3. METODOLOGISKA REFLEKTIONER OCH STÄLLNINGSTAGANDEN
3.2 Den etnografiska forskaren
Jag lyssnar på serietecknaren Nina Hemmingssons sommarprat på P136. En bit in
i programmet talar hon om att ”hedra mellanrummen”. Jag blir intresserad och lyssnar extra noga. Hon säger:
Att hedra mellanrummen när man tecknar betyder att man inte fokuserar på själva formen utan på det som är emellan. Om man till exempel tecknar ett träd, stirrar på dess form och försöker fånga det så är det så lätt hänt att man fastnar i sina egna föreställningar om hur ett träd ser ut. Man förleds av sin förkunskap om trädet. Om man istället tecknar hålen mellan grenarna, mellanrummen, så lurar man sig själv att komma närmare. Resultatet kanske blir skevt men ändå stringent. Och man lyckas ofta, trots skevheten komma nära trädet som det faktiskt ser ut, man närmar sig trädets väsen.
Jag inser att det hon berättar är precis vad jag strävar efter i observationerna. Trots att Hemmingsson syftar till mellanrummen i ett tecknande, är det enkelt att relatera till det etnografiska fältarbetet. Att inte fastna i mina egna föreställningar utan just fokusera på mellanrummen har varit centralt för mig. Genom att förstå hur växelspel, liv och relationer skapas i mellanrummen kan vi på ett deleuzianskt (Deleuze och Guattari, 1972/1983) sätt se hur dessa utgör ett både dynamiskt och ständigt pågående flöde av energi. Hemmingsson talar vidare om sin seriefigur och berättar att många undrar över varför flickans ögon är så tomma. Hon reflekterar över varför hon har tecknat henne på så vis och säger ”kanske är det för att jag vill kunna titta på sådant som man har sett så många gånger att man inte ser det längre”. Också detta ser jag som centralt inom den etnografiska forskningen; att närma sig vardagliga företeelser men se utan att fastna i sina egna föreställningar eller förgivettagna sanningar.
Jag vill reflektera över vad det innebär att vara en etnografisk forskare och särskilt vad det innebär att vara en etnografisk forskare inom sexualitetsfältet. Jag har funderat över dessa frågor i mötena med utövare. De flesta utövare som jag har träffat har varit tillmötesgående och haft en välvillig inställning till mig som forskare. På träffarna har det som oftast varit en avslappnad och trivsam stämning och jag har inte upplevt det svårt att få kontakt med människor. Newmahr (2008b, s. 640) menar att ”as ethnographers, we can simultaneously own both analytic and interpretive approaches, contextualizing our subjectivity in the histories and narratives of the members of the communities we seek to understand”.
Etnografisk forskning skapas i ett samspel. Viktigt för mig har varit att uppfattas som ödmjukt lyssnande, inkännande, uppmärksam och engagerad samt att vara självreflexiv och uppmärksam på mina egna hållningar, värderingar och fördomar i relation till det jag erfar och upplever, men utan att för den skull vara självupptagen. Att ses som seriös med en respektfull approach, att ställa frågor utan att verka påstridig och med en vilja att förstå har varit angeläget. Jag har vidare sett det som viktigt att kunna ”smälta in” i de olika miljöer som BDSM- sfären utgörs av, att ha tålamod och ta tillfällen då de uppstår samt att visa att jag är bekväm i situationerna som uppstår. Ett konkret exempel på detta är när jag har fått se privata foton på CBT37 eller kroppsliga märken efter sessioner på
intima delar av kroppen. Jag har då tittat på och diskuterat bilderna eller ärren utan att verka obekväm. Ibland tror jag också att det är viktigt att kunna vara lättsam och skoja med i andras skämt vilket nedanstående fältanteckning kan utgöra exempel på:
När vi kommer fram till fikaträffen berättar en av männen ganska omgående att han har blivit intervjuad. Han skojar och säger att han har facit om någon vill ha. De andra skrattar. Mannen fortsätter och säger att det varken gjorde ont eller var farligt, som för att pusha de andra att också låta sig intervjuas. Någon säger: ”Va? Gjorde det inte ont? Då blev väl du besviken!” De fortsätter att skoja. Ett par som lever i en cuckold-relation säger att det är därför vi har bjudit hem henne till vårt hem, då är vi på hemmaplan och kan göra som vi vill. Det är en avslappnad stämning och vi har alla nära till skratt. Det känns som de har öppnat upp gruppen till att även innefatta mig (Fältanteckning 2012-10-24).
