Den roll som vanligtvis används för att beskriva kulturpolitik i Sverige är arkitektrollen. Det finns kulturpolitiska målsättningar, kulturpolitiken har en välfärdspolitisk grund och ekonomiskt stöd ges utan krav på att något produceras.148
Hillman Chartrand och McCaughey menar att det inte sällan finns spår av flera roller i ett och samma land, att de i praktiken kombineras.149 Jag skulle vilja påstå att det är två roller som dominerar den svenska staten, om kultur-politiken ur ett av mina perspektiv ska beskrivas; arkitektrollen och mecenat-rollen. Att arkitektrollen avspeglar svensk kulturpolitik sett ur ett utlånings-perspektiv grundar jag i att stödet till författare är en del av den sociala välfärden. Det främsta argumentet för detta är den solidariska fria delen av biblioteksersättningen. Författare kan exempelvis få en garanterad lön och pension. Författare som inte kan klara sin försörjning kan söka understöd och kortare eller längre stipendier. Det är svårare att särskilja den statliga finansie-ringen, på den punkten om det sker via ”arm’s lenght”-principen eller inte. Det är staten som finansierar den ersättning som Sveriges författarfond administrerar. Styrelsen förhandlar fram en summa med regeringen som sedan, efter avdrag och utbetalningar till specifika författare för utlåningen av deras böcker, går till den fria delen. Det ingår, som jag visat, tre ledamöter i författar-fondens styrelse som regeringen utser, och dessutom är ordföranden utsedd av regeringen. Argument som i detta fall stödjer arkitektrollen är att regeringen har ett inflytande över hur föredelningen av pengarna ur den fria delen ska se
147
Alen, Joseph S., under rubriken ”President’s message”
http://www.copyight.com/ccc/do/viewPage?pageCode=au9.
148
Se exempelvis, Ruth, 2004, s. 196-197 och Nilsson, 1999, s. 362-363.
149
Hillman Chartrand och McCaughey, 1989, http://www.culturaleconomics.atfreeweb.com/arm’s.htm, page 1, s. 7.
ut. Jag menar emellertid att inflytandet är litet. Dels p.g.a. att regeringens utsedda ledamöter inte är i majoritet i styrelsen och p.g.a. att de som utses av regeringen oftast har ett större inflytande över administrativa regler i stället för att vara med och bedöma vem som ska erhålla pengar.150 Det som jag menar i stället talar för mecenatrollen i det här fallet är upphovsmanna-organisationernas majoritet i styrelsen. De ledamöter som utses av upphovsmannaorganisationerna och sitter i fondstyrelsen är experter inom sitt område, dvs. litteraturvetare och författare.151 Det handlar om ”arm’s length”-principen eftersom det är fondstyrelsen som avgör vilka författare som ska få pengar ur fondens fria del. Fondstyrelsen arbetar som en sluten grupp och väljer, efter sitt eget expertiskunnande om litteratur och kvalitets- och kvantitetskriterier, ut sina mottagare. Ett av mecenatrollens kännetecken är att konstnärligt arbete som nått en viss konstnärlig standard främjas, vilket innebär att kultur som stöttas oftast värderas av experter. Detta stödjer mecenatrollen. Jag vill påstå att arkitektrollen och mecenatrollen kombineras i utlåningsperspektivet, eftersom båda rollerna dominerar olika delar.
Den svenska staten har tagit på sig rollen att stödja kulturen genom olika åtgärder, främst genom ett ekonomiskt stöd. I Kulturpolitikens inriktning: i
korthet (SOU 1995:84) beskrivs den svenska statens syn på ersättningar:
Statliga ersättningar är medel som staten tillför upphovsmän eller utövare på grund av inskränkningar i upphovsrätten eller därför upphovsrättslig reglering saknas men det offentliga utnyttjandet är så stort att det anses kulturpolitiskt rimligt att ersättning utgår.152
Biblioteksersättningen är en statlig ersättning som syftar till att stödja författare som har det svårare att slå sig fram på marknaden, vilket olika undersökningar har påvisat, exempelvis Li Bennich-Björkmans avhandling och Tobias Gards magisteruppsats. Den uttalade svenska kulturpolitikens inriktning syftar till att främja mångsidig kulturell verksamhet och vill ”motverka kommersialismens negativa verkningar”.153 I Kulturutredningens slutbetänkande står:
Den privata marknaden kan inte ensam upprätthålla ett fullvärdigt konstliv.
