Den roll som används för att beskriva USA:s kulturpolitik allmänt är hjälpar-rollen.165 I USA förekommer inte någon biblioteksersättning, vilket innebär att staten inte tagit något ansvar för att ersätta författare vars verk lånas ut på bib-lioteken. Det kan därför anses vara karakteristiskt för förhållningssättet gentemot författare i USA att något statligt stöd inte förekommer. Jag tycker att det blir tydligt hur lite kulturpolitiskt ansvar den amerikanska staten tar jämfört med den svenska staten, speciellt om saknaden av en biblioteksersättning ställs mot hur biblioteksersättningen är formad i Sverige. Den dominerande rollen för USA är helt klart hjälparrollen. Motiveringen grundar jag främst i att det inte finns någon offentlig reglering genom lagstiftning som styr ett statligt kultur-stöd. Avsaknaden blir tydlig vid en jämförelse med Sverige och Tyskland. I Sverige regleras biblioteksersättningen i en egen förordning och i Tyskland regleras samma ersättning i upphovsrättslagen.
I USA råder en brist på en aktiv kulturpolitik på en nationell nivå, i stället förekommer vad jag skulle vilja kalla en mer passiv kulturpolitik genom skattelättnader för dem som donerar ekonomiska medel till kulturen.166 Den sponsrade kulturen är karakteristiskt för USA och det är också det mest centrala för hjälparrollen. En biblioteksersättning är antagligen inte möjlig i ett land där hjälparrollen dominerar.
Men kan spår av andra roller påträffas? Den roll jag funnit vid sidan om den dominerande rollen är mecenatrollen. Det grundar jag i att det finns amerikanska konstbyråer och konstråd. National Endowment for the Arts och National Endowment for the Humanities (NEA och NEH), utgör USAs offentliga beskyddare.167 ”NEH is an independent grant-making agency of the
164
Kleberg, Carl-Johan, 1987, ”Cultural policy in Sweden”, The patron state: governments and the arts in Europe, North America, and Japan, s. 175.
165
Se exempelvis, Duelund, 1994, s. 16, och Ruth, 2004, s. 196.
166
Mulcahy, Kevin V., 1987, “Government and the Arts in the United States”, The patron state: government and the arts in Europe North Amerika and Japan, s. 311.
167
United States government dedicated to supporting research, education, preservation, and public programs in the humanities.”168 Dessa kulturbyråers existens är ett argument för att mecenatrollen förekommer i USA, om än begränsad. För att upptäcka mecenatrollens betydelse i USA måste man gå ner en nivå, till en ”state-level”, vilket J. Mark Schuster skriver om i sin artikel ”Sub-national cultural policy – where the action is: mapping state cultural policy in the United States”.169 Schuster skriver vidare om hur diskussionen om kulturpolitik varit frånvarande i USA, dock med vissa undantag. Det kan till och med ibland vara kontroversiellt att använda termen kulturpolitik, då det inte sällan kopplas ihop med byråkrati. Numera syns förändringar då stater börjat planera sitt arbete inom kulturområdet och det är den federala staten som gått in med ekonomiska incitament för att få fram denna utveckling.170 Det pilotprojekt som Schuster tagit sig an handlar om att kartlägga staternas kultur-politik, som en officiell rapport om den rådande kulturpolitiken. Pilotprojektet rör en stat; Washington. Schuster menar att det är särskilt svårt att utföra detta projekt i USA, eftersom det av tradition är svårt att få medel till sådant som inte har med kultur att göra på ett mer direkt sätt.171 Schusters projekt vittnar om att det ändå finns en vilja i USA att kunna driva en mer aktiv kulturpolitik, liknande den som förs i länder där mecenat- eller arkitektrollen dominerar.
Här har visats att i jämförelse med Sverige är den kulturpolitik som drivs i USA på en nationell nivå väldigt begränsad, näst intill obefintlig. Den roll som dominerar amerikansk kulturpolitik på statlig nivå är utan tvivel hjälparrollen. Detta menar jag talar för, att om ett språkområde är stort behövs inte aktiva stödåtgärder som värnar om den, i det här fallet engelskspråkiga litteraturen. USA kan föra en låg profil när det gäller att korrigera marknadens effekter, eftersom språkområdet är stort nog för att den engelskspråkiga litteraturen skall kunna utvecklas och fortsätta existera. Det behövs inga stödåtgärder för att jämna ut marknaden, då engelskan redan dominerar den.
