BDSM : paradoxernas praktiker

C HARL O TT A C ARL S TR ÖM MALMÖ HÖGSK OL BDSM – P AR ADO XERN AS PR AK TIKER

CHARLOTTA CARLSTRÖM

BDSM

Paradoxernas praktiker

MALMÖ UNIVERSIT Y HEAL TH AND SOCIET Y DOCT OR AL DISSERT A TION 20 1 6:2

B D S M

Malmö University

Health and Society, Doctoral Dissertation 2016: 2

© Charlotta Carlström 2016

Omslag: Cajsa Gustafsson, http://www.cajsag.se ISBN: 978-91-7104-670-3 (tryck)

ISBN: 978-91-7104-671-0 (pdf) ISSN: 1653-5383

CHARLOTTA CARLSTRÖM

BDSM

Malmö högskola, 2016

Fakulteten för hälsa och samhälle

Paradoxernas praktiker

Publikationen finns även elektroniskt på: http://hdl.handle.net/2043/20125

ABSTRACT

BDSM, i.e. Bondage and Discipline, Dominance and Submission and Sadism and Masochism is an acronym used to describe a variety of (sexual) behaviours including an implicit or explicit erotic power exchange. The aim of the thesis is to understand BDSM as a dynamic, complex and collective phenomenon. It focuses on how practitioners, through their stories, give meaning to their experiences. A theoretical framework that includes both poststructuralism and symbolic interactionism is used.

Ethnographic fieldwork was conducted in 2012 and 2013 within different BDSM communities in Sweden. The fieldwork included interviews, observations and participation in meetings, workshops, pub evenings and club ventures. In total, twenty-nine persons, defining themselves as practitioners of BDSM, were interviewed.

The thesis shows how different interpretations and political-ideological perspectives have shaped the social reality, which constitutes BDSM today. This process has taken place in different discursive arenas; from medicine and research to political activism, literature, film and media. Existing discourses, where power and violence are central, are challenged by counter discourses, where resistance against heteronormative norms and sexuality are significant. BDSM is seen as ways to achieve feelings of security and belonging. The practice enable strong emotions, bodily sensations, altered states of consciousness and spiritual experiences. Acts, which could be seen as incorrect and immoral, are made morally defensible within the BDSM context. The discourses both enable and limit the practitioners, and the thesis highlights both ambivalences and paradoxes in the practices.

TACK

Att skriva en avhandling är något av en märklig och paradoxal tillvaro. Det är både ett privilegium och en kamp. En stor del av tiden spenderas ensamt, samtidigt som en avhandling aldrig skulle kunna bli till genom endast en person. Det är en stor skara människor som förtjänar de varmaste tacken. Jag har haft förmånen att lära känna många människor under forskningsresans gång. Först och främst de allra viktigaste: deltagarna i studien. Utan er tid, välvilja och tålamod hade avhandlingen aldrig kommit till. Jag har många gånger känt en sådan genuin värme och brinnande engagemang i samtalen och umgänget med er. Ett särskilt tack riktas till nyckelinformanterna i studien, ni vet vilka ni är! Jag har lärt mig så mycket av alla samtal vi har haft.

Philip Lalander och Sven-Axel Månsson, det har varit ett sådant privilegium att få ha er som handledare! Ni har gett mig frihet att arbeta på egen hand men alltid funnits som stöd när jag behövt er. Philip, ditt sätt att vända och vrida på begrepp har fått mig att förstå språkets oerhörda kraft och inse att varje ord har betydelse. Sven-Axel, du var min handledare redan på masterprogrammet i sexologi och jag har lärt mig så mycket av dig genom åren. Din analytiska skärpa – och generositet med densamma – är ovärderlig. Tack till er båda för timmar av spännande och engagerade samtal. Jag har alltid gått ifrån handledningarna med påfylld energi. Ert sätt att bejaka en lustfylld nyfikenhet i det akademiska arbetet är något som jag har lärt mig mycket av.

Ett stort tack vill jag ge till Marcus Herz, för viktiga synpunkter som opponent vid mitt halvtidsseminarium. Tack också till Linn Sandberg, som var min opponent vid slutseminariet. Dina konstruktiva kommentarer var ytterst värdefulla och din förmåga att se och lyfta fram delar i min text som jag själv inte uppmärksammat

gjorde slutversionen så mycket bättre. Stort tack också till er som deltog på dessa seminarier. Ett varmt tack även till Lotta Löfgren-Mårtenson som agerat min examinator på doktorandutbildningen. Avhandlingen hade inte haft ett sådant fint omslag om det inte vore för den mästerliga illustratören Cajsa Gustafsson. Tack bästa du! Dimitris Vosnakis, din hjälp med avhandlingsmallsfixande i en stressad slutfas, var ovärderlig. Tack också till Fredrik Malmquist för noggrann korrekturläsning. Suzann Larsdotter! Som du tog dig an manuset i avhandlingens slutskede, läste (dag och natt!) och därefter gav mig de skarpaste synpunkterna var GULD värt. Att du så generöst delade med dig av din expertis och ditt sprudlande engagemang kom som ett druvsocker i ett läge där min egen inspiration och energi börjat tryta. Mitt varmaste tack.

Det är en ynnest att få vara del i en sådan kreativ akademisk miljö som Institutionen för socialt arbete i Malmö utgör. Tack alla kollegor som bidrar till detta! Särskilt tack till lärarna på masterprogrammet i sexologi och forskarna inom CSS, Centrum för Sexologi och Sexualitetsstudier. Och så klart, till alla mina doktorandkollegor genom åren; Johan Nordgren, Pouran Djampour, Lisa Andersson, Hanna Cinthio, Torkel Richert, Anna Hall, Mari Brännvall, Magnus Stentagg, Jack Lukkerz med flera, samt forskarskolans doktorander. Det är en lyx att få/fått ha er som kollegor! Tack för lunchsällskap, givande seminarier, textläsningar och ölhäng. Johanna Sixtensson, vi anställdes samtidigt och har delat doktorandtillvarons ups and downs. I dig fann jag en fin vän. Malin Lindroth, få personer kan få mig att skratta som du! Tack för dina skarpa ögon på mina texter, dialekthärmningar, konferensresor, stughäng och långvandringar. Min fina vän och kollega, Anna Arvidsson. Tack för alla viktiga samtal, frukostar, kramar och värme. Och käraste sexologikursare: Camilla, Ulrika, Déspina, Ingrid, Susanne, Johanna och Anna T. Coolare, klokare och finare quinns än ni finns inte. I glädje och sorg, ni finns alltid där och – you always rock!

Vänner och familj! Tack för att ni påmint mig om världen utanför avhandling och skrivande, och tack för stöd och uppmuntran. Bästa syster Becca, din klokskap och värme finner inga gränser. Anna G, min valda syster, du är en guldklimp. Mamma, tack för att du alltid har ställt upp, i både stort och smått. Åsa W, tack för många års vänskap och för sådana där samtal som gör skillnad. Detsamma gäller dig Daniel A. Och bästa Alex. Den etnografiska nyfikenheten och lusten att utforska kom nog till på våra långresor för mer än ett halvt liv sedan. Om du inte funnits hade jag inte varit jag. Tack för allt.

Älskade Jakob! Kärleken är vad kärleken gör. Din aldrig sinande tilltro, stöd, klokskap, humor, uppmuntran och lugn har varit avgörande under dessa år. Från djupet av mitt hjärta, TACK! För allt från läsning av åtskilliga manusversioner till markservice i kritiska stunder. Allt du är och allt du gör älskar jag. Du är världsklass helt enkelt! Och min finaste Nova. Du är världens bästa dotter! Tack för att du finns.

Slutligen, till dig pappa. Ditt öppna sinne, din ödmjukhet och underfundiga humor kommer för alltid att saknas mig.