Samtidigt som jag tror att en avslappnad och lättsam stämning är eftersträvansvärd kan det vara angeläget att fundera över vad den avslappnade stämningen representerar och om det kan finnas risker i den. Under den första fikaträffen riktades en hel del fokus mot mig trots att min intention var att inta en mer observerande roll. Jag hamnade i mitten av bordet och det var ofta som blickarna föll på mig under diskussionen, kanske för att jag satt centralt och kanske också för att jag var där i rollen som forskare. Eftersom det var det första mötet kändes det mest naturligt att vara delaktig i samtalet; jag ville göra ett så bra intryck som möjligt för att bli välkomnad till flera möten. Ibland flikade jag in något eller ställde en fråga i en pågående diskussionen. Jag tror att det hade verkat suspekt om jag suttit helt tyst, det hade kunnat skapa en nervös stämning. Vid efterföljande observationstillfällen har jag försökt att inta en mer iakttagande och lyssnande roll för att ha en så liten påverkan på samtalet som möjligt. Jag har också sett till att inte hamna rumsligt i centrum. När det tillkommit nya människor har jag i regel bett om att få presentera mig, och förklara i vilket syfte jag är där för att personerna som inte träffat mig innan ska ha möjlighet att ställa frågor om forskningen och mitt deltagande. Det har dock varit flera tillfällen då jag har funderat över vad som är rätt att säga eller göra i det givna tillfället.
I slutet av mitt första deltagande på fikaträffarna frågar jag om jag får närvara regelbundet vid träffarna. En av männen som definierar sig som dominant säger: ”Det är lite av en maktobalans; vi är så öppna men vi vet ingenting om dig. Vi är nog flera som har funderat över varför du har det här intresset att forska om BDSM.” En annan man fortsätter: ”Ja, man undrar ju över ditt intresse för att forska om detta.” Jag berättar om min bakgrund i sexologistudier och att jag länge har haft ett intresse och engagemang för sexuella uttryckssätt som inte tillhör majoritetens och därav mitt forskningsintresse. Jag frågar om de nöjer sig med svaret och de säger att det är tillräckligt så här långt och menar att det är lättare att öppna sig för någon när man vet lite mer om den personen och de andra höll med. Någon säger halvt på skämt halvt på allvar: ”Ditt syfte
kanske är att förbjuda BDSM.” Några skrattar lite, jag svarar nekande att ”jag snarare vill försöka ge en nyanserad bild av vad BDSM innebär utifrån utövares egna berättelser”. De verkar trots allt positiva till att jag deltar i träffarna fortsättningsvis (Fältanteckning 2012-09-24).
Fältanteckningen aktualiserar frågan om hur mycket information man bör ge om sig själv till informanterna. Liksom Skeggs (1997) menar jag att man som forskare har en plats i de sociala, ekonomiska och kulturella relationer man studerar och att man är ”positionsbestämd på många sätt: genom historia, nation, kön, sexualitet, ras, ålder och så vidare” (ibid, s. 34). Men Skeggs poängterar samtidigt att det inte finns en direkt överensstämmelse mellan våra positioner och vårt sätt att tänka; vi är inte förutbestämda av dem.
Alla relationer bygger på ömsesidiga förtroenden, så också relationen mellan intervjuperson och intervjuare och det känns viktigt att kunna möta informanternas frågor utan att för den skull ge avkall på professionalitet, integritet och trovärdighet. Bolton (1995, s. 161) menar att forskare inom sexologifältet bör fråga sig själva: ”What right do we have to enquire into the sex lives of Others, whether in our own culture or in some exotic distant realm, if we insist on our own right to privacy, to remain silent about our own intimate lives?” Sexologiforskaren Ronny Tikkanen (2003) poängterar att man ska vara försiktig med att dra förhastade slutsatser om att en ”samstämmig” sexuell orientering medför en ökad öppenhet och skapar ett större förtroende i intervjusituationer. Mina förkunskaper och tidigare erfarenheter, av exempelvis sexologistudier och att ha vistats i HBTQ-miljöer38, har med all sannolikhet inverkan på hur jag
förhåller mig till det jag studerar. Det är svårt att spekulera i på vilket sätt, men det kanske kan vara lättare att ”tala öppet” om mottagaren har viss förkunskap om det man pratar om. Kan det kanske innebära ett ökat förtroende för mig som forskare i en intervjusituation? Det innebär helt klart att jag ställer frågor som kommer ur den förståelse jag redan har, varför vissa frågor och tydliggörande kanske uteblir.
Tillfällig gäst eller en i gänget?
