Kerstin och Lasse känner varandra sedan flera år. Som utbildningsansvariga för vuxenutbildningen i olika kommuner korsas ofta deras vägar. Nu har de deltagit i ett seminarium om kvalitetsarbete i vuxenstudier. Det breda och angelägna temat inspirerade till intensiva diskussioner. Samtalet pågår fortfarande när det är dags att bryta upp och de bestämmer sig för att avsluta över en kopp kaffe. Vi skickar med en bandspelare för att kunna ta del av dialogen.
Kerstin: ”Alltså det här med lärcentrum, vad är egentligen det? Vi har hur många lärcentra som helst hos alla våra utbildningsanordnare. Ibland tycker jag att folk är så upptagna med att skapa Lärcentrum mitt ute i skogen med en himla massa svindyra datorer.”
Lasse: ”Det är ju lätt för dig att säga med en kommun där man inte behöver legitimera vuxenutbildning! Hos oss var vi tvungna att inrätta ett särskilt hus och samordna all verksamhet, ja det som är själva grejen med lärcentrum. Där finns studie- och yrkesvägledarna, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, ja och facket också. Jag tror att folk, även politiker, plötsligt fick syn på vuxenutbildningen faktiskt. Till din kommun flyttar ju folk in hela tiden. Ni har också närheten till allt samlat i centrum. Men vi har nog banne mig inte råd att låta bli och satsa. Det är som med
dagis och skola vet du. Om möjligheter till vuxnas lärande är usla flyttar folk varken hit eller stannar kvar.”
Kerstin: ”Jo det är klart, det är väl skillnad. Fast det låter ju som en nystart om man ser till hur din kommun såg ut för några år sedan. Vem trodde att alla dom här skulle samsas under samma tak?”
Lasse: ”Tror det behövdes ett nytt hus för och få till nåt nytt. Annars är det som om alla går runt i samma gamla hjulspår. Det sitter liksom i väggarna blir samma för det är samma folk, samma lokaler.”
Kerstin: ”Hos oss är det jag som får kuta runt till alla utbildningsanordnare. Som spindeln i nätet du vet.”
Lasse: ”Ja, det passar väl dig bra -ständigt på språng! Kerstin: ”Hur funkar det nu då med lärcentrat?”
Lasse: ”Perfekt! Och alla nya datorer, dom används Folk söker information, skriver studieuppgifter och nu har jag en lärare som kan läsa specialpedagogik på distans på högskolan tack vare det. Sen har jag några långtidssjukskrivna som inte känner sig mogna för studiegrupper, det här passar dom. Flexibelt lärande säger jag bara.”
Kerstin: ”Ja, nu är ju jag kritisk till det. Som jag sa idag sen Centrum för flexibelt lärande inrättades verkar det som att flexibilitet är lika med distansformer. Det är väl jättebra att man kan läsa så, men flexibilitet handlar ju inte bara om frihet i tid och rum. Jag fattar inte.”
Lasse: ”Men vad är det för fel med det, till och med personalen knattrar på burkarna.”
Kerstin: ”Fast jag menar att flexibilitet är mycket mer än så. Hur är det med ämnen och studietakt till exempel? Jag menar om man istället för att läsa ett ämne i taget vill jobba ämnesintegrerat, vart vänder man sig då? Flexibilitet är som vi tänker, att utgå från medborgarens behov. Det ju himla lätt att fatta, att människor inte ser ut som färdiga kurser! Ska folk ha möjlighet till lärande måste ju utbildningen vara flexibel på alla möjliga sätt. Det är ju det vi fått pengar för. Med de enorma resurser vi alla fick i Kunskapslyftet är det ju svårt att misslyckas! Jag blir trött på att folk tjatar om pengar. Man måste alltid prata om pengar, pengar, pengar. Min fråga är, hur har vi använt de resurser vi fått? Det är dags och möblera om i huvudet. Att förändra tankar och vanor är banne mig svårare än att få manna från himlen!”
Lasse: ”Jag håller inte med dig. Jag måste dra ner på verksamheten, har inte råd med nåt, ingenting. Kommunen ska se över hela vuxenutbildningen. Chefen har till och med sagt att det kan bli aktuellt att jag går tillbaka till gymnasiet igen! Dessutom ska vi tvingas in i olika regionala avtal som mest snor av det lilla vi har.” Kerstin: ”Ja jag hörde det, fast -.”
Lasse: ”Sen apropå att vara kritisk. Jag gillar verkligen inte det här snacket om att validering är alltings lösning. Folk ska mätas och vägas hela tiden, läskigt, visa att man inte duger i relation till mallen. Som om det vore ett sätt att uppgradera praktiska kunskaper? Då handlar utbildning mer och mer om att leva upp till de krav som arbetet ställer, det är så snävt. Kunskap och lärande är ju en massa annat. Validering är att rekrytera människor till studier. Får man inte vara ointresserad i det här
landet? Räcker det inte med att guider och uppsökare springer benen av sig efter folk?”
