Inom MOB-satsningen publicerades flera rapporter från ett projekt med philip Lalander som ansvarig. Dessa handlar om droganvändning vid särskilda tillfäl-len eller situationer, med andra ord att droga ibland. Gemensamt är att de lyfter in frågor om droganvändandet och dess roll inom ”parentesen” men också synen på och bruket av droger generellt. En studie handlar om att förstå vilken betydelse som backpackerkulturen ges av unga människor, här blir det frågan om att förstå
68
livsstilens betydelse i relation till sådant som hur den västerländska kulturen upp-fattas avseende kommersialism och i form av en genomstressad vuxenvärld. En annan rapport lyfter fram vad musikfestivaler kan stå för i form av utlevelse och höjdpunkt. I en tredje diskuteras vad den svenska klubbkulturen kan innebära för inställningen till droger. En fjärde handlar om unga chilenares uppväxt i en lågsta-tusförort.
I Mellan självvalt och påtvingat utanförskap genomför philip Lalander en sam-manfattande och fördjupad analys av drogkultur, drogsammanhang, genus, sociala grupper och socialt kapital av dessa och några till temat angränsande MOB-rap-porter (Rödner et al., 2006 och Skårner et al., 2005). En hel del av utrymmet ägnas åt att diskutera cannabis, eftersom det är den klart största drogen och är den drog som ungdomar kommer i kontakt med i första hand. I rapporterna framstår bruket av cannabis som svårt att förstå, om man inte ser till de projiceringar av värde-ringar och kulturella mönster som omgärdar drogen. Särställningen för cannabis handlar mycket om att den intar ett mellanläge ifråga om uppfattade risker, menar Lalander. Den uppfattas vanligen som en farligare drog än exempelvis nikotin och alkohol (även om risken för våld ofta uppfattas som mer förknippad med alkohol än cannabis). Mer viktigt i det här sammanhanget är dock att den uppfattas som mindre riskfylld än annan narkotika. Bland många som använt eller använder den, till den grad mindre riskfylld att den egentligen inte alls uppfattas som narkotika eller ”knark”. Till skillnad från ”tyngre droger” ses cannabis inte som en smutsig drog och förknippas inte heller med beroende och ett eländigt liv, utan som ett naturligt, ursprungligt och äkta stimulansmedel. Att vara ”knarkare” är en negativ identitet som man vill undvika då denna hänger samman med moraliskt och per-sonligt förfall och bristande viljestyrka. Det var som ett stigma som artikulerades genom ett missbrukarmanus. Genom att använda sig av ett motmanus, brukarma-nuset gav man sig som individ och grupp en möjlighet till drogbruk, utan att defi-nieras in bland gruppen ”missbrukare” (eller knarkare). Brukarmanuset fungerar då samtidigt genom att reglera bruket och att möjliggöra det. Lalander anger några beståndsdelar av den retorik som är sprungen från brukarmanuset, vilka tillsam-mans skänker cannabis en aura av normalitet:
- Det är många som använder cannabis (också vanligt folk, ”Svensson”).
- Cannabis används också av personer i hög social position (inget tecken på exkludering).
- Normalitetsmarkörer används, exempelvis att man sköter ett jobb (man kla-rar av bruket – har kontroll).
- Omdefinitioner sker, exempelvis att man kan tala om tjänster och gentjänster istället för att sälja och köpa droger (den kriminella hanteringen sätts inom
69
parentes).
- Differentiering av olika droger i ”lätta” och ”tunga” (kontrasten ger att can-nabis inte är så farligt).
- Situationsavgränsning (kontroll av användning till vissa tider, rum och sam-manhang – och att man därmed är narkotikafri vid andra tillfällen).
Trots att många av användarna i de analyserade studierna gav uttryck för ett bru-karmanus, var majoriteten inga uttalade drogliberaler som förkastade den svenska drogpolicyn. De hade istället en dubbel inställning där attityderna placerades efter en gråskala. De vägde för- och nackdelar och intog sällan oppositionella positioner i antingen svart eller vitt. Sammantaget kan man säga att det fanns en uppslutning kring den svenska policyn i den meningen att policyn var nog bra – för andra, själv däremot omfattas man inte riktigt. Det egna bruket hade man kontroll över och man valde att använde drogen i vissa situationer och istället för andra berus-ningsmedel (alkohol) som kunde uppfattas som (minst) lika farliga. Det fanns ett frihetligt, individualiserat synsätt (”staten ska inte styra mig”) hos många, men det gällde ofta mycket just den egna personen och den grupp man associerade sig till.
