Hur ska vi betrakta de som avstår från studier? Som självständiga, våghalsiga, eller avvikande? Oavsett hur de som avstår från studier betraktas, så kanske icke-deltagande kan ses som lika frivilligt/ofrivilligt val som att delta. Människor lever inte i isolat utan ingår i ett socialt omgärdande sammanhang eller i en samhällelig vardag. Något är det ändå som skiljer deltagande från icke-deltagande. Kan det handla om att de som deltar av försörjningsskäl verkligen inte ser något alternativ att överleva, medan de som avstår från studier fortfarande klarar sin ekonomi på något sätt? Eller finns där något annat som skiljer dessa grupper åt?
Man brukar i forskningen kring rekrytering skilja på dels institutionella hinder, dels individuella hinder för deltagande (även om de i praktiken hänger samman). En vanlig beskrivning, av de som avstår studier, är att de:
• inte saknar utbildning, har brist på motiv • saknar kunskap om möjligheter genom studier • känner oro inför studier
Tillgången till en objektiv och oberoende vägledning är en fråga som livligt diskuteras inom vuxenutbildningen. Studievägledning är - som all vägledning - en process som syftar till att människor ska lära sig välja och ta ansvar för sina val och därmed få kontroll över sin situation. Vägledningsprocessen måste då anpassas till dem som kommer för samtal och formas så att den vägledningssökande känner sig delaktig i samtalet och i utformningen av sin egen handlingsplan. Att utgå från individen är ett motto för varje vägledare, men den utgångspunkten får inte leda till att vägledningen i slutänden leder till ”självkränkning” eller att strategier som inlärd hjälplöshet och bekvämlighet tillåts fungera.
Ett projekt som bland annat Östsam i Östergötland driver är minframtid.se
Det är ett webbaserat verktyg som kan användas oavsett om man studerar, har arbete eller söker nytt.
Om vi tar utgångspunkt i de som avstår från utbildning så kan exempelvis dessa skäl identifieras:
• vill ha arbete som är en "riktig" eller "vuxen" aktivitet • ser ingen nytta med studier
• vill inte ha studieskulder
• är för gammal eller för sjuk - men studier är bra för andra som behöver och kan studera
• klarar inte av studier, har inget läshuvud • tycker att studier är stressigt, jobbigt, tråkigt
• räknar inte studier som "verklighet" (det vill säga som praktik, produktiv verksamhet)
Skälen faller ut i tre kategorier:
• ointresse för studier
• negativ inställning till studier • osäker inställning till studier
Oviljan till studier har inte bara med social bakgrund, utbildningstradition och ålder att göra. Män är generellt sett mer ovilliga till studier än kvinnor. Genusfrågan aktualiseras helt enkelt utöver de traditionella faktorerna när social snedrekrytering till studier diskuteras. När det gäller kvinnornas överrepresentation kan man se kopplingar mellan strukturella och institutionella faktorer.
En tolkning är att vuxenstudier är kvinnornas marknad. Dels för att de hävdar sig med goda resultat, dels för att den kvinnliga arbetsmarknaden ofta kräver formella meriter till skillnad från männens som i större utsträckning präglas av en informell agenda. Att ha kontakter eller få arbete utan formella meriter fungerar fortfarande på den så kallade manliga arbetsmarknaden. En annan infallsvinkel är att män fortfarande bär upp identiteten som huvudförsörjare i en familj. Därmed kan försörjningsbördan inte förhandlas bort utan långtgående konsekvenser för fler än den studerande mannen. Ytterligare funderingar kan vara att kvinnor är mer auktoritetsbundna och därmed lättare anpassar sig till formella studier, där man som deltagare ständigt blir formellt bedömd. En annan idé kring kvinnors överrepresentation i studier kan kopplas samman med deltagande i kulturevenemang överhuvudtaget. Ett sista förslag handlar om att kvinnors vardag handlar om att hantera och ansvara för sociala relationer i arbetet, men också inom familj och föreningsliv. Den förmågan kan medföra att kvinnor lättare vågar närma sig vuxenstudier, att förändra sin tillvaro.
Vill du läsa mer om icke-deltagares skäl? Sam Paldanius "Kunskapslyftet - till vilken nytta då? (2000), Sam Paldanius "Ointressets rationalitet" (2002).
Varför vill inte Manfred läsa vidare? Samtal med arbetslösa män i Årjängs kommun (1999), Kent Åsenlöf, Institutionen för utbildningsvetenskap, Ungas utveckling och lärande, Karlstads universitet
Vi lämnar nu de som inte vill delta i vuxenutbildning med frågan; hur ska vi rekrytera de som bäst behöver det?
4. Lärsituationer i vuxenutbildning
Introduktion
I kapitel 1 beskrivs olika förhållningssätt för hur undervisning i vuxenstudier kan bedrivas. Begreppet undervisning låter möjligen förlegat i dagens pedagogiska debatt som framhåller mångfald av lärmiljöer liksom individualiserade och flexibla studier. Här används därför lärsituation som gemensam beteckning för olika former av stöd för vuxnas lärande. Oavsett om själva formen är distansstudier, föreläsning, seminarium, grupparbete eller tillämpning, så förenas dessa lärsituationer kring att inspirera till och skapa lärprocesser - avsiktligt lärande. Istället för de vuxenpedagogiska idealen lyfts nu det levande livet i vuxenstudier fram. Hur utspelar sig egentligen mötet mellan pedagoger och deltagare?
För att resonera och problematisera kring lärsituationer i vuxenstudier beger vi oss till händelsernas centrum. Vi följer pedagoger, deltagare och deras arbetsprocesser i fallet ”Mänskliga rättigheter”. Det illustrerar en arbetscykel bestående av tre faser, introduktion, handledning och examination. Fallet följs av ett resonemang kring vilka krav som olika lärsituationer ställer på deltagare. Vem förväntas man egentligen vara? Fallet knyts samman med en diskussion om arbetscykeln - dels om de tre faserna var för sig, dels om helheten. Eftersom studerandeaktiva arbetsformer fått fäste i dagens vuxenstudier lyfts därefter handledning fram som en pedagogisk aktivitet. Handledningens konst och konstigheter problematiseras. Kapitlet avslutas med en didaktisk modell för hur lärsituationer kan designas.