INNEHÅLL

ABSTRACT ... 5

TACK ... 6

1. INTRODUKTION ... 13

1.1 Benämningar och begrepp ... 15

Praktiker ... 16

Positionering och självbild ... 17

Min egen begreppsanvändning ... 18

1.2 BDSM ur ett genealogiskt perspektiv ... 19

Från patologisering till normalisering? ... 23

BDSM i forskningen ... 26

Politiska arenor ... 33

Populärkultur och media ... 43

Sammanfattning ... 45

1.3 Syfte och frågeställningar ... 46

1.4 Textens disposition ... 46

2. TEORETISKA BEGREPP OCH VERKTYG ... 48

2.1 Maktrelationer i förändring ... 48

2.2 Kroppar som subjekt och verktyg ... 51

Linjer och vändpunkter ... 52

2.3 Begär och tillblivelseprocesser ... 53

Flöden av begär ... 55

2.4 Skapandet av det kollektiva och gemenskapens betydelse ... 55

Begynnelsefaser ... 56

Interaktionsritualer, gruppdynamik och emotionell energi ... 56

3. METODOLOGISKA REFLEKTIONER OCH STÄLLNINGSTAGANDEN ... 60

3.1 Att skapa relationer ... 62

Utbildad medelklass? ... 65

Att vilja delta i studien ... 66

3.2 Den etnografiska forskaren ... 67

Tillfällig gäst eller en i gänget? ... 70

Tankar om rädsla ... 74

Observationer och observationsmiljöer ... 75

Internet och Darkside ... 76

Att dokumentera observationer ... 78

3.3 Samtal och intervjuer ... 78

Intervjusituationerna ... 80

Makt(o)balans i parintervjuer ... 81

3.4 Från fältet och in i skrivkammaren ... 82

3.5 Etiska reflektioner ... 84

Att presentera någon annans erfarenhet ... 84

Tolkningsföreträde, aktivism och forskning ... 87

4. ATT BLI EN I GEMENSKAPEN? ... 90

4.1 Arenor, nätverk och gemenskaper ... 91

4.2 Begynnelsefaser och linjer ... 96

En läroprocess ... 99

Social kontroll och regler ... 104

4.3 Förändrings- och mainstreamprocesser ... 109

4.4 Utövandet och omgivningen ... 113

Stoltheten i ett blåmärke ... 121

4.5 Sammanfattning ... 123

5. ATT INTERAGERA INOM OCH MELLAN DISKURSIVA LANDSKAP .... 125

5.1 Viljan att veta – Tillbakablickar i barndomen ... 126

Att vara eller att göra? ... 130

5.2 Från vanilj till kink – BDSM och sexualitet ... 136

BDSM och den goda sexualiteten ... 139

5.3 Maktens rörlighet ... 142

Ansvarsförskjutning och disciplinering ... 149

Individuella levnadsval och samhälleliga jämställdhets-ideal ... 154

5.4 Att förhålla sig till en våldsdiskurs ... 162

Samtyckets centrala roll ... 170

Spänningen mellan kontroll och att ge sig hän ... 173

6. ATT GE UTÖVANDET (ALTERNATIVA) MENING(AR) ... 181

6.1 Den BDSM-utövande kroppen som en plats för motstånd ... 181

Kroppslig njutning ... 183

6.2 Att göra handlingar moraliskt försvarbara genom BDSM ... 186

6.3 En arena för känsloexpressivitet och kroppssensationer ... 189

6.4 Hänryckning och extas under kontrollerade former ... 195

Utövandet som en spirituell och andlig upplevelse ... 203

6.5 Sammanfattning ... 209

7. PARADOXER OCH AMBIVALENSER INOM DISKURSIVA ARENOR ... 210

7.1 Att ge utövandet mening ... 210

7.2 Att förstå sig själv ... 211

7.3 Gemenskapens normer och regleringar ... 212

7.4 Utövandet och omvärlden ... 213

7.5 Slutord ... 214

PRESENTATIONER AV STUDIENS DELTAGARE ... 216

ORDLISTA ... 220

ENGLISH SUMMARY ... 225

POPULÄRVETENSKAPLIG SAMMANFATTNING ... 229

1. INTRODUKTION

Solen har gått ner och det har börjat skymma. Det är vår i luften men fortfarande kallt. Jag har till slut hittat fram till lokalen där kvällens workshop ska äga rum. Den är belägen på baksidan av ett hus vid förortens torg. Jag huttrar till och känner mig både nervös och förväntansfull när jag står vid den låsta gallergrinden. En man kommer från motsatt håll och han ringer på klockan samtidigt som han hälsar på mig. Låset öppnas och vi går nerför en stentrappa och in genom ännu en dörr. Det är några personer före mig på väg in och de står och pratar med mannen som agerar dörrvakt. Han berättar med inlevelse om lokalen och hur länge den har funnits i BDSM-nätverkets regi. Till vänster om trappan finns en verkstad och en informant berättar senare att det brukar anordnas pysselkvällar, då det tillverkas BDSM-redskap. Lite längre in finns ett garderobsutrymme där en tjej hälsar välkommen och tar inträde. Jag säger att jag har betalat i förväg och hon frågar efter mitt namn och plockar fram min biljett. Jag fortsätter in genom en lång korridor. Väggarna går i en mörkröd ton och på båda sidorna av korridoren finns dörrar som går att låsa utifrån med haspar. Jag tittar in i ett av rummen där dörren står på glänt. Där står en massagebänk, i övrigt är rummet tomt. På väggarna i korridoren finns ljusstakar med tända stearinljus. Det är stilfullt och elegant, det känns burleskinspirerat. Korridoren leder fram till ett lite större rum med soffor och stora kuddar utlagda på golvet. På väggarna hänger tavlor med BDSM-motiv. Vi är i en källarlokal utan fönster och det känns lite kvavt och instängt. I det större rummet finns en bar men efter vad jag kan se går det inte att köpa alkohol. Det är i alla fall ingen som gör det utan dryckerna är vatten, läsk eller kaffe.

Många är samlade i lokalen, kanske ett femtiotal. Det verkar som om de flesta känner varandra. Det är flera som kramas, det skrattas och sorlas. Jag känner mig lite ensam och blir glatt lättad när jag ser en person som jag tidigare har intervjuat som vinkar och ler mot mig. Vi kramas och jag presenteras för informantens partner och blir sedan visad runt i lokalen. Innanför rummet

där alla samlats, finns ytterligare tre smårum. Det ena, lite större, utgörs av ett stort avlångt bord i mörkt träslag med stolar. Vi hälsar på föredragshållaren som sitter vid bordet och förbereder kvällens workshop som ska handla om förnedring. I ett annat rum, som liknar en fängelsecell, finns bara en fåtölj och en säng. Det tredje rummet har anordningar för suspension (upphängning), en gunga, ett kors och längs med väggen hänger olika sorters piskor. På golvet står en bur så stor att en människa kan få plats om hen kurar ihop sig. Klockan närmar sig sju och lokalen blir alltmer fullsatt. Workshopen ska hållas i det större rummet som egentligen är alldeles för litet för att alla ska få plats. När jag ska sätta mig finns inga lediga platser. Folk börjar sätta sig på golvet, så också jag. Det är trångt och varmt. ”Välkomna”, säger ordföranden, ”låt oss sätta igång” (Fältanteckning, 2013-05-15).

I en tid då en Googlesökning på BDSM ger nära 40 miljoner träffar, boken Fifty

Shades of Grey har sålt snabbare än någon annan roman genom tiderna, media

har svämmat över av diskussioner och debatter och den svenska BDSM-sajten Darkside har nära 140 000 aktiva medlemmar kan det ses som anmärkningsvärt att området – fram tills nu – utgjort en blind fläck i svensk forskning.

BDSM är ett fenomen som är intressant att studera av flera anledningar. De senaste åren har kännetecknats av många förändringar. Sexualpolitisk aktivism, olika intresseorganisationers arbete, nya perspektiv i internationell forskning och internets framväxt har bidragit till en ökad uppmärksamhet och ett bredare populärkulturellt intresse för BDSM. Den stora uppmärksamheten i populärkulturen och media är intressant, särskilt med tanke på att BDSM var ett så gott som okänt fenomen tills för bara några år sedan. Dagens debatter om BDSM genomkorsas av feministiska och politiska (ofta motstridiga) riktningar och tankegångar där begrepp som samtycke, makt och våld är centrala. Dessa diskussioner har också varit framträdande i samband med flera uppmärksammade domstolsmål, vilka berört våldtäkter och våld där BDSM på ett eller annat sätt varit inblandat. Vissa debattörer för fram BDSM som synonymt med våld och övergrepp medan andra hänvisar till samtyckets centrala roll och menar att BDSM handlar om njutning där ett utrymme för fantasier, önskningar och gränsöverskridande handlingar kan skapas. Jag har interagerat i – och med – denna förändringsprocess och det är också i detta spänningsfält som avhandlingen tar sin utgångspunkt.

Mediabilderna består ofta av homogena skildringar, färgade av sensationslystnad och överdrifter där utövare själva sällan kommer till tals. Den här studien intresserar sig för utövarnas egna berättelser. Dessa berättelser uppstår inte i ett vakum utan tar plats i det samhälle som utövarna befinner sig i. Under 2012 och 2013 genomförde jag etnografiskt fältarbete i flera BDSM-gemenskaper i Sverige. Fältarbetet omfattar intervjuer, observationer och deltagande på möten, workshops, pub- och klubbkvällar. Totalt intervjuades tjugonio personer som definierar sig som BDSM-utövare. Den etnografiska forskningen syftar till att komma nära och avtäcka fenomen och företeelser samt att söka förståelse för den verklighet människan lever i. Att lyfta fram berättelser som inte tidigare tagit plats i det offentliga och att närma mig skeenden, händelser och samspel från utövarnas utkikspunkter har varit en viktig ambition under arbetet. Jag kommer att presentera ett mer preciserat syfte längre fram i avhandlingen.