Många framhöll också att traditionell information genom skolundervisning inte fungerade. Orsaken var att de själva upptäckt att drogerna inte hade de negativa effekter som undervisningen föreställt. Och undervisningen hade heller inte nämnt något om de positiva effekterna. De uppfattade sig själva kunna tala utifrån ett inifrånperspektiv, medan skolundervisningen var från utsidan och inte trovärdig.
Med andra ord uppfattade de att missbrukarmanuset inte var tillämpligt på all droganvändning vilket samtidigt öppnade upp för alternativa ståndpunkter genom brukarmanuset. Några röster gav samtidigt uttryck för en mindre kritisk inställ-ning till skolbaserad drogundervisinställ-ning, även om de var tveksamma till antidrog-propagandan hade de ändå fått argument de kunnat ta till i situationer då de ändå inte velat ta droger.
Lalander lyfter också fram en intressant spänning mellan framställningen av sig själv som herre över sitt öde och en önskan om att vara en del av en kollektiv gemenskap. Idén om den självstyrande individen kunde komma till uttryck i frågor kring vad som påverkar en till att använda droger. Det var exempelvis få i Svensson
& Svenssons (2005) webbenkät om unga personers narkotikaerfarenheter utom-lands som svarade att vännerna hade betydelse för ens benägenhet att prova droger.
Att se sig själv som styrd av andra stämmer helt enkelt dåligt in på idén om att vara herre över sitt öde, utan ligger närmare det som förknippas med missbrukarmanu-set – att vara utan kontroll och moraliskt svar. Idén om den självstyrande individen
70
stod samtidigt i motsats till en annan drivkraft – att få tillhöra en gemenskap och ingå i ett slags kollektiv kropp. Total egenstyrning riskerar samtidigt denna möjlig-het och kan leda till en känsla av avskildmöjlig-het och isolering. I rapporterna framkom-mer denna önskan om att kunna gå utöver den individuella inlåsningen på många ställen. här kunde ritualiserade och drogrelaterade handlingar som förekommer i rave-danserna och kring bruket av cannabis i vissa sociala sammanhang beskrivas, exempelvis att som backpackers sitta runt en lägereld och låta en joint gå runt. å ena sidan fanns det individuella beslutet – det var ens egna val att ge sig ut och backpacka, men detta individuella projekt innefattar också en önskan om att läm-na sig till det kollektiva. För dem var detta gärläm-na förknippat med ett uppfattat mer ursprungligt och äkta kollektiv än vad som erbjuds i de västerländska samhällena.
Cannabis kunde då istället knytas till lokala kulturer, sedvänjor och till alternativa livsstilar än de förhärskande i Sverige. Genom cannabisdiskursen kunde vissa av brukargrupperna upprätta dikotomier mellan det västerländska (artificiella, vinst-hungrande) och det ursprungliga (äkta, nära) i vilken cannabis blir en naturlig och försvarlig ingrediens. Lalander talar om denna grupp som neo-hippies.
Droger symboliserar, då de sätts samman med andra symboler och ritualer, en annan tillvaro än den människor vanligtvis lever i. Droger pekar på det ickeproduktiva, dvs. då människor t.ex. röker hasch tillsammans tänker de inte på arbete eller prestation, utan enkom på att njuta av stunden. Den linjära klock- och schematiden sätts på tillfälligt undantag. Det (…) lik-nar olika värderingar som skapades under 1960- och 1970-talen och som innebar en skarp politisk protest mot samhällets utveckling i form av krig och konsumism (s. 52)
I rapporterna om ”vanliga” ungdomars drogbruk, om backpackers, klubbesö-kare med flera medverkar droganvändningen till ett självvalt utanförskap. här får användandet en proaktiv prägel som innebär ett experiment med alternativa identiteter och att förhålla sig till den västerländska kulturen. Med det påtving-ande utanförskapet är de viktiga drivkrafterna att hantera en ekonomisk och so-cial underordning och exkludering, föräldrarnas bristande delaktighet i samhället och de egna svårigheterna (ofta förknippade med skolprestationerna). Denna form av utanförskap kan ses som mer reaktiv i förhållande till strukturella villkor och åskådliggörs i första hand i rapporten om unga svenskchilenare som växer upp i en lågstatusförort. Deras drogbruk var en del av en livsstil associerad till kriminalitet och gatukultur. Följden av deras sätt att hantera sin underordning på var samtidigt
71
en förstärkt underordning i en negativ spiral.