Barns och ungas första samspelsarena är familjen och föräldrarna är de viktigaste identifikationsobjekten. kadesjö (2008) presenterar aktuell forskning som visar den avgörande betydelse som föräldrarna och familjen har för barns utveckling.
Detta gäller även för tonåringar, även om de i sin frigörelseprocess kan protestera våldsamt och verkar vilja ta avstånd från sina föräldrar med alla till buds stående medel. I takt med barnets ökande ålder blir naturligtvis andra faktorer och relatio-ner än de som finns i familjen allt viktigare, så som graden av strukturerad fritid, at-tityder och beteenden i kamratgruppen och skolans funktion. Relationen till föräld-rarna kan, trots att frigörelseprocessen för vissa kan vara kraftig, fungera som en trygghet, eller vaccination som de unga bär med sig. Det finns ett flertal hot mot att denna trygghet ska kunna etableras på ett bra sätt, så som fattigdom, familjestorlek samt sociala och psykiatriska problem hos föräldrarna. Det kan handla om att det är svårt att få tillräcklig tid för det enskilda barnet eller att den gemensamma tiden fylls av stress och konflikter. kommunikation och uppfostringsstil är områden som är särskilt fokuserade i preventiva strategier. här ligger också vilken ”koll” (mo-nitoring) som föräldrarna har över barnen. Vet föräldern vad barnet gör, vilka det umgås med och finns föräldern på något sätt närvarande i barnets fritid och övriga liv direkt eller indirekt? kadesjö sammanfattar vad modern preventionsforskning säger om föräldrars betydelse.
91
Man beskriver att det är angeläget att föräldrar får lära sig hur man bättre kan klara av att ha regler i hemmet, tekniker för hur man håller reda på vad barnen gör och vilka aktiviteter de är delaktiga i, hur man ger beröm för lämpligt beteende, har rimliga och konsekventa uppfostringsstrategier och klarar att hålla fast vid definierade familjeregler. Om föräldrar dess-utom får utbildning och information om narkotika, underlättar det för föräldrar att förstärka det som deras barn får lära sig om skadliga effekter av narkotikabruk i skolan genom att det öppnar för tillfällen till familje-diskussioner om narkotika. (s. 159)
När det gäller universell prevention tillerkänns ofta skolan en viktig roll för det drogpreventiva arbetet. Utgångspunkten är att man kan nå samtliga barn och unga under kontrollerade former. Samtidigt är forskningsresultaten nedslående, skriver Bremberg i ett kapitel om skolans narkotikaförebyggande insatser:
Trots omfattande forskning och många innovativa försök verkar vi således inte känna till någon undervisningsmetod som skolan kan använda och som kan bidra till att ungdomars bruk av narkotika reduceras. Detta är självfallet nedslående. (Bremberg, 2008)
Detta innebär dock inte att skolan står chanslös när det gäller att påverka attityder, värderingar och livsstilar, men däremot bör fokus riktas mot att stärka ungas kapa-citet och kompetens i en vidare bemärkelse. Ett grundproblem för drogpreventivt arbete är att det är lättare att ge utbildning och träning till ett positivt beteende i bemärkelsen något som ska förstärkas, än ett negativt, alltså ett beteende som ska undvikas (ett icke-beteende). Skolans kärnuppdrag (ge bred utbildning i kunskaper och färdigheter) framstår därför också som den viktigaste, förebyggande insatsen.
Därför bör en uppföljning av skolprestationer och ett riktat stöd till elever som tenderar att komma efter i undervisningen ses som ett förebyggande arbete i vidare mening. En grund för vikten av detta går även att finna i sådant som intelligens, planeringsförmåga, självreflektion med flera aspekter som är viktigt för individens benägenhet att prova respektive stå emot narkotika. Detta är aspekter som i bästa fall tränas upp i skolan (och i andra sammanhang), och är samtliga påverkansbara.
Till och med intelligensen påverkas av hur miljön kring barnet fungerar, även om den också är genetiskt betingad.
För att skolan ska fungera som en främjande miljö innebär det bland annat en undervisning med tydliga mål och struktur, att man ställer höga krav och har höga förväntningar på barnens prestationer (och ger dem stöd i att lyckas) och ger kon-tinuerlig (formativ) uppföljning av elevernas utveckling och prestationer. Det bör
92
också finnas en tydlighet i normer och handlingsstrategier som begränsar oönskat beteende så som mobbning, utagerande beteende och drogbruk (alkohol, tobak och narkotika). Att utveckla en sådan miljö innebär att det finns en tydlig pedagogisk ledning, att barnens skolanknytning stärks, att man arbetar brett med hälso- och livsstilsrelaterade frågor och att man tänker i helheter, och inte enbart i avgränsade pedagogiska metoder (se hattie, 2009).