168
NEH, under rubriken “Who we are” http://www.neh.fed.us/whoweare/index.html.
169
Schuster, J. .Mark, ”Sub-national cultural policy – where the action is: mapping state cultural policy in the United States”, The International Journal of Cultural Policy, 2002 Vol. 8 (2), s. 181-196.
170
Schuster, 2002, s. 186.
171
Slutdiskussion
Den svenska administreringen av ersättningssystem till författare av litterära verk, ur ett utlåningsperspektiv och ur ett kopieringsperspektiv, sköts av två olika kollektiva förvaltningsorganisationer. Dessa är Sveriges författarfond och Bonus Presskopia. Den administrering som organisationerna utför är reglerad i en särskild förordning respektive i upphovsrättslagen. Det har visat sig i en jämförelse med Tyskland och USA att utlåningsperspektivet domineras av skillnader, exempelvis vilken lag som reglerar ersättningen och konsekvenserna av detta eller om det överhuvudtaget existerar någon biblioteksersättning. Det är dock lättare att finna likheter i kopie-ringsperspektivet. Upphovsrättslagen reglerar ersättningen och det finns bilaterala avtal mellan de kollektiva förvaltningsorganisationerna, som mer specifikt kan gå under beteckningen RROs. Men det finns också saker inom detta perspektiv som skiljer organisationernas arbete åt, exempelvis licensieringen. Min analys visar att de roller som av flera andra beskrivits som dominerande i länderna avspeglar sig i hur länderna har valt att utforma administreringen av ersättningar till författare, främst vad gäller biblioteksersättningen.
Framträdande vid en komparativ analys mellan Sverige, Tyskland och USA är att den svenska biblioteksersättningen är väldigt speciell och att dess utformning har att göra med vårt lands politiska historia, färgad av det social-demokratiska partiets välfärdspolitik under 1900-talet och välvilja gentemot kulturpolitiska åtgärder. Men flertalet andra aspekter spelar också in. Jesper Söderström nämner exempelvis upphovsrättens traditioner och folkbiblioteks-väsendet.172 Jag drar slutsatsen utifrån min analys, att ett lands ersättnings-system för upphovsmän till litterära verk, är unikt för varje land. Både inre och yttre faktorer påverkar. De inre faktorerna avser exempelvis vilken partipolitik som förs, vilka politiska aktörer som verkar och hur lagstiftningen ser ut. Yttre faktorer kan vara globaliseringens påverkan, liksom påverkan från
172
nationella konventioner och EU-direktiv. Inte bara är traditionen för hur man ser på upphovsrätt avgörande för hur systemet ser ut, utan även vilken typ av kulturpolitik man för eller inte för.173 Exempelvis om biblioteksersättningen används som ett kulturpolitiskt verktyg eller inte. I rapporten Creative Europe har den nordiska traditionen urskiljts, här står att “the distribution of copyright compensation are more co-ordinated with the cultural policy framework.”174
Vilket har visat sig stämma i analysen.