1.1 Benämningar och begrepp

Benämningar och begrepp har stor betydelse i BDSM-miljön. Det finns flera ord som endast används inom BDSM-nätverken där språk och begreppsanvändning, såsom i många andra grupper, innebär gemenskaps- och tillhörighetsmarkörer (se exempelvis Becker 1963/2006). I detta avsnitt vill jag ge läsaren en introduktion till BDSM och samtidigt tydliggöra varför jag har valt att använda vissa begrepp, framför andra. Sexologiforskarna Charles Moser och Peggy Kleinplatz (2007) diskuterar svårigheterna med att göra en heltäckande taxonomi över BDSM, då området är komplext och mångfacetterat. Liksom Moser och Kleinplatz ser jag dessa svårigheter och avser inte att återge en heltäckande begreppsförklaring. I detta avsnitt diskuterar jag innebörder och betydelser av centrala begrepp inom BDSM; begrepp som också används återkommande i avhandlingen. I slutet av avhandlingen finns en ordlista där vanligt förekommande ord förklaras. Många förklaringar har återgivits med hjälp av ordlistan som finns på nätsajten Darkside, som är det största svenska internetforumet för BDSM-utövare. Vissa ord är vedertagna inom BDSM-sfären medan andra inte har en entydig förklaring utan kan ha flera innebörder. Många ord är svårdefinierade och glidande i sina betydelser, innebörderna kan sägas vara föränderliga och tillfälliga. Denna föränderlighet har blivit tydligt på flera träffar där utövare ofta hamnar i diskussioner om begrepp och begreppsanvändning. Min tolkning av orden kan ses som en konsekvens av ett lärande som skett då jag har tillbringat tid i BDSM-miljöer.

Praktiker

BDSM bör ses som ett paraplybegrepp. Utövare beskriver BDSM som ett samlingsnamn för flera, ofta sexuella, former av beteenden och uttryck. För en del innebär utövandet att hela tillvaron genomsyras av på förhand överenskomna regler och maktförskjutningar, medan det för andra beskrivs som ett avgränsat sexuellt intresse. Det är sällan som utövare har intresse för alla praktiker som begreppet rymmer. Snarare talar man om vilka så kallade ”kinks” man har; vilka delar inom BDSM som man har ett intresse för. Gränserna för vad som gör en praktik till BDSM och vad som gör en person till utövare är flytande och otydliga. Man kan tala om en glidning mellan BDSM och så kallat vaniljsex (uttryck inom BDSM-sfären för sex som inte innehåller BDSM). En person som gillar aktiviteter med BDSM-inslag kanske inte kallar sig utövare medan en annan person med samma preferenser definierar sig som utövare. Detta poängteras också av psykologiforskaren Niklas Nordling och hans kollegor (2006). De exemplifierar med ”fisting” (att penetreras helt eller delvis av hand/knytnäve), som av vissa personer beskrivs som en BDSM-praktik men som av andra inte anses ingå i BDSM. BDSM är således en bred akronym som syftar till många olika praktiker där gränserna mellan exempelvis ”hårdhänt sex” och BDSM är diffusa. Vilka innebörder och betydelser som läggs i de olika praktikerna skiljer sig också åt mellan utövarna varför begreppsförklaringarna nedan ska ses som preliminära. Jag kommer att beskriva de olika praktikerna mer ingående i avhandlingens analysdel. Nedan följer en kort begreppsförklaring av BDSM:

Bondage (B) innebär att begränsa någons rörelsefrihet och/eller uttrycka

underordning och lydnad vilket kan göras med hjälp av till exempel rep, handbojor eller tvångströjor. Inom bondage finns olika riktningar, ett exempel är den japanska repkonsten shibari eller kinbaku som innebär att man med rep binder någon i intrikata mönster och positioner.

Disciplin (D) handlar om styrning, kontroll och utdelande av belöning och

bestraffning. Liksom inom andra delar av BDSM kan tonvikten ligga på antingen de fysiska eller psykiska uttrycken – eller vara en blandning av båda. Disciplin uttrycks ofta genom rollspelande. Det kan vara i roller som sträng lärare och olydig elev eller som dressyr i roller som hund eller häst.

Dominans och underkastelse (Dominance and Submission, D&S, DS, D/s):

Dominans innebär att en person dominerar någon eller några genom att anta en styrande eller bestämmande roll. Psykisk dominans innebär mental kontroll.

Fysisk dominans innebär att använda handfasthet för lydnad eller underkastelse, ibland i samband med smärta. Att vara undergiven innebär att underordna sig någon (eller några) annans (andras) vilja eller kontroll och kan uttryckas både fysiskt och psykiskt.

Sadism och masochism eller sadomasochism (S&M, SM, S/M) handlar om olika

typer av fysiska sensationer. Sadism innebär att njuta av att ge smärta i sexuella sammanhang. Masochism innebär att njuta av att ta emot smärta.

Förkortningen BDSM används genomgående i texten då majoriteten av utövarna själva använder akronymen. Allt oftare ses dock BDSM med tillägget F, alltså BDSMF där F:et står för fetischism. Fetischism innebär att uppleva välbefinnande genom att klä sig i, hantera eller vara nära ett eller flera objekt. Fetischobjekt kan vara allt från klädesplagg i form av exempelvis korsetter eller regnkläder till kroppsdelar som exempelvis fötter och hår. Fetischen kan även bestå av material, till exempel lack och läder. För en del kan en fetischistisk laddning finnas i olika former och färger samt i företeelser som exempelvis att se någon blåsa rökringar eller smälla ballonger (RFSU Stockholms sexualpolitiska BDSM- och fetischismgrupp, 2008). Fetischobjeket behöver inte ha en sexuell laddning och dess betydelse varierar från person till person. Gemensamt brukar dock vara att fetischobjekten förstärker ett välbefinnande. Göteborgs BDSM-grupp (RFSU) började använda förkortningen BDSMF under 2012 och Stockholms BDSM-grupp under 2013. Tillägget har tillkommit dels för att minska osynliggörandet av fetischister och dels för att fetischisterna tidigare inte haft någon självklar tillhörighet. Att lägga till F till akronymen BDSM kan även ses som ett sätt att betona att fetischism är något annat än BDSM. Jag har valt att använda BDSM framför BDSMF av den anledningen att fetischism inte diskuteras och problematiseras i samma omfattning som BDSM i avhandlingen. Jag vill dock markera att fetischism är en central del för många utövare. Orsaken till att denna studie fokuserar mindre på fetischism beror på att utövarna som deltar har mindre erfarenhet av detta område. Då studien är empiristyrd har informanternas utsagor fått styra innehållet. Jag har således låtit deltagarna själva definiera vad de anser ingår i BDSM (jfr Landridge och Barker, 2007).

Positionering och självbild

Det finns en upptagenhet bland utövarna att positionera sig i relation till de olika benämningar som finns inom fältet. Det framkommer tydligt att utövandet har olika innebörder för informanterna, vilket också blev uppenbart under

intervjuerna. En informant kunde beskriva sitt utövande som en sexuell läggning medan en annan informant helt tog avstånd från denna benämning. Det kan sägas ha skett en förskjutning av begreppet BDSM i samband med en popularisering där allt fler benämner sig som utövare, även om de BDSM-praktiker som utförs är ganska ”milda” (sett från BDSM-utövares perspektiv). Det skiljer sig dock om man ser utövandet som något man gör eller något man är, alltså i vilken grad utövandet är en integrerad del av självbilden. Det finns olika begrepp för att beskriva vilken position man definierar sig med inom BDSM. Personer som intar en dominant position beskriver sig i regel som dominant, mistress, domina eller master, och om positionen är mer centrerad till smärta används ibland definitionen sadist. Den som intar en undergiven position beskriver sig oftast som just undergiven, slav eller med det engelska ordet submissive. Om positionen hör samman med smärta används ordet masochist. Om man alternerar mellan dominant och undergiven så kallas det att switcha och man definierar sig som switch.

Jag har valt att använda de begrepp som utövarna själva benämner sig med, varför jag alternerar mellan begrepp som exempelvis slav, undergiven och sub (submissive). En del av utövarna använder begreppen som synonymer medan andra lägger skilda betydelser i begreppen. Att exempelvis vara någons slav kan för vissa vara en mer långtgående uttrycksform än att vara undergiven någon. Det innebär vidare en stor skillnad mellan att se utövandet som en sexuell aktivitet och att leva i ett förhållande där BDSM utövas dygnet runt, där maktförskjutningen konkretiseras inom tillvarons alla områden. Detta är något som inte har uppmärksammats nämnvärt i tidigare forskning, men som jag kommer belysa i avhandlingen. Många personer inom BDSM identifierar sig som queer, även om deras partnerval är heterosexuellt. Det finns en överlappning mellan BDSM och queer-, trans-, homosexuella samt polyamorösa1 _{miljöer. I engelskan används}

genomgående ”community” som benämning på den gemenskap som bildas runt BDSM. Till stor del används detta uttryck även av utövare i Sverige. Begreppet ”gemenskap” är en direktöversättning av engelskans ”community”.