Skolans möjligheter och attityder bland personal och elever till drogförebyggande insatser har inom MOB-satsningen studerats av kerstin Svensson och Anders persson (2006). Och visserligen är skolan en utmärkt utgångspunkt, konstaterar de, som institution. Det vill säga som företeelse erbjuder skolan en möjlighet att nå samtliga barn och unga i ett upptagningsområde, man kan arbeta under längre tid i etablerade relationer omkring en mångfald av olika behov och frågor. Men som organisation är skolan inte så självklar som arena. här får det drogförebyggande arbetet kon-kurrera med många olika ämnen, betygsmål som ska uppnås och framförallt ska det genomföras av lärare som kan känna sig osäkra inför vad som ska tas upp och hur det bäst ska göras. Att (vissa av) eleverna därtill kan ha större sakkunskap om enskilda droger än lärarna, kan spä på osäkerheten. Sammantaget blir drogpreven-tionen därför en fråga om sammanträffande mellan lyckliga omständigheter, där engagerade och kunniga lärare tillsammans med annan personal finner en fungerande form för arbetet. I studien identifierade författarna tre former av drogprevention:
1) ämnesanknutet arbete som innebar att stärka ämneskunskaper om droger och dess effekter i första hand inom naturvetenskapliga ämnen, 2) projektarbete där det skedde någon form av specialsatsning kanske i form av temadag eller liknande, samt 3) reaktiv prevention som var en mer ad hoc-baserad prevention där insatser sattes in när problem hade uppdagats, där elevvårdspersonal har större betydelse för arbetet. Samtliga former kan naturligtvis samexistera i en skola.
Bland annat med anledning av negativa resultat från riktad skolundervisning om droger har vissa menat att skolan istället borde koncentrera sig på sin kärn-uppgift att ge kunskaper. Det kan förstås som en främjande satsning medan andra verksamheter kan stå för det preventiva. Samtidigt kan man hävda att de stora fö-rebyggande effekterna ligger i sådant som att eleverna får med sig goda ämneskun-skaper (se Bremberg, 2002). Med inspiration från modern preventionsforskning har man emellertid utvecklat nya former för förebyggande arbete inom ramen för skolans ANT-undervisning (eller ANDT – alkohol, narkotika, dopning och tobak).
En spridd metod är öpp-modellen som utvecklats inom örebro universitetet. Den handlar om att nå föräldrar med kunskap om vilken betydelse de har och kan spela för barnens alkoholkonsumtion. Andra sätt är att väva in ANT-arbetet i skolans ordinarie undervisning i dessa frågor, ofta inom ramen för livskunskapslektioner.
93
program som går att tillämpa för detta är exempelvis set (social och emotionell trä-ning) som ger en ram för hur man kan stimulera barnens agerande i förhållande till andra och hur de bättre kan styra det egna beteendet.
Björn Andersson (2008, 2010) beskriver hur man skapade ett flerdimensionellt förebyggande-främjande arbete inom ett par skolor i Göteborgsregionen inom ra-men för Mobilisering mot narkotika. Arbetet innehöll i varierande grad sex olika komponenter:
1) Den pedagogiska verksamheten där lärarna regelbundet lyfte upp frågor om sociala relationer och att göra självständiga livsval – ofta inom ramen för livskunskapslektionerna.
2) Arrangemang och studiedagar som kunde innefatta inslag som teambuilding och olika föreläsningar, teater med mera.
3) Föräldraarbete som syftade till att få föräldrarna engagerade och se sin roll i det förebyggande arbetet.
4) policyarbete där man på skolenheterna tog fram riktlinjer och planer för det förebyggande arbetet.
5) personalutbildning där de anställda till exempel fick utbildning i hur livskun-skapslektionerna skulle bli givande för samtliga och fyllas med ett angeläget innehåll.
6) Elevprojekt där elever engagerades för att mer aktivt delta i olika projekt relaterade till området.
(Andersson 2010, s. 93)
Några slutsatser var att det trots allt var det pedagogiska (främjande) arbetet som utgjorde kärnan, inte minst genom programmet set. programmet fick mycket upp-skattning för att det var forskningsbaserat och gav en god grund för arbetet. Man behövde inte planera alla lektioner från noll. Det innebar att man relativt snabbt kunde komma i gång med satsningen. Lärarna såg också överföringsmöjligheter där den roll som ledare i klassen, som set lyfte fram, kunde inspirera även det öv-riga arbetet.
Det fanns också kritik mot programmet: att lektionerna utformades så likar-tade, att många av frågorna som skulle diskuteras hade så självklara svar att de var svåra att verkligen använda till en fördjupning. Det fanns också en likformighet och stelhet som skapade en viss utmattning. För de mer erfarna och drivna pedago-gerna kunde det innebära en kvalitetsförsämring då deras potential inte utnyttjades fullt ut.