I artikeln ”Public Lending Right as cultural political tool” (1999), skriver C.H. Henriksen om hur biblioteksersättningen i Danmark, som infördes i egen-skap av en kompensation för bibliotekens användande av böcker och blev en garanterad inkomstkälla för författarna, till slut också blivit ett kulturpolitiskt verktyg som används för att uppnå specifika mål; mål som vill främja och ut-veckla det litterära skapandet. I Danmark, som var den första nationen att införa ersättningen, räknas ersättning ut beroende på bibliotekens bestånd. Efter debatter under 80- och 90-talet, som handlade om hur rättvist ersättnings-systemet var, infördes 1991 nya regler för vem som är ersättningsberättigad och ersättningens storlek. Förutom författare kunde nu även illustratörer, över-sättare och fotografer erhålla ersättning och ersättningens storlek blev avhängig bokens sidantal. År 1998 kulminerade återigen debatten och kritik riktades denna gång mot saknaden av prioriteringar av olika grupper. Frågor rörande författares ekonomiska villkor i förhållande till biblioteksersättningen togs upp. Som en konsekvens av debatten förhandlade det danska författarförbundet med kulturministern om ett tillägg i lagen. Revisionen innebar att man för första gången använde biblioteksersättningen som ett aktivt verktyg för att genomföra kulturpolitiska strategier. Här gällde det speciellt prioritering av skönlitterära författares ekonomi, som fick mer ersättning per sida.175
I Sverige prioriteras grupper som har ett större ekonomiskt behov, de som exempelvis inte lyckas bra kommersiellt.176 Samtidigt finns också en livslång garanterad inkomst för de författare som ägnar all sin arbetande tid åt att skriva böcker och som uppfyller kvalitets- och kvantitetskriteriet. Landets mest begåvade och produktiva författare kan således ägna sig helhjärtat åt sitt ska-pande och få lön för mödan. I förlängningen utvecklas och förädlas det svenska
173
Jämför betydelsen av begreppen copyright och droit d’auteur, se under rubriken ”Begreppsdefinitioner”.
174
Creative Europe: on governance and management of artistic creativity in Europe, 2002, s. 104.
175
Henriksen, C.H., ”Public Lending Right as cultural political tool”, Scandinavian Public Library Quarterly, Vol. 32, No. 2, 1999, s. 18-19.
176
språket. Att använda fonden som ett verktyg är en idé som tycks ha varit med ända från början, en kulturpolitisk åtgärd från den svenska regeringens håll.
Tyskland, där biblioteksersättningen är upphovsrättsligt grundad, skiljer sig från Sverige på den punkten. Biblioteksersättningen stannar vid att vara en ekonomisk kompensation för bibliotekens sekundärutnyttjande av författarnas böcker. Emellertid fanns ett kulturpolitiskt motiv med i bilden vid införandet av ersättningen i Tyskland, att ersättningen även skulle användas till sociala ändamål som pension och sjukförsäkring till författarna.177 Även det faktum att ersättning betalas ut, var tredje år, till författare som inte erhållit någon ersätt-ning under de tre föregående åren p.g.a. att de inte kommit med i utlåersätt-nings- utlånings-statistiken, tyder på att det ändå finns ett kulturpolitiskt motiv, om än marginellt.
USA kan inte kopplas ihop med ett kulturpolitiskt verktyg eftersom biblioteksersättningen inte alls förekommer där. Vad säger detta om USA:s kulturpolitik? Saknaden av en aktiv statlig kulturpolitik är påtaglig, privata företagsgrupper investerar istället. Det tycks inte finnas ett behov av en kultur-politisk stödåtgärd i form av en biblioteksersättning som gynnar de inhemska författarna, som i Sverige. Eller att författare kompenseras för bibliotekens utlån, som i Tyskland. Den amerikanska statens förhållningssätt gentemot författarna tyder i alla fall på att den inte har för avsikt att korrigera marknaden, som i Sverige. I USA styr marknaden och marknaden är stor nog för att kunna försörja författarna utan politiska stödåtgärder eller ersättningar. Eller?
Jag tror inte att den litteratur som inte tilltalar den breda massan kan klara sig på en helt fri marknad, utan någon typ av korrigering, i form av en ersätt-ning eller statligt stöd. Det är jag inte heller ensam om att tro, exempelvis Joost Smiers skriver:
They [politiska partier] must be aware that leaving cultures to market forces only will result in cultural life becoming arid. There are so many types of artistic expression that cannot survive on the market, at least at the moment, or maybe never will. They should be protected.178
Smiers argumenterar för ett statligt ersättningssystem som ska kunna fungera istället för upphovsrätt, och jag tycker mig ana en modell som kan liknas vid
177
Greenwood, 2003, under rubriken ”Germany”
http://www.plrinternational.com.plradministrators/germany.htm, s. 1.