Min egen begreppsanvändning

Det är en lång process att skriva en avhandling och det är tydligt att min egen begreppsanvändning har förändrats efterhand inom vissa områden. Ett sådant område är relationen mellan BDSM och sexualitet. I början av min forskning beskrev jag BDSM som en sexuell praktik men allteftersom jag fått mer kunskap

1 Polyamori innebär kärleksrelationer som på ett eller annat sätt inkluderar mer än två personer. Det kan också vara grupper av personer som knyts samman av relationer, utan att alla har relationer med varandra.

har jag kommit att inse att BDSM har fler och ibland andra aspekter än de sexuella. Behovet att utforska vad sexualitet som fenomen och företeelse faktiskt innebär har varit nödvändigt för att kunna analysera BDSM i relation till sexualitet. Jag återkommer till detta i analyskapitlet ”Från vanilj till kink – BDSM och sexualitet”. Merparten informanter menar dock att BDSM är sammankopplat med vad de ser som sexuella aktiviteter, varför jag kommer att analysera och referera BDSM i relation till sexualitet. Samtidigt vill jag tydliggöra att många utövare påpekar att BDSM kan ha flera/andra betydelser. Kopplingen till sexualitet är således central men inte den enda.

Jag utgår från de definitioner som deltagarna själva använder och ordet ”utöva” i relation till BDSM används av samtliga. Att utöva BDSM är ett brett begrepp och syftar till hela det vida spektrum som BDSM utgörs av. Begreppen ”utöva” och ”utövande” används också då jag vill vidga betydelsen av BDSM till att inte enbart innefatta sexuella praktiker. Kriminologen Andrea Beckmann (2009) för ett liknande resonemang och använder begreppet ”bodily practices” för att lyfta fram att ett utövande kan ha fler inslag än de sexuella. När jag använder begreppet ”utlevnad” syftar jag till praktiserandet i de avgränsade sessionerna, vilket kan vara allt från ett iscensättande av en förnedringsfantasi till en pisksession. I populärkulturen används ofta begreppet ”avvikande” i samband med BDSM. Jag undviker detta begrepp då jag menar att det reproducerar en negativ syn på BDSM som just avvikande. Istället är jag intresserad av att fråga varför och hur BDSM har betraktats som avvikande och patologiskt samt hur detta påverkar utövare idag. En sådan fråga möjliggör en analys av hur samhälleliga normer om (sexuella) praktiker, beteenden och aktiviteter reproduceras och gestaltas. När utövarna själva använder något av begreppen i sina beskrivningar och berättelser återger jag dem givetvis i samma ordalag.

1.2 BDSM ur ett genealogiskt perspektiv

Human sexualities emerge through complex symbolic systems in specific social worlds (or cultures), grounded in material, biographical and bodily lives and embedded in wider historical structures – themselves always on the move, shaped by time and space, and orchestrated through power and inequalities (Plummer 2012, s. 249).

Precis som sociologen Ken Plummer beskriver att den mänskliga sexualiteten är sprungen ur komplexa symboliska system inbyggda i samhälleliga och historiska strukturer, ser jag BDSM som en del i det samtida samhällets

strukturer. Avhandlingen ryms inom den poststrukturella teoribildningen där begrepp som diskurs2_{, makt}3 _{och genealogi}4 _{har central betydelse. Jag vill här}

presentera dessa begrepp för att på så sätt introducera läsaren till avhandlingens vetenskapsfilosofiska hållningar samt som ett sätt att placera in BDSM i vad som kan ses som ett diskursivt landskap. Liksom genusvetaren Hanna Hallgren (2008, s. 448), anser jag det viktigt att ”inte avfärda historien som något förutsägbart, trist, redan uttömt och hänt utan undersöka hur komplext den uppträder, verkar i, och formar det nuvarande”.

Såväl filosofen Michel Foucault (1971/1984; 1980), språkvetaren Judith Butler (1990/2007; 1997) som filosofen Gilles Deleuze (1983) använder begreppet genealogi, ett perspektiv hämtat från filosofen Friedrich Nietzsche (1887/1994) där den traditionella synen på historia ifrågasätts. Istället läses utvecklingen bakåt, från dess slut till dess början. Foucault beskriver genealogi som en historia om nutiden och, som den feministiska filosofen Margaret McLaren (2002, s. 35) påpekar: ”Foucault’s genealogies are a form of social criticism. He consistently emphasizes the contingency of historical processes, indicating that things could be otherwise.” Enligt Foucault existerar makten inom diskurserna vilka definierar olika sorters ”sanningar” under olika historiska tider. Men diskurser kan också samexistera och skapa multipla förståelser av ett fenomen vilket blir tydligt när det kommer till BDSM. Enligt McLaren (2002) öppnar den genealogiska metoden upp för frågor om hur samtida praktiker, institutioner och kategoriseringar har blivit på de sätt som de är. Filosofen José Medina (2011, s. 12) menar att ”the critical goal of genealogy is to energize a vibrant and feisty epistemic pluralism so that insurrectionary struggles among competing power/knowledge frameworks are always underway and contestation always alive”. I det genealogiska angreppssättet har således inte sexualitet (eller BDSM) ett ursprungligt tillstånd; en ursprunglig, ”naturlig” sexualitet existerar inte (Butler, 2005).

Foucault beskriver sexualitetens historia från ”the viewpoint of a history of discourses rather than from the viewpoint of the history of science” (Halperin 1995, s. 4). Nutiden har konstituerats på sätt som ses som självklara och naturliga men dessa är endast effekter av politiska, sociala, kulturella och historiska

2 Jag följer Winther Jörgensen & Philips (2000, s. 8) begreppsförklaring där diskurs ses som ett bestämt sätt att tala om

och förstå världen (eller avsnitt ur världen).

3 Mina definitioner av makt hämtar jag från Michel Foucault (1976/2002a) som menar att makten ska ses som produktiv; den producerar subjekt och identiteter. Den är relationell; den existerar som skapande för personer inom relationer och slutligen så opererar makten överallt; i alla relationer och på alla samhälleliga nivåer.

4 Jag utgår främst från Foucaults genealogi som handlar om att spåra maktmönster som uppkommer genom diskursers växelverkan. Avsikten med den genealogiska metoden är inte att studera de som har eller hade makt under en viss tid utan snarare om att undersöka hur diskurser möjliggörs, växelverkar och skapar ”sanningar”.

skeenden och händelser. Även Deleuze och Guattari (1987/2012) vänder sig mot idén att det endast skulle finnas en historia eller en verklighet. Istället betonar de att det finns flera olika skikt där det mänskliga livet bär på många parallella historier:

The history of a thing, in general, is the succession of forces which take possession of it and the co-existence of the forces which struggle for possession. The same object, the same phenomenon, changes sense depending on the force which appropriates it. History is the variation of senses (Deleuze och Guattari, 1972/1983, s. 3).

Ingen historisk händelse har en ensam orsak, enligt Deleuze och Guattari (1987/2012). Istället är den ett svar på flera skilda och överlappande serier av händelser. En historia över händelser visar hur vissa splittringar och avbrott skapar nya sätt att förstå liv, mänsklighet, tid och rum. Historiens uppgift blir att översätta en samexistens av blivanden till en ordningsföljd (Deleuze och Guattari 1987/2012). Genom att tillämpa ett genealogiskt perspektiv kan vi uppmärksamma våra ofta oreflekterade uppfattningar om vad som antas normalt och naturligt samt öppna upp för frågor om gränser som omger dessa uppfattningar samt hur de har skapats och vidmakthållits. Såväl Butler som Foucault talar om diskurs som en sanningsregim och öppnar på så vis upp för en vidare betydelse av diskursbegreppet. Deras användande av sanningsregim är betydelsefullt då de lyfter diskursen till att omfatta mer än bara språket. Genom begreppet knyter de diskursen till att omfatta även kropp och handlingar. Kriminologen Mikael Hörnqvist (2012) menar att Foucaults användning av sanningsregim ligger nära Gramscis hegemonibegrepp5 _{och förklarar begreppet som ”en serie djupt liggande}

omdömen som avgör vad som kan framstå som trovärdigt eller lämpligt” (Hörnqvist 2012, s. 111). Butler (1990/2007, s. 9) beskriver hur ”våra föreställningar om kön och sexualitet uppstår som en effekt av en sanningsregim som är instiftad och legitimerad av ett maktpolitiskt system. Via ett komplext samspel mellan makt och diskurser (…) säkrar kulturen en obligatorisk heterosexualitet”. Jag är inspirerad av sanningsregimsbegreppet då jag menar att konstruktionen av BDSM inte är en individuell företeelse utan bör snarare förstås som en social process, vilken innefattar kroppar och praktiker som kan (och bör) placeras in i en såväl historisk som samtida kontext.

5 Hegemoni, som ett samhällsteoretiskt begrepp, myntades under 1920- och 1930-talen av Antonio Gramsci. Han menade att kapitalismen består av ett dominerande skikt i samhället som behåller sin ställning genom att de dominerade accepterar ordningen. Ur de härskandes hegemoni skapas värderingarna som sedan överför värderingar till de dominerade, vilka i sin tur tolkar och accepterar dessa värderingar som sanningar. Enligt Gramsci handlar hegemoni om dominansen över kulturen, snarare än över det ekonomiska och politiska inflytandet. Makten råder även över attityder och förhållningssätt, och bestämmer på så sätt vilka normerna i samhället ska vara (Ehnmark, 2005).

