så. Men det sker saker i bästa välvilja, säkert helt utan avsikt att diskri- minera. Saker som knappast tyder på tolerans utan snarare är ett mycket tydligt uttryck för en vilja att placera människor i fack.
Gift med en kvinna som är född i Chile, märker Christian Fernández hela tiden hur han och hans familj blir betraktade på ett särskilt sätt.
– Vi stöter på det här hela tiden. På BVC fick vi ständigt frågan ”Pratar ni svenska?” och sedan bara förutsattes det att vi ville ha vårt barn på en spanskspråkig avdelning på förskolan. Man enklaviserar invandrare över flera generationer. Och det görs i all välvilja, i toleransens namn, ”alla blommor ska få blomma”, berättar Christian Fernández över en cortado där vi sitter vid ett rangligt bord på ett fik med utsikt över en av Malmös gågator, en eftermiddag när alla i stan tycker att vintern kan ta slut någon gång.
Han nämner Malmöförfattaren Marjaneh Bakhtiari som skrivit ”Kal- la det vad fan du vill” och ”Kan du säga Schibbolet”.
– Hon beskriver det väldigt bra när hon konstaterar att själv upplever man sig inte alls lika helgjutet exotisk som hela samhällsapparaten tror att man är.
Kanske, funderar Christian, är det typiskt för andra generationens in- vandrare? Också Jonas Hassen Khemiri (”Ett öga rött”, ”Montecore”) och Zbigniew Kuklarz (”Hjälp jag heter Zbigniew” och ”Anteckningar från en liten Fiat”), har tagit upp ämnet: den naiva och skeva bilden av ”invandrare”.
– Den här typen av välvillig diskriminering behöver uppmärksammas mer.
Kanske kommer han själv att bidra till att det sker. Christian Fernan- dez arbetar just nu med ett projekt där han tillsammans med ett par andra forskare undersöker hur läroplanen från 1994 växte fram – hur de begrepp den knyter an till: tolerans, demokrati, jämställdhet, ”väs- terländska ideal” – kom in i bilden. Här jämförs Sverige med andra län- der som hanterar en mångkulturell skola: Frankrike, som representerar en monistisk modell där alla fostras till fransmän och slöjförbud är en självklarhet. Kanada, som med sin pluralistiska modell istället försöker
”medboRgaRskapet ses
som en samlande kRaft,
medan toleRansbegReppet
Vill RespekteRa människoR
föR Vilka de äR och kanske
inte ställa så mycket kRaV.
det fanns något sVåRt och
själVmotsägande med det
häR, som jag tyckte VaR
spännande.”
mängd olika alternativ med olika värdegrunder. Parallellt med detta, ligger han i startgroparna med en stor studie finansierad av Vetenskapsrå- det.
– Medborgarskapet och toleransbegreppet drar lite åt varsitt håll. Medborgarskapet ses som en samlande kraft, medan toleransbegreppet vill res- pektera människor för vilka de är och kanske inte ställa så mycket krav. Det fanns något svårt och självmotsägande med det här, som jag tyckte var spännande.
I studien kommer Christian Fernández att jäm- föra sex olika system: Al-Andalus i Spanien på 900-talet, Osmanska riket under sent 1500-tal, Frankrike och USA som unga republiker, samt Ka- nada och EU i nutid.
– Det är lite ovanligt att jämföra system som inte pågår samtidigt, men jag kände att det fanns en viktig poäng med detta. Många blickar tillbaka på det som fanns före nationalstaten, på samhällen som var fredliga och genuint mångkulturella.
I det sammanhanget, berättar Christian, lyfts ofta Ottomanska eller Osmanska riket fram.
– Utan att vara jättepåläst, kände jag att det var helt fel att resonera så.
Nej: Ottomanska riket låste folk till religiöst definierade enklaver, och den ottomanska makten var alltid den överordnade.
– De medeltida toleransmodellerna uppnådde stabilitet, men det var ingen som blev tillförsäkrad någon individuell frihet. Jag kan tycka att postmo- derna teorier flirtar lite för mycket med den med- eltida modellen.
– Dels finns det mycket skrivet redan och det ska jag sammanställa. Ambitionen är att föra ihop två discipliner som vanligtvis håller sig på sin kant – politisk teori och religionshistoria – och låta dem ”tala med varandra”. Men jag kommer också att titta på primärmaterial: samtidskrönikor, dåtida akademiker som teoretiserat utifrån sin tids före- ställningar. Protokoll från rättsprocesser avslöjar mycket om vilka rättigheter minoriteter hade. Hur reglerades tvister mellan olika etniska grupper? Det kan ge en djupare illustration av hur man såg på tolerans.
