Den diskursiva praktikens konsekvenser och möjligheter till förändring

de föreställningar och blandning av diskurser som förekommer bland mina intervjupersoner, samt hur dessa kan förstås utifrån olika diskursordningar om kön, genus och sexualitet i samhället samt särskilt skapandet och upprätthållandet av maskulinitet inom en specifik klassmässig kontext. Här nedan ämnar jag diskutera det sista steget i den tredje nivån i Faircloughs tredimensionella analysmodell och diskutera huruvida detta reproducerar rådande diskursordningar eller inte samt vad detta eventuellt kan få för konsekvenser. Ett centralt antagande inom den kritiska diskursanalysen är nämligen att det finns ett samband mellan den

51 diskursiva praktiken (som både består av och skapas av vissa föreställningar) och hur man uttrycker sig och handlar i samhället (Winther Jørgensen & Phillips, 1999, s.11-12).

Som det framkommit ovan av min redogörelse för föreställningarna och attityderna gentemot homosexuellas genusöverskridande finns det föreställningar om både homosexuella män och kvinnor som genusöverskridande. Föreställningarna om homosexuella som genusöverskridande skapar stereotyper då homosexualitet inte bara ses som ett beteende, utan som en läggning eller identitet som gör att man placerar alla homosexuella i ett fack, och behandlar dem därefter. Bara föreställningarna om homosexuella som genusöverskridande skulle alltså kunna leda till diskriminering, då man utgår ifrån en viss stereotyp så snart man fått reda på en persons ”sexuella läggning”. Detta verkade dock främst ske kring homosexuella män. Det visade sig dessutom att homosexuella mäns genusöverskridande betraktades som mer störande än homosexuella kvinnors.

Här fann jag också interdiskursivitet, alltså en blandning av diskurser från olika diskursordningar. Attityderna gentemot kvinnliga homosexuellas genusöverskridande verkade som sagt baseras på en inkluderande princip (lesbiska accepteras så länge som de inte utmanar heteronormativiteten, till exempel genom att tilltala mäns begär) som formas av och upprätthåller heteronormativiteten enligt Ambjörnsson (2006, s.70-78).

Varför bedömdes då genusöverskridande hos homosexuella män som hårdare än hos homosexuella kvinnor? Det kan vara så att det i maskulinitetsskapandet främst ingår en kontroll gentemot andra mäns manlighet, en kontroll som går ut på att se till att man aldrig gör något som kan förknippas med femininitet (Kimmel, 2007, s.76).

Hirdman (2001, s. 65-70) menar också att det historiskt sett varit större tabu för män att överskrida genusgränserna än för kvinnor. Detta eftersom genusordningen bygger på att det manliga överordnas, och då krävs det en underordning av det feminina.

Connells teori antyder även detta, att femininitet är underordnat i genusordningen och att det sker ett underordnande av femininitet som ett led i upprätthållande av denna hegemoniska maskulinitet, vilket i sin tur upprätthåller genusordningen (1995, s.115-119). Att ta avstånd från det feminina sker således eftersom maskulinitet bygger på en överordning gentemot det feminina, men detta upprätthåller samtidigt genusordningens logik av manlig överordning. För att upprätthålla manligheten som norm får män således aldrig överskrida mot det feminina, men kvinnor kan i större utsträckning överskrida till det maskulina då hon endast närmar sig normen, men inte riskerar att bryta (genus)ordningen.

Det fanns också en större acceptans gentemot kvinnors genusöverskridande då det kom till yrkeslivet, främst dock hos de yngre intervjupersonerna. Dessa tyckte också att jämställdhet i

52 hemmet var viktigt, och såg inga problem i att hjälpa till hemma. Jämställdhetsdiskursen verkar således få en positiv verkan över synen på både mäns och kvinnors genusöverskridande, och dess konsekvenser skulle kunna utmana genusordningens princip om könens isärhållande. Men faktum kvarstod dock att samtliga yngre intervjupersoner ändå inte var lika positivt inställda till alla former av manligt genusöverskridande, de ville till exempel inte själva associeras med feminina attribut såsom kläder eller smink eller med homosexualitet (som förknippades med femininitet). Detta verkade också hänga samman med intervjupersonernas klassbakgrund, och en bakgrund inom arbetarklassen verkade hänga samman med ett särskilt hårt manlighetsideal som i sin tur verkade upprätthålla en hård jargong i vilken det ingick en hårdare ton mot homosexuella och genusöverskridande.

Fairclough (1995, s.189) menar att interdiskursivitet kan vittna om en uppluckring av rådande diskursordning och således om social förändring

Maskulinitetsskapandet inom den specifika (klassmässiga) kontexten verkar dock således inte bygga på en jämställdhetsdiskurs, även om somliga intervjupersoner själva förhåller sig positivt till denna, utan snarare på en artikulering av diskurser inom rådande genus(diskurs)ordning, att könen ska hållas isär samt den manliga normen som upprätthålls genom ett avståndstagande gentemot femininitet, och heteronormativitet (där lesbiska inkluderas i det manliga begäret).

Således reproduceras ändå dessa diskursordningar, och med dem de maktförhållanden som de bygger på samt skapar. Könen fortsätter att hållas isär och det kvinnliga underordnas, och manliga homosexuella som anses vara genusöverskridande (och i de fall kvinnliga också gör det) stereotypiseras och främst homosexuella män drabbas då av detta på grund av att det i maskulinitetsskapandet verkar ingå ett avståndstagande från femininitet.