Eftersom diskurser och sanningsregimer skapar världen på bestämda sätt betyder det samtidigt att andra alternativ utestängs. Diskurs och sanningsregim är nära sammankopplat med maktrelationer och normativa fenomen i samhället. När dessa väl uppmärksammats möjliggörs ett ifrågasättande som kan leda till förändring (Boréus, 2011). Fenomen får sin betydelse i relation till andra begrepp, händelser och skeenden där olika maktrelationer och kunskapsfält strålar samman och skapar multipla förståelser av praktiker som exempelvis BDSM (Foucault, 1976/2002). Vad som tas för sant skapas således inom diskursen och att det inte finns någon originalsanning bortom diskursen är en hållning som förenar mitt tankesätt med flera poststrukturella teoretiker (se exempelvis Laclau och Mouffe, 1985/2008). Enligt Foucault (1971/1993) skrivs historien genom diskursernas kamp att definiera verkligheten; olika sociala fenomen fångas in och blir begreppsliggjorda. Då det sociala fenomenet blir begreppsliggjort, blir det samtidigt föremål för klassificerande och ett vetande. Vetenskapen upprättar sedan en dikotomi mellan önskvärda (”normala”) och icke önskvärda praktiker (”avvikande”). Även diskursteoretikerna Laclau och Mouffe (1985/2008) förnekar en ursprunglig sanning och menar att allt är beroende av hur diskurser blivit hegemoniska. De menar att en diskurs kan uppnå hegemoni utan att andra diskurser försvinner; det pågår alltså en ständig maktkamp. En relevant kritik som ofta riktas mot detta synsätt handlar om begrepp som berör verklighet, vetenskap och sanning. Om inget existerar bortom tanken och om allt är kontingent och föränderligt, hur kan då överhuvudtaget något sägas om ett fenomen? Laclau och Mouffe (1985/2008, s. 162) svarar: ”Vi förnekar inte att sådana objekt existerar utanför tanken, men vi tillbakavisar det helt annorlunda påståendet att objekten skulle kunna konstituera sig själva bortom alla diskursiva tillblivelsevillkor.” Det är inte fenomenens varande i sig som ifrågasätts utan snarare deras konstituerande utanför de diskursiva villkoren.

Genom att fokusera komplexiteten, och verklighetens skiftande karaktär kan man upptäcka och kritiskt granska hur dominerande föreställningar är föränderliga över tid och beroende av sitt sammanhang (Winther Jörgensen och Philips, 2000). Normer och uttryckssätt, såsom språk och tolkningar är avgörande för hur vi betraktar och uppfattar världen. Detta är centralt i det poststrukturalistiska perspektivet, som också tar fasta på vilka möjligheter som finns att förändra och påverka maktrelationer och maktstrukturer. Genom att ha en kritisk hållning till strukturer som anses som ”naturliga” och självklara i såväl språket som kulturen, kan man möjliggöra det som kulturvetarna Marianne Winther Jörgensen och Louise Phillips (ibid) kallar att förflytta det objektiva till det politiska, det tysta

och självklara till något som kan tas ställning till, som man kan vara för eller emot. Det tysta och självklara kan på så sätt göras tillgängligt för diskussion och kritik vilket i en förlängning kan leda till förändring.

Enligt Foucault (1976/2002a) är vi beroende av att leva i en social ordning vilken alltid är konstituerad i makt. Vi är dock inte beroende av att leva i en särskild social ordning och uteslutningen av andra ordningar är alltid förbunden med makt. Vetenskap blir till inom diskursiva fält och för att få kunskap om ett visst fenomen måste det således undersökas inom de diskursiva fälten (Herz och Johansson, 2013). Medina (2011, s. 21) poängterar:

Genealogies have to be always plural, for genealogical investigations can unearth an indefinite number of paths from forgotten past struggles to the struggles of our present. And the insurrections of subjugated knowledges they produce also need to remain plural if they are to retain their critical power, that is, the capacity to empower people to resist oppressive power/knowledge effects.

Ett genealogiskt perspektiv på BDSM tydliggör att det finns flera samexisterande bilder av BDSM som är sprungna ur historiska skeenden eller diskurser, vilka utövare har att förhålla sig till i relation till det individuella utövandet. Jag vill visa hur dessa olika synsätt, tolkningar och politisk-ideologiska praktiker har format och strukturerat den sociala verklighet som utgör BDSM av idag. I praktiken har denna process utspelat sig på olika arenor, som jag i den fortsatta framställningen valt att benämna diskursiva arenor.

Från patologisering till normalisering?

Även om det var först i slutet av 1800-talet som sadomasochism blev uppmärksammat i klassificeringssystem har beskrivningar av sadomasochism påträffats i den medicinska litteraturen så långt tillbaka som på 1600-talet. I de tidigaste funna texterna beskrivs piskning som ett botemedel för erektil dysfunktion hos män och bristande lust hos kvinnor. I takt med industrialismens utbredning under 1800-talet blev samhället alltmer urbaniserat och sekulariserat och behovet av nya tekniker för att kontrollera individens sexualitet uppstod. Medelklassens utbredning ledde till en ökad konsumtion och möjlighet till större fritid och privatliv vilket också innebar markanta förändringar i människans sexualitet (Langdridge och Barker, 2007). Det var också under detta århundrade som sexuella beteenden blev ett sätt att kategorisera grupper i samhället. Den sexuella läggningen kom att spela en viktig roll i formandet av individers identitet. Foucault (1976/2002a, s. 62) beskriver perversionernas införande:

Från slutet av 1700-talet fram till vårt århundrade smyger de i samhällets springor, förföljda men inte alltid av lagen, inspärrade ofta, men inte alltid i fängelse, sjuka kanske, men skandalösa, farliga offer, rov för en underlig sjuka som bär namnet last och ibland brott. Sexuellt vakna barn, brådmogna småflickor, misstänkta skolpojkar, tvivelaktiga tjänare och informatorer, hustruplågare, fetischister, ’fula gubbar’: de hamnar hos disciplinnämnder, på uppfostringsanstalter, i straffkolonier, inför domstol och på dårhus; de söker läkare för sin skam och går till domaren med sin sjukdom.

Genom psykiatrin och psykoanalysens allt större inflytande under 1900-talets första hälft skapades nya psykologiska modeller som lade orsakerna till perversionerna i felutvecklingar i barndomen, något som även kom att gälla sadomasochism (Ohlsson, 2009). År 1886 publicerade den tyske läkaren och psykiatern Richard von Krafft-Ebing sitt verk Psychopathia Sexualis vari sexuella beteenden knöts till ett klassificeringssystem. Innan publiceringen hade sadomasochism inte blivit nämnvärt uppmärksammat och sågs varken som en läggning eller som ett sjukt beteende. Psykoanalysens grundare, Sigmund Freud, slog år 1905 samman begreppen till sadomasochism. Enligt Freud var sadomasochism en störning som uppkommit som en följd av ett undertryckande av undermedvetna impulser. Masochism var enligt honom främst en kvinnlig åkomma medan sadism var vanligare hos män. Såväl Krafft-Ebing som Freud såg intresset för sadomasochism som en perversitet och ett sjukligt beteende.

Detta synsätt fick ett starkt genomslag i den medicinskt och kliniskt inriktade forskningen och var dominerande fram till slutet av 1960-talet (Weinberg, 2006). Psykologiforskaren Darren Langdridge (2011, s. 374) skriver: ”The power of medicine to pathologize has long been recognized, and this is particularly apparent with sadomasochism, where the voice of the participant has been drowned out by the voice of the medical professional.” Sociologen Stanley Cohen (1985) beskriver denna historiska process av diagnostiserande och klassificerande av människor och deras beteende som en form av legitimt ”system of knowledge and power” (ibid, s 184), vars syfte var att disciplinera, normalisera och kontrollera. Cohen är inspirerad av Foucaults begrepp biomakt (Foucault, 1976/2002a) med vilket han syftar till att beskriva hur historiskt förankrade institutionaliserade former av social kontroll disciplinerar kroppar. Enligt Cohen kan diagnosens syfte betraktas som en (moralisk) kontrollmetod för att disciplinera dessa former av uttryckssätt eller för att använda idéhistorikern Karin Johanissons ord: ”Moral och medicin ingick en slagkraftig allians” (2010, s. 130).