Det offentliga måste stödja viktig konstnärlig verksamhet som inte fungerar på marknadens villkor.
En uppgift för den nationella kulturpolitiken är att främja efterfrågan på konstnärligt arbete. Om den ideella och kommersiella verksamheten inte garanterar en mångsidighet i
150 Bennich-Björkman, 1991, s. 270 ff. 151 Bennich-Björkman, 1991, s. 276. 152
Kulturpolitikens inriktning: i korthet, SOU 1995:84, s. 40.
153
utbudet eller rimlig fördelning över landet, måste den offentliga sektorn gå in med aktiva åtgärder.154
Med detta i åtanke blir det tydligare hur biblioteksersättningen är ett kultur-politiskt verktyg som ämnar stödja författare som annars inte skulle kunna fortsätta med sitt skapande, exempelvis p.g.a. att litteraturen de skriver inte tilltalar den breda publiken. I realiteten fungerar biblioteksersättningen som en omfördelare av ekonomiska medel mellan författare. Li Bennich-Björkmans avhandling visar att: ”Omfördelning och ekonomisk utjämning mellan mark-nadsmässigt framgångsrika och mindre framgångsrika författare har varit en vägledande ambition för författarfonden.”155 Böcker som lånas ut i väldigt stor utsträckning, exempelvis barnböcker, genererar ett högre statligt anslag, pengar som via författarfonden distribueras till författare som sällan utlånas och vanligtvis inte annars skulle klara sig ekonomiskt.156
Vid en rangordning av de olika kulturpolitiska rollerna utifrån hur aktiv den statliga kulturpolitiken är, hamnar främst arkitektrollen men även mecenat-rollen högre än hjälparmecenat-rollen, p.g.a. den direkt riktade finansieringen av olika grupper. ”Hjälparen” är mer passiv, genom att den inte har någon inverkan på vilka grupper som prioriteras. Ingenjörsrollen lämnas här utanför då ingen av de tre länderna som ingår i undersökningen kan placeras i den rollen. Jag bedömer, utifrån att Sverige kan placeras i arkitekt- och mecenatrollen, att den statliga kulturpolitiken är aktiv. Denna bedömning förstärks i en jämförelse med hur andra länder har valt att ersätta författare för användningen av deras verk. I Sverige är biblioteksersättningen en kulturpolitisk åtgärd som syftar till att värna om svenska författare och det svenska språket. Biblioteksersättningen används som ett kulturpolitiskt verktyg för att korrigera orättvisor på marknaden.
Sverige är ett litet språkområde i jämförelse med Tyskland och USA, som båda har mer internationellt gångbara språk. Tyska och engelska tillhör gruppen med världens tio största språk, sett till antalet människor som har det som första språk. Tyska ligger på nionde plats med 98 miljoner. Engelska är världens tredje största språk med 322 miljoner.157 Ett litet språkområde verkar således ha en betydelse för landets kulturpolitik, i den bemärkelsen att är 154 SOU 1995:84, s. 38. 155 Bennich-Björkman, 1991, s. 162. 156
Lindung, Yngve, 1989, Lånen författarna pengarna: om folk- och skolbibliotekens utlåning av skönlitteratur, s. 24 ff.
157
språkområdet litet förekommer en mer aktiv kulturpolitik. Min komparativa analys mellan Sverige, Tyskland och USA, har visat att det land som med stora marginaler är det minsta språkområdet har den mest aktiva kulturpolitiken, sett utifrån de perspektiv jag använt mig av. I Sverige använder vi biblioteks-ersättningen ”som en motvikt till marknadens utslag och som ett sätt att korri-gera de orättvisor som man anser uppträder,”.158 Vidare värnar vi om upphovs-männen vars verk kopieras, och avtalslicenser som sluts innefattar även de författare som inte är med i någon facklig organisation och inte direkt är knutna till Bonus Presskopia. Jag vill påstå att en aktiv kulturpolitik utövas i Sverige och jämförelsen med Tyskland och USA förstärker detta ställningstagande.