Det verkade också som om detta i just den klassmässiga kontext jag studerat skedde i form av en tuff eller rå jargong kring homosexuella män. Även om syftet med denna jargong som sagt säkert inte är att medvetet förtrycka homosexuella män eller upprätthålla maktordningar, då det snarare verkar handla om att ta avstånd från homosexualitet och femininitet för att själv upprätthålla sin manlighet, så kan konsekvenserna av jargongen bli just detta. Om det skulle finnas en homosexuell man på deras arbetsplats, är det inte troligt att denne skulle känna sig välkommen i detta klimat, även om jargongen av intervjupersonerna beskrevs som mestadels skämtsam.

Det verkade i och för sig inte främst vara så att det var just homosexualiteten som man opponerade sig emot då det kom till homosexuella män, utan just deras genusöverskridande. Detta kan kopplas till Kimmel (2007, s.79) som menar att homofobi snarare handlar om en

53 rädsla för just detta (femininitet, eller att själv bli förknippad med detta) och inte för homosexualitet i sig. Då homosexuella män också ansågs vara genusöverskridande, så drabbas de troligen ändå av avståndstagande och diskriminering på grund av deras sexualitet (som uppenbarligen förväntas korrelera med ett särskilt genus).

Åke som ändå umgicks med homosexuella beskrev ju som jag ovan nämnt hur detta skapade problem, då han också sågs som homosexuell (vilket som sagt ”strider mot hans manlighet”). Man kanske till och med tar avstånd från att ens umgås med homosexuella, för att inte associeras med homosexualitet och femininitet själv, trots att man egentligen inte personligen hyser antipati gentemot homosexuella.

Heteronormativiteten, det vill säga den diskursordning eller det normsystem som gör att heterosexualitet ses som mer önskvärt än homosexualitet och även den heterosexuella matrisen där kön, genus och begär förväntas korrelera, skapas av men upprätthålls också samtidigt av de föreställningar och den jargong samt genom de ”strategier” för upprätthållande av heteronormativitet samt maskulinitet som jag ovan nämnt.

Den bild jag målar upp verkar tämligen dyster, om nu skapandet eller ”görandet” av manlighet och dess konsekvenser sker helt omedvetet och som det verkar enligt bestämda mönster, hur ska man då kunna förändra detta?

Butler menar att just eftersom genus hela tiden måste göras för att upprätthållas, så finns det en möjlighet att rucka på normerna för kvinnligt respektive manligt (Rosenberg, 2002, s.74- 75). Man skulle alltså kunna göra manlighet annorlunda, exempelvis genom att sluta undvika de egenskaper eller beteenden som i dagens samhälle kategoriseras som feminina.

Detta skulle kanske långsiktigt kunna göra att egenskaper eller beteenden slutade klassas som just feminina och maskulina, då den skarpa gränsen som upprättats mellan vad en person med det biologiska könet ”man” fick göra och inte göra utmanades. Om det då inte längre krävdes ett avståndstagande från femininitet, så skulle det inte heller krävas ett avståndstagande från homosexuella män som man förknippar med femininitet. Jag tänker att detta skulle kunna vara en befrielse inte bara för de homosexuella män och kvinnor som stereotypiseras och diskrimineras på grund av föreställningar om dem som genusöverskridande och för homosexuella män som på grund av maskulinitetsskapandet får ”ta smällen”, utan också för alla andra män som aldrig tillåts visa känslor eller mjukhet och kanske därför går miste om en stor och viktig del av livet. Vidare skulle ett upplösande av femininitet och maskulinitet utmana genussystemet eller genusordningen, som ju bygger på ett isärhållande av dessa (Hirdman, 2001, s.5-7).

54 Hur ska man då lyckas att ”göra” manlighet annorlunda, när dessa diskursordningar ändå existerar och uppmuntrar oss från barnsben att agera i enlighet med de egenskaper som tillskrivs våra biologiska kön (Zimmerman & West, 1987, s. 131 & 141)?

För det första tror jag att det krävs en medvetenhet om att kön, alltså det biologiska könet, och genus, det socialt konstruerade könet, inte av naturen korrelerar utan att det är just sociala konstruktioner baserat diskursordningar som inte är några eviga sanningar, utan bara bestämda sätt att tänka kring kön. Denna medvetenhet räcker det inte heller att endast forskare eller intellektuella tillägnar sig, utan då genus görs av människor i vardagen är det också här denna medvetenhet måste komma in, vilket är centralt inom Faircloughs teori om kritisk språkmedvetenhet (1995, s. 52 & 82-83). Därför hoppas jag att de personer jag intervjuat i just denna uppsats under själva intervjutillfället och i läsningen av uppsatsen samt även andra män som läser denna uppsats och som någon gång upplevt det ”görande” av manlighet jag beskrivit ovan, kanske på ett nytt sätt blir medvetna om vilka föreställningar man själv har om biologiskt kön, om män och kvinnor, manligt och kvinnligt och (homo)sexualitet och också kanske börjar reflektera kring sina egna åsikter. Var kommer egentligen mina föreställningar och åsikter ifrån, och vad kan dessa samt hur jag talar om dessa med andra leda till? Även om det således på grund av urvalsförfarande och det ringa antalet intervjupersoner inte går att generalisera uppsatsens resultat rent statistiskt, hoppas jag således med uppsatsen ändå ha uppnått det mål för generalisering som Kvale (1997, 209-212) 2 talar om då jag hoppas att uppsatsen kan bidra till en ökad (själv)reflektion kring föreställningar och åsikter samt hur dessa uttrycks, som skulle kunna leda till en förändring.