Den samhällsvetenskapliga forskningens utbredning, den politiska aktivismen samt internets genomslag (Langdridge och Barker, 2007) var faktorer som bidrog till den svenska borttagningen av sadomasochism som en psykiatrisk diagnos ur Socialstyrelsens sjukdomsklassifikation (ICD-10)6_{. I och med borttagandet,}

fastslog Socialstyrelsen att sadomasochism bör ses som ett bland andra sexuella uttryckssätt. Det som idag ska förstås som ett, bland andra, sexuella beteenden och uttryckssätt har således varit föremål för behandling utifrån medicinsk kunskap och även blivit bedömt genom en moralisk referensram (Ohlsson, 2009). Den kunskap som klassificeringen organiserar framstår då inte som en direkt avspegling av en sjukdomsverklighet utan snarare som en konsekvens. Robert Ohlsson, som forskat om psykisk ohälsa, (2009, s. 24) påpekar:

Det faktum att det saknas en entydig definition av vad som ska inkluderas i det diagnostiska systemet gör till exempel att omständigheter och värderingar blir avgörande för vad som uppmärksammas och görs till föremål för klassificering. Processen involverar med andra ord inte bara neutrala beskrivningar av empiriska fall, utan även tolkningsmoment och bedömningar av det adekvata i att betrakta något som just ett medicinskt problem.

Exempelvis menar kritiker att diagnosborttagandet av såväl homosexualitet år 19797 _{som sadomasochism år 2009 till stor del var resultatet av framgångsrikt}

arbete från olika intressegrupper och handlade mer om politiska ställningstaganden än vetenskapliga. Man lyfter med sådana fall fram hur såväl diagnosticering och av-diagnosticering har både en moralisk och politisk dimension som tenderar att osynliggöras eller förnekas. Sociala normer som anger vad som är ”rätt” och ”riktigt” tenderar att omdefinieras till medicinska normer som anger vad som är ”friskt”. Det blir tydligt att vetenskapen inte kan stå fri från moraliska och politiska dimensioner och att vetenskap och moral är tätt sammantvinnade. Trots att diagnosborttagandet innebar en rörelse bort från sjukdomsbilden lever denna bild fortfarande på många sätt kvar i praktiken, varför det kan vara relevant att tala om en kulturell eftersläpning.

6 I dagsläget finns två etablerade klassifikationssystem för psykiska störningar inom hälso- och sjukvård: den internationella klassifikationen över sjukdomar (ICD-10) publicerad av Världshälsoorganisationen WHO, och det amerikanska psykiatriska samfundets klassifikationssystem, Diagnostisk och statistisk manual över mentala sjukdomar. I maj 2013 publicerades den femte upplagan; DSM-5. För vidare information om ICD-10 i Sverige hänvisas till: http:// www.socialstyrelsen.se/klassificeringochkoder och för DSM-V:

http://psych.org/MainMenu/Research/DSMIV/DSMIVTR.aspx; http://www.dsm5.org

7 Såväl nutida som historiska klassificeringar finns att läsa om på Socialstyrelsens hemsida: http://www.socialstyrelsen. se/klassificeringochkoder/diagnoskoder/historiska-klassifikationer

Pasi Falk (1994) redogör för hur sexualitet och sexuella uttryckssätt har blivit formade genom dominerande diskurser inom medicin, religion och rättsväsende vilka har, med Foucaults (1974/1993) ord, disciplinerat kroppar genom tiderna. Syftet med diagnosen sadomasochism kan ur detta perspektiv betraktas som en moralisk kontrollmetod för att de sadomasochistiska kropparna skulle kunna disciplineras (jfr Cohen, 1985). Borttagandet av sadomasochism som diagnos utgör ett tydligt exempel på en diskursiv förändringsprocess av BDSM. Trots diagnosborttagning blir BDSM fortfarande i många kontexter betraktat som såväl patologiskt som perverst.

Genom att studera uppslagsorden sadism, masochism och sadomasochism undersöker historikern Kim Herburt (2009) hur sadomasochism konstruerades i svenska uppslagsböcker under perioden 1876–2006. Han (s. 426) konstaterar: ”Det mest framträdande i undersökningen (är) att framställningen av sadomasochism i grunden inte förändrades över tid. En tydlig negativ bild med klart värdeladdade ord, en osynlig norm och en sjukdomskontext dominerade.” Johanisson (2010), som beskriver hur den avvikande sexualiteten har används som ett maktinstrument, menar att ett av historiens effektivaste vapen mot enskilda individer eller grupper har varit att beskylla någon för avvikande sexualitet. Det är inte svårt att se hur nära sammanlänkad den medicinska vetenskapen är med politiska intentioner och sociala påtryckningar och normer. Från denna historiska beskrivning av BDSM från ”patologisering till normalisering” vill jag gå vidare med att undersöka de politiska arenornas inverkan vad gäller synen på BDSM och villkoren för utövare.

BDSM i forskningen

Sedan början av 1900-talet har BDSM blivit undersökt, definierat och kategoriserat inom olika forskningsdiscipliner. Merparten av den forskning som har producerats har skett i de västerländska länderna. Under 1960-talet började sociologisk och psykologisk forskning ifrågasätta och utmana den dåvarande dominerande medicinska synen (Sisson, 2007) och det är främst forskning som har producerats inom den samhällsvetenskapliga traditionen som jag kommer att lyfta i detta kapitel. Antropologen Paul Gebhard lyfte redan år 1969 fram BDSM som ett sexuellt beteende, vilket är kulturellt producerat och beroende av ett socialt sammanhang. Detta synsätt har därefter utvecklats av flera forskare (se exempelvis Langdridge och Barker, 2007; Plante, 2006; Weinberg, 2006; Taylor och Ussher, 2001; Sandnabba et al, 1999; Levitt et al, 1994). Det var dock inte förrän i slutet av 1900-talet och i början av 2000-talet som den samhällsvetenskapliga forskningen nådde en bredare publik. Sociologen Laura

Zambelli (2015) sammanfattar sin gedigna litteraturöversikt med att konstatera att BDSM har genomgått en normaliseringsprocess från 1970-talet och framåt. Från att ha blivit undersökt som en perversion och sjukdom utforskas BDSM numera främst genom begrepp som praktik och identitet.

Många studier (exempelvis Nordling, 2009; Newmahr, 2008a och Weinberg, 2006) poängterar att BDSM är ett relativt obeforskat ämne inom den samhällsvetenskapliga disciplinen. Inom forskningsområdet har empiriska studier prioriterats, och särskilt statistiskt baserade undersökningar. Kvantitativa infallsvinklar dominerar och flera enkät- och intervjustudier har gjorts med ett relativt stort urval och material. Det empiriska materialet finns således, men har endast i liten utsträckning analyserats med en teoretisk förankring. En tänkbar orsak är att ämnet fortfarande är relativt nytt inom samhällsvetenskapliga discipliner och att tendenser fortfarande är svåra att urskilja. Under de senaste åren har dock allt fler studier genomförts utifrån kvalitativa metoder där utövare har intervjuats och empirin tolkats genom olika samhällsvetenskapliga teorier. Sociologen Thomas Weinberg (2006) har gjort en översikt av den sociologiska och socialpsykologiska forskningen om sadomasochism. Om den tidigare kliniska och medicinska forskningen mer centrerade kring individen har den senare forskningen enligt Weinberg, framförallt fokuserat på den sociala organiseringen av sadomasochism, sadomasochistiska interaktioner, socialisering in i ett utövande, normer och värderingar samt sadomasochistiska preferenser. Majoriteten av den samhällsvetenskapliga forskningen om BDSM har alltså producerats under de senaste decennierna och det finns fortfarande många kunskapsluckor. Till exempel har forskningen nästan uteslutande producerats i västvärlden, utförd av vit medelklass. Det finns ytterst lite kunskap om hur BDSM utövas utanför västvärlden. Detta är ett dilemma som också påtalas av andra forskare (se exempelvis Langdrigde och Barker, 2007).

Det finns flera likheter mellan homosexualitetsforskning och forskning om BDSM, exempelvis vad gäller utövares upplevelser av stigmatisering och marginalisering, en eventuell komma ut-process, funderingar om anledningar till ett BDSM-intresse samt tidigare diagnostisering och en kulturell eftersläpning vad gäller diskurser och diskursers påverkan. Homosexualitet var klassat som en psykiatrisk diagnos enligt Socialstyrelsens diagnossystem ICD-10 fram till år 1979, samma diagnossystem som tog bort sadomasochism som diagnos trettio år senare, år 2009.

Nedan vill jag göra några nedslag i den forskning som har producerats inom samhällsvetenskapliga discipliner för att ge en bild av vad tidigare studier har kommit fram till vad gäller bland annat omfattning av BDSM, hur man kan förstå orsakssamband, samt utövarnas psykologiska hälsa. Jag kommer därefter att diskutera olika etnografiska studier om BDSM.