När jag är på en sexologikonferens i Gent tar jag sällskap med en forskare från Holland, och under en lunch diskuterar vi forskarens egna erfarenheter i förhållande till det som studeras. Hon berättar att hon är lesbisk och att hennes forskning är feministisk med fokus på lesbiska kvinnor. Hon anser att man som forskare aldrig kan förstå andra personers upplevelser fullt ut om man inte anser
sig själv tillhöra den studerade skaran. Jag funderar och svarar att för mig skulle nog ett fokus bli att förstå och beskriva mina egna upplevelser av ett utövande om jag själv började utöva BDSM, vilket inte riktigt är fokus för min forskning. Diskussionen är intressant och viktig att reflektera över. När jag talar med utövare hamnar samtalen i varierande riktningar. Vissa säger exempelvis att det inte är någon idé att försöka förklara och sätta ord på vad som upplevs under en session, det är något man måste uppleva för att kunna förstå. Andra säger att det är positivt att jag som forskare är utanför BDSM-scenen, då jag på så sätt ger en bild som inte är färgad av mina egna erfarenheter av att utöva BDSM. Det råder som synes flera meningar om forskarens plats i den kontext där forskningen utförs. Jag tillhörde inget BDSM-nätverk när jag påbörjade studien. Om jag hade börjat utöva BDSM under studiens gång hade det troligtvis blivit en process för mig själv att begripliggöra vad som händer och hur det känns; en identitetsbearbetning som jag inte tror att avhandlingen hade tjänat på. Jag tror att jag då hade haft svårt att distansera mig och förhålla mig kritiskt reflekterande till det jag studerar39.
Forskaren i socialt arbete, Bengt Svensson poängterar att ”i narkotikavärlden använder man narkotika eller har en partner som gör det, annars hör man inte hemma där, då är man i bästa fall en tillfällig gäst” (1996, s. 397). Precis som Svensson påtalar kan man aldrig bli något annat än en tillfällig gäst om man inte deltar i aktiviteterna som nätverken cirkulerar runt. Detta genererar frågor om var gränserna bör gå för hur personligt involverad en forskare ska bli? Synen på deltagande inom såväl den etnografiska forskningstraditionen som inom sexualitetsforskningen skiljer sig och det råder inte någon konsensus för vad som är lämpligt eller hur det bör vara. I likhet med Henriksson (1995) ser jag en frånvaro i forskningen av reflektioner om forskarens/observatörens hållning till att delta i de aktiviteter som beskrivs i studierna. I detta avsnitt vill jag föra ett resonemang om hur jag ser på forskarens deltagande i samband med sexualitetsforskning. Det har varit många avvägningar som rört graden av deltagande under fältarbetets gång. Jag har, som jag beskrivit tidigare, närvarit vid olika former av träffar, fester, möten, klubb-kvällar och även besökt personer i deras hem. Vid dessa tillfällen har personer utövat BDSM och jag har observerat aktiviteterna. Jag har ibland varit som ”vem som helst” på klubben, vid andra tillfällen har alla närvarande känt till att jag forskar om BDSM. Även om inte alla alltid har känt till att jag deltar i rollen som forskare har det alltid varit någon som vetat om det, i regel arrangörerna. När jag deltog i ett midsommarfirande var jag inbjuden av arrangörerna (i rollen som forskare) medan övriga gäster inte visste att jag var
39 Det finns dock flera exempel på studier om BDSM där forskaren själv är utövare, som exempelvis Cutler (2003), Newmahr (2008a) eller Bauer (2008), vilket jag har beskrivit i avsnittet ”BDSM i forskningen”.
forskare40. Jag var då noga med att inte ställa privata frågor till personer då jag
tänkte att de i efterhand kan känna sig lurade eftersom de inte visste att jag är forskare. När jag pratade lite längre med någon under kvällen berättade jag om forskningen och responsen blev då positiv.
Jag kan se likheter mellan min och Henrikssons (1995) etnografiska forskning. Han har skrivit en avhandling om mäns möten på så kallade erotiska oaser41.
Istället för att själv delta anlitade han fem observatörer som var insiders och som hade en stor kunskap om det undersökta fältet. De var homo- eller bisexuella män som hade personliga erfarenheter av att besöka erotiska oaser. Den enda restriktion som gavs var att observatörerna skulle skydda sig, om de deltog i sexuella aktiviteter. Ett par av dem deltog i sexuella aktiviteter medan ett par av dem inte gjorde det. På det här viset kunde Henriksson tillägna sig detaljrik empirisk data som hade varit svårt att komma över för en ”outsider”. Jag har deltagit i olika sorters tillställningar och jag har varit närvarande vid BDSM- sessioner som observatör. Men jag har inte specifikt deltagit i de BDSM-aktiviteter som skett på sammankomsterna. Jag tror att jag genom mitt delvisa deltagande har kunnat nå erfarenheter som jag skulle ha haft svårt att tillägna mig genom att exempelvis bara göra intervjuer. Min hållning under fältarbetet har varit att jag gärna deltar i arrangerade aktiviteter men att jag inte utövar BDSM. Oftast har jag klargjort detta i förväg. Vid några få tillfällen har jag fått tacka nej på grund av att sammankomsten krävt deltagande. Exempelvis var jag inbjuden till en mindre workshop men när jag meddelade att jag ville vara där som observatör ansåg arrangörerna att det skulle kunna upplevas som obekvämt för deltagarna om jag var närvarande men inte deltog, varför jag avböjde att närvara. Ibland har informanten/erna undrat om mitt deltagande, vilket mailkonversationen inför ett besök hos Lena och Kent är ett exempel på:
Vi har några frågor angående ditt besök. Kent undrar om det enbart är ett studiebesök eller om du har några tankar på ett prova-på-besök. Vi är öppna för medverkan av något slag om du är nyfiken, som du kanske förstått. Sen undrar jag om du har några matallergier eller om det är något du inte äter, typ diet el liknande. Det kommer serveras antingen middag eller något lättare, beroende på vad du har för matvanor, vid 19-tiden. Jag kommer klä upp mej till maten, och det är du välkommen att göra också, vilket uppskattas av Kent:) Hoppas jag inte skrämmer dig med våra undringar, men det är alltid bra att veta lite sånt i förväg.