Kerstin: ”Nej, validering är jättebra tycker jag. Det ger alla en chans. Nu kan man ju få papper på dom osynliga kunskaperna, att det man kan är värt nåt! Nationalekonomiskt är det ju så vi måste göra. Att ha vuxna i studier på heltid i flera år är bara slöseri med pengar, det går inte.”
Lasse: ”Det där köper jag inte, där är vi inte överens. Däremot tyckte jag det du föreslog idag, att vi behöver närma oss arbetslivet ännu mer, är precis rätt!”
Kerstin: ”Alltså, jag återkommer till det här med medborgaren i centrum. Människor lever ju livet som helhet; dom jobbar, skjutsar ungar till träning, studerar. Om nu politiken är som stuprör med vattentäta skott emellan är ju inte folk det. Både samhället och arbetsgivaren tjänar på om man ökar rörligheten mellan utbildning och jobb. Fast arbetsgivarna har väl inte varit så intresserade. De är väl rädda för att folk som utbildar sig sticker därifrån?”
Lasse: ”Det tror jag är en myt. Men det hänger på oss också. Vi kan ju inte bara skryta med vår förträfflighet som utbildningsföreträdare. Vi måste sätta oss ner tillsammans med arbetsgivarna och ställa oss frågan : Vad finns i det här som är bra för dem? Det är ju vi som kan hjälpa dem - att inventera utbildningsbehov och se till och fixa kurser som de behöver. Se till att det funkar att röra sig mellan utbildning och arbete. Men min fördom säger mig att många av dem har rätt kort utbildning själva, kanske till och med utbildningskomplex. Hur ska de då kunna se möjligheter med studier, bara så där?”
Kerstin: ”Det kan behövas självkritik, det har du kanske rätt i. Facken , ja LO och TCO -facken alltså, har vi väl med oss, men jag tror att det vore bra om de också är med i såna samtal.” Sen vet vi, att de fackliga företrädarna inte heller alltid har så mycket utbildning på fötterna. Det finns liksom en slags hatkärlek… Jag tror att de flesta behöver kompetenslyft, inte bara de som inte har treårigt gymnasium. Att arbeta med att organisera livslångt lärande betyder inte självklart att man själv har ett lärande förhållningssätt. Som han Paldanius som studerat dom som inte vill delta i studier, som säger: ”studier är bra för andra, men inget för mig”. Jag tror det är dags även för kommunens och inte minst pedagogisk personal att få systematisk fortbildning, inte bara vad de själva tycker.”
Lasse: Jaha du! Mina lärare vill bara ha ämnesfördjupning, sen tänker de inte så särskilt på hur deras vardag kommer in i hela det här hjulet med politik och hur allt hänger ihop. De ser pedagogiska frågor som något som är utanför ämnet.
Kerstin: ”Hur menar du nu?”
Lasse: ”Jo, de ser inte att deras ämne och ämneskunskap bara kommer deltagarna till nytta om de kan kommunicera, ta folk på olika sätt, hantera konflikter och prata som folk. Det fick vi lära oss på socionomutbildningen - att möta och respektera andra människor. Där finns mycket att jobba med som jag ser det, när det gäller min personal. Ja, då är det bra med lärcentrat, där kan alla studera.
Vuxenutbildningen fyller många funktioner och handlar om många politiska områden - regionen, arbetsmarknaden, kulturen,
välfärd, hälsa och ekonomi. Där landar jag i min poäng att lärcentra är avgörande för den lilla kommunen i alla fall. Sen kan man undra varför vi inte använde biblioteken mer i bygget med infrastrukturen. Men det viktiga är att enskilda människor inte ska behöva splittra upp sig på en massa olika aktörer i samhället. Istället får samhällsaktörerna gå samman och möta individerna. Om folk blir friska, sociala, kloka, kulturella, lyckliga och engagerade i ungarnas skolgång genom studier, som de där forskarna sa, är det väl dit vi vill? Vilka samhällsaktörer förlorar på det?”
Kerstin: ”Nej, förstås ingen, där är vi eniga! Men alla behöver systematisk vidareutbildning och alla har rätt till kompetensutveckling. Mina lärare vill fördjupa sig i sina ämnen, men jag tror, att det är minst lika viktigt att lärare ser hur deras arbete kommer in i det stora - i vuxenutbildningens sammanhang och i samhället - och att de kan utveckla en ännu bättre förståelse för vuxenstuderandes behov i lärsituationerna. Som det är nu, resonerar många att allt ska ordna sig bara vi får fler kuratorer och specialpedagoger. Men lärarna själva har ju kunskapen, men använder den inte alltid på rätt sätt. Då känner de sig otillräckliga, tyvärr. En annan utmaning, som vi måste klara, är hur vi kan underlätta för vuxna att vandra mellan vuxenutbildning och arbete.”
Lasse: ”Ja, det är väl först då vi kan slå oss för bröstet med att vi i vuxenutbildningen klarar av rörlighet och flexibilitet? Men i det arbetet är vi inte ensamma – då måste alla aktörer inom det här ”gemet” samarbeta, även den enskilda medborgaren behöver dra sitt strå till stacken. Det tror i alla fall jag!”