Omfattning och praktiker

Det finns flera studier som undersöker hur många som utövar BDSM. Redan på 1950-talet fann den amerikanske sexologiforskaren Alfred Kinsey att 3-12 procent av kvinnorna (1953) och 10-20 procent av männen (1948) blev sexuellt upphetsade av en sadomasochistisk berättelse. Två större studier; Richters et als (2008) australienska studie, där nästan 20 000 intervjuades och den svenska befolkningsstudien (Lewin m fl, 1996), där 2 810 personer deltog, visar att andelen som utövar BDSM ligger på omkring två procent av befolkningen. I den svenska befolkningsstudien uppgav fem procent att de har deltagit i rituella lekar med dominans och undergivenhet. Janus och Janus (1994) studie visar att upp till fjorton procent av amerikanska män och elva procent av amerikanska kvinnor har deltagit i någon form av BDSM. Som vi kan se visar olika studier olika resultat vad gäller omfattningen av utövande. En tänkbar förklaring är att enkätfrågorna har blivit ställda på olika sätt. Exempelvis är det en stor skillnad mellan de vanligt förekommande frågorna: Har du någon gång utövat BDSM? Är du BDSM-utövare? och Blir du sexuellt upphetsad av dominans och underkastelse? I Andreas Wismeijers och Marcel van Assens (2013) holländska studie deltog 902 utövare samt en kontrollgrupp med personer som inte utövade BDSM, om 434 personer. Utövarna hade högre utbildningsnivå än kontrollgruppen där sjuttioen procent av ut

ö

varna var universitetsutbildade jämfört med sextioen procent av kontrollgruppen. Båda grupperna hade betydligt högre utbildningsnivå än den holländska befolkningen i övrigt, där cirka en tredjedel är universitetsutbildade (Wismeijer och van Assen, 2013). Av de 164 männen i Nordlings finska studie (2009) hade över hälften ledande positioner i arbetslivet och en tredjedel hade universitetsutbildning. En hög utbildningsgrad bland utövare har konstaterats i flertalet studier. Moser och Madeson (1996) påpekar dock att man bör vara försiktig med att dra för stora växlar av dessa resultat och menar att det snarare kan vara så att välutbildade personer deltar i akademiska studier i högre utsträckning. I deras studie kunde de se att utövare finns i olika samhällsklasser, etniciteter, religioner och sexuella tillhörigheter.

Såväl i Richters et als (2008) som i Nordlings (2009) studie konstateras att BDSM är vanligare bland homosexuella och bisexuella än bland heterosexuella personer. Nordling (2009) kunde urskilja tydliga mönster, vilka han kallar sexuella skript, bland utövarna. Dessa skript delades in i fyra övergripande grupper: hypermaskulinitet, smärta, fysisk restriktion samt förnedring. Kvinnorna och de heterosexuella männen föredrog aktiviteter och beteenden som innefattade förnedring. De heterosexuella männen valde en masochistisk roll i högre utsträckning än de homosexuella männen. En klar majoritet utövade ”vaniljsex” som komplement till BDSM, endast fem procent ägnade sig enbart åt BDSM. I Cutlers studie (2003) hade nästan en tredjedel av personerna enbart BDSM-inriktad sex. I Richters et als (2008) studie hade såväl de kvinnliga som de manliga utövarna haft fler sexuella erfarenheter och fler sexuella partners, använt sexleksaker samt varit engagerade i gruppsex, fisting och rimming8 _{i högre}

utsträckning än befolkningen i övrigt.

Subjektivt välbefinnande och orsakssamband?

Flera samhällsvetenskapliga studier har intresserat sig för huruvida det finns ett orsakssamband mellan tidigare traumatiska, våldsmässiga erfarenheter och ett BDSM-utövande. I Nordlings finska studie (2009) förekom ett sexuellt utnyttjande i barndomen signifikant mer bland BDSM-utövare i jämförelse med befolkningen i allmänhet9_{. Av de 33 intervjupersonerna som deltog i Cutlers studie (2003) hade}

ungefär hälften av deltagarna varit utsatta för någon form av missförhållande bakåt i tiden varav sex personer uppger sexuella övergrepp. Flera studier visar dock att BDSM inte har samband med tidigare upplevelser och erfarenheter av våld eller andra traumatiska händelser. En av de mer omfattande empiriska undersökningar av demografiska och psykosexuella egenskaper hos BDSM-utövare har gjorts av sexologiforskaren Juliet Richters och hennes kollegor (2008). Genom att använda data från en nationell australiensisk studie undersöktes variabler som sexuella preferenser och erfarenhet, subjektivt välbefinnande samt sannolikheten för en historia av sexuellt tvång bland BDSM-utövare. Genom att jämföra med personer som inte utövade BDSM kunde forskarna konstatera att BDSM-utövare inte blivit utsatta för sexuellt våld i högre utsträckning och att utövandet inte var förknippat med högre risk för psykisk ohälsa eller sexuella dysfunktioner än kontrollgruppen.

8 Rimming innebär att slicka i och omkring analen.

9 Av de 164 manliga deltagarna i studien angav 8 procent sexuella övergrepp i barndomen jämfört med 1,3 procent i populationen i övrigt. Av de kvinnliga deltagarna var siffrorna 23 procent kontra 7 procent (det bör dock påpekas att endast 22 kvinnor deltog).

Detta resultat går i linje med vad flera andra forskare har kommit fram till (se exempelvis Sagarin et al., 2009; Connolly, 2006; Cross och Matheson, 2006). Ett antagande som varit vanligt och som bottnar i den psykoanalytiska forskningen om BDSM, är att personer som utövar BDSM har en sämre anknytningsutveckling jämfört med personer som inte utövar BDSM. Wismeijer och van Assen (2013) fann inte stöd för att BDSM-utövare skulle ha en sämre anknytningsutveckling på grund av en historia med sexuellt våld eller andra traumatiska upplevelser. I flera studier där den psykosociala hälsan hos BDSM-utövare undersökts, uppvisar utövarna snarare högre nivåer av subjektivt välbefinnande jämfört med personer som inte utövar BDSM (exempelvis Wismeijer och van Assen, 2013; Richters et als, 2008; Moser, 1999; Moser och Levitt, 1995; Gosselin och Wilson 1980). Flera forskare lyfter fram BDSM:s terapeutiska och healande potential (exempelvis Barker et al, 2007; Easton 2007; Henkin 2007). Terapeuten och författaren Dossie Easton (2007) tar avstamp i Jungs arketyper och beskriver hur BDSM kan användas för att utforska ”våra innersta jag”. I Danielle Lindemanns sociologiska studie (2012) menar de intervjuade prodominorna att de agerar terapeuter i relation till sina manliga kunder, något som var tydligt även i min magisteruppsats om försäljning av BDSM-tjänster (Carlström, 2010, opublicerad).

Etnografisk forskning

Weinberg (2006) konstaterar att det finns ytterst få etnografiska studier om BDSM och hänvisar till de svårigheter som etnografen ofta möter, som exempelvis att få tillträde till fältet. Efter Weinbergs forskningsöversikt har det dock producerats ett flertal etnografier på området. Jag vill presentera några av dem här.

Sociologen Staci Newmahr (2011) har gjort en fyraårig etnografisk undersökning om hur sadomasochism upplevs, erfars och konstrueras i en amerikansk SM-gemenskap vilket resulterade i boken Playing on the Edge, Sadomasochism, Risk

and Intimacy. För Newmahr är nyckelbegreppet för att förstå sadomasochism intimitet. Utövandet handlar betydligt mer om intimitet än om sex eller makt,

enligt Newmahr. Under arbetets gång lämnar Newmahr rollen som observatör och övergår till en deltagande roll. Hennes egna tankar och reflektioner över att bli en utövare utgör en central del av studien. Hon sammanfattar studien med att lyfta fram utövandet som mångfacetterat och fullt av motsägelser: ”it is subversive and conformist, liberating and constraining, performative and authentic, and misogynistic and feminist” (Newmahr, 2011, s. 168).

Antropologen Margot Weiss (2011) studie Techniques of Pleasures, BDSM

and the Circuits of Sexuality bygger på fältarbete i USA. Hon besökte klubbar,

deltog i workshops och intervjuade över sextio utövare i San Francisco Bay Areas pansexuella10 _{BDSM-scen. Weiss sammanlänkar det privata och personliga}

utövandet med senkapitalism, nyliberalism och konsumtion i samhället och undersöker BDSM i relation till övergripande maktrelationer som kön och etnicitet. Hon utmanar bilden av BDSM som en gränsöverskridande och subversiv praktik. Istället, menar hon, bör BDSM betraktas som relationer vilka förenar individer, begär och förkroppsligande med sociala hierarkier och maktrelationer i samhället. Hon utforskar exempelvis iscensatta BDSM-rollspel som bygger på slavauktioner och nazism och betonar att ”race and ethnicity, as well as gender, are hot buttons or triggers because they are central conduits between the affective/ subjective and the social/structural/national” (s. 216). Hon poängerar att det inte finns en entydig läsning av BDSM. Emellanåt kan utövandet snarare reproducera och förstärka de hierarkier och maktrelationer som finns i samhället snarare än att utmana desamma. Sociologen Gert Hekma (2013, s. 750) förhåller sig kritisk till Weiss resonemang och ställer frågan hur ett utövande ska kunna vara både politiskt korrekt och erotiskt:

Weiss never suggests how they could pass her political test: how could anyone accept the PC (politically correct) line on sexism and consent, or on consumerism, as Weiss does, and still have an erotic or even social life – as BDSMer, as straight or gay, or as consumer – given the pervasive sexism, homonormativity, neoliberalism, and many other activating factors of social inequality?

