dotter och Aje Carlbom när de tillbringade tre år i slutet av
nittiotalet med att bo i Rosengård. Här är deras berättelse
om hur det var att forska där.
intervjuer? Genom att befinna sig på plats under en längre tid gör man ”upptäckter” som det är mycket svårt att göra om man endast gör besök i ett område för att intervjua där. Intervjuer är begränsade till insikter om hur människor beskriver saker. Fältarbetet ger också en förståelse av hur människor agerar; hur ståndpunkter och attityder är sammanvävda med vardagliga villkor.
Man skaffar sig en känsla för platsen och inser vilka för- och nackdelar som är förknippade med att bo där. Dessutom tydliggörs hur svagt empi- riskt förankrad den offentliga bilden av området är. Många har synpunk- ter på Rosengård, men mycket som sägs är uttryck för olika ideologiska positioner.
Vår etniska bakgrund kom att spela viss roll under vår tid i Rosengård. Ett första försök att skaffa lägenhet stupade när vi sade till det privata bostadsbolaget att vi gärna ville bo i Herrgården och så nära Rosengårds Centrum som möjligt. Plötsligt fanns det inga lägenheter att välja på. Vi tolkade situationen som att de befarade att vi wallraffade och ville und- vika oss till varje pris. MKB, å andra sidan, förstod omgående att vi var där som forskare och erbjöd oss en lägenhet. Vi upplevde våra kontakt- personer på MKB som uppriktigt intresserade av vår forskning. De var oerhört generösa med praktisk hjälp och underlättade på olika sätt våra försök att skapa kontaktytor under hela den tid vi bodde där.
Vi hade förväntat oss en viss skepsis från andra boende när vi flyttade till Rosengård för att studera området. I stället möttes vi nästan genom- gående av positiva reaktioner när vi presenterade oss. En av de tidigaste kommentarerna var att det var skönt att någon flyttade dit och verkligen bodde här ”innan det skrevs”. En gång kom en granne på gården fram och sade att han hört ryktesvägen att en del andra i trappen intervjuats av oss – när hade vi tänkt komma till honom?
En lärdom vi fick tidigt och hade med oss under fältarbetet var hur vi själva, bara genom vilka vi var, påverkade forskningsmaterialet. Sara var och intervjuade en man i en libanesisk familj. Efter en stund kom hustrun hem och började av okänd anledning skälla ut mannen på smattrande arabiska från hallen. Han hukade och tittade lite ursäktande på Sara. Hustrun kom in i vardagsrummet (utan slöja), bad vänligt om ursäkt när
hon såg att de hade en gäst och sedan fortsatte ett mycket trevligt samtal mellan alla tre.
En tid senare gjorde Aje upp om en intervju med samma familj. När han kom dit satt han och man- nen i vardagsrummet. Hustrun visade sig först ef- ter en halvtimme, då hon kom ut från köket med en bricka till männen, fullt beslöjad och med en kort nick till Aje innan hon försvann igen. Det är kanske överflödigt att säga att vi skulle ha dragit helt olika slutsatser om familjens grad av religio- sitet och hur de såg på könsrelationer om vi inte gemensamt kunnat diskutera bådas våra erfaren- heter. Just detta par som vi träffade flera gånger var viktiga samtalspartner för oss när vi ville nå en ökad förståelse för variationer i synen på genus inom islam.
Avhandlingsämnena utkristalliserade sig med ti- den. Sara blev engagerad i somaliska grupper, och Aje intresserade sig för de så kallade kulturfören- ingarna och de stora skillnaderna i hur svenskar uppfattade islamiska föreningar, och hur musli- mer såg på dessa.. Utomstående uppfattar endast ”ytan” av föreningarnas verksamhet. De förestäl- ler sig att föreningarna fungerar som vilka svenska organisationer som helst; att de är träffpunkter i största allmänhet till vilka de boende kan gå och odla sin ”kultur”.
Muslimska boende talade istället om förening- arna i termer av religiösa och politiska grupper som är verksamma i den islamiska rörelsen. ”De där tillhör Muslimska Brödraskapet och de där är salafister”, var ett vanligt svar. Vanligt var också att muslimer i allmänhet avrådde oss från att tala med företrädare för de islamistiska grupperna.
”Det är ingen idé. De är fanatiker.”
Vid den här tidpunkten – sex år innan World Trade Center i New York drabbades av terrordå- det – var kunskapen om islamism i princip obefint- lig i Sverige. Vardagen i Rosengård och närheten till dessa föreningar gjorde att Aje lärde känna allt- fler inom föreningarna. Hans doktorsavhandling kom att handla om islamism som politisk rörelse i Rosengård och Sverige.
Under åren i Rosengård upplevde vi både po- sitiv och negativ särbehandling i egenskap av att vara svenskar. Å ena sidan förekom viss diskrimi- nering i vår arabiska närbutik på gatan. Så länge det fanns arabiska kunder i affären behandlades vi inte sällan som luft. Å andra sidan blev vi också positivt särbehandlade. Det blev tydligt när vi vid flytten till Rosengård gick runt och tittade på olika dagis åt vårt äldsta barn. Ett svensktalande barn var uppenbart välkommet på alla dagis. Ett nästan generande positivt bemötande upplevde vi också på exempelvis post och bank i centrum.
