att anpassning tar tid. Det tar inte sällan en generation. Männis- kor måste slussas in, varsamt. Det handlar om en process.
– När vi kräver snabb anpassning, kräver vi omänsklighet.
Men en sjuårig flicka som inte får vara med i simundervisningen – vad gör man med henne och hennes föräldrar? Vad säger man?
– När en grupp människor kommer, måste man fråga sig vad skolan och myndigheterna har stått för i det land de kommer ifrån. Har det varit vägen fram i samhället? Eller snarare representant för en spionerande myndighet? Och hur skiljer sig den svenska skolan från detta? Språkproblem, utan- förskap, trångboddhet, rasism och marginalisering hjälper inte direkt till att bidra till att man kan lita på det skolan säger.
Jonas Otterbeck tar ett exempel till från skolans värld: skogsutflykten. Föräldrarna undrar varför barnen ska ut i skogen. Det verkar bara läskigt. Men genom att möta dem och berätta att föräld- rarna själva gärna får följa med, genom att hänvisa till andra vars barn redan har varit med på tidigare utflykter kan man visa att det här inte handlar om något märkligt.
– Men, du vet, det handlar om koder. Vissa sa- ker gör man i vissa samhällen, och vissa inte. Hade du till exempel intervjuat mig i vissa andra länder hade jag inte kunnat stänga dörren om oss. Du hade fått maximalt fem eller tio minuter på dig och så hade det kommit någon annan person och ser- verat oss te, istället för att jag hällde upp det själv.
De som kommer först är alltid de som får ta konflikterna. Sedan kommer nya grupper, som får ta nya konflikter. I skolan blir lärarna officianter för en svensk normalitet.
– Ett av problemen är att välfärdsstaten har tappat tålamodet med sina nyanlända och behand- lar dem som om de har varit här länge. Men det är inte alls så att alla har varit här sedan åttiota- lets början. Man måste ha tålamod. Tid måste in i ekvationen. Ekonomhistorikerna säger: erbjud arbete. Det gör ingenting att behöva bo trångt i tre eller fyra år. Så har människor gjort i alla tider. Man använder kontaktnätverken för att skapa sig en liten ekonomi, som sedan växer. Det är ingen nyhet; alla som har läst minsta lilla bok om mig- ration vet detta. Men. Det är när det här stadiet permanentas, när det inte ges några öppningar, som det blir farligt. Då isolerar man sig, och odlar lokala myter. I en sådan världsbild riskerar vi att bli de onda. •
Jonas otterbecks tips
Charles Kimballs bok När religionen blir ond Nihad Bunars doktorsavhandling Skolan mitt i
förorten
Bristen på underhåll är påtaglig. Köket i en hyreslägenhet på Herrgården är bara ett av många som har dokumenterats av Hyresgästföreningen i malmö.
När Rosengård en gång byggdes var bostäderna moderna. Idag betrak- tas bostadsstandarden som högst ordinär. På sextio- och sjuttiotalet var det en bostadspolitisk framgång att även den ekonomiskt sämst ställda delen av befolkningen fick tillgång till lägenheter som var utrustade med rinnande vatten, toalett inomhus och bad eller dusch. Standarden var tecken på den nya moderna människans förbättrade livsvillkor. Allt var funktionellt och stadsdelen var exempel på modernitetens etablering som jämte kritiken mot områdets massproducerade storskalighet rönte upp- märksamhet.
Uppmärksamheten består, men grunden för samtalet varierar. Det som var bra igår är dåligt idag. Det är inte modernitetens förtjänster som är dagens stora samtalsämne. Det handlar om smuts, eftersatt underhåll och trångboddhet, i vissa fall så besvärande att man måste gå tillbaka till efterkrigstiden för att kunna finna jämförelser. Här gäller madras- ser på golvet, ungar som sover skavfötters och den en gång förbättrade