Weiss resonemang (liksom Hekmas kritik av detsamma) är intressant och genererar frågor om moraliskt ansvar i samband med utövandet. Jag kommer att återkomma till dessa frågor i analyskapitlen. Om Weiss har en kritisk och granskande blick på BDSM är Andrea Beckmanns inställning betydligt mer positiv. Samtyckande sadomasochism bör varken ses som sjukligt eller kriminellt. Istället, menar Beckmann, kan utövandet möjliggöra ett existentiellt lärande och utforskande. Hennes bok The Social Construction of Sexuality and Perversion.

Deconstructing Sadomasochism (2009) baseras på etnografiskt fältarbete i

London. Hon dekonstruerar sadomasochism som patologisk praktik genom att fokusera på de levda erfarenheterna av samtyckande sadomasochism. Hon undersöker hur den kroppsliga njutningen förhåller sig till den politiska sfären mot en bakgrund av en kommersiell homogenisering av begär. Hon undersöker även intimitetens och den sexuella etikens betydelse.

I samma anda har sociologen Robin Bauer (2014) gjort en empirisk studie av lesbiska, trans och queera BDSM-praktiker, identiteter, relationer och nätverk. Boken, som heter Queer BDSM Intimacies – Critical Consent and Pushing

Boundaries, baseras på intervjuer och deltagande observation under fem år och

undersöker flera BDSM-arenor och nätverk för kvinnor och transpersoner i USA och Västeuropa. Bauer visar att queera BDSM-utövare har skapat specifika sociala arenor anpassade för att utforska såväl de egna identiteterna bortom binära kategoriseringar av man/kvinna och homo/heterosexuella, som att skapa nya former av livsstilar, kön, sexualitet, intimitet och gemenskap. Bauer visar hur BDSM-inramningen ger utövare möjlighet att utforska sina egna gränser, maktdynamiker, samtycke och intimitet.

Även Laura Zambelli (2015) tar avstamp i intimitetsbegreppet i sin avhandling med namnet The Deepest Intimacy. A Sociological Account of Bondage,

Domination, Sadism and Masochism (BDSM) in Contemporary Italy. Hon

har gjort observationer i BDSM-nätverk i Milano och intervjuat fyrtiofyra heterosexuella utövare. Zambelli ser BDSM som en postmodern form av intimitet och undersöker utövandet på mikronivå (interaktioner mellan utövare), mesonivå (gruppers formationer och dynamiker) och makronivå (hur BDSM fungerar inom och i relation till det övergripande samhället). Hon diskuterar hur de relationella och sexuella BDSM-praktikerna förhåller sig till det italienska samhällets makt- och könshierarkier.

Danielle Lindemanns (2012) etnografi Dominatrix. Gender, Eroticism and Control

in the Dungeon baseras på fältarbete i New York och San Francisco. Lindemann

har intervjuat sextiosex professionella dominatrix och belyser kvinnornas arbete och deras möte med kunder. Lindemann menar vi har mycket att lära av de professionella dominorna och att deras tillvaro kan vara ett fönster till en värld ”where things could work differently” (s. 185). Samtidigt som hennes studie handlar om professionella dominor och kommersiell BDSM vill hon undersöka de serier av spänningar som hon menar finns i att strukturera den postmoderna tillvaron, exempelvis mellan professionell och klient, man och kvinna, dominant och undergiven, traditionell maskulinitet/femininitet och okonventionell maskulinitet/femininitet.

I detta avsnitt har jag gjort några nedslag i den samhällsvetenskapliga forskningen om BDSM. Jag vill nu gå vidare till en annan diskursiv arena som har haft – och fortfarande har – en viktig betydelse i synen på BDSM, nämligen den politiska.

Politiska arenor

Feminismer

Feminismen inkluderar en rad olika positioner och riktningar, där den gemensamma nämnaren är att de beskriver kvinnans underordning. Och, som McLaren (2002) påpekar, feministiska teorier är alltid politiska. Feministiska rörelser har haft en stor inverkan på den nutida synen på BDSM-rörelsen och dess legitimitet. Under 1970- och 80-talen framförde radikalfeminismen en syn på sadomasochismen som det yttersta exemplet på ett kvinnoförtryckande och patriarkalt samhälle. Radikalfeminismen förklarade BDSM som en ytterlighet av det patriarkala förtrycket där de förväntade normerna för hur en man och kvinna bör bete sig, befästes. Två nyckelpersoner i denna debatt var de radikalfeministiska teoretikerna Catharine MacKinnon (1989) och Andrea Dworkin (1981), som anordnade antisex-kampanjer där de förespråkade förbud mot pornografi, prostitution och sadomasochism som ett sätt att förändra de patriarkala strukturerna. MacKinnon (1997, s. 165) skriver:

To be clear: what is sexual is what gives a man an erection (…) Hierarchy, a constant creation of person/thing, top/bottom, dominance/subordination relations, does. What is understood as violation, conventionally penetration and intercourse, defines the paradigmatic sexual encounter. The scenario of sexual abuse is: you do what I say. These textualities and these relations, situated within as well as creating a context of power in which they can be lived out, become sexuality. All this suggest that what is called sexuality is the dynamic of control by which male dominance – informs that range from intimate to institutional, from a look to a rape – eroticizes and thus defines man and woman, gender identity and sexual pleasure. It is also that which maintains and defines male supremacy as a political system.

Att en kvinna går med på att utöva BDSM ansågs bero på att hon har blivit socialiserad in i ett samhälle där kvinnan förväntas vara undergiven sin man. Om kvinnan samtycker handlar det mer om självrespekt i att uthärda en situation som är omöjlig att förändra, än ett val, enligt MacKinnon (1997, s. 171): ”All women live in sexual objectification the way fish live in water. With no alternatives, the strategy to acquire self-respect and pride is: I chose it.” En annan radikalfeministisk teoretiker, Sheila Jeffreys (1996, s. 86), ansåg att BDSM-utövande ”eroticises the crude power difference of gender which fuels heterosexual desire, reinforcing rather than ending it”. Den feministiska debatten om sadomasochism handlade i stort om att kvinnor måste frigöra sig från den undergivna roll som de tilldelats av samhället och där sadomasochismen var ett uttryck för denna underordning.

År 1982 utgavs boken Against Sadomasochism (Linden et al, 1982). Den tar sin utgångspunkt i att lesbisk sadomasochism är djupt rotad i den patriarkala ideologin. Hilde Hein (1982, s. 87), en av medförfattarna, skriver ”to degrade someone, even with that person’s expressed consent, is to endorse the degradation of persons. It is to affirm that the abuse of persons is acceptable. For if some people may be humiliated and despised, all may be”.

Även Judith Butler (1982) är medförfattare i antologin. Hon skriver att även om hon själv inte har utövat sadomasochism så har hon ”felt the passion and intensity that has gone along with certain dominant-submissive power dynamics in my own sexual relationships with women” (s. 170). Butler fortsätter med att beskriva den ambivalens som dessa känslor skapat hos henne; ”There are two voices to be heard here, the one saying, ’I should not want this’ and the other, ’But I do! ’ (s. 170). Genom denna självupplevda ambivalens har hon inte svårt att förstå den ambivalens som finns inom den lesbiska-feministiska rörelsen i stort. Även i feministen Maria Marcus (1974) bok Den fruktansvärda sanningen. En bruksbok

för masokistiska kvinnor uttrycks denna ambivalens. Marcus utgår från sina egna

erfarenheter och upplevelser som masochist och diskuterar hur dessa kan förenas med en feministisk övertygelse. Hon skriver avslutningsvis i boken:

Jag vill inte veta av att någon kommer till mig och säger att jag är en slavsjäl som hellre borde plocka ihop alla frihets- och jämlikhetsidéer och sopa dem under mattan, bara för den skull att jag ligger och utmålar groteska plågor för mig medan jag onanerar. Jag ska försöka bli botad från min sexuella masokism, men lyckas inte det så kommer jag att fortsätta med den, utan att för den skull känna mig komprometterad inför kvinnorörelsen eller inför resten av världen (Marcus, 1974, s. 279).

Marcus bok blev startskottet för SMil; den danska föreningen för sadomasochister11_{. Det fanns feminister som starkt gick emot radikalfeminismen,}

och synen på sadomasochism som det patriarkala förtryckets ytterlighet. Man ansåg att radikalfeministerna fokuserade för mycket på faror och var för lite sexbejakande. Startskottet för det som kommit att kallas Sex wars-debatten var Barnardkonferensen 1982. Konferensen, som anordnades av sexologiforskaren Carole S. Vance, samlade feminister som var kritiska till den radikalfeministiska falangen. Syftet var att formulera en ny syn på kvinnors sexuella njutning samt utforma en feministisk strategi som utvidgade kvinnors möjligheter till njutning (Rubin, 2011). Bidrag från konferensen publicerades i antologin Pleasure and