”många haR synpunkteR på
RosengåRd, men mycket som
sägs äR uttRyck föR olika
ideologiska positioneR.”
Antropologi handlar om att försöka få en ini- frånförståelse av en tillvaro som på avsevärda sätt skiljer sig från den man själv upplever som själv- klar. En oavsedd effekt av att tillämpa antropo- logisk metod är att man kommer att se sin egen kulturella bakgrund med nya ögon. Under många intervjuer har vi skrattat så tårarna runnit åt olika exempel på ”svenskarnas” egenheter, sedda med utifrånkommande personers skarpa blick. Men vi har också genom intervjuerna förstått behovet hos många Rosengårdsbor av att isolera sig från det svenska samhället, inberäknat de svenska gran- narna: för att Sverige upplevs som ett samhälle präglat av sexualliberalism, frånvaro av släktsam- manhållning, alkoholmissbruk och allmän mora- lisk upplösning. Man vill skydda sina barn och ungdomar från att förloras i det man ser som ett socialt kaos.
Intervjuerna med boende med svensk bakgrund gav en annan sorts förståelse. Många av dem som vi kom i kontakt med hade bott i området i decen- nier – från den tid då den svenska arbetarklassen flyttade in i området. De hade upplevt hur områ- det blev alltmer bebott av grupper med bakgrund i andra delar av världen; hur bilden av Rosengård som invandrarghetto befästes i massmedia. Att bo tillsammans i ett område är att dela vardag tillsam- mans. Att dela tvättstuga, enas kring soprutiner och skapa regler kring barnens umgänge på den gemensamma gården. En av de stora konflikterna i kvarteret gällde en man som vistats i tvättstugan iklädd shorts. Tvättstugan räknades av vissa famil- jer som ett ”halvprivat” område där kvinnor mås- te kunna vistas utan att riskera umgänge med halv-
nakna män. De reagerade mycket starkt på vad de uppfattade som oacceptabelt socialt beteende.
Ju större variation i kulturell bakgrund, desto större risk för socialt gnissel, av det enkla skälet att vardagsrutiner organiseras mycket olika i oli- ka delar av världen. Svenskarna är en minoritet i Rosengård och de får sällan komma till tals i me- dia. Vi fann en stark diskrepans mellan vad som ibland kunde sägas i förbifarten på gården och vad som sades på band när svenskarna var medvetna om att de spelades in. De visste att en tillrättalagd framställning krävdes för att de inte skulle riskera epitetet ”rasister”. Utrymmet är inte särskilt stort i dagens offentliga samtal för att diskutera vardag- liga svårigheter i det mångkulturella samhället.
Under åren i Rosengård föddes vårt andra barn och vi inlemmades i områdets MVC- och BVC- rutiner. Här upplevde vi en väsentlig skillnad vid en jämförelse med ett barn före och ett efter som båda kom till världen i Lund. Utan att på något sätt påstå att vår familj utgör ett statistiskt signi- fikant underlag är det ett bestående minne med vilken lätthet vi diskuterade alltifrån amning till smakportioner och sovrutiner med personal i Ro- sengård. Det var som om Socialstyrelsens riktlinjer inte riktigt lyckats få full genomslagskraft i det- ta område. ”Vet ni, gör ni som ni känner på den punkten. Ni anar inte hur olika folk gör och det mesta går faktiskt rätt bra.”
Rosengård är ett område där denna enorma va- riation i vardagspraktik, i normer och moraliska världar, samtidigt är platsens svaghet och dess styrka.
för människor att leva tillsammans när de har så olika förhistoria, oavsett vilken etnisk bakgrund de har. Dessa svårigheter handlar inte primärt om främlingsfientlighet från någotdera hållet, utan om de utmaningar som tillvaron erbjuder när normer, praktiker och förväntningar hamnar på kollisions- kurs i organiserandet av vardagen.
Å andra sidan sprängs alla ramar som ett välme- nande och tillrättaläggande samhälle vill sätta för att forma och styra sina medborgare. Här finns en social ö där tanken blir friare och ens egen oreflek- terade förståelse av världen ställs på ända av den blotta existensen av så många olika perspektiv på tillvaron. •
För den som vill läsa mer
Sara Johnsdotters avhandling Created by God:
How Somalis in Swedish Exile Reassess the Practice of Female Circumcision handlar om frågan om
kvinnlig omskärelse: hur somalier ser på denna praktik efter en tid i Sverige och hur frågan hanteras av det svenska samhället.
aje Carlboms avhandling The Imagined versus the
Real Other: Multiculturalism and the Representation of Muslims in Sweden handlar om islamism som
politisk rörelse i Rosengård och i Sverige. ett liknande projekt – dock journalistiskt istället för vetenskapligt – är boken I Tensta och Djursholm
kindpussar vi varandra av ekonomijournalisten
Pontus Herin som bodde med tillsammans sin familj i Tensta 2006–2008.
Sara Johnsdotter är docent och fil dr i socialantropologi. Hon är biträdande lektor på malmö högskola, Fakulteten för Hälsa och samhälle. aje Carlbom är fil dr i socialantropo- logi och arbetar även han på Fakuteten för Hälsa och samhälle.