178
den svenska biblioteksersättningen. Hans förslag att korrigera marknaden finns redan till viss del implementerat i den svenska kulturpolitiken, vill jag hävda. Emellertid finns en stor skillnad, upphovsrättens betydelsefulla roll; upphovs-rätten som vi nu i Sverige vill värna om i större utsträckning än tidigare. Smiers menar att genom att överge upphovsrätten sparas stora summor på att få bort kollektiva förvaltningsorganisationer som nu kräver sin del av finansieringen. Men de stora bovarna han pekar ut är de mäktiga konglomeraten, som använder uppköpta rättigheter på ett icke moraliskt sätt och pumpar ut så mycket pengar som de bara kan. Smiers förslag, med syftet att motverka detta, är ett system som finansierar ersättningar genom att de stora företagen måste betala en skatt för sitt användande av konstnärligt material. ”The money collected through this tax would be put in special funds whose procedures have been regulated by law.”179 Till skillnad från den svenska modellen för biblioteksersättningen, skulle de företag som använder materialet betala skatten. De mottagare av fondens medel som han beskriver kan jämföras med den svenska biblioteksersättningen mottagare och de överensstämmer med varandra på två av tre punkter. Smiers första mottagargrupp är personer som arbetar med olika typer av projekt. Tanken är präglad av den demokratiska idén att det ska leda till utveckling av samhällets kulturella verksamheter. Detta liknar biblioteksersättningens fria del, den så kallade solidariska delen som innefattar olika stipendier och understöd. Den andra mottagaren han skriver om är den individuella artisten (skaparen eller författaren). Den mottagargruppen finns även bland biblioteksersättningens mottagare i form av garanterad författarpenning. Slutligen menar Smiers att vi måste stödja den icke-västerländska kulturen med motiveringen att vi i väst hämtar otroligt mycket inspiration därifrån som vi aldrig kompenserar dessa länder för.180 Det sätt som Smiers menar att vi ska korrigera marknadens effekter på används i Sverige till viss del, när vi värnar om de författare och den litteratur som inte klarar sig kommersiellt sett. Om upphovsrättens vara eller icke vara har jag inte för avsikt att gå närmare in på här. Men jag ställer mig undrande till om det i praktiken skulle vara genomförbart att överge den. Speciellt med tanke på hur betydelsefull den är för författare vars texter fotokopieras. Utan upphovsrätt skulle författarna gå miste om det enda skydd de har. Jag finner det emellertid intressant att det finns flera paralleller mellan Smiers lösning på upphovsrättens baksida och biblioteksersättningen.
179
Smiers, 2003, s. 215.
180
Intressant är också att i dagens informationssamhälle kan två läger urskiljas, ett som vill värna om och stärka upphovsrätten och ett som anser att upphovsrätten gynnar multinationella företagsgrupper och därför bör överges. Lagrådsremissen om upphovsrätten i informationssamhället syftar till att genomföra direktiv 2001/29/EG och harmonisera vissa delar av upphovsrätten. I Sverige kommer detta att innebära förändringar i upphovsrättslagen, föränd-ringar som syftar till att stärka upphovsrätten. Det är viktigt att ha klart för sig vilken grupp upphovsrätten egentligen gynnar. Men frågan är om upphovs-männen skulle få mer lön för mödan om deras skydd skulle tas bort, som Smiers menar. I stället bör upphovsrättslagarna förändras i takt med hur tekniken utvecklas. Vilket lagrådsremissen vittnar om att så görs.181 Dagens välutvecklade kopieringsapparater möjliggör att en hel bok på flera hundra sidor snabbt och billigt kan kopieras. Biblioteken är viktiga institutioner där kopiering förekommer, här ska alla människor kunna få tillgång till information och kunskap oavsett inkomst. Återigen uppstår här en konflikt mellan demokratiseringsperspektivet och konstnärsperspektivet, kring huruvida detta skall vara tillåtet eller inte.