Att Christian Fernández blev forskare har han, till stor del, sin fru att tacka för.
– Jag hade fått fast jobb som förlagsredaktör samtidigt som jag blev antagen till forskarutbild- ningen på statsvetenskapliga institutionen i Lund. Eftersom vi hade barn – vi fick dem redan när vi var studenter – kändes det mest ansvarsfullt att ta det fasta jobbet.
Då sa frun stopp.
– Hon sa att hon såg på mig vad jag ville, berät- tar Christian Fernández.
Daniela, Christians fru, hade rätt. Kanske ännu mer rätt än vad hon först trodde. Visst var det forskning som var hans kall.
– Jag hade, och har, väldigt mycket kvar att under- söka och skriva om. Jag tror inte att jag hade trivts i längden med att bara redigera andras manuskript.
Innan han landade på Malmö högskola och en post doc-tjänst där, blev det en avhandling, Med- borgarskap efter nationalstaten? Ett konstruktivt förslag som kom 2005.
som håller ihop en befolkning. Jag har själv alltid haft dubbla medborgarskap, och naturligtvis fun- derat över det, säger Christian Fernández.
Hans mamma, en sjukgymnast från Sverige, hade bott och arbetat i Spanien i flera år. När hon och hennes spanske man, flygingenjör och seder- mera antropolog (!), väntade Christian samtidigt som diktaturen i Spanien hårdnade, valde de att istället flytta till Sverige.
– När jag växte upp fanns alltid idén att vi nå- gon gång skulle flytta tillbaka till Spanien, men så blev det aldrig.
Det är aldrig enkelt att prata om rasism och mångfald, om diskriminering och tolerans. Om vad man ska göra för att hitta lösningar på de problem som trots allt finns. Det har, när vi sitter och dricker vårt spanska kaffe på det malmöitiska fiket, bara gått ett kort tag efter den senaste med- iestormen kring Rosengård. Rapporten ”Hot mot demokrati och värdegrund” har släppts, stötts och blötts, integrationsminister Nyamko Sabuni har talat om att lyfta på våta filtar, och radikalisering har blivit ett begrepp i var mans mun.
Att per definition förknippa islam med problem är oerhört riskabelt, menar Christian Fernández.
– Som om det fanns en sorts kärna som alla mus- limer har gemensam? Då förutsätter man för det första att alla är djupt troende. Vi skulle aldrig säga att kristna tenderar att vara på det eller det sättet. Det finns andra saker som spelar en mycket större roll. Socioekonomiska aspekter. Snittinkomster. Hur många som ligger under fattigdomsgränsen. Och, vad innebär det att befinna sig i diaspora?
något medfött och att den finns inuti dig, som en kärna, som någonting som är mer du än vad du själv någonsin kan påverka. Muslimer är si, kristna är så. ”Det vet man ju.”
– Det blir ett oerhört reducerande sätt att resonera. Jag tycker att man måste komma bort från kulturessentialismen. Åtminstone som akademi- ker. Det finns många skillnader att uppmärksamma inom religionerna, bara för att nämna något. Ta Fadimemordet. Skedde det för att hennes familj var muslimer? Eller var det kanske närmare bestämt för att de kom från östra Turkiets extremt förmoderna, patriarkala, traditionalis- tiska samhällen? Nyanserna försvinner helt och hållet.
Mångkulturalism i sig är inte nytt. Det är inget typiskt modernt, inte ens senmodernt.
– Det här har dykt upp i historien gång på gång, och många gånger har det hanterats väl. Andra inte. Det är en skör balansgång och involverar en massa variabler. Olika modeller fungerar under olika förhållanden. Det finns ingen universallösning, men jag vill gärna ta reda på vad det är som utmärker de framgångsrika fallen, säger Christian Fernandez. •
FAKTA Christian Fernández
Har sedan hösten 2008 en post-doc-tjänst på malmö Institute for Studies of migration, Diversity and Welfare (mIm) vid malmö högskola. Tre barn.
Säger att han ”är ingen hel människa om jag inte får träna”, och spelar följaktligen fotboll – tidigare i Lokomotiv Lund, med mottot Öl, fotboll
och kamratskap. (”Sa jag dem i rätt ordning nu”, undrar Christian
oroligt. Det gjorde han inte. Fotbollen kommer först, såklart.)
Gillar: att läsa och laga mat. ”Som alla sjuttiotalister”. Cross over och Coetze. ”För att han skriver kortfattat och ekonomiskt!”
Ångrar: ”att jag inte läste mer historia under studietiden. Bara en termin. Jag var alldeles för pragmatisk och målinriktad.”