Även om begreppet estetik inte myntades förrän under 1700-talet, skulle man kunna säga att estetiken redan grundades av pytagoréerna på 500-talet f. Kr. (Paxson, 1985; NE, 1994). Den grekiska estetiken byggde på tre koncept, nämligen harmoni, psychagogia och theoria. Pytagoréerna menade att verk- ligheten vilade på en underliggande harmoni, som i huvudsak var numerisk. Man ansåg att varje konstart var ett system för varseblivning och att system består av tal, att saker var vackra tack vare sina talsystem. Psychagogia inne- bar att leda själen och theoria, eller kontemplation, ansågs vara sökandet efter harmoni och sanning till skillnad från sökandet efter berömmelse och välfärd. (Paxson, 1985)
Även när det gäller estetik får jag återvända till Platon. En av orsakerna till att Platon ständigt återkommer är att hans skrifter finns bevarade, nästan i fullständig form. Dessutom var han en framträdande och viktig person under sin tid. (Malmanger, 2000) De två viktigaste författarna som berör estetik under antiken var Platon, framförallt i sina verk Ion och Republic, och Aristoteles i Poetics. (Crawford, 2001) Platon påverkades mycket av Pytha- goras’ idéer, inte minst hans yttrande om att allt är tal. När Pythagoras beskri- ver förbindelsen mellan tal och musikalisk harmoni är det viktigt att veta att tal mera liknar det som vi skulle kalla form. (Strathern, 2001)
Malmanger (2000) menar att den spänning som finns mellan illusion och verklighet i kombination med spänningen mellan känsla och förnuft i Platons filosofi även har betydelse i hans syn på estetiken. Platon sysselsatte sig med problem både inom skönhetens och konstens områden, men han avgränsade inte estetiken till ett eget område, där han samlar ihop och avslutar det. Det är också svårt att hitta något ställe där Platon knyter skönhet direkt till konst, med undantag för att båda två har med harmoni att göra. (a.a.) Här är det vik- tigt att påminna om att konst, eller tekhne som Platon använder som begrepp, var betydligt vidare än vad vi tänker idag. Det omfattade för det mesta både de praktiska och de teoretiska förmågor som krävdes för att utöva en viss verksamhet. (Dahlstedt, 1990) Techne beskrev all form av mänsklig aktivitet som vi idag benämner hantverk eller naturvetenskaper. Konst var något man lärde sig genom undervisning, för antikens människor. (Kristeller, 1996)
Platon vill försöka hitta det som är gemensamt för allt det som är vackert eller gör det sköna skönt. (Malmanger, 2000) Enligt Sokrates (i Platons dia- log Symposium) så är skönhet kärlekens förnämsta objekt. Platon gör också en åtskillnad mellan skönhet hos en sak och skönheten själv, som inte ger till- träde till känslan utan bara till intellektet. Något är vackert vid en tidpunkt, men inte vid en annan, ur en aspekt eller förhållande, men inte ur en annan, för en betraktare, men inte för en annan. (Janaway, 2001) Den mest uppmärk- sammade förklaringen är den, att det som gläder oss genom vår egen syn och hörsel är det som är skönt. Platon knyter även skönheten till det som väcker älskog eller begär, det vill säga eros. (Malmanger, 2000) Enhetlighet finns hos Platon alltid med som ett karakteristiskt drag hos något som är skönt/ vackert snarare än att det definierar skönhetens karaktär. (Dickie, 1997) Det var inte enbart den fysiska skönheten hos en människa, utan också skönhet i själen och skönheten i kunskap som Platon syftar på när han använder ordet skönhet. Däremot använder Platon inte ordet skönhet i samband med konst- verk med några få undantag i Faidros. (Kristeller, 1996)
Mimesis, som berörts ovan, betyder efterbildning/härmning, och var ett
centralt begrepp i Platons estetik. Det som förenade olika konstarter, som exempelvis diktning, musik och måleri, var att de efterbildade något annat.
Man kunde efterbilda såväl företeelser som sakernas väsen. (Dahlstedt, 1990) Den kanske både viktigaste och mest spridda idén i Platons teori om estetisk erfarenhet är att den omfattar kontemplation. (Dickie, 1997)
Även hos Aristoteles finns begreppet mimesis, som han, lite trubbigt ut- tryckt, ansåg fanns naturligt hos alla människor sedan barndomen. Han såg på efterbildandet/härmandet som ett sätt att lära, något som han ansåg att alla människor älskade. Att härma något ger oss kunskap både genom att det kan lägga saker till rätta och genom att det kan förenkla det. (Pappas, 2001)
Aristoteles betraktade konst som imitation och han skiljer mellan tre olika aspekter av imitation, dels imitation som medium, dels som avsikt, dels som bruk och seder. Som imitationens medium ser han rytm, språk, tonfall/ intonation/stämning. (Dickie, 1997) Aristoteles systematiserade Platons idé- er, åtminstone när det gäller estetiken. Aristoteles betraktade det sköna som ”den strukturella ordningen i en värld sedd från dess bästa sida” (Huisman, 1998 s. 18). Ett annat sätt att beskriva Aristoteles syn på det sköna är att det är ”en verklig egenskap hos saker”66 (Pappas, 2001 s. 24). Vid ett tillfälle gör
Aristoteles skönhet till ett kriterium i skrivandet av en tragedi, där han säger att det är viktigt att en tragedi inte skrivs så lång att den inte går att minnas, men inte heller så kort att den inte kan tas på allvar. Aristoteles skönhets- begrepp är tvetydigt och beroende av sitt sammanhang. I ett avsnitt som handlar om djur beskriver Aristoteles vad skönhet handlar om. Det är något som alla levande varelser är utformade/utrustade med67 för att klara sitt livs-
uppehälle och för att kunna reproducera sig. (Pappas, 2001)
En skillnad mellan Platons och Aristoteles syn på konst är att Platon såg konst som något man upptäcker när man drar sig till minnes de kunskaper som man fått tidigare, medan Aristoteles såg konst som skapande produktion av nya former. (Huisman, 1998)
Platons filosofi influerade flera århundraden framöver och många förfat- tare gör ett hopp från Platon och Aristoteles fram till 1700-talet som beskrivs som en kritisk tid när det gäller estetikens historia. (Dickie, 1997) Kristeller (1996) påstår att det idag är allmänt vedertaget att 1700-talet var det århund- rade som spelade en avgörande roll i estetikens historia. Han motiverar detta med att själva termen estetik myntades, men också att smak, känsla, kreativ fantasi med flera liknande begrepp, fick sina moderna betydelser under denna tid. (a.a.) Jag kommer i fortsättningen att göra en sammanfattning av några av de betydelsefulla personerna i detta sammanhang. Förutom två korta nedslag, ett på 300–400-talen och ett på 1200-talet, låter även jag estetikens historia fortsätta på 1700-talet.
66 a real property of things (Pappas, 2001 s. 24)