Jag har i analysen visat på skillnader och likheter som förekommer och har nu för avsikt att diskutera mer kring fördelar och nackdelar. En fördel som den svenska biblioteksersättningen har är att den kan användas som ett instrument för att korrigera marknaden. Korrigeringen används för att jämna ut markna-dens effekter och värnar om de svaga på marknaden. Vidare värnar biblioteks-ersättningen om det svenska språket, som kan ses som ett minoritetsspråk i Europa, där de dominerande språken är engelska, tyska och franska. Men det är även med utgångspunkt i det internationella perspektivet som nackdelar kan urskiljas, nackdelen med att vissa författare inte kan erhålla ersättningen p.g.a. nationalitet eller språktillhörighet. Det är också detta EU inte tycker om med den svenska biblioteksersättningen, kommissionen menar att det är diskrimine-rande. Om kravet på språk eller nationalitet anses vara en nackdel med den svenska biblioteksersättningen måste det anses vara en fördel med den tyska, att den oavsett språk och nationalitet delar ut ersättning i förhållande till antal utlån. Enligt tysk upphovsrättslag kan ett anspråk på ersättning enbart gå via en kollektiv förvaltningsorganisation, av den typen som VG WORT är. Frågan är hur mycket som går till utländska författare egentligen, eftersom det inte är så många andra länder än Tyskland som har biblioteksersättningen reglerad i
181
hovsrättslagen. Jag frågar mig hur många författare som via en kollektiv för-valtningsorganisation kan kräva ersättning från Tyskland om det inte finns någon sådan organisation för offentlig utlåning i det egna landet. VG WORT har emellertid ett samarbete med England.182
Olika fördelar och nackdelar med ersättningssystemen leder således diskussionen tillbaka till den artikel jag inledningsvis tog upp, som handlar om att EU hotar att stämma svenska bibliotek därför att man anser att utländska författare diskrimineras. Det kan komma att bli ett fall för EG-domstolen. EU:s harmoniseringsdirektiv från 1992 säger dock ingenting om att ersättningen måste vara reglerad i upphovsrättslagen som i Tyskland. Silke von Lewinski skriver: ”In respect of the legal basis of the lending regimes, the Directive allows a regulation outside the Copyright Act, taking into account that some countries have based their remuneration right for public lending on a specific legislation.”183 Bakgrunden till hotet om stämning ligger i att EU eftersträvar harmonisering och öppenhet mellan sina medlemsländer. Men det som kallas för harmonisering tror jag kommer att innebära, att främst de engelskspråkiga författarna och engelskspråkig litteratur stärks ytterligare, genom att det är det mest internationellt gångbara språket. Engelska författare skulle kunna kräva ersättning från Sverige. Men hur stor chans är det att svenska böcker lånas ut i England eller i något annat land i en sådan utsträckning att det skulle finnas grund för ersättning till svenska författare? Skulle inte denna så kallade harmo-nisering i slutändan kunna leda till att allt fler skriver på engelska för att med större säkerhet kunna få ersättning för sitt arbete? EU kallar den svenska regleringen för diskriminerande, men jag skulle vilja påstå att det är ett sätt att behålla mångfalden av språk.
Om nu Sveriges biblioteksersättning skulle fällas för diskriminering av andra nationaliteter och vi tvingas ändra på lagstiftningen, så den blir mer lik den tyska biblioteksersättningen, tror jag att det skulle kunna leda till att de redan stora språken kommer att gynnas på bekostnad av de mindre. Återigen, hur många svenska författare skulle få ersättning för utlåning i utlandet och hur många engelska författare skulle få ersättning för utlåning i utlandet? Det torde vara ganska självklara svar på dessa frågor. Därför borde det vara lika självklart att varje land ska kunna få möjlighet att korrigera marknaden så att
182
Se: VG WORT, under rubriken “Bibliothekstantieme aus England”
http://www.vgwort.de/wahrgenommenrechte.php#18.
183
Lewinski, Silke von, 1999, ”European harmonization in a controversial field: the case of Public Lending Right”, Festskrift till Gunnar Karnell, s. 441.
den blir mer rättvis. Med vitt skilda förutsättningar är harmoniseringen en fara för bevarandet av språklig mångfald. Jag anser att EU:s harmoniseringsdirektiv är anpassat till den globala marknaden där alla konkurrerar på samma nivå. Men en viktig sak tycks vara glömd, nämligen att olika språk har olika förutsättningar. Ett litet språkområde som Sverige har inte en chans på den stora internationella arenan, och måste därför tillåtas att korrigera marknaden på lokal nivå för att svenska författare även i fortsättningen ska kunna fortsätta arbeta mot en skälig ersättning.
Jag är medveten om att mitt material kan anses något tunt för att generella slutsatser angående min frågeställning om språkområdets storlek ska kunna