40 Jag diskuterar de etiska aspekterna av dessa avvägningar längre fram i detta kapitel.
41 Med erotiska oaser menar Henriksson mötesplatser i den manliga homosexuella kulturen såsom diskotek och klubbar men även parker, badstränder, offentliga toaletter. Platser där sexuella och sociala möten mellan män möjliggörs.
Jag svarar:
Eftersom jag kommer i rollen som forskare har jag inte möjlighet att själv utöva men jag är helt klart öppen för att se på, om ni vill visa hur en session kan gå till. Jag är nyfiken och intresserad av hur utövandet kan gå till rent praktiskt, så att säga. Men det är ni som bestämmer och jag är glad över att öht få komma och besöka er! Jag äter inte kött från gris eller nöt men gärna fisk eller kyckling. Men ni behöver absolut inte göra något extra för min skull. Jag klär gärna upp mig till maten!
Jag tycker att mailväxlingen visar hur gränsdragningarna i deltagande observation är komplexa. Jag är medveten om att jag, genom att vara åskådare, är delaktig trots att jag inte deltar i de sexuella aktiviteterna per se. Sociologen Amanda Coffey (1999) påpekar att det troligtvis är än svårare för kvinnor att utföra ”sexuellt” fältarbete på grund av såväl säkerhet som rykte. Trots det, fortsätter Coffey, har flera kvinnliga forskare lyckats finna en nivå av deltagande observation som varit fruktbar och nämner bland annat Allison som utfört observationer på så kallade värdinneklubbar i Tokyo. Coffey (1999, s. 85–86) skriver:
She was part of the sex talk and the sexualizing practices of the club – as both a subject of male desire and as an interactional player. She did not, however, engage in any sex acts, nor did she observe sexual activity. Her level of participation and the social setting were sexualized but not explicity sexual. The sexualizing of her body and her feminine sexuality was a key aspect of her fieldwork interactions.
Coffey beskriver hur Allisons egen sexualitet spelade en nyckelroll i fältarbetet, vilket kan ses även i andra sexualitetsstudier. Coffeys antagande vad gäller rykte i relation till att vara kvinna kan verka en något förlegad syn och bör problematiseras. Jag anser inte att min forskning har försvårats eller påverkat mitt rykte utifrån det faktum att jag är kvinna. Stacey Newmahr (2011) beskriver sin väg till att bli en BDSM-utövare och har således deltagit i de aktiviteter som hon också har observerat. Hon använder sina egna upplevelser, fysiska reaktioner och känslor som en del av sitt empiriska material. Det gör även Bauer (2008), som skriver: ”On all levels, my academic work (…) is informed by my positioning as a white German, queer and polyamorous, BDSM top and transfag42 with a working-
class and activist background.” Likaså Bolton (1995) var aktivt deltagande i sexuella aktiviteter i sin studie om gay-nätverk i Belgien. Att inte ha deltagit i de sexuella aktiviteterna, resonerar Bolton, hade varit att förneka sin egen sexualitet.
42 En ”transfag” är en homosexuell kvinna till man (KtM). De flesta transfags ser både biologiska män och andra KtM som potentiella partners (Bauer, 2008).
Jag har inte känt det som att jag har förnekat min egen sexualitet i fältarbetet men kan ändå känna igen mig i deras reflektioner. Det har funnits tillfällen då jag har upplevt att jag har deltagit i (sexuella) samtal eller fått kommentarer mer i rollen som individ/kvinna än som forskare. Ett exempel är när jag är klädd i en skinnklänning på en klubb och en tjej börjar prata med mig och frågar om jag är inne på läder eller om det bara är just i kväll. Ett annat tillfälle är när jag har på mig klackskor och tajt svart klänning (då jag fått veta att det uppskattas att jag klär upp mig i samband med ett hemma-hos-besök) och informanten visar sin glädje över att jag bär klackskor och säger att han är glad över att få två kvinnor